onsdag, februari 04, 2009

Att blunda eller inte

Per Wirtén skriver en svarsartikel till Anders Ramsay i Expressen idag (jag bemöter Ramsays artikel här), och visar att han inte begripit mycket av den problematik Ramsay - och före honom Sandelin - velat ta upp. I vanlig ordning hukar Wirtén bakom den FFLH-rapport som visar att ungdomar med vänstersympatier är mindre intoleranta mot judar, muslimer och homosexuella än dito med högersympatier. Tänk att Forum för levande historia är så populärt att plocka fram i vissa lägen, när det är så impopulärt i andra.
Ja, borgerlighetens fördomsprofil borde i och för sig - tycker jag - diskuteras oftare och mer ingående. Det är en fördomsprofil som inte skriks ut på gator och torg utan odlas med diskretion för att väl (nu ventilerar jag kanske min egen fördomsprofil?) på sin höjd öppet ventileras med likasinnade över nån dyr konjak (ja nu talar jag alltså inte om extremhögern). Wirtén har dock faktiskt fel när han ställer folkpartisympatisörer och moderatsympatisörer på ett och samma bräde. De förstnämnda var i undersökningen faktiskt såväl mindre antisemitiska och mindre homofoba än genomsnittet; och mer toleranta i båda dessa hänseenden än sossesympatisörer (dem som Per själv tillhör alltså).
Men varför ska man överhuvudtaget ständigt lyfta fram högerspöket istället för att ägna sig åt lite vänsterintrospektion? Det är vad Ramsay försökte göra, och det finns fler med honom som insett nödvändigheten av detta på sistone. Vi som inte blundar tenderar att säga samma sak: nej, vänstern är inte särskilt antisemitisk - men den bagatelliserar, den vägrar diskutera, den vägrar se och erkänna antisemitismen som ett problem. Den har blundat så länge att den verkar blivit blind, så blind att den inte har några fungerande stoppmekanismer mot antisemitiska uttryck längre. Wirtén är själv en av dem som länge ägnat sig åt att hellre försvara antisemitism än att attackera den. Han försvarade Mana med en slags ryggmärgsreflex istället för att ta anklagelsen mot denna tidskrift på allvar. Han gjorde likadant med teologen Jan Bergman, som i sin tur försvarade den grovt antisemitiska Radio Islam med hjälp av antijudiskt tankegods. Det är ju oerhört trist att han reagerar med samma gamla ryggmärgsreflex igen - d v s förneka, blunda och hålla för öronen, samtidigt som han pekar finger åt budbäraren - och att han dessutom samtidigt har mage att påstå att "antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism". Om så har skett Per, så är det nog no thanks to you.
I sak ger jag ändå Per Wirtén delvis rätt. Jag tycker det verkar mindre fruktbart att som Ramsay kliniskt separera antisemitism från rasism (som också kan träffa judar). Jag håller med om att Ramsay förenklar. Men det tycker jag att Wirtén själv uppenbarligen vill göra också. Och medan Ramsay faktiskt inser att solidariteten med den judiska minoriteten är viktigare än att sluta vänsterleden så står Wirtén för det motsatta förhållningssättet. Varför inte istället försöka ta till sig det som står i exempelvis Sandelins artiklar - varför inte öppna ögonen för vad som försiggår på sina håll i den vänstra bloggosfären, och reagera mot det?

En som tvärtom törs hålla ögonen öppna är Göteborgspostens Lawen Mohtadi. Hon har skrivit en fin krönika på temat låsta positioner i Gazakrigets spår, och jag avslutar med att citera ur den:

