Sächsische Quarkkeulchen

En trevlig extrabonus med att läsa romaner och se på rörliga bilder är att man ibland får oväntade matlagningstips. Så finns ju också t ex Sopranos kokbok. Själv kunde jag efter att nyligen, återigen, sett om Edgar Reitz TV-serie Heimat inte låta bli att prova på de där sächsische Quarkkeulchen som en rollfigur vid namn Martina jämt ska hålla på och laga till folk i alla möjliga situationer och vid alla möjliga tidpunkter på dygnet. Med hjälp av Google och utifrån vad jag själv hade att tillgå blev det såhär:

(2-3 pers)
-ca 600 g kall kokt potatis
-ca 150 g vetemjöl
-2 ägg
-1 burk kesella (250 g)
-salt & peppar
-1 paket bacon

Man mosar potatisen och gör en deg av dem tillsammans med mjölet, äggen, kryddorna (jag använde 4 peppar) och kesellan. Sen strimlar man bacon & steker, blandar i baconbitarna i degen som man formar till platta bullar & steker "gyllenbruna" (ja, det heter så) på var sida (duh!). Vi åt dem med äpplemos och rödkål, det blev hur gott som helst.
I Heimat läggs det också i russin, dessutom används rimmat fläsk istället för bacon. Säkert gott det med. Man kan också variera med nån kryddig korv e dyl. Är man vegetarian kan jag tänka mig att det kan vara gott med purjolök och zucchini i, eller rivna morötter kanske.

Dessutom kan man göra dem till en dessert genom att utelämna kött och ösa i socker och rivet citronskal i degen, allt enligt en webbsida med matlagningstips från DDR-tiden (Sachsen låg som bekant i DDR). Där finns det överhuvudtaget fullt med roliga tips för den som på ett rätt harmlöst vis vill ägna sig åt öststatsfetischism. Man får exempelvis recept på Kampfgruppenessen, Blumenkohlschnitzel mit Mauke eller den hjärtslitande anrättningen gefülltes Weissbrot als Partysnack. Einfach köstlich.

Mondo bizarro

Vissa dagar drabbas jag av en overklighetskänsla när jag surfar igenom innehållet i dagstidningarnas nätupplagor. Idag är en sådan dag.

Vecko-Revyn får hård kritik för sitt reportage om en lycklig prostituerad. Tidningen tappar annonser och har nu också anmälts till JK och PO.

Så står det att läsa i DN. Blogge Bloggelito skriver ett blogginlägg om saken där han kallar Vecko-Revyns chefredaktör "en feministisk ikon" -- och för mig känns det lika absurt det. I övrigt hänvisar jag -- eftersom inte DN gör det -- till Isabellas kommentar: Som ringar på vattnet sprider sig horstigmat.

Sen har vi Svenskt Näringsliv senaste fint i kampen för ett mer rörligt arbetslivsklimat (läs: försämrade arbetsvillkor) på DN Debatt.
"Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb" lyder rubriken, och ja, det är faktiskt vad skribenterna Stefan Fölster och Björn Lindgren säger. De har genomfört en undersökning som "visar att de som tror att kolleger och chefer tycker att de inte klarar av sitt jobb tre gånger oftare än andra känner sig utfrysta, mobbade eller trakasserade."

Sammanlagt anger två av tio anställda att de i någon utsträckning känner sig mobbade eller trakasserade - var fjärde hänvisar till tvivel på om han eller hon uppfattas klara av sitt jobb.
Detta samband är närmast tabubelagt att påtala i Sverige. Den politiskt korrekta beskrivningen av utfrysning eller trakasserier talar bara om gruppsykologiska förklaringar eller elaka arbetsgivare som orsak.
I själva verket är det ganska självklart att ett arbetslag på ganska själviska grunder kan frysa ut en kollega som de anser påverkar arbetet negativt. I det fallet hjälper inte många av de åtgärder som en arbetsgivare normalt kan ta till för att stoppa utfrysning.

Lösningen för dem är naturligtvis att det ska bli lättare att "lämna" ett arbete.
Och nej, jag är inte arbetslivsforskare och jag har inte heller någon egen, direkt erfarenhet av mobbning på arbetsplats. Men väl av mobbning i andra sammanhang, och undrar varför orsakerna till vuxenmobbning i arbetslivet så radikalt skulle skilja sig från de irrationella, svårbegripliga orsakerna till annan mobbning. Vad jag indirekt, genom andra människors erfarenheter som berättats för mig, erfarit om mobbning på en arbetsplats har talat om något helt annat än att de mobbade inte klarat sina jobb. Det har talat om nedvärderingar och utfrysningar på grund av hierarkier och svårfångade strukturer. Om att en person som hyser mycket gott anseende för sitt yrkeskunnande bland kollegor på andra arbetsplatser kan vara stämplad som helt värdelös på sin egen. Till exempel. Jag undrar också hur Fölster och Lindgren förklarar att det på vissa arbetsplatser, svenska kyrkan t ex, förekommer mer mobbning än vad det gör på andra. Samlas alla inkompetenta stackare på vissa problemarbetsplatser?
Men framför allt har artikelförfattarna helt enkelt noll trovärdighet i den här frågan. De har bara precis tagit ännu en grupp arbetstagare, denna gången kanske de allra mest utsatta, som gisslan i den högerpolitiska kampen.

Vikten av att berätta

Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut gjorde ett enormt intryck på mig. Jag har tidigare lite surt kommenterat en passage i Viveka Enanders och Carin Holmbergs bidrag "Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer" -- men den var inte vad som dröjt sig kvar hos mig, det har istället bokens alla personliga vittnesmål om psykisk eller fysisk misshandel, och/eller våldtäkter förövade enskilt eller i grupp, gjort. Kända och okända kvinnor berättar. Gudrun Schyman, Unni Drougge, Birgitta Stenberg och Alakoski själv är några av de förstnämnda. Förordet till boken inleds såhär:

Hittills i mitt liv har jag bara träffat två kvinnor som svarat nej på frågan om de blivit utsatta för våld, eller hot om våld från en man. Jag har bara träffat en enda kvinna, i hela mitt liv, som svarat nej på frågan om hon någon gång mött oönskade sexuella kommentarer eller sexuella inviter/påhopp och/eller trakasserier. Fler än vad jag någonsin trodde har blivit utsatta för våldtäktsförsök eller blivit våldtagna. När jag tog initiativ till Lyckliga slut frågade jag hundratals kvinnor om de ville medverka med sin berättelse. Så gott som samtliga svarade att de hade något att berätta, men att de inte vågade, eller kunde. Av hänsyn till mannen. Av hänsyn till barnen. Till släkten. Kollegorna. Av hänsyn till sig själv? Vänner, släktingar avråder kvinnor att berätta, för vad händer om man berättar?

Ja, vad händer? Är man en känd kvinna kan man råka ut för en offentlig smutskastningskampanj. Vare sig man är känd eller inte kan man råka ut för att bli tagen som gisslan i någon annans kamp eller syften. Eller utsättas för jante-reaktioner av olika slag. Och vad det än är för oförrätt man berättar om, hur liten eller hur stor den än är, stöter man troligtvis emot den inre (ibland också yttre) röst som säger en att det är fult att visa sina sår. Fult att visa sig stukad, fult att visa fram sig själv som offer för något, fult att uttrycka sina känslor inför det. "Jag kan skriva hur mycket som helst om hur pissigt det är att döda sin själ för ett projekt som Macho och se alla möjliga ANDRA få cred för det. Men jag skäms över min bitterhet", skriver en tjej som sett en man gång på gång få äran av hennes arbete. En liten oförrätt i jämförelse med oförrätten att i åratal ha utsatts för psykisk och fysisk misshandel, men förmodligen en belysning av samma mekanism, den som gör att man i allmänhet inte berättar. "Ingen tycker om en bitter människa", som en manlig överordnad en gång klargjorde för mig. Men det här är ju något de överordnade männen tjänar på. Vissa kvinnor försöker komma runt problemet genom bruk av ironisk självdistans. Som att ge sin bok titeln Bitterfittan till exempel. Och det är ju ett steg på vägen, men ännu bättre vore det kanske om vi kastade all försiktighet över ända och rent ut sagt gav fan i bitterhetsförbudet. Låt oss ta bladen från munnen, inte bara vi kvinnor utan också ni män, män som är förövare och män som är offer, offer för andra män eller offer för kvinnor.

Alakoski lyckades trots allt hitta fjorton kvinnor, utöver sig själv, som var beredda att berätta om vad som vederfarits dem i form av manligt våld. Själv berättar hon om när hon som tonåring ser skolans snyggaste tjej ligga aspackad i lervällingen med byxorna nere och killarna runtomkring sig, skrikandes "På henne!" Och om hur det nästa år är Susannas egen tur. Men hon lyckas, med hjälp av ett löst dasslock, slå ifrån sig killgänget som envist, man efter man, fortsätter försöka tränga sig in i det toalettbås hon sökt sin tillflykt i, in i henne själv. Det händelseförlopp hon beskriver är groteskt, slapstickartat. Till slut "räddar" en av killarna henne, och hennes tacksamhet är stor....samtidigt som hon bär på ett frö av misstänksamhet. Hade han också varit med på planerna till att börja med, men ändrat sig? Vad var det i så fall som gjorde att han ändrade sig?
Det där med gängvåldtäkter alltså. För mig som femtonåring var det bara något jag en gång hörde viskas om. Att ett par av skolans snyggaste killar skulle ha deltagit i en sådan (en av dem blev sedermera lokal popidol med femton minuters berömmelse). Men när jag läser Alakoskis berättelse minns jag plötsligt hur jag några år senare liftade -- mitt i natten, och vissa hade väl sagt att jag fått skylla mig själv -- med ett gäng värnpliktiga från Revingehed. Helt plötsligt började de köra en helt annan väg än den uppgjorda, och jag blev rädd. Ställde frågor jag inte fick svar på. Men så ändrade föraren färdriktningen igen, och körde mig hem. De andra protesterade, han försvarade mig. Och precis som Susanna Alakoski upplevde jag en nästan löjlig tacksamhet mot min "räddare". Fast det i det här fallet var så tydligt att han måste ha varit "med på det" från början, vad "det" var låtsades jag först inför mig själv inte riktigt förstå men egentligen har jag förstås alltid förstått det. I mitt fall gick det inte så långt som i Susannas, och i olikhet med henne kände jag inte alls killarna ifråga. Jag slapp se pojkar jag trott vara mina vänner förändras till fientliga attackerande robotar. Jag slapp drämma till mina kompisar i huvudet med ett toalettlock. Men det kanske bara beror på tillfälligheter.

