fredag, februari 08, 2008

En "möjlighet"?

Tobias Billström presenterar de nya riktlinjerna för anhöriginvandring som vore de avsedda som en hjälp till ensamma flyktingar och invandrare att lättare kunna rota sig här. Man behöver inte se det som ett hinder utan som en möjlighet, sade han på Rapport igår, att den som vill kunna ta hit sin familj måste ha ett arbete och en egen bostad. På nägot sätt är det som att den möjligheten inte redan funnes, då, eller hur tänker Billström egentligen? Är det så enkelt att alla invandrare och flyktingar med lätthet skulle kunna slå sig ner på orter där det finns gott om bostäder och arbete som motsvarar deras kompetens, om de bara ville? Man måste få dem att vilja tillräckligt mycket, utsätta dem tillräckligt länge för tortyren att vara utan sin fru, sin make, sina barn...är det sådan tanken är? Nej jag har svårt för att tro att detta är motivet. Utan det handlar väl snarare om det gamla vanliga tuffare tag; man ska verkligen inte visa mer generositet än vad man är tvungen till.
Efter fyra år ska regeln inte längre gälla - har man inte lyckats få arbete och bostad under den tiden ska man till slut kunna få återförenas med sin familj ändå. Fyra år av ensamhet, längtan och fattigdom har man då måst genomlida, fyra bortkastade år. Det är en stor del av en barndom, fyra år. Göteborgspostens ledare tar upp barnkonventionen:, den "stadgar, och Sverige har skrivit under, att all lagstiftning som berör barn måste utgå från barnens behov. Ligger det alltså i barns intresse att leva åtskilda från sin pappa eller mamma i upp till fyra år?"

Att växa upp i en svensk miljonförort, inhyst hos redan trångbodda släktingar och med föräldrar som lever på bidrag är ingen bra start i livet. Självklart är det bättre att komma till ordnade förhållanden.
Men nackdelarna med försörjningskrav är också uppenbara. Vid sidan av barns längtan och behov finns föräldrars ångest och depression att ta hänsyn till. Den som får stanna i Sverige av humanitära skäl har ofta hemska upplevelser bakom sig. Att starta om livet i Sverige är svårt. Det blir inte enklare om familjen är kvar i landet där det hemska hände. Om traumatiseringen fördjupas under åren av väntan - finns då några fördelar kvar med försörjningskravet?
Frågorna som kan ställas inför utredningen är många. Uppväger fördelarna nackdelarna? Hur skall barnens rätt enligt FN:s barnkonvention skyddas? De har ju inte gjort föräldrarnas val, men får bära konsekvenserna. Hur lång skall karenstiden vara? Fyra år är en mycket lång tid. Om kravet avkortas till, låt oss säga, två år blir det lättare att urskilja eventuella fördelar med försörjningskravet.


Men man skulle kanske till och med kunna säga att det inte ska behöva finnas någon karenstid alls? Tär det verkligen så hårt på statens finanser att låta människor ha rätt till sina närmaste? Jag har svårt att tro det. Och jag har svårt att tro att det skulle finnas någon nödvändighet i att uppvisa den misstro mot människor som Billström gör i sin retorik.

2 kommentarer:

Tanja Suhinina sa...

Jag har inte ens läst inlägget än, jag kommenterar bara omröstningen.
DET ÄR SÅ SVÅRT ATT VÄLJA.

Charlotte sa...

Ja eller hur? Finns det egentligen något mer klichéfyllt område överhuvudtaget? Och då har jag inte ens kommit in på alla klyschorna om "förändrat seende" -- "xx förskjuter gränserna för vårt seende" etc...