Börjar som ett mästerverk, slutar som ett pekoral. Trist att säga, men läs förlagan istället. Värt att minnas ändå: förtextsekvensen, Rorschachmasken, en del bra låtar på soundtracket. Men vad hände med konsten att berätta en tajt, väl avrundad historia? Viva Darkman - Sam Raimis film från 1990 är fortfarande den bästa superhjältefilmen i mina ögon, och en film som lyckas vara seriemässig utan att egentligen bygga på en serieförlaga. Intressanta variationer på temat: de berättelser där den potentielle superhjälten aldrig blir någon superhjälte utan bara konstig och utsatt efter det där obligatoriska felslagna mänskliga försöket att leka gud. Som den krympande mannen i The Incredible Shrinking Man, eller flugmannen i Flugan. Eller, ännu hellre, vetenskapsmannen i Todd Haynes episodfilm Poison, en man vars ansikte börjar spricka upp och läcka en spermaliknande substans, till omgivningens stora äckel.
Eller varför inte den onde mr Hyde, helst i Spencer Tracys skepnad.
Noterat: Copyriot om "upplevelseindustrin", Johanna N om spelvåldsmoralpanik, Daniel Poohl på Expo om Sverigedemokraternas falska anti-antisemitism.
lördag, mars 21, 2009
Några meningar om Watchmen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Vad hände med ditt svavelosande inlägg? :-))))))))))))))
EL
Jag blev trött på mig själv.
Du glömde V som i Vendetta :)
Håller med om att Watchmen började ruskigt bra - snygg foto, musik och berättarröst; sen blev filmen fragmentalisk: vissa scener förde inte berättelsen vidare, andra var helt onödiga (lite ad-hoc). Men det som ändå lyfte filmen, kan jag tycka, var den filosofiska undertonen -- berättelsen lyfte ändå flera intressanta frågeställningar....
Nja, vete fan om jag skulle kalla den en superhjältefilm, egentligen. (Och det är förstås tveksamt om Barbarella ska räknas som en sån, också - tyckte bara det skulle finnas med ett rent feminint inslag på listan.)
Jag var inte impad av den filosofiska diskussionen i Watchmen, tyckte den urartade till rena gottköpsfilosofin faktiskt (och nog har man hört den förut, dessutom, The Dark Knight är något av en variant på samma tema).
Nä hellre en film som renodlat skulle fokusera på Rorschachfiguren - publikens älskling.
Gottköpsfilosofi, ha! den var ny. Ja, det låg ju inga djupare "insikter" i filmen (och ja, det har ju tuggats på det tidigare, och med mer finess dessutom) -- men är man en hjältesucker så söker man med ljus och lykta efter ljuspunkterna :)
Btw. det verkar som att Barbarella skall nyinspelas...
Suck, ja säg den gamla kultrulle som inte spelas in på nytt...men i enstaka fall blir det ju bra. Man får hoppas...
Jag har i skolan lärt mig att Rorschach-som-uppfann-testet såg ut som Brad Pitt. Det är fan sant.
Det var som fan.
Skicka en kommentar