Jag är säkert inte den enda som brukar reagera över likheten mellan redogörelser för dissidenters möte med repressionens verktyg i totalitära stater och berättelser eller minnen av skolgårdstrakasserier, vanlig helvetisk mobbning.
Senast tänkte jag på det när jag läste Herta Müllers Kungen bugar och dödar. Det här stycket:
De båda civila männen meddelade mig, att jag inte skulle fara vidare, på sin höjd åt helvete skulle jag fara. Att jag skulle sova bättre i cellen än på nattåget, därför att sängen inte skakade, utom om det blev jordbävning, skrattade de. De resande tog sitt bagage, gick långsamt ut på perrongen. De båda civilklädda viskade med varandra, sedan pekade den ene med utsträckt pekfinger på golvet. Från det stället skulle jag inte röra mig ur fläcken, sade han, inte en centimeter sade den andre, här skulle jag vänta - och så gick de iväg.
/---/
Jag lutade kinden mot väggen och slöt ögonen en stund för att hålla nervositeten i schack. När jag öppnade dem igen, glänste en kackerlacka framför näsan på mig. Den kröp utmed vägglisten bort från mig. Vid hörnet där listen tog slut störtade den till marken. Den var inte förberedd på att listen tog slut. Jag såg på den utan nyfikenhet, jag var likgiltig för den, för mig själv också, mitt huvud var en död vinkel. Sedan jag fått syn på kackerlackan tänkte jag inte på någonting mer. Sedan lyfte jag upp min väska, sköt upp den på armen och lämnade detta stycke golv. Utan biljett och pass gick jag mot dörren, mina fötter reagerade men inte mitt huvud. Ute på perrongen väntade de båda civilklädda på mig. I det ögonblicket förstod jag hur deras plan såg ut. Det var som alltid ett smutsigt och listigt agerande: De hade satt mig på prov för att se, hur mycket jag vågade efter befallningen att inte lämna hallen och dessutom utan biljett och pass, som man var tvungen att visa upp för konduktören i sovvagnen. De hade räknat med att jag skulle bli stående som fastvuxen i hallen, att tåget skulle gå utan mig. Att de efter tågets avgång skulle komma tillbaka och säga, att det var mitt eget fel att jag missat tåget, jag hade ju kunnat resa, om jag velat. Det hade inte med dem att göra, att jag stod kvar i hallen. Ingen skulle ha hindrat mig från att resa, de hade ju inte ens varit där. Det fanns ytterligare en variant: Efter tågets avgång skulle de ha kommit in i hallen och "förvånats" över att jag uppenbarligen hade ändrat mig och inte längre ville resa vidare. De skulle ha påstått att de klart och tydligt hade sagt, att de väntade på mig på tåget, att jag inte hade begripit det för att jag var för dum för att begripa de enklaste saker. Båda varianterna hade varit en rolig lek för dem, hotelser späckade med svordomar, vulgära glidningar, självbelåtna elakheter. Men nu stod jag där på perrongen och de hade en tredje variant redo också för detta tillfälle: De tog mig i mitten, knuffade mig omväxlande mellan sig med armbågarna och klev på mina skor. Jag vinglade fram och tillbaka mellan dem, de sade ingenting och jag bet mig i läppen och var tyst för att inte ge dem tillfälle att göra ett fall av ett ord och behålla mig här. Det föll inte ett enda ord mellan oss under detta knuffande, som om varken de eller jag hade något språk. Ett fint lager snö låg spritt på marken som mjöl, inga lampor lyste, perrongen var svart som i en säck och tom, alla hade redan stigit på. Jag hörde mig själv snubbla och falla, som om det var någon annan. Jag reste mig upp igen och vinglade mellan dem utefter tåget, som om de båda männen inte hade funnits, tills jag äntligen var framme vid sovvagnen alldeles vid perrongens slut. Där ställde sig de båda, en till vänster, en till höger om vagntrappan. Mannen till vänster gav mig biljetten, den till höger gav mig passet. De önskade mig flinande "lycklig resa", det lät som "sista resa", jag steg på vagnen - de också. Denna påstigning hörde alltså även den till den tredje varianten. Jag var beredd på det värsta: de kommer att kasta ut mig på spåret i denna natt när alla sover. På dödsattesten kommer det som vanligt att stå "självmord". (s. 100-102)
Müller kallar plågoandarna i Ceausescus Rumänien för rädslomakare. De kryper in i det innersta och förgiftar självutrymmet, associationskedjorna. För vissa mobboffer smyger sig skolgårdsplågoandarna på motsvarande sätt in och förgiftar tillvaron - men om de har tur finns det en annan tillvaro utanför, ett hem där man kan känna sig trygg, andra människor som bekräftar att man ändå har ett värde. Är det att förminska, att trivialisera att jämföra Securitatemännen med skolgårdsmobbare? Diktaturen har till skillnad från klassens översittare ett helt samhälle i sitt grepp, den når naturligtvis mycket längre och har helt andra verktyg till sitt förfogande, kan ostört utarbeta långt mer förfinade undertryckningsmetoder, behöver inte göra halt ens inför dödandet. Men en av dess beståndsdelar kan alltså vara något så primitivt som ett par killar som knuffar en omkringsnubblande hackkyckling mellan sig på ett snötäckt stycke asfalt.
söndag, februari 24, 2008
Diktaturens mobbningsmekanik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar