tisdag, december 11, 2007

På televisionen igår

Igår var det dags för första avsnittet av En spricka i kristallen, en miniserie i två delar som bygger på Cecilia von Krusenstjernas roman med samma namn. Här finns det ganska allmängiltiga motivet med familjens hackkyckling som söker revansch parat med nöjet att se en svensk överklassfamilj trashas -- även om skvallerfaktorn inte är total, von Krusenstjerna som är född Gyllenhammar har inte gjort anspråk på att vara hundra procent självbiografisk i sin debut. Jag har inte läst boken men slängde mig lystet i tv-soffan och blev inte helt missnöjd. Det var inte någon stor tv-dramatik jag fick se, visserligen -- man gled lite för lättvindigt förbi "stora" händelser, skummade igenom viktiga förlopp och använde tillbakablickarna på huvudpersonens barndom lite för mekaniskt rutinmässigt (jaja, jag vet att det är en tautologi). Men det var, faktiskt, helt okej. Jag känner, av personliga skäl, stor sympati för mobbade familjefår av både svart och ulligt lammvit valör. Utanförskap och hackordningar inom familjen är dessutom helt klart ett eftersatt ämne idag, då vi tycks vara fixerade vid maktstrukturer av mer opersonligt slag och då den som ger sig in i den här typen av skildringar riskerar att avfärdas som en tycka-synd-om-tiggare eller rätt och slätt som en sån som kackar i eget bo. Igår var det i alla fall det allmängiltiga som vann över det skvallerlystna -- motivet med "familjens svaga vs starka" över eventuella pikanta detaljer med adress till familjen Gyllenhammar.

Så är det dock inte i fallet Myggor och tigrar, måste jag lite besviket konstatera efter 352 sidors läsning. Okej, jag har nästan 200 sidor kvar, kanske ändrar jag min uppfattning efter att ha läst ut boken. Men hittills kan jag inte säga att jag ser patriarkatet rättmätigt avslöjas och gisslas i lika hög grad som jag, läsaren, hela tiden tar del av mer information än vad jag behöver och vill ha (och då kastade jag mig ändå över boken med rovhundens hela förväntansfulla skadeglädje när jag äntligen såg den på bibliotekets korttidslånehylla i foajén).
Jag tänkte i alla fall på Maja Lundgren när jag inte hörde hennes namn nämnas i gårdagens Kobra, trots att man talade om maffiaskildringar, om camorran i Neapel och om italienska mafiosos faiblesse för amerikansk maffiafilm. Kan tänka mig att detta blir ytterligare vatten på hennes kvarn. Hon återkommer nämligen flera gånger till hur ofta hon hör Gudfaderns ledmotiv spelas i Neapels camorrakvarter, och hur hon ser och hör denna film alltsomoftast spelas upp i grannarnas tv-apparater. Såhär, till exempel: "Det tittas frenetiskt på Gudfadern i de spanska kvarteren. Jag hörde filmmusiken igen. Nu inte från gränden utan från gården. Om den inte går om och om igen på TV just nu -- jag är så empiriskt noggrann så jag kollade det i tidningen, nej den går inte just nu -- så måste det vara frågan om video" (s. 339). Jag vet inte riktigt om hon är självironisk med det där "jag är så empiriskt noggrann" eller inte, det tycks mig självklart att man kollar tidningen om man är nyfiken på och vill säga något om filmen Gudfaderns ständiga närvaro på denna plats. Och om man om sitt eget skrivprojekt säger: "Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman /.../ /---/ Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken".
Men nog är det påfallande hur frånvarande Lundgrens bok har blivit, trots att maffia och maffiaskildringar är ett stort tema just nu. Som om den vore något obehagligt ingen riktigt vill befatta sig med. Eller så handlar det helt enkelt om att Myggor och tigrar egentligen inte berättar så mycket om camorran som författarinnan själv tycks mena att den gör. Jag hoppas i alla fall, trots att jag inte anser boken vara helt lyckad och inte kan tycka att allt som medlemmar av en kvällstidnings kulturredaktion säger och gör är av offentligt intresse (konsekvensen vore att medlemmar av kultureliten skulle befinna sig i ett slags särskilt, totalitärt system i systemet där de, till skillnad från andra, har att finna sig i att alla deras fotsteg ska kartläggas), att Lundgren inte kommer att tigas ihjäl också i andra sammanhang. För visst skildrar hon mitt i alltihop åtskilliga situationer man som kvinna känner igen sig i, situationer som inte ska förtigas och som egentligen hade förtjänat att tecknas på ett både tydligare och mer konstfullt sätt -- varför inte i traditionell skönlitterär form. Kroppspråket, de framskjutna skreven, beslagtagandet av rummet. Jargonger som utgår från dominerande manliga kretsar och kan vara svåra att ta sig in i, att få grepp om. Nätverk man inte ser.


