lördag, februari 16, 2008

Strukturerna och det personliga ansvaret

Det är rätt fåfängt att ifrågasätta existensen av de mönster av över- och underordningar vi rör oss inom i samhället. De finns där och de påverkar oss fast vi inte vill det. Men de är föränderliga och de rör hela tiden på sig. Och knappast någon skulle väl hävda att de bestämmer oss så till den milda grad att vi inte har någon som helst personlig rörelsefrihet. Ändå kan jag ibland få det intrycket: att det finns en cykliskt återkommande kritik mot vissa företeelser i samhället som formuleras som om dessa vore så till den milda grad genomsyrade av bestämda maktstrukturer att man knappt kan röra sig inom dem alls.
Så känner jag idag inför det åter uppblossade ifrågasättandet av "strukturer" som "kärnfamiljen", "äktenskapet", "tvåsamheten". Eller för den delen inför den ständiga prostitutionsdebatten, där den syn på sexköp som förmedlas ofta är sådan att det inte synes finnas några som helst möjliga positioner utanför den slemmige torskens (som inte ens ges några mänskliga drag) och det exploiterade offrets (ett objekt som måste räddas).
När jag läste Maria Svelands intressanta Bitterfittan drabbades jag av en väldig ilska. Mot den man som bokens huvudperson lever med. Han lämnar henne och deras lilla barn när hon har så hög feber att hon i frossa sätter sig vid ugnen för att värma sig, när hon tigger och ber honom stanna, inte åka till sitt ack så intressanta arbete. När hon åter drabbats av mjölkstockning och tvingas övernatta på sjukhuset åker han hem över natten trots att han ges möjlighet att stanna, trots att hon bara gråter och gråter och till och med försöker kravla sig ut ur sängen och efter sin flyende man.
Jag tycker inte man ska bete sig så mot sin livskamrat (och eftersom jag är en naiv läsare som låter mig svepas med av mina känslor läste jag skildringen helt enkelt som en redovisning av något som verkligen hänt). Och jag tycker att det vore både möjligt och önskvärt att mannen i förhållandet skulle betett sig annorlunda.
Under sin ensamma veckolånga resa på chartersemesterort, bokens ramhandling, återkommer berätterskan till funderingar kring mäns och kvinnors skilda förhållningssätt i relationer. Att kvinnor med cancer oftare överges av sina män. Att kvinnorna i matsalen där hon sitter tycks tigga sina män om lite uppmärksamhet medan männen är inne i sitt. Samtidigt är det mannens förhållningssätt hon vill göra till sitt - hon vill "älska skuldfritt". Och hon tecknar ett kärleksfullt porträtt av en finlandssvensk kvinna som uttryckligen struntar i sin man:

Jag förstod precis var hennes irritation kom ifrån när jag fick syn på honom. Han såg dubbelt så gammal ut, med alzheimertomma, simmiga blå ögon. ’Ja, hej då, ha det så bra!’, sa han medan han klappade tafatt på hennes axlar. ’Ja, ja, du med’ svarade Åbokvinnan irriterat. Mannen stod kvar en stund och såg ut som om han väntade på tilltal, en nådig blick, någonting, vad som helst.

Tja, kärlekslöshet som kärlekslöshet skulle man ju annars kunna säga. Jag förstår liksom inte varför det ska uppmuntras i det ena fallet men fördömas i det andra. Och jag tycker man ska och kan ta ansvar för sitt eget beteende och för varandra, oavsett om man befinner sig i ett äktenskap eller inte, oavsett om man är man eller kvinna. Är män sämre på att ta ansvar för sina relationer än vad kvinnor är så är det kanske det man ska försöka inrikta sig på att förändra - om sedan formen för relationen må vara äktenskap, samboskap, knullkompisskap eller what have you.

6 kommentarer:

mangan sa...

Ibland kan jag som kille undra om vissa uppkomna situationer är på grund av mitt eget beteende eller inte, dvs. om människor dömer en på grund av ett latent patriarkskap som man inte är medveten om eller projicerar bort, eller om det helt enkelt är så att människor dömer en till detta att vara "patriark", trots att det inte alltid är befogat och för att det är bekvämt för dem själva...? Min erfarenhet är att det är betydligt lättare att hantera sociala relationer där man känner sig dömd p.g.a. sina intressen, sin fysik, sin klädstil, eller liknande, sådant man inte kan påverka och som är en naturlig del av den man är, än att bli anklagad för att vara för onåbar eller för manschauvinistisk. Denna problematik ligger i analogi med scenen i mattaffären i "Du Levande" , där ett äldre par diskuterar vad som är värst att bli kallad av sin partner: "subba" eller "stropp".

Charlotte sa...

Det är ungefär motsvarigheten till när man som kvinna inte vet när man blir diskriminerad eller behandlad nedlåtande p g a sitt kön eller när man bara precis blir behandlad som skit på samma sätt som en man kan bli det...

dialektiken sa...

Jo, jag var lite klumpig där. Det svåra för båda parter, verkar hursomhelst vara att ställa sig utanför dethela, att förmå borsta av sig alla oförrätter, på så sätt att man aldrig låta sig tvingas tillbaka in i den bekväma dualismen. Det kan väl ligga någonslags stolthet i det, som kan fungerar som hävarm mot strukturen. Men då behöver vi också bilder och förebilder i samhället, som kan bekräfta den sortens stolthet.

Charlotte sa...

Fast min kommentar var inte avsedd att "gå emot" din, utan mer att ställa sig bredvid, liksom.

dialektiken sa...

Okok, men det där med klumpigheten var nog en självreflektion tror jag. Men jag borde skriva om just dylika förebilder.

dontletthemfoolya sa...

Bra skrivet Charlotte, jag kände precis lika dant. Jag försöker få alla att läsa Bitterfittan, speciellt alla män jag känner.