På Expressens kultursida har Magnus Sandelin frågat sig varför vänstern är så tyst när antisemitism sker i vänsterns namn. På Sydsvenskans kultursida tillrättavisar, milt uttryckt, Petter Larsson och Lasse Söderberg journalistkollegan Thomas Lunderquist när han försöker ge uttryck för den oro Malmös judar känner inför de hot och trakasserier de utsätts för. Varför?
Om jag får ge mig på en förklaring handlar det om de låsta positioner skribenter, debattörer och aktivister intar när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Om man känner sorg och bestörtning över Gazabornas lidande den senaste månaden måste man försöka överträffa varandra i att utmåla Israel som ondskan och israeler som kallblodiga människor. Man måste ifrågasätta Israels existens och man måste fördöma sionismen. Men det är att blunda för det komplexa, för det som inte är trösterikt svart eller vitt. Det är avvisa det krävande. Framför allt är det ett förnekande av människors rädslor. Och av deras sorger.
En fråga dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. Har personer med privilegiet att göra sig hörda på en kultursida ett annorlunda ansvar än de som saknar det privilegiet? Frågan finner inget svar, men jag kan tycka att det finns något nedslående med skribenter som har som journalistisk hållning att försvara en trygg position eller ett åsiktspaket. Det är de föreskrivna åsiktspaketen som gör det möjligt att förminska Gazabornas lidande eller att vifta bort den så farliga antisemitismen.

Ps. Fler lästips finns hos Jonathan.

34 kommentarer:

Jonathan sa...

Vilken bra text!

Du kanske borde ha skickat den till Expressen Kultur?

Jesper Nilsson sa...

Trevlig text. Men jag förstår inte syftet med att förvägra sig en seperation mellan rasism mot judar och den historiskt specifika ideologin anti-semitism. Om man inte gör det tappar man ju styrkan i begreppet anti-semitism. Alltså den att den beskriver en specifik och historisk företelse som grundas i ekonomiskt och socialt specifik samhällelig utveckling.

Det är just det jag varnar för och som jag tycker mig se inom vänstern idag. Och jag förstår det som att Ramsay syftar till att Förintelsen och vår hantering utav detta sociala minne får en sådan oönskad konsekvens.

Mvh Jesper

Anonym sa...

Högern är säkert inte mindre antisemitisk än vänstern men jag vill påstå att när man hör antisemitiska åsikter i mainstreamen kommer det oftast från vänstern.

Orsaken är så klart Israel-konflikten. Jag tror inte vänsterns Israelkritik på det hela taget beror på anti-semitism, ens de mest extrema som hejar på Hamas, utan det ligger i linje med deras ideologi. ( Att Israel, ett inte särskilt rikt, litet land utan några naturtillgångar, tillskrivs sådan enorm betydelse från vissa håll kan dock man spekulera om det beror på antisemitsim.)

Däremot så aktiverar Israelkritiken antisemitiska föreställningar. Det är knappast konstigt med tanke på vad vi vet om hur utspridda de är. Vänstern borde inte ha några ideologiska problem med att inse att de inte är immuna från det.

Kanske är problemet att vissa gör en för marxistisk analys där rasism bara är ett listigt påfund av kapitalet för att minska arbetarnas solidaritet med varandra och aldrig kan utgöra ett problem riktat mot kapitalistiska stater (Israel) eller välintegrerade medelklassgrupper (svenska judar).

Charlotte Wiberg sa...

Tack Jonathan! (Och ja, det kanske jag borde gjort...)

Jesper: men det går ju helt enkelt inte att göra en sådan separation. Bakom begreppet "antisemitism" står såväl rasideologer som Gobineau & Chamberlain som "falska socialister" och katoliker/protestanter med deras religiösa antijudiska arv i antisemitismen. Samt naturligtvis starka inslag av nationalism, anti-modernitet etc etc. Läs t ex kapitlet "Berlin: framväxten av 'Den moderna antisemitismen'" i boken Judehatets svarta bok.

simon sa...

Har själv alltid funderat på varför just judar ska ha en egen stat i det historiska Palestina. Och i så fall, kan antesemitis och judars situation historiskt och idag rättfärdiga detta. Jag vill väldigt gärna veta.

Charlotte Wiberg sa...

(Hm lite språkligt knökig kommentar till Jesper men jag hoppas innehållet går fram ändå)

Anonym (kan du inte skaffa ett nick i alla fall): ja, fokuseringen på Israel gör att antisemitiska inslag i en vänstermiljö blir väldigt synliga. och underlättar som du skriver också för att de kan bli många. Antisemitism från högerhåll är som du skriver (och som jag också skrev) mindre synligt, inte öppet. Men en undersökning som FFLH:s visar att den någonstans finns där och borde diskuteras.
Jag håller med dig om att det finns en alltför stark vilja inom vänstern att förse antisemitismen med en "korrekt" teoretisk förklaring, och att detta kan skymma sikten för realiteterna ibland.

Charlotte Wiberg sa...

Simon: själv undrar jag mest varför en stat som trots allt funnits i 60 år fortfarande är så ifrågasatt. Det finns gott om länder som tillkommit på sätt som kan anses tvivelaktiga. Men det är bara Israel och Israels självbestämmanderätt som ständigt ifrågasätts.

Simon sa...

Jo men det är ju Israel som "judisk stat" man kan problematisera. Romer och homosexuella borde kanske också ha varsin stat, men det är alltså det här jag inte begriper.

Charlotte Wiberg sa...

Men då borde du kanske läsa din historia helt enkelt? Läs på om artonhundratalets nationalistiska rörelser, om den moderna antisemitismens uppkomst, om sionismens uppkomst & historia, om förintelsen och dess efterspel. Med all respekt - jag har ingen lust att försöka agera historielärare åt dig.
Vad gäller romerna så finns det helt enkelt ingen romsk nationalistisk rörelse med anspråk på en egen stat. Det är alltså inte så att någon har satt sig ner & bestämt att "judarna ska ha en egen stat". Det har alltså funnits en sionistisk rörelse med judar som agerat självständigt.
Din tanke om att "homosexuella borde kanske ha en egen stat" är bara så dum så den går inte att kommentera.

Simon sa...

"jag har ingen lust att försöka agera historielärare åt dig."

Jag hade tänkt att du skulle kompensera för min dåliga historiundervisng i grundskola/gymnasium. Just det, där har vi nöten, det är ju därför folk blir antisemiter etc, bristfällig undervisning i skolan.

För övrigt, vilken läsvärd blogg du skriver, en av dom bästa från vänster tycker ja. keep it up

Charlotte Wiberg sa...

Tack för vänligheten Simon.

stettiner sa...

"Bögarna har också mördats av nazisterna och de har ingen stat - varför ska judarna ha en"?

Katarina Mazetti i Magazinet Ordfront

Byt lektyr, Simon

Charlotte Wiberg sa...

My god, har hon verkligen skrivit så? Vet du vilket nummer stettiner?

Jonathan sa...

Ang Ordfront, Jag tror att det är nr 12/2002 i så fall.

Charlotte Wiberg sa...

Tack Jonathan.

Peter Fröberg Idling sa...

Men vilken roll spelar dagens eventuella svenska antisemitism i praktiken? Förutom i den mån den omhuldas av några lätträknade högerextrema tokstollar? Förintelsen som historisk ikon saknar ju motstycke och då med fullständigt fokus på den judiska andelen som mördades. (När jag träffar skolungdom är de väl bekanta med gaskamrarnas judiska offer, men vet föga om de polacker och ryssar som mördades. De har har vidare väldigt vaga uppfattningar om övriga folkmord. Och räknar man antal dödade var ju Hitler som bekant en småhandlare jämfört med Stalin och Mao.) Folk i gemen hyser möjligen fördomar om ”invandrare”, men om judar? Och att det i så fall skulle föras vidare till något slags praktik som före Förintelsen framstår ju som synnerligen otroligt. Det som möjligen kan underblåsa antisemitismen härstädes är staten Israels folkrättsvidriga uppträdande, eftersom många blandar ihop Israel med ”judarna”. (Apropå ovanstående särskiljande mellan mördandet i kolonierna och i gaskamrarna så understryker det bara det senares karaktär av engångshändelse. Fransmännens massmord på algerier, Storbritanniens bombmattor över Kenya etc etc visar ju att den koloniala praktiken inte upphörde med Förintelsen. Vilket judeutrotningen gjorde.)