Mannen är normen, kvinnan avvikelsen

Vissa av oss har hört den formeln till förbannelse. Så många gånger att vi riskerar ta den till oss som en maxim vi lever efter snarare än en beskrivning av vissa sakers tillstånd. Men den duger fortfarande som en dylik beskrivning, den är i själva verket förmodligen oundgänglig och förklarar mer än vad den riskerar fördärva.
Birgitta Holm använder sig av den (utan att ordagrant återge den) i sin understreckare om Doris Lessing och svenska akademins motivering till att ge henne nobelpriset. Holm:

Om jag fick döma skulle Orhan Pamuks erfarenheter, förra årets pristagare, vara mycket mer specifikt manliga än Lessings är kvinnliga. Men i Pamuks fall sägs inte något om ”manlig”, där heter det i prismotiveringen: ”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning.” Den manliga melankolin är hela stadens, mannens betryck, hela Kulturens. Samma sak kan sägas om alla de närmare hundra manliga författare som har fått priset genom åren. Deras ­erfarenheter är allmängiltiga, det är mannens berättelse som är den universella.
När det gäller Lessing ställs det kvinnliga i spetsen i motiveringen.

Ja så särskilt förvånad är jag ju inte om man säger så.
------
Glöm inte Agenda 2010+! Läs just nu: Ilse-Marie om vanvård och orättvisor, Heiti om Belsebubs kamp mot solceller, Björns perspektiv på utveckling och Andreas filosoferande om motståndets innehållslöshet.

Vad är biologisterna så ängsliga för egentligen?

Deborah Cameron (se även denna postning) uttrycker saken så elegant i ett av de utdrag ur hennes bok The Myth of Mars and Venus som publicerats i the Guardian. Hon citerar från omslaget till en av de populärvetenskapliga verk om skillnaderna mellan män och kvinnor som hennes bok gör processen kort med, och lyckas därefter i en parentes fånga själva kärnan i det problematiska med biologismen:

I'll let the back cover of Why Men Don't Iron have the first word: "Much of what is written and taught today presumes that most of the differences between women and men have been caused by society and can therefore be altered. Once this is done, men and women will become alike. And so men are challenged, pestered and lectured to change from the old dominant male to get in touch with their feminine side. But what if that feminine side does not exist? Men's brains are wired very differently from women's, so their reactions to stimuli cannot be the same. Thus, increasing feminisation of society, of food and of education is detrimental to men and eventually will be to women too."
This belongs to a time-honoured tradition of dire warnings about the dangers of altering the balance of nature by changing the relationship between men and women. Although it is contradictory (if the wiring of our brains renders all efforts to change men and women futile, how has the "increasing feminisation of society" been able to occur?), the political message is clear enough. We would all be better off if we reverted to the natural order in which the sexes were different and males were dominant.

Just det. Det finns en självmotsägelse i biologisternas vädjanden om att "vi måste låta män vara män, och kvinnor kvinnor". Hade det funnits en mansnatur respektive en kvinnonatur inskriven i våra kroppar och våra själar, hur i hela har då ett fenomen som den anti-essentialistiska feminismen överhuvudtaget uppstått? Har några degenererade fruntimmer, vars genuppsättningar är defekta, så till den milda grad lyckats korrumpera stora delar av samhället och fått miljoner människor världen över att agera i motsättning till den egna naturen, som de ändå någonstans följer eftersom vi alla är fångar i mars- & venussystemet? It just doesn't make any sense, som Cameron kanske hade sagt. Jag brukar försöka köra det här argumentet i olika variationer när jag hamnar i diskussioner där det finns någon biologist närvarande, men det brukar inte gå hem. Kanske för att jag inte lyckas uttrycka mig lika elegant som Cameron, men säkert också för att det finns något djupt irrationellt i hela det biologistiska tänkandet, något som är immunt mot vanlig argumentationsanalys. Något som ofta verkar bygga på rädsla. En rädsla som, återigen, svär mot den övertygelse man säger sig ha. Eftersom den som verkligen tror på biologisk ödesbestämdhet bara kan luta sig tillbaka i lugn förvissning om att män och kvinnor är oförmögna att kliva ut ur de mallar naturen gett dem.

Jag kan verkligen rekommendera alla de tre avsnitt i Camerons bok som Guardian publicerat: "What language barrier?", "Speak up, I can't hear you" & "Back down to earth" (den del jag citerar ur ovan). Mittavsnittet, "Speak up, I can't hear you", berör bland annat kvinnors beteende i våldtäktssituationer och ifrågasätter både de råd kvinnor får om hur de ska bete sig (säga "nej" tydligt) och domstolars krav på hur en våldtagen kvinna ska ha betett sig (hon ska ha sagt "nej" tydligt). I själva verket, menar Cameron, är det normala att vi, i situationer där vi tackar nej till propåer, använder oss av strategier som är avsedda att inte såra och inte reta upp. Normalt är dessutom både män och kvinnor fullt kapabla att tolka den här typen av responser på ett korrekt sätt. Vi kräver alltså av kvinnor att de i sexuella situationer ska bete sig på ett sätt som går på tvärs mot "normalt" interagerande, och dessutom på ett sätt som hon intuitivt kan känna är direkt farligt (det kan provocera våldtäktsmannen).
Här ger hon oss verkligen något att fundera över, Cameron.

Public Service-akademin

Okej. Så jag besökte alltså ett evenemang kallat Public Service-akademin i förrgår, ett samarrangemang mellan Lunds universitet och SVT. Jag mäktade bara med att stanna fram till lunch, så jag missade den intressanta paneldiskussionen på eftermiddagen tyvärr, men hann ändå med att lyssna på såväl Eva Hamilton som mediestrategen Björn Jeffery, professor Gunilla Jarlbro, medie- & filmvetaren Mikael Krona och några till. Först och främst ska jag väl säga att de kommande förändringar i SVT-utbudet som Hamilton aviserade, och som jag redan redovisat för i en tidigare bloggpost, verkar rätt bra i mina ögon och öron. Framför allt tycker jag det är bra att man inte längre tänker nöja sig med att skyffla in verkligt tungt material i form av spännande, viktiga och aktuella dokumentärer samt fördjupande studiosamtal i Kunskapskanalen, som ju trots att TV 1 & TV 2 pushar för den helt klart ligger vid sidan av i tablåerna och har svårt att fånga stora tittargrupper. Bra också att man tydligt deklarerar en vilja att också bibehålla den s. k. breda underhållningen på SVT -- public service ska ha något att erbjuda alla. Dessutom jobbar SVT på att förbättra möjligheterna till att lägga ut även äldre material, och annat sådant som idag skyddas av otidsenligt utformade upphovsrättigheter, på nätet. Nätintegrationen går, överhuvudtaget, givetvis vidare.
Sen har vi det där med den prioriterade målgruppen. Det är, inte oväntat, 20- till 44-åringar man i första hand vill åt. Hela halva dagen jag var närvarande bankades ungdomsanpassningen in. Det första jag såg när jag kom in i foajén till Skånes Dansteater, dit evenemanget förlagts, var en TV-skärm som i loop körde en slinga där olika ungdomar svarade på frågan om vilket som var deras favoritprogram. Under själva tal- och föredragsrundan höll sig konferenciér Jan Wifstrand med två bisittare, två unga medie- och kommunikationsstudenter som hade uppgiften att ställa frågor till de olika talarna -- ett ganska fiffigt upplägg, eftersom man annars riskerar råka ut för det där med en publik som sitter tyst och skruvar på sig när det kommer till frågestunden, men också ett som i det här fallet tydligt hade prägeln av "Låt oss lyssna på ungdomarna!". De två undomarna verkade också själva ha uppfattat sin roll som den att utgöra någon slags orakel, eller kanske snarare prövosten. Hur bisarrt det kan bli, när man låter unga människor som inte är vare sig känslomässigt eller intellektuellt färdigutvecklade konkurrenslöst inneha problemformuleringsprivilegiet, demonstrerades då en av studenterna till några representanter för SVT:s regionala nyheter efter den inledande förklaringen att hon gärna uppfattade lokala nyheter utan anknytning till henne själv som larviga, ställde frågan: "Hur ska ni göra för att jag inte ska uppfatta era nyhetssändningar som löjliga?" Ungdomsfixeringen peakade med Björn Jeffery, som uttalade en tydlig straffdom över etablerade medier: "Ni har misslyckats totalt med att förstå de yngre generationerna!" Inte har man fattat att de har något som han kallade digital puls (och som helt enkelt handlar om att man använder internet väldigt mycket). Inte heller har man fattat att det där med integritet, det är något ungdomar har en helt ny (och bättre, underförstått) syn på och därför inget äldre människor ska hålla på och oroa sig för nätintrång i (har killen hört talas om Piratpartiet? undrar jag). Och så vidare. Jag var böjd att hålla med Wifstrand när han provokativt frågade Jeffery om han inte ibland upplevde sig som en försäljare av "a whole lot of bullshit".
Ledmotivet för nästan samtliga föredragshållare löd i övrigt "fragmentarisering" (egentligen heter det fragmentering, Jeffery!) eller "privatisering" (Jarlsbro) eller "individanpassning" (Krona) -- olika uttryck för samma sak. Om vi en gång satt och tryckte gemensamt framför en och samma TV-kanal i våra finrum så har vi idag ett (på sätt & vis) enormt diversifierat utbud och sitter och trycker var och en för sig i våra egna communities, framför våra egna personliga favoritprogram etc. Med undantag för att vissa program fortfarande har en slags gemenskapsalstrande förmåga.
Med den här ökande diversifieringen i åtanke slår det mig hur motsägelsefullt det då är att vi i så hög grad lever i ett ungdomsanpassat medielandskap. Ska vi ta hänsyn till publikens mångfald borde media i betydligt högre grad ta hänsyn också till de stora grupperna av äldre konsumenter, och till att vi förändras och förändrar både våra vanor och våra preferenser vad gäller mediebruk under livets gång. Visst kan jag i viss mån förstå den ängslighet public service upplever inför ett medielandskap som nu befinner sig i stark och snabb förändring, och där de yngre naturligtvis är så mycket snabbare med att ta till sig det nya än de äldre. Samtidigt ser vi ju gång på gång hur den här ängsligheten gör att man trampar i klaveret både moraliskt och kvalitetsmässigt, eftersom man ibland gör program inte utfrån deras egna inneboende kvaliteter utan rent krasst för att man fått för sig att de ska kunna locka ungdomar likt den där flöjtisten i Hameln.
Jag såg för inte så länge sedan Eva Hamilton uppträda i VeteranTV och i debatt med Tullia von Sydow hävda det mer eller mindre onödiga i att förbättra representationen av äldre inom SVT:s utbud -- man var ju minsann så bra på det redan. Det finns något otroligt stötande i hur ledare eller representanter för olika verksamheter ofta verkar se det som sin främsta uppgift att aldrig erkänna några som helst fel eller brister utan bara precis framhålla förträffligheten i det man är satt att representera -- så länge kritiken kommer från sådana håll som det inte är nödvändigt att huka inför. I det här fallet var arrogansen dubbelt stötande. Hamilton satt rent ut sagt och ljög, påstod att de flesta public service-program inte gjordes med någon speciell åldersgrupp i åtanke utan för alla -- trots att programledare Bobo Krull vittnade om motsatsen utifrån sin egen erfarenhet. Och visst vet vi att äldre damer som just von Sydow trots enstaka insatser såsom just VeteranTV är en total bristvara inom SVT-utbudet. Ingen är så osynlig som tanten.