Dokumentären Michael Moore -- provokatören, slutligen, som visades på TV 1 direkt efter Kobra var måttligt intressant och inte heller den tillnärmelsevis så avslöjande som dess upphovspersoner verkar ha tyckt. De gör stora grejor av små saker, och det på ett sätt som påminner om Moores eget när han inte är som bäst (som i Fahrenheit 9/11 t ex, en film som definitivt inte gjorde sig förtjänt av den guldpalm i Cannes som den tilldelades). Det är snabbt tempo som gäller, med ständig up-tempo-bakgrundsmusik så att åskådaren inte har en chans att tänka efter och kritiskt värdera den information som ges, och uppgifter som bara slängs ut hastigt och lustigt utan att ordentligt gås igenom (uppgiften om ett fabricerat inslag i Roger & Me t ex). Och detta utan den gestaltningsmässiga fyndighet som Moore däremot ger uttryck för när han är som bäst (med Bowling for Columbine minus besöket hos Charlton Heston t ex). Kan inte fatta att Kjell Häglund på Weird Science menar att Michael Moore -- provokatören skulle vara en "mycket avslöjande" dokumentär.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tyckte den verkade rätt avslöjande, men så tittade jag inte särskilt noga. Däremot visste jag ju redan innan att det förekommit en del kritik mot Moores framställning av saker, hans sätt att slarva med kronologin och fabricera scener och situationer -- det framkom redan när jag läste filmvetenskap för ett antal år sedan, innan han hade blivit kändis. Jag tycker det är en intressant fråga i sig, hur mycket man får "fuska" eller vinkla som dokumentärfilmare. Men den här dokumentären siktade ju in sig på att smutskasta en enskild (välkänd) person -- och sådant säljer förstås bättre.

Charlotte W sa...

Det ÄR en jätteintressant fråga, och Moore är förstås ett både tacksamt och viktigt granskningsobjekt. Därför tycker jag hans filmer gjort sig förtjänta av en bättre och grundligare granskning än den som görs av filmen igår. På sätt & vis kanske den har en poäng i att den använder samma metoder som Moore själv (vilket de ju påpekar vid några tillfälle, då de olovandes tar sig in på en presskonferens t ex om jag inte minns fel) & på så sätt lyckas skandalisera ngt (Moore) på rätt lösa grunder. Men skillnaden är ju att medan Moore ger sig på större samhällsproblem & strukturer så siktar den här filmen mest in sig på att utöva personkritik, precis som du påpekar. Det kanske säljer men är inte så omvälvande, direkt.

Anonym sa...

Jag håller med, som synes, men med vissa reservationer. I och med att Michael Moore fått så stort genomslag och oerhört framgångsrikt gett sig på väldigt mäktiga personer och organisationer har han mer eller mindre blivit en institution i sig. Därmed är jag osäker på om "personkritik" verkligen täcker fenomenet. Omvälvande är det kanske inte, men det behöver det kanske inte heller vara för att ha ett existensberättigande? Men huruvida dokumentären var BRA eller inte vågar jag inte säga så mycket om eftersom jag inte tittade på mer än halva, och det inte särskilt noga. Jag gillar bara att skriva kommentarer. ;)

Charlotte W sa...