Charlotte Wiberg sa...

Peter: varför kopplar du så entydigt ihop antisemitism och judefientlighet med förintelsen? Den var förvisso det mest extrema exemplet på vad antisemitism kan leda till men vi har hundratals år av andra yttringar av antisemitism/antijudaism att exemplifiera med. Denna nästan totala identifikation av judefientlighet med viljan att utrota ser jag som ett hinder för en djupare förståelse av antisemitismen som också ett nutida problem. Folk som känner sig utpekade som antisemiter, då exempelvis någon tvivelaktig hållning eller yttring påpekas, känner sig utpekade som mordiska galningar - och så behöver ju näppeligen vara fallet. Antisemitism/antijudaism finns i många olika former och skepnader, och man måste faktiskt inte tycka att det ska till ett hot om förintelse för att man ska ta det på allvar som något judar lider av. Att man - som du - ifrågasätter förekomsten av antisemitism idag trots att enskilda judar titt som tätt vittnar om att det finns är i mina ögon otroligt egendomligt. Om en liten minoritet upplever sig utsatt, ska man inte ta det på allvar då? Och varför ska man ignorera de exempel på yttringar av antisemitism som lyfts fram, som t ex av Magnus Sandelin i Expressen nyligen?

Att sedan ungdomar idag får en ytlig kännedom om historiens olika katastrofer är väl inget argument för att det skulle vara mindre viktigt att tala om antisemitism?

Peter Fröberg Idling sa...

Sammankopplingen mellan Förintelsen och antisemitismen gör jag av den enkla anledning att jag tror den förra exorcerat den senare, såtillvida att den är omöjlig att åter få rumsren. Förintelsen är vattendelaren. Och jag ifrågasätter inte enskilda svenska judars upplevelse av diskriminering med antisemitiska förtecken. Och jag tycker självfallet inte att de ska ignoreras. Samtidigt är ”judarna” offret par exellence i vår samtid – antisemitism låter ju många gånger värre än vad invandrarfientlighet riktad mot exempelvis romer gör. (Jag vågar satsa min mössa på att det hade blivit större rubriker om den där butiksägare som utestängde romer från affären eftersom de var ”tjuvaktiga” hade portat judar med motiveringen att de var opålitliga och giriga.)

Jag ägnade ett par år vid sekelskiftet åt ett projekt där invandrarfientlighet och liknande kartlades. (Det var samtidigt med att ”hotet mot demokratin” identifierades med passbilder på löpsedlar, som du kanske minns.) Och min upplevelse var att antisemitismen var väsentligt mer marginell än vad Forum för levande historia (som då skulle startas) gjorde gällande. En företeelse man kunde hitta om man verkligen ville och ansträngde sig därtill, men knappast mer än så. (Jag menar, hela ”Om detta må ni berätta” byggde ju på feltolkade undersökningsresultat. Kanske är det annorlunda i dag, men jag ser inte vad det skulle bero på i så fall.)

Självfallet är det bra att skolungdom diskuterar antisemitism. Men det är samtidigt obehagligt om de inte känner till de värsta brott mot mänskligheten som världen känner.

Charlotte Wiberg sa...