Så, det får räcka. Jag tror jag har fått vinterkräksjukan utan kräkningarna. Nu lägger jag mig på soffan med premiärnumret av filmtidskriften flm, som damp ner på mitt hallgolv tidigare idag.

Kan det bli mer tjatigt?

Public service-akademirapporten får vänta, jag är trött och har en magåkomma av nåt slag.
Nöjer mig med att, trött som sagt, kort kommentera den senaste ronden i prostitutionsdebatten. Den som tagit fart i och med en artikel i Vecko-Revyn om en eskort som beskriver sitt jobb på ett positivt sätt. Jag har inte läst själva artikeln, jag läser som regel inte Vecko-Revyn, jag tycker det är en skittidning och kan mycket väl tänka mig att man tagit in en artikel av den här typen uteslutande på grund av att den kan ha en kittlande effekt. Men som vanligt är det de väntade reaktionerna på en sån här grej som får mig att sucka djupast och längst. De är såååå jääävla förutsägbara och man skulle tycka att det vore dags att byta grammofonskiva. Men så är det ju Vecko-Revyn som lagt på den i och för sig, genom att (enligt Studio Etts studiodebatt om saken 16/11) inleda artikeln således: "Myten om 'Den lyckliga horan' är svår att tro på. Men Veronica tänder på att sälja sex." Och så var vi där igen. "Tror du att det finns lyckliga prostituerade?" frågar Jörgen Huitfeldt på Studio Ett Vecko-Revyns chefredaktör ("Det kan inte jag svara på", svarar hon och är naturligtvis tydlig med att för egen del distansera sig från prostitution som yrke). Risken är stor att "den lilla tjej som läser Vecko-Revyns reportage går på myten om 'den lyckliga horan'" tjatar Göteborgspostens Malin Lernfeldt vidare. Och spär på sitt vanliga onyanserade sätt på med att Vecko-Revyn "går prostitutionslobbyns ärenden". Ärligt talat, ibland tänker jag faktiskt att den där föreställningen om den mäktiga och resursstarka prostitutionslobbyn, en utlöpare av den diaboliska megaförmögna sexindustrin närmast är som en kollektiv vanföreställning i stil med den om "Sions vise" och deras protokoll. Och vad gäller detta med "MYTEN OM DEN LYCKLIGA HORAN" så ja, det har sagts förut och det kommer att sägas tusen gånger igen: det handlar om en myt om en myt. Visst finns det en slags stereotyp man kan se ibland inom film och TV-fiktion, en bild av lätt självuppoffrande, glada och nöjda prostituerade, kvinnor som inte kräver mycket för egen del och som alltid verkar okomplicerade och tillfreds med livet. Det exempel jag kan komma på just nu är den rollfigur Nancy Allen fått spela några gånger i Brian de Palmas filmer. Men långt, långt vanligare är ju eländesbilden, offerbilden. Utanför fiktionens värld är den fullständigt dominerande, i alla fall här i Sverige, med ett tungt undantag: Petra Östergrens bok Porr, horor och feminsister. Bortsett från denna bok får man säga att nästan obefintlig, både inom och utanför fiktionen, är den differentierade bilden. Prostituerade kvinnor framställs sällan eller aldrig som sammansatta individer i ett liv fullt av gråskala och toppat av såväl svarta som vita inslag (kanske med undantag av en och annan "dirty western", Robert Altmans mrs Miller i McCabe & mrs Miller t ex, och förresten så har vi Kelly i Samuel Fullers Naked Kiss...det kanske finns ett helt gäng undantag man kan hitta om man börjar leta lite närmare...)
Här i landet gäller nu i alla fall att så fort någon ger sig på att i media byta ut den dominerande, svarta bilden mot en ljus så sätts rena inkvisitionsapparaten igång. Vi har en kollektiv, väl inlärd maggropsreflex som gör sig gällande var gång prostitution skildas ur positiv synvinkel enbart -- jag har den också, och ibland är den kanske sund men förmodligen inte alltid. Isabella skriver om saken i två postningar: Den farliga glamouren och Den farliga glamouren del 2.

Självutlämningar, kontrollerade och vägda

En diskussion pågår på Sydsvenskans kultursida mellan skribenterna Anne Swärd och Sabina Strand. Den sistnämnda har en blogg där hon kommenterar inte bara den här diskussionen utan också mer allmänt frågan om självbiografisk litteratur och hur den bemöts. Strand debuterade själv nyligen med en roman som är både självbiografisk och sprungen ur en blogg -- något som gör den dubbelt sårbar inför litteraturens etablissemang. Jag har läst boken, Saker min sambo och jag tyckte olika om, med behållning. Den skildrar ett destruktivt förhållande mellan författarinnan och en riktigt otrevlig typ -- och för mig är verklighetsbakgrunden, även om jag inser att den är gestaltad och kontrollerad av författarinnan, viktig eftersom jag ser den som ett av många vittnesmål om manlig relationsmakt och misshandel, i detta fall utan fysiska slag men med desto mer svek, lögner, nedmalning av kvinnans självförtroende och manipulation. Jag anser att litteratur av den här sorten är mycket viktig. Det är viktigt med vittnesmål. Och det utesluter (naturligtvis) inte att de också kan ha ett rent litterärt värde. Vissa har mer av det än andra.
När jag läser Swärds och Strands ordväxling tycks det mig att de talar förbi varandra. Swärd varnar för en tendens att, i säljbarhetens och exhibitionismens namn, ställa sig och sina närmaste till allmänt beskådande utan närmare gestaltning och reflektion. Strand undrar (och det gör jag också) vilka/vad som egentligen står för den här trenden -- Swärd ger faktiskt inte ett enda konkret exempel. Hon (Strand) frågar också sig själv och oss med, som jag uppfattar det, viss frustration "varför man inte kan tilltro alla författare, oavsett genre, samma grundläggande drivkrafter". Som hon uttrycker saken på sin blogg i en beskrivning av sitt eget skönlitterära men självbiografiskt baserade (självutlämnande) projekt:
Jag distanserade mig till stora delar från det jag skrev genom att välja de stilgrepp jag valde. Kanske av integritet, kanske av självhävdelse. Men också för att jag faktiskt hade litterära ambitioner. Jag ville uttrycka mig väl; jag ville skapa en berättelse. Jag var inte primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "titta vad som har hänt mig". Jag var primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "Titta vad som kan hända i vissa relationer! Jag har en berättelse om det. Vill ni höra?"

Swärds svar går, återigen, ut på att efterlysa mera av skönlitterära, stilistiska strategier -- för att på så sätt åstadkomma en verklig, snarare än en oreflekterad och därför falsk självutlämning: "Författare är inte ensamma om att spinna historier om sitt eget liv, men om författare ska ge sig själva en uppgift får det hellre vara att ifrågasätta sina minnen än konservera dem. Hellre ifrågasätta den position hon har gett sig själv och andra i historien om sitt eget liv, än att bara skriva 'självutlämnande' som riskerar att bli 'självbekräftande'."
Och ska jag vara ärlig så saknade jag lite av ifrågasättandet av den egna positionen, de egna minnena, den egna delaktigheten i den relation Strand skildrar. Även om jag tyckte boken var bra, både spännande och välskriven (med en tydlig komposition f ö). Carina Rydberg, en av de som tydligast förknippas med den självbiografiska/självutlämnande dokumentärfiktiongenren, har uttryckt saken helt annorlunda än Swärd, och på ett sätt som gör att man måste ifrågasätta hävdandet att det måste till en tydligt fiktiv skönlitterär genretillhörighet, och de grepp man kan använda sig av där, för att ett självutlämnande som inte bara är självbekräftande ska bli möjligt: hon (Rydberg) har sagt, ungefär, att "man måste svina ner sig själv också", inte bara andra, för att lyckas inom den självbiografiska/självutlämnande dokumentärfiktiongenren. Vad jag menar är inte att Strand skulle ge sig själv skulden för det hon råkat ut för och skildrar, men att hon kanske skulle tryckt lite hårdare på sina egna smärtpunkter för att komma ifrån ett tämligen ensidigt exponerande av en annan människa (även om han gjort sig förtjänt av det). Rydberg själv visar att detta är möjligt -- hon har inte bara givit ett råd, hon förevisar med sina egna böcker, tycker jag, det goda exemplet.

Fast vad jag egentligen reagerar på i den här diskussionen är hur tydligt bekönad den är. Strip lit -- det framgår tydligt vad det handlar om; skamlösa kvinnor som kokett exponerar sig för den lystet dräglande massan. Som av en händelse recenseras Martin Kellermans En serietecknares dagbok precis under Strands debattartikel i nätupplagan idag. Andreas Ekström skriver:
Martin Kellerman hyllas alltid – extremt välförtjänt, jag tycker hans replikkänsla är nog för att kalla honom genial – för sin samtidsserie Rocky. Hela poängen med Rocky är den litterära buggningsapparatur som författaren skamlöst använder. Allt Martin Kellerman är med om händer också den tecknade hunden Rocky. Allt som Martin Kellermans generation är med om händer faktiskt också den där hunden.

Här utgår recensenten alltså direkt från att Kellerman använder sig av en litterär teknik i sitt serieskapande; han håller minsann inte på & strippar (trots att epitetet strip lit vore dubbelt välfunnet i fallet Kellerman). Visst blir jag orättvis nu: Andreas Ekström kan inte rå för vad Anne Swärd skriver och vice versa; ingen av dem är heller ansvarig för mina associationskedjor. Men nog är det så att det är, nästan uteslutande, kvinnliga författare som associeras, också av andra, med stripplitten? Att Strand reagerar som hon gör, lite defensivt men också frustrerat och frågande, är väl också ett tecken på detta? Det är Maja Lundgren, Unni Drougge, Isobel Hadley-Kamptz och, som sagt Carina Rydberg....och, alltså, Sabina Strand själv. Som är exemplen som utlöst diskussionen (inte bara den i Sydsvenskan), som är problematiska.
Swärds artikel, "Nakenhet och ärlighet", illustreras av Botticellos Venus. Hon täcker över sitt sköte med sitt långa hår; det ena bröstet är dock synligt. Självklart är det en kvinna som illustrerar texten. En naken kvinna. Som motbevisar det Swärd skriver: "I fysisk bemärkelse lockar och säljer nakenhet knappast som den en gång gjorde. En kropp är en kropp, hur spännande kan det bli? Vi är alla rätt blasé. Nu är det en ny avkläddhet som efterfrågas: den känslomässiga och biografiska." Äsch pyttsan. Genrebeteckningen strip lit och valet av bildillustration visar med all önskvärd tydlighet att det ena går hand i hand med det andra. I alla fall för våra inre ögon.

