lördag, februari 09, 2008

Retrotrenden i svensk politik

Som ni säkert sett vill major Björklund införa en femgradig betygsskala i skolan, med två olika alternativ för underkänt som tillägg: F för den som ändå försöker, streck för den som ger fan i allt. Ja, detta presenteras alltså som en ny grej - men en femgradig betygsskala är väl inget nytt, en sådan fanns när jag gick i skolan för ett par decennier sedan, fast då användes siffror istället för bokstäver. Och vi hade bara streck-alternativet (mycket ovanligt, jag kan bara påminna mig en tjej i en parallellklass i gymnasiet som tilldelades ett streck, annars fanns det liksom bara inte) som en slags "icke-godkänd"-variant.
Att man nu väljer att använda bokstäver istället för siffror, A-E där A är bäst, det ligger väl i linje med den allmänna retrotrenden i svensk politik. För bokstäver, det hade man ju förritiden, lilla a och stora A och AB och en massa sånt, på den tiden då klämmiga grabbar och fräna bönor gick på kondis och drack varm choklad efter skolan, beklagade sig för varandra över att ha kört i engelskan och över majjen, som de innerst inne älskade, och om helgerna unnade sig sådan rafflande läsning som "Håll i hatten, Lotta!" eller "Biggles möter major Feigenhelm". Numer är herr Adehlsson inte den ende i svensk politik som både talar och tänker som en trettiotalsfilm, vi har ett liknande syndrom i biståndsminister Carlsson, vars korta öppna A:n ackompanjeras av en vilja att belöna duktighet i biståndspolitiken.
Det senaste utspelet som för tanken bakåt i tiden, till ett renhetens tillstånd före det socialreformistiska tänkandets syndafall, är förstås det som presenteras på DN Debatt idag, hårdare tag mot skolkare. Det är två borgarråd i Stockholm som tänkt till, och som genast vunnit gehör hos regeringen.

De flesta skolkare har en mängd olika problem: De är mer kriminella än genomsnittet, de röker och dricker oftare och de har sämre kontakt med sina föräldrar och lärare. Deras betyg är sämre och de fuskar oftare på proven.
/---/
Socialtjänsten ska regelmässigt be föräldrarna om att få bryta sekretessen för att kunna informera skolan om de insatser som görs. Det är helt orimligt att rektorer inte garanteras rätt till information kring en elevs svåra sociala situation, eller rent av brottslighet.
/---/
Socialtjänsten måste få bättre verktyg för att hjälpa ungdomar som har ett destruktivt eller brottsligt beteende. Om inte föräldrarna kan hålla sina barn hemma på kvällar och nätter så bör polisen kunna köra hem dem.
/---/
För att kommunen ska kunna uppfylla sitt ansvar måste skolan och socialtjänsten få tillgång till skarpare medel. Vi vill få till stånd en lagändring som innebär att skolan eller socialtjänsten får rätt att åka hem till en skolkande elev och hämta denne till skolan.

Naturligtvis presenteras inte denna provkarta på repressiva åtgärder mot ungdomar som ägnar sig åt osunt, missriktat revolterande, som röker och dricker och har suspekt dålig kontakt med vuxenvärlden (det är bara uppgifterna om vad för slags fördärvlig musik de här ungdomarna lyssnar på och huruvida de ägnar sig åt osedlig dans på helgerna som saknas) utan att man samtidigt spränger in lite newspeakmeningar som ger vid handen att detta i själva verket handlar om att tillvarata ungdomarnas rättigheter: "
Inga unga människor ska behöva missa sin skolgång på grund av otydliga regler och byråkrati." På något sätt görs också en koppling till dödsmisshandeln på Kungsholmen - ja det var väl ena riktiga skolkare det, de som gjorde sig skyldiga till det brottet får man förmoda.
Flera bloggare har förstås uppmärksammat DN-artikeln och kommer med skarpa iakttagelser. "
Trots den långa artikeln saknades analyser, för övrigt, om varför ungdomar skolkar eller vantrivs i skolan eller hur man ändrar på det. Tonvikten var att de ska tvingas vara där oavsett, om jag fattar saken rätt", skriver Opassande. Och Vänstra stranden drämmer till med:

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna ska arbeta och flyktingar utan jobb ska tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen - oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

Hear, hear. Men jag tror inte de borgerliga politikerna egentligen begriper den här typen av kritik. De tror att alla trötta, deprimerade, arga, självdestruktiva eller revolterande kids med lätthet kan och bör förvandlas till rödkindade käcka gossar i äppelknyckarbyxor eller flickor med landstormens lilla lotta i blick. Man behöver bara med milt tvång få in dem på rätta banan! Är föräldrarna inte av rätta virket kanske man kan låta barnen åka till ett boot camp istället, eller varför inte låta dem bo på skolan, under överinseende av någon glad och fryntlig gammal fröken, någon tant Mittiprick som kan sätta gränser men som har ett hjärta av guld osv.