Men med all respekt, det där är ju dumheter. Antisemitismen har sannerligen kommit tillbaka under detta århundrade. Känner du t ex till vad som hände i Durban 2001? Eller att egyptisk tv visat en tv-serie baserad på Zions vises protokoll? Att den här boken åter är en storsäljare i delar av världen? Att Hizbollahs tv-kanal Al-Manar bedömts vara så antisemitisk att den inte längre får sända i t ex Frankrike (ett land som f ö har sina egna problem vad gäller attacker på judar, problem som sträcker sig längre tillbaka än det senaste kriget).
Du säger att du inte ifrågasätter enskilda judars upplevelser. Men det är ju just vad du gör när du skriver att antisemitism är "en företeelse man (kan) hitta om man verkligen ville och ansträngde sig därtill, men knappast mer än så". Tror du dessa personer ville och ansträngde sig för att hitta antisemitism:
http://www.expressen.se/1.459619
http://sydsvenskan.se/kultur/article376640.ece
http://www.skanskan.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080924/GRINGO/358105796/1114/gringo
Du kan se av hatbrottsstatistiken att brott med antisemitiska motiv förekommer. De är ungefär hälften så många som de brott som är islamofobiskt motiverade - men judar är en mycket liten minoritetsgrupp, högst en femtedel så stor som den muslimska. Så man kan säga att den är mycket utsatt i förhållande till sin storlek. Tänk också på den enorma säkerhetsapparat som alla judiska församlingar tvingas ha installerad - till största delen till egen kostnad.
Jag fattar inte varför du ställer grupper emot varandra så som du gör i dina kommentarer. Du gör judar till en slags "elitgrupp" bland offer, och spekulerar i hur förhållandevis bra de skulle ha det jämfört med andra grupper. Och du ställer en god kunskap om förintelsen av judar mot den dåliga kunskapen om kolonialismens brott, som om den första på något sätt var skuld till den andra. Att du dessutom inte räknar in Shoah i "de värsta brott mot mänskligheten som världen känner", det vore enbart absurt om det inte, sett i ljuset av vad som övrigen står i dina kommentarer, gav en rätt dålig smak i munnen.

Peter Fröberg Idling sa...

Jag har inte ifrågasatt att det finns utbredd antisemitism i vår omvärld. I synnerhet i Mellanöstern, där reaktionen på israeliska folkrättsbrott sannolikt lätt sammanblandas i en enda antisemitisk sörja. Och fransmännen har ju en mycket smutsig byk, framförallt om man ser till situationen före och under andra världskriget. Men det var ju inte omvärlden det var fråga om här.

Jag ville diskutera det svenska exemplet. Och jag påstår inte att det inte finns antisemitism i Sverige. De artiklar du hänvisar till är ju exempel på just sådana vittnesmål. Jag var inte heller medveten om antalet anmälda hatbrott, med antisemtiska förtecken. (Däremot har jag ställt mig skeptisk till vissa av Helene Lööws och Forum för levande historias undersökningar, där man försöker fastslå en mer allmän antisemitism bland svenskarna.)

Och jag räknar naturligtvis in Förintelsen bland de värsta brott mot mänskligheten som världen känner. Allt annat vore ju absurt. Men om jag tillåter mig att som du jämföra storlekar, så finns det regimer som gjort sig skyldiga till väsentligt värre mördande. (Jag pratar inte om kolonialismen här, som var nog så förfärlig.) Och jag upplever rent allmänt att Förintelsen upptar en oproportioneligt stor plats i diskussionen om 1900-talets folkrättsbrott. Det borde gå ungefär en artikel, eller för den delen lektionstimme, om Förintelsen på 20 om kommunistiska brott om det skulle vara baserade på förlorade människoliv. Men så är det nu inte. Det finns bara, för att tala med Jan Myrdal, bara så många folkmord vi kan hålla i medvetandet samtidigt.

Charlotte Wiberg sa...

Peter: du började med att tala om betydelsen av den "eventuella" antisemitismen i Sverige. Därmed mer än antydde du ju att den i själva verket inte skulle finnas. Det var detta jag reagerade över.
Att undersökningar som visar på antisemitiska attityder, som FFLH:s, blir ifrågasatta är mer regel än undantag. Som jag ser det lär detta knappast bero på undersökningarnas kvalitet, snarare på en allmän ovilja att se antisemitism som något som finns idag.
I övrigt håller jag med dig om att det "allmänna historiemedvetandet" s a s är ytligt och bristfälligt. Men jag fattar fortfarande inte varför man ska s a s "skylla" det på en kunskap om förintelsen av judar. Som ju trots allt var unik i omfång och strävan att systematiskt och med industriella metoder förinta en folkgrupp p g a dess inneboende "farlighet". Men detta sagt, visst borde vi t ex tala mer ockå om porrajmos, förintelsen av romer.