Strategier för förlorare

"Satsning på svaga grupper ett hot mot välfärdsstaten"

Står det på DN Debatt idag. Det är en rapport från SNS, "ett fristående nätverk av opinionsbildare och beslutsfattare", som ligger till grund för det påståendet.

Globaliseringen av världsekonomin gör framför allt fattiga och lågutbildade till förlorare. Men de kan inte skyddas av låglönesatsningar och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Detta skulle nämligen underminera grunden för välfärdsstaten, som är beroende av höga skatteintäkter från generellt stigande inkomster. Att bli vinnare i den globala konkurrensen kan paradoxalt nog öka svårigheterna att få in lågproduktiva grupper på arbetsmarknaden utan att dessa tjänar så lite att de blir ett låglöneproletariat. Därför behöver Sverige som nation en strategi för förlorarna om vi ska kunna behålla välfärdsstatens grundläggande element.

Ja, så står det i ingressen. Vad strategin för förlorarna närmare bestämt ska gå ut på förblir oklart. Intrycket är att strategin mest handlar om att de ska skapas. Jargongen känns igen: livet är konkurrens, det finns och ska finnas vinnare och förlorare -- klyftan skapar dynamik. Det konstiga är ju, att medan välfärdsstat alltid tidigare har inneburit en strävan att minska klyftorna, skapa materiell och social trygghet för alla och främst med de så kallade förlorarna i åtanke så hävdar nu SNS alltså att en strävan efter att minska klyftorna i själva verket underminerar välfärdsstaten. Men, frågar jag mig, men -- vad fan är då välfärdsstaten egentligen enligt SNS? Ordet reducerat till ett tomt, nästan meningslöst begrepp.
Så är det förstås inte heller några losers som utgör SNS. Nej, det är ledare, beslutsfattare, tongivande personligheter. Som alltså tar sig friheten att sitta och peka ut vilka som ska definieras och vara/bli till förlorare både materiellt och kulturellt. Det är jävligt obehagligt. Och naturligtvis handlar det, som herr Svensson påpekar, om politisk propaganda kamouflerad till vetenskap, inget annat.

Andra som fattar grejen: Heiti, Tankesmedjan Limbo, Guero.

Bland nuckor och frälserskor i Svenska Dagbladet

Det är sedan länge känt att det andra världskriget haft en dubbelbottnad inverkan på kvinnors liv. Den fasansfulla, å ena sidan, den som handlar om att förlora make eller son eller far eller bror -- eller om att bli våldtagen av invaderande styrkor. Men å andra sidan den som handlar om att kvinnor fått en annan funktion i samhällslivet, att de i större utsträckning kommit ut ur hemmen, tagit över manligt kodade arbetsuppgifter och blivit till familjeöverhuvuden eller självsörjare. Till och med i det extremchauvinistiska Tyskland kom kvinnor i vissa fall att paradoxalt leva upp mitt i det sena kriget och under efterkrigsåren. Vi ser det skildrat i spelfilmer, vilka i sin tur spelats in under den (väst)tyska kvinnorörelsens kraftdagar: Tyskland, bleka moder av Helma Sanders-Brahms (1980), Maria Brauns äktenskap av Rainer Werner Fassbinder (1979), eller det avsnitt av Edgar Reitz Heimat (1984) som utspelar sig under krigsåren kan vara exempel. I den engelskspråkiga världen har vi symbolfiguren Rosie the Riveter som minner om frigjord kvinnlig kraft, och även här finns ett antal filmiska spår av tillfälliga utbrytningar ur hemfållan. De är inte alltid positivt färgade. "I loved every minute of it!" säger Mai Zetterling till Peter Sellers i komedin Bara två kan leka så från 1961, och det är krigsåren hon syftar på. Men hon är en depraverad överklassdam och inte något uppbyggeligt exempel för unga kvinnor. En viss tillåtelse att nostalgiskt blicka tillbaka ges istället med Tjejligan (Penny Marshall, 1992), filmen om hur Amerikas kvinnor tog sig in i baseball-bastionen medan the boys var borta och krigade.
Mindre uppmärksammade har första världskrigets konsekvenser för kvinnor varit. Därför är det spännande att ta del av gårdagens understreckare i SvD om en ny bok som handlar om konsekvenserna av att över en miljon brittiska kvinnor efter masslakten i Europa dömdes till att leva sina liv utan manlig partner (Virginia ­Nicholson, Singled Out: How Two Million Women Survived With­out Men after the First World War (Penguin/ Viking)). Det var hårda liv många av dem gick till mötes, fattiga liv fyllda av hårt arbete som inte tillräckligt belönades eller erkändes av omgivningen. Men för vissa innebar "ungkarlsståndet" att en dörr, som annars förmodligen förblivit stängd, öppnades för äventyrligheter och uppseendeväckande karriärer. Vi har fortfarande en massa föreställningar omkring ordet nucka som är präglade av kvinnoförakt och gammal freudianism. Men nuckan är i många fall en kvinna med rikt inre och yttre liv, en äventyrerska rentav. (Till och med den gamla svenska folkollärarinnan, kommer jag att tänka på, så bespottad och förlöjligad, levde under förra seklets början ett farligt och utsatt liv där hon bodde i enslighet i sin skolbyggnad och ofta utsattes för överfall -- hon försågs rentav med en pistol i vissa fall, så att hon skulle kunna försvara sig.)
En annan form av nucka är den gamla slumsystern, och hennes föregångerskor. Om sådana, och om de fallna kvinnor de försökte rädda, handlar det i dagens understreckare. En avhandling med titeln Ansikte mot ansikte. Räddningsarbete bland prostituerade kvinnor i Sverige 1850–1920 av Anna Jansdotter berörs av etnolog Rebecka Lennartsson, och det verkar onekligen vara ett spännande verk, inte minst som en lång brevväxling mellan en frälserska och en fallen kvinna ingår i det material Jansdotter behandlar. Lennartsson skriver: "Man kan känna både främlingskap, förståelse och sympati för bägge kvinnorna, som framstår som sammansatta individer med vitt skilda ideal och erfarenheter. Lovisas (den prostituerade kvinnans, min anm.) kamp för värdighet och för att bemötas med respekt är både rörande och upprörande – liksom hennes manipulationer med sin välgörarinna. Detta unika brevmaterial för tankarna till dagens debatt om prostitutionens inneboende fördärv eller tillskrivna stigma, och om maktförhållanden mellan kvinnor." Jag gissar att Lennartssons sympatier främst ligger hos frälserskan, den som söker rädda kvinnor undan gatuprostitution -- eller, översatt till dagens förhållanden, hos "avantgardet", med andra ord de s. k. radikalfeminister som vill behandla och lagstifta bort de sjuk- och offerförklarade kvinnor som idag säljer sex.
Båda dessa understreckare är författade av kvinnor och handlar om kvinnor. Betyder då det att Svenska Dagbladets kulturredaktion har skärpt sig då det gäller kvinnorepresentationen på understrecksavdelningen? Äsch, fet chans. Sex av de tjugoåtta understreckare som ligger direktlänkade på nätet just nu är författade av kvinnor.

Bristen på koherens mellan hur det ser ut utifrån och hur det känns inuti

Har vi en backlash på gång mot myten om Venus och Mars? Alltså, det där snacket om manshjärnan vs kvinnohjärnan ni vet? Jag läser kommentarerna till en artikel i Sydsvenskan, som handlar om en bok av två engelska reklamkonsulter med budskapet att reklam alltför sällan riktar sig till kvinnor med deras speciella hjärnor. "Bokens teori är att män och kvinnor inte är likadana. Hjärnan bearbetar information olika. Männen använder mest den vänstra hjärnhalvan, kvinnorna båda. – Skillnaderna är små men viktiga, och göms undan. Det är inte politiskt korrekt att säga att mannens tänkande är analytiskt, fokuserat och logiskt, medan kvinnorna är duktiga på att se helheten, resonerar författarna." Yeah yeah har vi hört det förut, och förresten så är reklamen hursomhelst idiotisk och ibland mansförnedrande, säger flera kommentatorer. Rätt få håller med de båda konsulterna. Hjärnforskaren Martin Ingvar har också tillfrågats, han "tycker de brittiska reklamkvinnorna drar för stora växlar på skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. – Visst, det finns på gruppnivå en liten skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att tänka. Men det handlar både om arv och miljö, medfött och inlärt. På individnivå kan skillnaderna vara helt borta", säger Martin Ingvar som rentav "retar sig på att biologiska argument används i analysen".
För några veckor sedan, 26/10, sände OBS! ett inslag där poeten Susanna Roxman berättade om en bok av språkforskare Deborah Cameron, The Myth of Mars and Venus: Do Men and Women Really Speak Different Languages? (programmet finns fortfarande för avlyssning här, ett utdrag ur boken står att läsa här, och här har du en fin bloggpostning om det hela). Cameron har tröttnat på de klichéföreställningar som sprids av författare i stil med John Gray, och tagit en närmare titt på den forskning de bygger på. Inte förvånande har hon funnit att det, inom det linguistiska fältet, inte finns mycket substans bakom de förmenta självklarheterna. Och nog är det rätt konstigt att det så länge funnits en sådan beredskap att svälja påståenden som att kvinnor pratar mer än män eller är mindre konkurrensinriktade. Jag vet inte hur många middagsbjudningar jag har varit på där jag nästan fått skrika för att kunna få ett ord med i det vitsiga, tajta manslaget. Eller hur många vänskapsrelationer med andra kvinnor som försurnats genom den ständiga underliggande konkurrensen om allt. Det är kanske verkligen så som en feminist Cameron citerar menar, att man tycker att kvinnor pratar för mycket, helt enkelt, även om de inte pratar lika mycket som män i vissa sammanhang. Jag måste tänka på min manlige biologistiskt inriktade vän, som en gång anförtrodde mig att han tyckte att kvinnor hade så fula röster, var jobbiga att lyssna på.
Cameron hävdar att den som har högst status, och därmed pondus, också har lättast att få och behålla ordet, och att det helt enkelt i många situationer är män som har denna status och pondus. Roxman påstår att Cameron sjablonmässigt och närmast undantagslöst ger män högre status, men det stämmer inte med det utdrag ur boken som står att läsa i The Guardian (se länk ovan). Ickedestomindre tillägger Roxman här något intressant, nämligen att Cameron kan ha "underskattat en kvinnlig, nästan moderlig villighet att låta män prata på, för att de ska få känna sig viktiga och duktiga", och att detta inte nödvändigtvis innebär att de upplever sig själva som underlägsna. Det där med moderligheten i det här sammanhanget ställer jag mig för min del rätt skeptisk till, men Roxman pekar på en viktig sak, nämligen att en människas motiv för att agera på ett visst sätt inte nödvändigtvis stämmer överens med omgivningens föreställningar därom, och att hon kan ha en helt annan bild av sig själv i en viss situation än den som andra har. En självklarhet, tänker ni kanske -- och visst är det, men det hindrar inte att vi ständigt tolkar andra utifrån våra egna, ofta stereotypa, ibland rent primitivt förenklade synsätt på våra medmänniskor. Själv blir jag till exempel gärna tolkad som rädd när jag i själva verket är arg -- något jag antar hänger ihop med mitt kön, och mitt relativt späda, mjuka utseende.
Den kvinna Roxman beskriver, hon som moderligt låter mannen prata på, kan förstås vara offer för ett självbedrägeri -- hon tror sig vara storsint, när hon i själva verket har låtit sig invaggas i en invand sits hon inte orkar eller vågar försöka bryta sig loss ur. Men även om så är fallet så stämmer inte hennes inre med en yttre bild av den undergivna kvinnan som tillmäter mannens ord större vikt än de egna tankarna. Så tänk på det, både ni män och ni kvinnor som är vana att dominera -- nästa gång ni sitter och breder ut er inför vad ni tror är en underdånig blyg viol utan självhävdelsebehov kanske ni i själva verket är i sällskap med någon som inför sig själv bara precis visar generositet mot någon som behöver få tro att hon/han är viktig.