Trevligt, & kul att du skriver dina kommentarer bl a på min blogg! :-)
Och jo ja, existensberättigande kan väl filmen få ha (;-)) men bra är den som sagt inte... Det är sant att Moore är en institution i sig, men om hans filmer ska fungera eller inte beror till syvende & sist inte så mycket på om han är en arrogant småskarvare eller inte. Möjligen kan man diskutera själva personkulten omkring honom, men då är det kanske inte så fruktbart om man själv bidrar till personfixeringen fast ur en negativ synvinkel? Dessutom verkade "Provokatören" litegrann vara en vendettafilm, ett sätt att ge igen för att Moore varit så osamarbetsvillig gentemot det kanadensiska teamet.

Anonym sa...

Jag tycker din blogg är trevlig och smart så jag tackar och tar emot. Angående det personliga håller jag med; huruvida någon lever som de lär (om du förstår vad jag menar i sammanhanget) har ingen betydelse för om det de säger är sant. Tyvärr verkar det dock vara en väldigt allmängiltig uppfattning att man kan kullkasta en tes genom att visa att den som presenterat tesen inte själv anammar den eller har karaktärsbrister av ett slag som rimmar illa med det predikade. Av någon anledning förstör det trovärdigheten. Och jag håller med om att Michael Moores eventuella otrevlighet inte har någon betydelse i ett större perspektiv. Samtidigt tycker jag det är intressant när den framstår som så extrem, minst sagt på gränsen till sjuklig. Dessutom har jag själv blivit lite besviken på Moore med åren, så jag slickar gärna i mig ett reportage i den här stilen för att det tar ner honom på jorden lite. Men det är ju svårt att veta riktigt hur vinklad/förvanskande dokumentären är. Låt oss säga att den är mycket vinklad. I så fall skulle man med viss djävulsadvokatism kunna hävda att det finns en ironisk poäng även i det, samt att de dessutom i ännu ett avseende gjort en film som Moore själv lika gärna hade kunnat göra om någon annan -- dvs en elak, avslöjande men framför allt underhållande "dokumentär" som till sist kanske inte säger så mycket om sakernas egentliga tillstånd. Men din poäng om att fokuset hamnar fel och att filmen kunde ha varit mycket intressantare köper jag fortfarande. Särskilt eftersom jag fotfarande inte har sett den ordentligt. Visst är det lite kul att jag fortsätter argumentera ändå? ;)

Charlotte W sa...

Ja, du ger visst aldrig upp! :-)
Och jo, jag köper den ironiska poängen. Den hade dock varit starkare om personerna bakom "Provokatören" varit lika drivna i sitt värv som Moore (för säga vad man vill om honom, men underhållande är han i alla fall nästan jämt).

Anonym sa...

Nej, jag är som en evighetsmaskin. Fast jag diskuterar inte för att vinna, snarare för att jag tycker det är roligt att nå fram till folk som tycker andra saker än jag, eller som inte har bestämt sig. Att kunna kommunicera trots att man inte är likadana. Tyvärr går det inte alltid. Ibland blir det missuppfattningar och tjafs, särskilt när stolthet eller djupa övertygelser utmanas. Tänk på det, om det skulle verka som om jag ifrågasätter allt du skriver -- det är inte av illvilja eller brist på respekt. Tvärtom. Däremot kan ju mina kommentarer verka lite ytliga ibland, i jämförelse med den möda du antagligen har lagt ner på att göra efterforskningar och formulera texter. Det ber jag om ursäkt för. ;)

Nu blev jag för övrigt lite nyfiken på hur stor Michael Moores privata förmögenhet är. Sådant kan man alltid roa sig med när antikapitalister rasar mot etablissemanget. Eller som Al Gores enorma energiförbrukning. Lustiga saker som egentligen inte påverkar deras budskap men ändå får själva budbärarnas indignation och engagemang att bli löjeväckande.

Jag håller med om underhållningsvärdet. Det har jag alltid tyckt och hävdat. Det är därför han fått sådan genomslagskraft. Men det är också därför jag blir så irriterad på honom när han inte håller sig till sanningen. Eller "sanningen". Hm. Är det dags att bli filosofisk nu?

Anonym sa...

