Ja, varför inte ta det på skatten

Twinglylänkarna till gårdagens artikel på DN Debatt, där Jutterström & co argumenterar för att fortsättningsvis ta ut TV-avgiften på skatten istället för som nu efter TV-innehav, visar tyvärr på en fullständig dominans för högerinriktad public service-bashing. Själv tycker jag, som jag skrivit innan, att skattefinansiering inte är nån dum idé. Man kan idag ta del av public service-utbudet via såväl dator, mp3-spelare och mobiltelefon som via TV- och radioapparat - det blir alltmer absurt att jaga TV-innehav ute i landet när den fysiska TV-apparaten alltmer förlorar i betydelse (och dessutom kan, där den finns, användas för en mängd olika ändamål som inte behöver inkludera public service överhuvudtaget).
Men tråkigt nog verkar det finnas en allmänt bristande förståelse för vad public service egentligen innebär därute i stugorna idag - eller är det bara inom bloggosfären? En del anser att de minsann inte ska behöva betala eftersom de själva inte nyttjar public service-kanalerna (lyssnar de verkligen aldrig på Ekot? ser de inte på OS en enda minut? är det verkligen sant att de aldrig fluktar det allra minsta på vare sig Uppdrag granskning, Eurovision Song Contest, På spåret eller Rapport?). För dem vill jag citera signaturerna Nils och Boose(?), två av dem som enligt den här artikeln debatterat saken i Svenska Dagbladet. Nils: "Att betala skatt innebär ju inte att att man måste få tillbaka varje krona för egen privat del, men det är det väl många som glömt i det nya egosamhället”. Boose: "Jag vill inte ha bilvägar. Varför ska jag behöva betala för dem när jag inte har körkort? Jag vill inte ha en levande glesbygd, varför ska jag behöva betala för den när jag inte bor där? Om alla bara betalar för det de använder/vill ha skulle det inte fungera så bra alla gånger.” Rakt på spikhuvudet.
Varförskajagbetala-gnällarna verkar ofta tro att public service-media är att likställa med vilka konsumtionsvaror som helst, och inte ska vi väl tvingas betala för t ex Volvo när inte alla väljer att köra Volvo? Resonerar man så har man inte förstått vad som är public service-kanalernas uppdrag. Det finns en anledning till att program för minoriteter, valvakor och valdueller, granskande journalistik som Uppdrag granskning, upplysande dokumentärer på Kunskapskanalen, riksdagsdebatter på SVT 24 mm är just angelägenheter för public service. Det handlar om att informera, att integrera, att skapa förutsättningarna för ett samhällsklimat med levande debatt, högt valdeltagande och annat sånt som hör en god demokrati till. Att allt detta ska ske under former där vi som publik slipper tilltalas som i första hand konsumenter - och slipper reklamen - är också något att slå vakt om. Och där finns också det största problemet med att resonera som unge herr Federley:

I grunden måste frågan ställas vad som är public service? Jag anser att vi kan stödja smalar ekulturproduktioner, program på mindre språk som kan ha svårt att bära sig och dokumentärsatsningar som exempel. Men måste det vara Svt och SR som får dessa tillgångar?
Vi kunde lika gärna sälja Svt och Sr, ha en nämnd som köper upp programtid och sedan låta produktionsbolag och kanaler komma med det bästa erbjudandet. Nämnden säger att vi vill ha 10 timmar teckenspråkiga nyehter i veckan och 4 timmar kulturnyheter i radio. Nu får ni ge oss det bästa priset.
I en sådan situation kunde lika gärna Tv4 vinna teckenspråksupphandlingen och Rix-Fm kulturnyheterna. I en sån situation skulle vi säkert kunna få ut mer för pengarna, vi skulle slippa den eviga debatten om radiotjänst och vinnarna är jag övertygad om skulle vara det som vi kallar public service. Som lika gärna kan ske hos Rix Fm som hos Kanal fem.

SVT och SR bildar tillsammans en helhet, som inte kan eller bör styckas upp i småbitar på det här sättet. Tror herr Federly verkligen att Godmorgon, världen! eller Konflikt skulle göra sig lika bra hos Rix Fm? Finns det något överhuvudtaget något vettigt skäl att sälja ut våra gemensamt ägda medieföretag - eller handlar det bara om en skruvad princip som säger att pengasumman alltid är det viktigaste, ja det enda riktigt betydelsefulla värdet, och att privat alltid är bättre än gemensamt? Ännu mer tillskruvad är Hanna Wagenius, som utbrister:

Nej, låt statlig public service-idén gå i graven istället! Hela konceptet med att ha statlig media känns väldigt facistisk. Tanken att public service "ska vara fria från (...) ekonomisk påverkan" är fullständigt absurd - varför skulle det vara så? Varför är det så kontroversiellt att säga att ja, alla företag, inkluderat mediabolag, måste ha en ekonomi som åtminstone går plus-minus noll om de ska överleva?

Att koppla ihop public service med fascism är ett absurt okunnigt sätt att resonera. Anser Hanna Wagenius att de publicistiska ideal som historiskt främst är förknippade med England och BBC har med fascism att göra? I så fall borde hon läsa på sin historia lite bättre. Närmare totalitarism tycker jag då att hennes syn på ekonomi är, då hon tycks mena att all verksamhet ska inrättas efter vad hon verkar tro är naturgivna kapitalistiska principer. Men visst måste all verksamhet finansieras i ett monetärt samhälle. Det är ju just sättet att finansiera det på som är under debatt. Vi kan bestämma oss för att bekosta public service genom skatt om det finns en tillräcklig opinion och tillräckligt goda skäl att ha det så - svårare är det inte.
En annan form av public service-bashing är den som går ut på att SVT och SR ändå inte sköter sitt uppdrag, så därför kan vi lika gärna lägga ner eller sälja ut dessa företag. Även detta ett ytterst märkligt sätt att resonera. Om SVT inte sköter sitt uppdrag, ja då får vi väl försöka påverka SVT till att bättra sig. Ska vi begrava public service-idén för att public service-företagen inte är tillräckligt public service? Och därmed få noll public service istället? Är det bättre? Nej, frågan om huruvida SVT är tillräckligt bra är eller borde faktiskt vara en annan fråga än den om finansieringen. Jag tycker själv inte att SVT är perfekt. Utrikesbevakningen t ex är direkt usel. Där är danska ettan bättre, ett annat public service-företag alltså. Lösningen på problemet är att SVT skärper sig, inte att det ersätts av ett privat företag. Det är inte bara det att privat inte per automatik är bättre (särskilt inte som "privat" också innebär "med reklam"); det är dessutom så att ett privat företag inte har samma incitament att tjäna det allmänna (innebörden av public servic) som det företag som också ägs av det allmänna.

Ps. Här finns en klok person och här finns en fin kvinnlig motsvarighet till tankesmedjan Limbo.