Dåliga Nyheter

Jaha, så var det med den saken. Fogh Rasmussen lyckades i sin nyvalssatsning, och Naser Khader lyckades visserligen komma in i Folketinget men fick inte så starkt stöd att hans parti kommer att göra någon egentlig skillnad. Ändå kanske man inte ska säga att den splittring av Radikale Venstre som ligger till grund för bildandet av Ny Alliance var en meningslös manöver, på sikt -- det Radikale Venstre som finns kvar kan nu i lugn och ro fortsätta utvecklas i vänsterliberal riktning, med en stabil tillhörighet inom det röda blocket. Vi får väl se. Det faktum att SF gick fram så starkt som det gjorde torde väl, hursomhelst, sända en signal om att många väljare har fått nog av "mittens hegemoni" -- man vill ha en tydlig vänsterpolitik, något som de danska socialdemokraterna liksom i dagens läge de svenska inte längre står för utan har anpassat sig i väldigt hög grad till en slags allt dominerande "centerliberalism" med högerpopulistiska känselspröt. I Danmark är väl den här utvecklingen vad jag förstått dock både längre gången och har djupare rötter. Där har vi t ex en socialdemokrati som med total självklarhet svarar "nej" på frågan om gratis skolmat -- det är inget man vill driva och det är inte heller något man har någon tradition av. Asyl- och anhöriginvandringsreglerna vill man inte heller ändra på.
I övrigt hänvisar jag till Svenssons och Ung Vänster-bloggens kommentarer till det danska valresultatet. "En seger för mittfältet!" utropar DN:s ledarskribent Mats Wiklund, och undlåter att dra konsekvenserna av såväl framgången för SF som att högerpopulistiska Dansk Folkepartis inflytande över "den stabila mittfåran" fortsatt är starkt.

Avantgardet förtrycker genom sin blotta existens

Jag läser med stort intresse Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut, berättelser om våld mot kvinnor och kvinnor som bryter upp. Ett av bidragen är författat av Viveka Enander och Carin Holmberg, det bär titeln "Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer" och är till skillnad från de flesta andra texterna inte någon självupplevd berättelse utan kringreflektioner runt de båda författarnas undersökningar i ämnet misshandlade kvinnors motståndsstrategier; undersökningar som resulterat i boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Jag skriver upp den på min eviga läslista. Enander/Holmberg framkastar intressanta och nyanserade tankar. Framför allt om det nödvändiga i att erkänna ett offerskap för att kunna bryta med en misshandelsrelation -- en tanke som ger mig en aha-upplevelse, inte för att jag skulle känna igen mig i den situation de beskriver (jag har aldrig blivit misshandlad i en relation) utan för att tanken går att applicera på flera situationer. Den som vägrar se realiteter kan inte åstadkomma mycket i realiteten, och "vägravaraoffer"-idealet kan faktiskt fungera kontraproduktivt. Är det där med offerskap ständigt förknippat med en exkluderande, negativ identitet ingen vill ha är det lätt att intala sig att man exempelvis sitter inne med mer makt i ett förhållande än vad man faktiskt gör. Och därför, kanske, också tolerera det. För att det gör så ont, och känns så stigmatiserande, att erkänna att man fallit offer för någon eller något. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.
So far so good. Sen kommer jag till textens slutkläm, den om "uppbrottets politiska implikationer". Här frågar sig författarna om det är så, att en misshandlad kvinna som lyckas frigöra sig från sitt förhållande med nödvändighet måste utveckla ett feministiskt medvetande där hon förstår det hon utsatts för i ljuset av könsmaktsordningen. Nej, menar författarna -- de är lite generösa här, och jag borde inte bli irriterad på dem men jag blir det ändå.

I och med att en kvinna lägger ansvaret för våldet utanför sig själv, och också ser våldet som våld och inte exempelvis som uttryck för kärlek eller en konsekvens av alkoholmissbruk, så både ser hon mannens makt och fjärmar sig samtidigt från beskrivningar av våld som kan sägas tjäna manssamhället.
Men samtidigt är det inte riktigt så här enkelt heller. För flera varianter på temat kan tänkas. En är att kvinnan parallellt med att hon förstår misshandel som misshandel fortsätter att förklara mannens misshandlande med att han har en störning eller är alkoholist. /..../ En annan variant är att kvinnan börjar tolka sin och mannens position i relationen i termer av under- och överordning, men inte ser, förstår eller köper hela den könsmaktsteoretiska analysen, där dessa positioner och våldet hon utsätts för kopplas till samhälleliga strukturer.
Att förstå är alltså inte detsamma som att bli feminist. Och kanske är det senare för mycket begärt /.../ Inom den feministiska rörelsen mot mäns våld har vi ibland hört sägas att det allra viktigaste för en misshandlad kvinna är att få kunskap om könsmakt (och att det är det hon drabbas av) och möjlighet att tillsammans med oss andra politiskt försöka förändra könsmaktsordningen. Detta är inte vad som uppnås genom förståelseprocessen. Men att förstå varför man har kränkt sig själv, att förstå att man har blivit utsatt för något som gjort en djupt illa, att förstå att ansvaret låg hos mannen och att man faktiskt var -- ett offer -- för manlig maktutövning i kärlekens namn, är kanske vackert nog /.../. (s. 81)

No shit. Jag blir faktiskt obehagligt berörd över att en sådan diskussion överhuvudtaget förs, särskilt i ljuset av att författarna, i linje med annan feministisk forskning, beskriver hjärntvätt som ett typiskt inslag i en misshandelsrelation (t ex att mannen använder kränkande tillmälen som "kadaver", "hora" etc, som tillsammans med det fysiska våldet underminerar kvinnans tilltro till sig själv och gör att hon delvis övertar mannens bild av henne). Författarna svarar "nej" på frågan om man måste bli en könsmaktsmedveten feminist med erfarenheten att ha blivit utsatt för manligt våld i en relation, men avslutar med brasklappen att "på en annan nivå" är svaret ändå ja -- eftersom alla kvinnor borde bli könsmaktsmedvetna feminister. Det kanske de har rätt i, men ett av målen med att bryta könsmaktsordningen måste väl ändå vara att skapa möjlighet för kvinnor att hysa tilltro till den egna förmågan, både intellektuellt och i andra avseenden. Visst, att anamma en attityd där den könsmaktsmedvetna feministiska kvinnan är den överlägsna, och den misshandlade kvinnan främst ett potentiellt verktyg i kampen mot patriarkatet, är inte lika illa som att systematiskt bryta ner en annan individ både fysiskt och psykiskt. Men det rimmar illa med strävan att stärka kvinnors egna tankeförmåga, deras självförtroende och egenmakt. Författarna sätter individens bästa i första rummet och anammar själva inte fullt ut den attityd de beskriver och som jag kritiserar, ändock andas formuleringar som för mycket begärt och vackert nog en lite översittaraktig välvilja mot de som inte når ända fram, snarare än respekt för varje människas rätt att tolka sin verklighet efter eget skön. Det är en sak att ge någon praktiska redskap för att kunna komma loss ur en farlig situation, en annan att trycka i någon en ideologi.

Jag kommer i det här sammanhanget (utan att i övrigt vilja göra en jämförelse mellan att vara sexsäljare och att bli misshandlad i en relation) att tänka på nätverket PRIS, Prostituerades Rätt/Revansch I Samhället. Ett nätverk som inte ska förväxlas med nätverket SANS -- Sexsäljares och Allierades Nätverk i Sverige trots de uppenbara försök som från PRIS sida görs för detta (man tog namnet PRIS från dem som sedan bildade SANS och man har en hemsida som visuellt är tämligen lik SANS). PRIS uppger sig ha tre målsättningar: stödja, upplysa och förändra. Och förändringsarbetet, det ska den grupp inom nätverket som kallas avantgardet stå för. Det finns två olika typer av målsättningar i nätverket; dels de som alla delar, dels avantgardets målsättningar (vilka går ut på att man vill att den svenska sexköpslagen ska exporteras och att vi till slut ska få ett samhälle utan hallickar och torskar). På så sätt har man skapat en hierarki inom nätverket med de mest upplysta i toppen, och den enkla kvinnan (den enkla, oupplysta horan?) som bas. Helt i enlighet med den leninistiska elitismens principer (det revolutionära avantgardet är förtrupp -- efter kommer de förtryckta bönderna och arbetarna). Och det är naturligtvis en helt odemokratisk struktur. Att det är PRIS och inte SANS som har det politiska etablissemangets öron är även i detta perspektiv, och inte bara sett i ljuset av själva sakfrågan, alltså sexköpslagens vara eller icke vara, tämligen beklämmande.