En annan som skriver om skolan idag är Patrik Svensson på Sydsvenskan. Han hänvisar apropå det nya betygsförslaget till en stor utredning som LO gjorde för några år sedan, och som handlar om klass och skolresultat:

Det finns bakgrundsfaktorer som i hög grad avgör en elevs förutsättningar att lyckas i skolan. Av dessa bakgrundsfaktorer är föräldrarnas klass, inkomst och utbildning de absolut mest avgörande, mer än exempelvis kön eller etnicitet. Till exempel är sannolikheten för att en elev med föräldrar med eftergymnasial utbildning får allmän behörighet nästan fyra gånger så stor som för en elev med föräldrar med endast förgymnasial utbildning.
Dessutom, ju tidigare den sociala skiktningen görs desto större konsekvenser får den. Varje gång elever delas upp och kategoriseras ser man hur de sociala skiktningarna cementeras.
Dessutom en gång till, klasskillnaderna ökar i skolan, i LO:s utredning kunde man identifiera en dramatisk ökning i betygsskillnaderna utifrån klassmässiga bakgrundsfaktorer.
Med andra ord, ingenstans existerar klassamhället i så ofrånkomligt krank blekhet som i skolan och ingenstans borde det vara viktigare att bekämpa det.


Björn Johannesson, som regelbundet skriver om skolfrågor på sin blogg, kallar spaden för en spade i sin kommentar till betygsförslaget:
"Det tas för givet att allt som görs i betygsväg har att göra med att gynna elevers utveckling och lärande. Det är fel. Betygens främsta funktion, sett i ett större perspektiv är att rangordna elever. I grundskolan inför gymnasiet, i gymnasiet inför universitet och högskola." Och, kan man tillägga, i grundskolan inför varje hopp till en ny nivå. När jag gick i skolan fick vi, om jag inte missminner mig, betyg för första gången i tredje klass. Jag tror knappast betygen hade någon nämnvärd inverkan på min utveckling, jag var en typisk medelklassunge som varken tillhörde den resultat- och tävlingsinriktade klicken eller "problembarnen" (vems är problemet egentligen, är det deras eller är det det faktum att hela skolan bygger på en medelklassmall?). Vad gäller de som hade problem har jag väldigt svårt att se att de skulle varit "hjälpta" av att få betygen, bekräftelsen på det "egna" misslyckandet. Min klass som jag minns det bekräftade totalt det som Patrik Svensson beskriver. Vi hade de arroganta medelklasspojkarna och de tysta medelklassflickorna, som tidigt visste att de skulle bli ingenjörer respektive sjukgymnaster/lärare etc och förmodligen också blev det. Och de mer humoristiska men ofta bråkiga arbetarklasspojkarna som tidigt ansåg sig vikta för ett arbetsliv på traktens fabrik, där deras fäder arbetade (jag hoppas de klarat övergången till "kunskapssamhället" bra), samt de rökande arbetarklassflickorna som var döttrar till städerskor och kontorister och med få undantag tycktes vikta åt samma bana. Så fanns det trasproletärkillen, han som förgäves försökte få slippa de ständiga nutidsorienteringarna på högstadiet eftersom det inte fanns någon dagstidning hemma och det inte gick att se nyheterna på TV eftersom fyllepappan bråkade. Han såg sig nog tidigt som...ja vad då, egentligen? Som någon som hade det svårt och skulle komma att få det svårt, förmodligen. Om han nu sitter och skolkar i dagens Stockholm, och till slut blir tvångshämtad och avlämpad vid skolan, vad har skolan då att erbjuda honom? Annat än ett betyg som talar om för honom att han är dålig? Skolan kan förvisso inte ensam åtgärda samhällets mest grundläggande problem. Men den kunde väl åtminstone försöka låta bli att förvärra dem.

3 kommentarer:

stefan hallgren sa...

Jag skolkade mycket på högstadiet, för att jag var trött, helt enkelt. Behövde sova ut nångång. Jag hade alltid svårt för att somna in på kvällarna - ett problem som för mig hade börjat redan när jag gick på dagis... Nåväl, som jag såg det var skolan egentligen bara en förlängning av dagis, en förvaringsplats för barnen medan föräldrarna jobbade, och jag tänkte, när jag gick på högstadiet alltså, att nu är jag fan tillräckligt stor för att kunna barnvakta mig själv, och alltså kunna unna mig en sovmorgnon när jag så vill. Men hursomhelst, så är jag inte ett skvatt förvånad över det här förslaget. Det ligger helt i linje med den arbetslinje-socialfascism som jag för min del på 70-talet förknippade med socialismens nära förestående införande i Sverige. Förebilden kunde vara från Sovjetunionen där polisen genast ryckte ut om någon skolelev började skolka eller röka el.dyl. Hurra vad bra. Men numera förknippar man ju mest moderater och fp med sånt där. Very strange, isn't it?

Charlotte sa...

Jo, visst är det. Fast på sätt & vis inte, inte när det gäller moderaterna i alla fall, det har väl alltid funnits ett drag av att vilja "uppfostra folket" där liksom.
Du är säkert inte ensam om att ha skolkat av sådana skäl, jag har ärligt talat svårt att se det som något annat än en rätt sund revolt eller försök att ta makten över sitt eget liv. Man vill inte leva av smärta allena...

stefan hallgren sa...

Nä, precis, man vill ju ha lite rätt till pursuit of happiness också, och inte bara avtjäna tid med träsmak i baken som något slags straff för att man är född...