Debbie Melnyks dokumentär innehöll mycket mer än man kanske först noterade. Som att Moore tagit pengar från välgörenhetsgalor och investerat i bl a Halliburton (!). Det var en mycket klargörande intervju på CNN i våras med Debbie Melnyk där hon redovisade sin research och det var än mer besvärande för Moore vad som framkom där. Jag önskar att SVT fått loss den intervjuhalvtimmen att visa efter dokumentären...
Jag rekommenderar också denna dokumentärnördiga radiointervju med Melnyk och Caine:
http://stadium.weblogsinc.com/cinematical/podcasts/ManufacturingDissent.mp3

Charlotte W sa...

Alexander: don't worry, be happy. Jag upplever inte dina kommentarer som "nedgörande" e dyl. Och förresten så är det naturligtvis inte så att man ALLTID skriver sina bloggposter efter noggrannt övervägande & efterforskningar -- ibland skriver man bara på, rent spontant, & då är det förstås bra att få kommentarer som tvingar en att tänka efter.
Och ja, det där med Moores pengaaffärer var väl det som väckte min nyfikenhet mest, också. Tyvärr skummades detta förbi hastigt & lustigt, om jag inte missminner mig utgick dokumentärteamet också ifrån uppgifter som redan var offentliga -- så nåt större scoop kan de väl inte ha gjort. Men intressant ändå, förstås.

Peter: ja, synd att man inte fick se intervjun. Jag lyssnade på radioprogrammet men tyckte inte den gav något vidare annat än att skapa fler frågetecken -- att de intervjuat personer som sagt otroliga saker som de sedan tagit tillbaka t ex...och att de exkluderat flera intervjuoffer eftersom de inte varit vederhäftiga, vilket förvånade mig eftersom de tagit med sådant som en kille som okommenterat står & säger att "när det går bra för Michael Moore så går det dåligt för Amerika"(!)... Men mitt intresse ligger inte främst i att försvara Michael Moore. Jag är så hjärtinnerligt trött på den här formen för dokumentärer, som ju Moore själv är representant för (fast han gör det mestadels skickligt) -- den där polemiska, "fritt flödande" snarare än tydligt uppstrukturerade & hetsiga formen. Jag tycker det är dags att byta ut den mot en mer eftertänksam, gärna långsammare form där man är tydligare och klarare med sina uppgifter & de poänger man gör.

Anonym sa...

Men det stämmer ju, att när det gått som bäst för Michael Moore har USA:s budgetunderskott varit som störst och internationella förtroendekapital som lägst, men poängen var ju inte att det var Moores "fel", utan att Moore var en typisk opportunist som, citat, "surfar på missnöjestrender".

Men om du är trött på hela "formen" så fattar jag att du letar fel i såna detaljer också. Och vad gäller Moores skicklighet. Vem framstår inte som "skicklig" om man får hitta på efterhand så att precis allt passar som handen i handsken? Men visst, absolut, det ligger en skicklighet i det också...

Charlotte W sa...

Jag fattar inte vad du blir så arg för. Och du verkar inte heller ha fattat vad jag menar. Formen är en sak -- en annan innehållet, men innehållet kommer fram mer eller mindre väl beroende på formen. Jag menar alltså som sagt att Moores sätt att göra dokumentärer & de här regissörernas påminner om varandra. De har bl a alla tre en tendens att koka soppor på spikar. Vad är det att komma med, att hävda att Moore är en opportunist som surfar på missnöjestrender? Än sen då, liksom? Det är inget som i sig gör hans filmer värdelösa. Det är inte ens särskilt intressant betraktat i ljuset av felaktigheter i Moores filmer. Vill man exponera sådana felaktigheter -- och det är jag övertygad om att man kan, på ett mer övertygande sätt än vad som här gjordes -- varför då inte koncentrera sig på det i stället för att klippa in en massa talking heads som snackar skit om alt. hyllar personen Moore.
I övrigt säger jag alltså bara att Moore till skillnad från de här regissörerna är väldigt underhållande. Men att någon är underhållande innebär inte att personen ifråga har rätt att ta sig friheter med sanningen, och det har jag heller inte påstått att det skulle göra.
Jag tror inte det är meningsfullt att föra diskussionen vidare, du kanske bara precis kan respektera att jag inte tyckte Michael Moore - provokatören var någon särskilt bra film och inte heller någon uppseendeväckande dokumentär?