Det danska valet

Imorgon smäller det. Och då får vi se ifall laddningen kommer att explodera i ansiktena på Fogh Rasmussen, som spelar ett högt spel genom att ha utlyst nyvalet, och Khader, vars utbrytarparti Ny Alliance riskerar att antingen få agera stödparti till Fogh Rasmussen tillsammans med Dansk Folkeparti -- det parti vars inflytande man vill minska -- eller helt hamna utanför alla möjligheter att påverka rikspolitiken.
Khader och hans partivänner riskerar med andra ord att bara precis ha lyckats splittra det som nu annars hade kunnat vara ett starkt vänsterliberalt parti (Radikale Venstre), för att möjligen litegrann kunnat rucka på Kjaersgaards ställning. SF, Socialistisk Folkeparti, går starkt framåt i opinionsmätningarna. Jag gissar att en del av den humanistiskt sinnade vänster som tidigare nosat på Radikale Venstre nu prövar lyckan med SF istället.
Den danska valkampen har gjort ett deprimerande intryck på mig, i den mån jag har följt den. Alla som hörs slår sig för bröstet med den "stramme" invandringspolitiken. Ingen vill tillbaks till hur det var på nittiotalet, säger man. Radikale Venstre upplåter stämman och påpekar att det under nittiotalet rasade ett krig i Europa, och det var det som orsakade stora flyktingströmmar, inte en "slapp" politik -- men ingen verkar lyssna, varken på dem eller Enhedslistan som rentav riskerar åka ut ur Folketinget med sin muslimska sjalbärande spetskandidat och fiffiga Zlatankampanj. Man undrar vad som skulle hända om kriget skulle bryta ut på vår bakgård idag.
Det förvånar mig inte att Lars Åberg tecknar ett ganska ljust porträtt av den danska integrationspolitiken i Göteborgsposten. Åberg har haft den tendensen länge. "Tänk om det rentav är så att invandrarna är bättre integrerade i Danmark?" frågar han retoriskt. Nej, Danmark är inte nattsvart. Exempelvis så är det så att en del invandrare som länge varit arbetslösa i Malmö nu fått jobb i Köpenhamn, och pendlar dagligen över bron. Men det är också så, och det kan man inte undlåta att ta upp, att en del av de som flyttat från Danmark till Sverige under senare år inte är glada medelklassdanskar på jakt efter den gode boligen i Öresundsintegrationens namn, utan par som på grund av de absurda speciella regler den danska regeringen infört för äktenskap mellan danskar och utlänningar tvingas bosätta sig här. Den danska invandringspolitiken gör alltså att folk i vissa fall tvingas fly från Danmark för att kunna leva med sin partner. Man måste också fråga sig varför det finns mer av islamistisk extremism i Danmark än här.
Jag tillbringade för några år sedan en tågresa mellan Köpenhamn och Hamburg i sällskap med en dansk-pakistansk tjej. Vi pratade mycket om läget i Danmark. Det hade blivit mycket värre under de sista åren tyckte hon, det fanns en mycket tydligare fientlighet gentemot kvinnor som hon, kvinnor som bär sjal. Hennes familj talade ibland om att försöka bosätta sig någon annanstans. Sverige verkade bättre, tyckte hon. Inte vet jag om det verkligen är bättre här. Vi kanske inte har mindre problem utan andra problem. Men jag blir illa berörd då man som Åberg framställer den mer fientliga retorik som man gärna tar till i dansk debatt ifråga om integration och invandringspolitik som någon slags hyggevariant av det man i Berlin kallar "Herz mit Schnauze" ("rått men hjärtligt" ungefär). Det är möjligt att vi i Sverige fortfarande blundar för mycket för problem som kan komma sig av negativa traditioner i form av hederskultur, större tolerans för barnaga (en stötesten mellan mig och mitt dansk-pakistanska resesällskap) e dyl. Vad jag inte förstår är varför total respektlöshet och stängda gränser skulle vara bättre. Förmår man inte tänka på andra kan man väl alltid tänka på vad det i längden gör med en själv, att ständigt agera på ett inkrökt och ogeneröst sätt.
Nej, gladare blir jag till min egen förvåning av en debattartikel undertecknad Ella Bohlin, Frida Johansson Metso och Erik Zsiga: "Fri invandring gynnar alla!" Jag tror och hoppas att också Ung Vänster och Grön Ungdom skulle kunna skriva under på det.

Att legitimera verkligheten

Richard Warlenius från syndikalistiska Arbetaren har i veckan formulerat ett lysande svar på den kritik från vänsterpartistiskt håll som i Flamman riktats mot fackföreningen SAC:s kamp för förbättringar av papperslösa arbetares situation:

Så länge man befinner sig i idéernas värld är det alltid enklare att anpassa verkligheten efter principerna än tvärtom. I idéernas värld finns ädla flyktingar som fått avslag och tvingas gömma sig, där finns en enad arbetarklass som ger varandra löften och fäster det på pränt i kollektivavtal.
Men finns där plats för en fattig bolivian som kommit hit på turistvisum i syfte att bjuda ut sin arbetskraft, om så till ett lägre pris än den avtalade? I så fall, hur hanterar vänstern henne?

Svaret är att vänstern, i den version som Vänsterpartiet ugör, tydligen bestämt sig för att det är asylpolitiken som är de papperslösas problem, och att det bara är i parlamentet deras problem kan lösas. Warlenius igen:

Jag hyllar er om ni lyckas, men tyvärr är det knappast någon lösning på det här problemet. De flesta papperslösa är inte flyktingar i FN:s mening.
Men även om det vore lösningen återstår frågan: Vad ska vi göra med dessa utsugna arbetare under tiden, i väntan på att ni får majoritet för förslaget i riksdagen? Ingenting, menar Lisa Rasmussen. ”Att desperat ’göra något’ är inte lösningen, det är tvärtom kontraproduktivt”, skriver hon. Det är en väldigt cynisk ståndpunkt för att komma från någon som säger sig värna om arbetarklassen.
/---/
Kampen måste börja i verkligheten, inte i drömmarnas värld. Då blir alla förbättringar för de papperslösa värdefulla, även om de inte når ända fram.

Jag skulle vilja dra en parallell här till sexarbetares situation. Och där måste jag tyvärr konstatera att inte heller SAC ställer upp för reella förbättringar, utan nöjer sig med att som hela det politiska etablissemanget i Sverige säga att "deras situation är inte acceptabel" och ska helt enkelt inte få finnas -- trots att den ändå gör det och det inte bara i form av utsatta traffickingslavarbetare.
För att omformulera Warlenius:

I idéernas värld finns ädla traffickingoffer som fråntagits sina pass och hålls inlåsta i skumma lägenheter, där finns ett solidariskt systerskap som är enat om att ingen kvinna av fri vilja vill sälja sex och befäster denna syn i lagstiftnngen.
Men finns där plats för en fattig arbetslös kvinna som tröttnat på sin belägenhet och börjat arbeta som strippa, kanske till och med som sexsäljerskai alla fall? I så fall, hur hanterar vänstern henne?

Svenska Wikipedia hävdar att "Stockholms LS, en lokal samorganisation under SAC Syndikalisterna, är för närvarande den enda fackliga organisationen i Sverige som öppet säger sig godta medlemsansökningar från stripteasedansare." Men noten som följer på den här uppgiften säger egentligen något helt annat. Den hänvisar nämligen till en artikel i Arbetaren där man får veta att Stockholms LS valt in som medlem en kvinna "som delvis försörjer sig som strippa" men som " de senaste månaderna har försörjt sig som vårdbiträde vid ett äldreboende". Och att hon nyligen avskedats därifrån "med hänvisning till offentliga uttalanden om sexköpslagen". Dessutom skrivs det om mötet: "Men det tog inte ställning till inval av en annan strippa, som just nu studerar och som också har ansökt om medlemskap i LS. Samma möte avslog också ett förslag om att Stockholms LS ska verka för en omröstning i hela SAC med förslaget att principförklaringen ska ändras så att de som försörjer sig inom könshandel ska kunna bli medlemmar i organisationen men inte få förhandlingshjälp."
I den här frågan är man tydligen mindre intresserad av verkligheten än drömmarnas värld. I den här frågan saknas insikten att man kan kämpa för enskildas och gruppen kvinnors bästa på en och samma gång, på flera plan och på olika fronter samtidigt.

Detaljpornografi

Det är inte bara kvällspressen. Vad tänkte du? frågade programledaren i P1-morgon den lärare som bevittnat Jokelamassakern. Vad tänkte du när du såg att rektorn låg död i korridoren? Jag fattar inte varför man ställer en sådan fråga till en människa som fortfarande befinner sig i chock. Vad tillför det?

De fattigas barn

Det är alltid hos dem som problemen förläggs.
Idag ser vi det i en debattartikel i SvD som går till storms mot flumpedagogiken, den som anses härstamma från sextiotalet och skapa kaos och förflackning i våra skolor. Inger Enkvist, artikelns författarinna, ser emellertid relaterade problem långt utanför klassrummet och till och med förebud om samhällets förfall. Hon hänvisar till en fransk forskare som "beskriver hur det går till när ett område sjunker ner i laglöshet" och konstaterar att ett "tidigt tecken på att ett område går åt fel håll är att elever inte rättar sig efter lärare". Tankarna går till upploppen i Frankrikes förorter och, i förlängningen, till Rosengård, Hammarkullen och andra invandrartäta områden i Sverige. "Förhållandet mellan skola och demokrati har en speciell betydelse för de elever som lever isolerade från samhället, exempelvis vissa invandrargrupper. Om dessa ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen", skriver Enkvist.
Jag för min del fattar inte alls hur den djupa sociala problematik som ligger bakom sådant som gängkriminalitet och uppror i fattiga förorter kan kopplas till skolans demokratiseringsprocesser. Jag känner i och för sig igen det förakt för kunskap som Enkvist pekar på; detta att alla ska forska och lära sig problembaserat när all god forskning i själva verket bygger på genuina grundkunskaper. Men blandar hon inte ihop korten?
Bloggaren Björn Johannesson skrev nyligen en bloggpost om detta, viljan "att trycka ner mediciner mot ett helt samhälles kulturella skevheter i ett åtgärdspaket i klassrummet bara för att det är där ungdomarna spenderar mest tid." Björn menar att det är "extremt på modet att just nu kräva 'åtgärder' i skolan. Åtgärder på problem som har sin grund långt utanför skolans område. Modeslaveriet och utseendefixeringen är bara ett exempel som på fenomen som föranleder förbud och 'hårdare' tag. Att disciplinera den allt mer vildsinta, våldsamma och respektlösa barnaskaran med hjälp av ökad lärarauktoritet, hårdare regler och uppförandebetyg är ett annat." Och nog går det att läsa Enkvists debattartikel som en variant av den sistnämnda linjen. Flera bloggare har redan kommenterat resonemangets ytlighet: emretsson, Monika Ringborg, Freon Blog och Guero är alla läsvärda. Själv skulle jag vilja se en helt annan problembeskrivning på tal om skolan. Nämligen: hur skapar vi en skola alla får något ut av? Vi har idag en skola vissa tillbringar en stor del av sin barndom och ungdom i bara för att sedan komma ut med en stämpel som det står dålig på. Det är en sadistisk ordning.
Visst är det så att lärande inte alltid har med omedelbar behovstillfredsställelse att göra, i detta har Enkvist rätt. Men borde inte alla ha rätt till en trevlig tillvaro, även barn -- borde man inte också få lov att ha det bra i skolan, vid sidan av det nödvändiga och delvis tråkiga inlärandet? Ja, jag är inte lärare själv och min erfarenhet av att undervisa är inte bara ringa utan härstammar också från en annan nivå än grundskolan. Men jag minns ju. Jag minns till exempel hur mycket man längtade efter det där fritt valt arbete som skulle komma på högstadiet under min egen skoltid, och där man kanske till och med skulle kunna få lov att ägna sig åt ridning om man hade tur, och hur förtvivlade vi blev när man plötsligt ersatte det fritt valda arbetet med obligatorisk maskinskrivningsundervisning på min skola (och detta under en tidsperiod som enligt borgerliga skolpolitiker kännetecknades av hopplöst flummeri). Plötsligt togs den lilla möjlighet att påverka vår skoltillvaro som vi trodde vi skulle få ifrån oss.
Kanske skulle skolan i själva verket må bra av mer istället för mindre flum? Vad jag associerar med flum är inte tolerans inför gängvåld, mobbing etc, utan sånt där som mjuka kuddar, mysande, slappande, yoga...och fria val. Lite lagom flum för alla sisådär mitt på blanka eftermiddagen kanske underlättar för inlärningsförmågan och rent av kan skapa lite välmående?
Och så var det den där grejen med att det är de fattigas oregerliga barn som ska disciplineras in i samhället genom en panikreträtt från senaste decenniers pedagogiska landvinningar....Här måste jag tänka på bortskämda ungdomar för vilka all utbildning handlar mer om konkurrens och karriär än om kunskap, som helt utan respekt lånar hem biblioteksböcker de gör anteckningar i och ibland till och med river ut sidor ur, som har föräldrar som ringer hem till läraren och klagar om de någon gång inte får högsta betyg....och jag undrar om det alltid är underklassens barn skolans eventuella problem ska mätas på.

