lördag, januari 19, 2008

Konsten att åstadkomma det man kritiserar

Oline Stig gör det idag i en Sydisartikel. Hon skriver:

Finns det lyckliga horor? Frågan skapar alltid samma debattstorm. Ja, säger några. Sexköp kan vara en överenskommelse mellan två vuxna människor. Nej, säger andra.
Den som säljer sin kropp är alltid ett offer. Ja-sidan menar att problemet är samhällets brist på respekt för den prostituerade kvinnan. Nej-sidan hävdar att problemet är mannen. Läs könsmaktsordningen. Sådär håller det på, alltid samma argument. Problemet med debatten är att den saknar nyanser.
Den som säljer sex framställs antingen som ett värnlöst offer eller som en bekymmerslös försäljare. Antingen är hon en nedbruten tjackhora som förlorat sin värdighet och all tro på livet, eller en glatt trallande hemmafru som säljer sin kropp för att hon gillar det. Antingen är torskarna perversa monster eller ensamma stackare som behöver tröst.
Jag har länge misstänkt att det måste vara en felsyn. Det kan inte vara så enkelt. Verkligheten borde vara mer komplex.


No shit Sherlock. Och hade du följt debatten ordentligt hade du sett att även den är mer komplex än så som du skildrar saken. Att den där frågan om "lyckliga horor" i princip bara ställs av det ena lägret, såvida du inte på allvar ser rubriksättare och ingressmakare i kvällspress och Vecko-Revyn som deltagare i debatten. Att den sida som ifrågasätter sexköpslagen inte brukar svara "ja" på frågan utan inte vilja svara på den alls (gång på gång försöker vi peka på hur idiotisk den är). Att den som på allvar satte igång debatten, Petra Östergren med boken Porr, horor och feminister, ger en betydligt mer komplex bild än den du målar upp (om man inte är så förblindad av upprördhet när man läser den att man inte kan ta in den ordentligt). Att debattdeltagare som forskaren Susanne Dodillet och eskorten Isabella Lund inte går att reducera på det sätt du gör. Ska debatten föras framåt så gäller det att man sätter sig in i hur den faktiskt förts och förs. Annars fastnar vi i en evig rundgång. (Detta sagt så ja, den radiodokumentär du rekommenderar, "Under stjärnorna i Malmö", var verkligen bra. Jag vill också rekommendera alla att lyssna på den, den kommer att finnas på dokumentärredaktionens sida på sr.se i 30 dagar.)

En annan som gör det är America Vera-Zavala i Flamman. Hon kritiserar det rådande interna klimatet i Vänsterpartiet:
"Partiet är mindre, lättare att kontrollera, det går dåligt för oss opinionsmässigt – folk är mer försiktiga med att kritisera. Jag tycker stämningen är sämre och debattklimatet strängare." Vera-Zavala vill se fler galna förslag, mindre av rättning i leden. Lite längre upp i artikeln har hon skrivit: "Visst är det skönt med mindre knasiga artiklar från Vägval vänster-gänget men jag tycker tystnaden är destruktiv." Visst är det skönt med mindre knasiga artiklar från Vägval vänster-gänget... Flera gånger beklagar sig Vera-Zavala över att saker som tidigare häftigt kritiserades när de kom ifrån Lönnroth/Svensson Smith-hållet nu istället är partiets officiella linje. Utan att nån säger emot. Ja, vad kan det bero på? Vad kan det bero på att ingen vågar riskera bli partiets officiella syndabock och knasboll? Har du aldrig tänkt tanken, Vera-Zavalas, att det kan finnas något destruktivt med att så obekymrat slänga ur sig de mest kränkande omdömen om människor vars uppfattningar du inte delar, något som kan verka menligt på det interna klimatet i partiet? Det är ju inte precis första gången.
Själv har jag lämnat partiet och är nu rätt trött på de Vägval vänstrare som är kvar och fortsätter älta same old same old shit fast med allt större hätskhet, men när jag läser Vera-Zavala minns jag ju hur det var. Att försöka vara aktiv i ett parti som genomsyrades av mobbning. Minns ett nummer av Vänsterpress där en för mig okänd Stockholmsmedlem beskrev partiets dåvarande maskot, den tecknade busflickan Vera, som en mobbare, en översittare med noll tolerans mot oliktänkande. Den insändaren brände sig fast i mitt inre. Insändarskribenten beskrev förstås inte så mycket figuren Vera som den anda som då rådde i partiet. I min lokalavdelning yttrade den sig bland annat i hånflin mot den som var med i "fel" fackförbund eller skitsnack bakom ryggen på den medlem som tidigare varit med i ett annat, "felaktigt" parti. Eller i att den politiska sekreteraren i sin sammanfattning av årsmötet i medlemstidningen pekade ut vilka debattinlägg som utgjort stolpskotten. "Vad gör ni mot varandra?" undrade en nytillkommen medlem under en mötespaus. Men när vissa av oss ville diskutera det interna klimatet fick vi veta att det absolut inte fanns några problem. När sedan Vägval vänster bildades blev vi som var med där fritt villebråd, och då snackar jag inte längre om min lokalavdelning utan om partiet i stort. Är det konstigt då att det blir tyst när villebråden väl börjat försvinna?

Ps. Isabella kommer att delta i nya tv-programmet Debatt på torsdag. Om vi då slipper de gamla parhästarna "Finns det några lyckliga horor?" och "Skulle du vilja att din dotter prostituerar sig?" från programledarens eller Isabellas debattmotståndares sida så lovar jag skriva en helt gnällfri postning här på min blogg.

4 kommentarer:

Fredrich Legnemark sa...

Hej!
Får kanske nyansera det hela med min syn på det hela. Jag gick med i partiet i princip när mediasnurret var som värst och kände överhuvudtaget inte igen mig, i Borås där jag gick med gick hela drevet samt personangreppen bara över huvudet på oss, det kändes inte verkligt. Men å andra sidan så är vi en bra sammansvetsad förening, med ordentligt högt i tak där alltifrån folk med diverse specialintressen till syndikalister trivs finfint, allt får sägas och ingen får tystas. Men så är Boråsvänstern mer av en brokig rörelse än ett parti.

Synd att du inte bor i Borås mao ;) Men skulle du helt plötsligt få en tokig idé och omallokera dig till sjuhärad finns det alltid plats för folk.

ha det bra!
Fredrich Legnemark

Charlotte W sa...

Tack, vilken fin kommentar! :-)
Och ja, visst är det så att partiet & verkligheten är brokigare än i min beskrivning. Den är färgad både av dåliga personliga erfarenheter & av att jag tillhörde en ovanligt fyrkantig & aggressionsfylld lokalavdelning...

Fredrich Legnemark sa...

För övrigt, känn dig länkad ;)

Charlotte W sa...

Sköj!