Public Service

Gabriel Byström på Göteborgsposten är en av Kamfertexts favoritkulturskribenter. Han är alltid läsvärd, hittar det viktiga och uttrycker en självständig hållning gentemot det mesta. Så också när han idag skriver om public service-uppdraget, som ju åter står under diskussion tack vare den borgerliga regeringens beslut att förkorta tiden för de svenska public service-kanalernas sändningstillstånd.
Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis delar hans åsikter, förstås. Byström argumenterar, om jag tolkar honom rätt, för vad man kan kalla ett "vassare" public service-uppdrag, "där oberoende nyhetsförmedling, fördjupad samhällsjournalistik och ett brett kulturutbud är det centrala" medan ren underhållning och sändandet av stora sportevenemang ofast lika gärna kan överlåtas till hugade konkurrenter. Förlust av tittare och åhörare till de kommersiella kanalerna och medföljande statusförlust samt sjunkande intäkter ska pareras genom en sammanslagning av SVT med SR och UR och skippande av licensfinansieringen. Jag för min del kan se en klar poäng åtminstone med det sistnämnda -- alla är ense om att någon form public service-media är en nödvändighet i ett demokratiskt samhälle, och idag mer än någonsin har väl närmast varenda jävel möjlighet att på något sätt ta del av såväl radio- som TV-utbudet samtidigt som innehavet av TV, dator eller radio inte längre är någon som helst garanti att det är utbudet från SVT, SR och UR man tar del av. Svenska public service-chefer stirrar sig lite för blinda på det där med den enskildes betalningsvilja och beter sig alltmer desperat i sin jakt efter den svårfångade unga publiken vars gunst man tror sig tvungen att vinna -- med ibland pinsamma resultat och en alltmer bristande respekt för de äldre, lojala tittarna och lyssnarna till följd. Man bryr sig inte om att fråga den där hopplösa TV3-tittande tjugofemåringen om hon tycker att all media ska ligga i händerna på kommersiella aktörer. Chansen finns att den som tycker att SVT suger och att det är bisarrt att betala in pengar till dem när man ändå bara vill se Insider och Outsiders på sin TV-apparat trots detta skulle ha förståelse för vikten av att via skattsedel vara med och betala för att det ska finnas en offentligt finansierad medieapparat för den händelse att kommersiella intressen inte skulle intressera sig för att fylla behoven av information etc....Ibland beror svaret på hur frågan ställs.
Vad gäller frågan om sammanslagning av public serviceföretagen sitter min jury fortfarande i överläggningar. Byström menar att det skulle ge en positiv synergieffekt och skulle borga för uppväxten av en starkare public service-verksamhet med tydligare särprägel. I radioprogrammet Publicerat från i söndags hördes tvärtom röster som menade att en dylik manöver skulle slå sönder de individuella företagens särprägel och den specifika kompetens som byggts upp inom dem. Publicerat sände utdrag ur en diskussion om framtiden för public service som hade hållits på Sveriges Radio i Malmö, och som politiker tillsammans med Kerstin Brunnberg (SR:s VD) och medieforskaren Lars-Åke Engbom deltog i. Programmet lämpar sig utmärkt som relief mot Byströms artikel. Ingen av de deltagande tycktes tala för en sammanslagning, och det är möjligt att tanken på en sådan har drag av skrivbordstänkarens högtsvävande idéer medan de som har förankring i verksamheterna eller närmare konkret kunskap om dem avvisar den.
Den av diskussionsdeltagarna i Publicerat som Byström tycks ha mest gemensamt med är moderaten Olof Lavesson. Också det breda ska få rum i public service men, menade han, man ska kunna motivera varför ett visst program visas där. Jag för min del tycker, i motsats till vår kulturminister och till synes även till Lavesson och Byström, att både stora sportevenemang som OS eller VM i fotboll och ett stort, traditionstyngt nöjesevenemang som Melodifestivalen bör sändas i public service-kanaler och att man kan motivera varför. Det finns nämligen ett värde i att de kanaler som är reklamfria och betalas av det allmänna också sänder det som är av allmänt intresse, även om detta råkar vara ett sportevenemang eller en sångtävling. Det finns ett värde i det gemenskapsfrämjande som också ligger i detta att "samhällets" TV och radio fångar upp och visar sådant som mer eller mindre samlar nationen. Missförstå mig inte -- jag förespråkar inte nationalism, snarare ett något starkare markerat samhälleligt gemenskapsbygge. Och när det kan kanaliseras genom sådana evenemang där man visserligen tävlar men inte nödvändigtvis på blodigt allvar och utan att ge utlopp för aggressivitet mot någon utomstående är det väl bra -- så är det ju med OS och schlagerfestivalen, ungefärligen (även om de förstås kan urarta under vissa omständigheter, tänker på den lätta fientlighet mot östeuropa man kunde vädra i samband med Eurovisionsschlagern sist). Det är inte alla som tittar på de här evenemangen, visst, men ändå tillräckligt många för att de ska kunna sägas vara en angelägenhet för public service. Så ökar man möjligheten till att de allra flesta ska kunna säga sig få någonting ut av public service.
Av samma skäl önskar jag mig en vård som till övervägande delen drivs i offentlig regi. Visst kan privata vårdgivare ge god vård -- jag besöker själv för närvarande en vårdinrättning som är i privat regi men bekostad av det allmänna, och det är en god vårdinrättning jag är nöjd med. Men jag hade ändå önskat att den vore offentligt driven, inte bara offentligt finansierad. För att samhället stärks av att samhället vårdar. Samhället ska också ge, inte bara ta och kräva.

Skräckspecial: the uppföljning

Samma datum som jag skrev mitt helgspecialinlägg om skräckfilm och efterlyste tips på skräckfilmer av kvinnor visade SVT första delen i svenska skräckserien Levande föda, regisserad av Maria Hedman Hvitfeldt. Andra delen sändes i lördags och jag missade den p g a middagsbjudning, sista delen gick i all obemärkthet sent igår kväll. Och den skrämde mig, jag vill nog påstå att den skrämde mig mer än något annat svenskt jag sett i skräckvägen. Okej, den var lite väl vag i handlingen på sina ställen, den valde ibland att inte visa utan antyda, och det funkade i och för sig men man förstod samtidigt att valet var träffat av nödvändighet, för att det krävs en stor mängd både hantverksskicklighet och kreativ fantasi att rent grafiskt visa allt det som serien berättade om (jag tänker inte berätta handlingen, den kanske går i repris någon gång eller så går den att ladda ner via nätet och hur som helst gör sig inte den typ av fantastisk skräck det handlar om i återberättningsform). Jag tyckte ändock sammantaget att detta var en bra, till och med mycket bra serie, fint regisserad med sina bildmässiga skiften mellan dåtid -- barndomstid i gyllene ljus -- och nutid, en lite sunkig och bakfull ung-vuxen-tillvaro. Maria Hedman Hvitfeldt är dessutom medansvarig för den några år gamla kortfilmen Min skäggiga mamma, också den en historia som passerar vardagsgränsen och tar klivet in i det fantastistiska. Jag var med om att belöna den filmen med bästa-kortfilm-utmärkelsen vid Fantastisk Filmfestival i Lund vilketårdetnuvar, fyra-fem år sedan...(att sitta jury på Fantastiskt Film Festival är nog förresten bland det roligaste jag gjort som filmvetare). Maria är framtiden! Hoppas hon snart får tillfälle att göra biograffilm (om hon vill).
Vad gäller andra kvinnor som gör skräck fick jag fina tips av Jacob, som hänvisade till nätsajten Pretty Scary -- For Women In Horror By Women In Horror, och Mattias, som kom att tänka på filmerna Near Dark (Kathryn Bigelow), Ravenous (Antonia Bird) och Trouble Every Day (Claire Denis). Själv har jag sedan i fredags också kommit att tänka på Near Dark, en fullt passabel vampyrfilm av en regissör (Bigelow, alltså) som utöver den också gjort en del sjyssta thrillers, framför allt dystopiska Strange Days, och därutöver har regissören Lizzie Borden hela tiden kommit för mig men det har nog mindre med hennes insatser på skräckfilmsområdet och mer med det faktum att hon döpt sig efter den misstänkta yxmörderskan att göra. En film av en kvinna jag också vill nämna trots att den kanske ska kallas thriller snarare än skräckfilm är Jane Campions In the Cut -- tyckte den blev oförtjänt sågad på sina håll, det är en både spännande och psykologiskt intressant film.
Och naturligtvis finns det många fler skräckfilmer av kvinnor, de kommer dessutom att bli fler och fler i takt med att kvinnor överhuvudtaget gör film i allt större utsträckning....Förutom regissörer finns förstås också kvinnliga manusförfattare (Mattias nämnde Debra Hill), producenter, klippare etc....Fortsätt gärna tipsa!

Nattzappningar

"Kemi bringar välstånd och skönhet!" Så löd en av många idiotiska och förljugna slogans i DDR, avsedd att stärka moralen och tilltron till landets industrier och de vetenskapliga landvinningar dessa byggde på. Jag tänker på det här ordspråket varje dag när jag ser mig i spegeln och försöker intala mig att min nya antidepressiva medicin gör underverk. Sanningen är att jag är lite för seg, lite för svag i kroppen och sömnig om dagarna för att jag ska kunna tycka att effekten är optimal, och jag tycker mig redan se hur den ökända viktökningen slagit till med full kraft. Å andra sidan är humöret lite jämnare. Och jag sover gott om nätterna. Min dygnsrytm är nästan normal (om man nu kan tala om en viss dygnsrytm som "normal" i dagens twentyfoursevensamhälle (tuenntifåursievven som vi säger i Skåne)).
Men det finns ju något som kallas för sjukdomsvinster. Jag vet inte om "sjukdom" är rätt ord i mitt fall, men en sak jag känner gå förlorad med den här förändringen är min vana att sitta uppe på nätterna och zappa mellan TV-kanalerna. Nattens TV-program är helt klart de bästa. På natten sänds inga familjunderhållningsprogram, ingen allsång, inget Idol. På natten sänds program för studenter och losers. Alla evighetsserier med mörka tema kommer fram på natten, i vissa fall enbart då, i andra fall som repriser. Jag har upptäckt underbara serier tack vare mitt nattzappande, framför allt Oz (som nu inte sänds längre) och Deadwood (som vad jag vet fortfarande sänds nångång mellan halvett och två natten till måndag på TV 4). Men också evighetsserier som är lite för grådaskiga för att tilltala en bred publik -- klassikern Kvinnofängelset som vi väl alla trodde skulle vara i evighet är ett toppexempel på en sådan. Intressanta filmer och thrillers sänds ibland om natten, TV3 kan överraskande slå till med kinesisk "socialrealism" eller någon annan form av "smalt" samtidsdrama framemot fyrasnåret, och om man börjar sitt zappande redan innan midnatt, vid elvasnåret kanske, har man god chans att en till två gånger i veckan kunna komma in i SVT:s eller (om man bor i Skåne) dansk TV:s pliktskyldiga "kvalitetsfilmssatsningar".
Jag gillar att zappa för att jag gillar att låta mig överraskas av vad jag kan råka stöta på. Vissa serier man överraskas av om natten är utmärkta ledsagare in i sömnen, de kanske inte alltid är så bra, men de innehåller ibland drömlikt bisarra element som passar bra för den som är omgiven av sovande och själv snart ska sova. Jag tänker främst på de stora mordutredningsmaskinerierna Law & Order samt CSI. Ofta är de ganska tråkiga, stereotypt komponerade historier med betoning antingen på vikten av bestraffning (kampen för att få någon dömd, så hårt som möjligt) eller på teknik (där har vi kemins landvinningar igen!) som gör att även det slugaste mord kan lösas genom spår minsta dammkorn blottlägger i laboratoriet. Men ibland är själva morden, själva mördarna eller själva offren sällsynt konstfullt tecknade. Jag tänker till exempel på snubben som är besatt av begäret att amputera sitt ena ben. Eller gangsterbossen vars hus innehåller ett hemligt rum, inrett som en barnkammare men med alla möbler, leksaker och babykläder i vuxenstorlek. Och framför allt på det manliga kärleksparet, mina favoriter, som injicerar utvalda kvinnliga offer med djurvirus. (Jag vet att det mänskliga begärets böjningsmönster är oändligt variationsrikt. Den eventuelle läsare som känner igen sig i det där med amputationslängtan eller lusten att leka spädbarn ska inte ta illa vid sig när jag beskriver detta som ytterst egendomligt; jag menar inte att förolämpa. Om det känns bättre så se det istället som att jag blottar min egen begränsade horisont.)
Det är inte riktigt samma sak att zappa på kvällarna som det är om nätterna. Tiden, känns det dessutom som, bör tillbringas mer förnuftigt före midnatt. Jag får nog börja med att gå efter tablån istället, eller kanske rentav stänga av teven ett tag för att skölja ut all idiotisk reklam och enerverande likriktning. Varför måste, till exempel, alla serier köra förtexter och vinjett tio minuter in i avsnittet? Och varför är musiken alltid likadan, varianter av American Beauty-scoren och/eller den busiga Desperate Housewives-staccaton? Men nå, några pärlor har jag ändå hittat meddelst kvällszappning. Första avsnittet av danska serien Föreställningar (måndagar, Ettan) var, till exempel, ytterst lovande med sin nästan bergmanska intensitet. Och så har vi Kunskapskanalen, den orättvist undanskymda...nio gånger av tio visas något se- och hörvärt på Kunskapskanalen, något man helst ska vara vaken i huvudet för att kunna ta till sig.

Skräckspecial!

De allra flesta av våra helger och traditioner har en i någon mening imperialistisk bakgrund, eller utgörs av tankeimperialistiska omarbetningar av gamla "genuina" (?) sedvänjor, så att fira Halloween i sann amerikansk anda går egentligen helt i linje med våra andra seder och bruk. Fast det starkt kommersiella inslaget (som dock sägs ha mattats av i år) verkar vara något ganska nytt -- alltså att handeln mer eller mindre på egen hand kan införa nya inslag i våra traditioner. Det vill säga att jag tror att det är något ganska nytt -- bäst att gardera sig, eftersom det ofta är så att det vi tror är nytt och modernt i själva verket har rötter som sträcker sig åtskilliga sekel tillbaka i tiden.
Jag för min del har redan tidigare anammat ett inslag i Halloweenkulturen, och det är bruket av pumpa i matlagning. I make a mean efterrättspumpapaj. Men i år är det ont om pumpor i affärerna, på grund av att skördar påverkats av det märkliga vädret kanske, så jag anammar nu med entusiasm ett annat inslag, ett som jag tycker verkar introduceras med eftertryck i år: att man ska titta på skräckfilm under Halloweenhelgen. Det tar inte emot alls, eftersom jag alltid varit skräckfilmsälskare. Jag & maken besökte således biblioteket för att låna lite skräck, vi kom hem med Ju-on, en av de filmer i den asiatiska skräckvågen vi hittils lyckats missa, och Argentos Cat O' Nine Tails (vilket fick oss att känna oss smått perversa -- vad är vi för sjuka jävlar egentligen, som glatt kastar oss över en dvd vars omslag visar en hur en liten söt flicka bundits fast och hotas med en stor kniv?).
Det finns fruktansvärt mycket bra skräckfilm, långt mer än vad det rätt lama TV-utbudet ger vid handen. Varje gång man försöker lista sina favoriter kommer de filmer som man för tillället råkar ha till hands längst fram i medvetandet och tränger undan, helt orättvist, en hel massa intressanta titlar som ligger och lurar längre ner. Det finns nog stora drivor med fantastiska filmer jag nu borde nämna men inte gör det, döm mig inte alltför hårt ni eventuella skräckfilmsfantaster som råkar läsa den tillfälliga favoritskräckfilmslista jag nu tänker förse er med, i hopp om att jag med den kanske kan hjälpa någon som känner sig skräcksugen men inte vet vad hon ska sträcka sig efter på filmhyllan. Alltså -- mina favoritskräckisar för tillfället -- utan inbördes rangordning:

1. George A. Romeros Dawn of the Dead. Det ska alltså vara originalversionen, inte den remake på filmen som gjordes för några år sedan. Efter att ha gjort alla dina allhelgonahelgsinköp kommer du att känna igen dig i Romeros konsumtionskritiska bilder av zombies som åker rulltrappa på varuhuset.
2. Brad Andersons Session 9 (eller The Asylum - dödens salar som den också heter). Anderson är helt klart en av de mest intressanta av nyare generationers skräckfilmsmakare. Jag tar upp den här filmen litegrann i en tidigare postning, "Totalt jävla mörker".
3. En annan fin sjuttiotalsskräckis som utsatts för en remake är Bob Clarks Black Christmas. Det var ett tag sen jag såg den här filmen sist, men då skrämde den, en slasherfilm om en ung man med ofantliga sexuella problem som ringer upp de boende på ett studenthem för flickor och kallar dem "Agnes", nästan häcken av mig.
4. Brian Yuznas Society, den överlägsnet bästa film Yuzna gjort hittils och en nästan klockren metaforisk bild av det, för att använda ett ord i tiden, rasifierade klassamhället.
5. Brian de Palmas Sisters. Tvillingar är ett mycket tacksamt skräckfilmstema, inte minst för en freudiansk, hitchcockinspirerad regissör som de Palma.
6. Inferno. Många Argentodiggare menar att detta är en av hans sämsta filmer. Well, I don't give a flying fuck. Här är drömlogiken, den som mången skräckberättelse lever av, tagen till sin spets. Och förresten så har Dario Argento själv angett den här filmen som en favorit.
7. Dark Water. Eller Honogurai mizu no soko kara, som Hideo Nakatas film "egentligen" heter. Min favorit inom den asiatiska skräckvågen och ett måste för alla som inte tröttnat på bleka japanska spökbarn och hår i skrämmande sammanhang (jag har fått veta att hår inom japansk kultur är något som ska tuktas och kontrolleras, kanske förklarar det litegrann varför hår har en så framträdande roll i japansk skräck).
8. Exorcisten III. Jag vet, jag vet -- den första Exorcisten var den bästa egentligen, men den här uppföljaren -- som man mycket väl kan se utan att ha sett någon av de tidigare filmerna och utan att överhuvudtaget fatta det lite röriga scenariot -- har scener som är sublimt skrämmande. Ingenting för den som lider av dåligt hjärta.
9. The Brood. David Cronenberg är ett måste på varje skräckfilmslista. Med den här filmen skildrar en experimentell regissör vad som kan hända under experimentell psykoterapi när den ilska man normalt måste dölja spelas ut i realiteten....
10. The Shining. Och naturligtvis är det Stanley Kubricks film från 1980 jag menar, inte Stephen Kings egen filmatisering. Många är säkert trötta på den här filmen nu, själv tröttnar jag aldrig. För den är så perfekt orkestrerad, visuellt och ljudmässigt, att man kan se den om och om igen bara för att njuta av kompositionen, långt efter det att man slutat skrämmas av filmens chockmoment.

Det var det. Och jag ser att alla filmerna är gjorda av män -- pinsamt. Tips på goda skräckfilmer med kvinnliga regissörer mottages tacksamt!