Peter Fröberg Idling sa...

Eller, som sagt, väsentligt mer om de människor som miste livet i kommunismens namn. I dödstal var det ju 1900-talets särklass värsta brott, (10-20 gånger mer omfattande än Förintelsen) men då problematiken är så mycket mindre svartvit än de nazityska gräsligheterna så blir det en svårare diskussion. (Förintelsen var unik i och med att den var industrialiserad, men inte nödvändigtvis i sitt uppsåt. Se exempelvis: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=592870&rss=1400 )

Jag hade för övrigt just den här diskussionen med FFLH (jag var hos dem i något slags konsultfunktion) och åtminstone en företrädare var i det närmaste chockad över omfattningen av de här brotten och sin egen okunskap därom.

Diskussionen här har varit lärorik. Men jag är fortfarande skeptisk till att antisemitismen i Sverige skulle vara utbredd och menar liksom tidigare att den är död som idéströmning här. Islamofobin oroar mig mer. Där finns ingen mental motvikt, som Förintelsen trots allt är.

Charlotte Wiberg sa...

Ja, och jag för min del tror inte det är så utan att den (antisemitismen) till dels morfat in i "antisionismen" - "judefrågan" har blivit "israelfrågan" s a s. Men att den finns kvar i andra former också. Islamofobin är mycket viktig att kämpa mot. Men det är ju inget nollsummespel. Det måste gå att kämpa mot bådadera.
Gärna mer om brotten i kommunismens namn för min del. Jag har också reagerat över att många yngre personer verkar ha en väldigt aningslös attityd angående det där. Och det är förstås allvarligt. Ändå vill jag, även om det kan tyckas vara hårklyveri, peka på skillnaden mellan den typ av gigantiska "bondeoffer" som Stalin ägnade sig åt - offer i syfte att uppnå något "högre" - och folkmordet som ett syfte i sig, som drivs av hat och demonisering av en viss folkgrupp.
Men som sagt, visst behövs upplysning på den punkten, inte bara yngre behöver det. Och du har ju själv bidragit till det med din bok om Pol Potromantiken (för det var väl du?) - som jag skam till sägandes inte läst i sin helhet...än.

Jonathan sa...

Peter,

"Men jag är fortfarande skeptisk till att antisemitismen i Sverige skulle vara utbredd och menar liksom tidigare att den är död som idéströmning här. Islamofobin oroar mig mer. Där finns ingen mental motvikt, som Förintelsen trots allt är."

Jag är skeptisk till pratet om våld mot kvinnor, hatbrotten mot homosexuella oroar mig mer (!?).

Skämt å sido. Märkligt (men tyvärr allt för vanligt) att ställa olika typer av fördomar och fientlighet mot varandra.

Den fullständigt substanslösa kritiken mot FLHs undersökning av antisemitiska attityder är också intressant. Berätta gärna vad som är fel på den mer exakt. Eller är helt enkelt bara att den diskuterar antisemitism ute i stugorna och inte bara hos de där marginaliserade extremisterna på högerkanten som besvärar?

Sedan undrar jag om du är lika kvick att förklara islamofobin med terrorattentat utförda av jihadister som du är att förklara dagens antisemitism med Israels agerande.

Peter Fröberg Idling sa...

Jonathan,

om vi börjar med att ta det lite lugnt med de retoriska krumsprången: Du ställer våld mot kvinnor (mer omfattande) mot hatbrott mot homosexuella (mindre omfattande) som om det vore likvärdigt med antisemitiska hatbrott (mindre omfattande) och islamofobiskt motiverade hatbrott (mer omfattande). Tvärtom vore väl ärligare, inte sant? Och ja, jag oroas mer av utbrett våld än av mindre utbrett våld.

Jag ställer inte saker mot varandra i den meningen att det ena därmed utesluter det andra. Det handlar om att kunna hålla två tankar i skallen samtidigt.

Måhända är kritiken mot FFLH:s undersökning substanslös. Jag minns bara att den ifrågasattes. (Ett snabbgooglat exempel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_300688.svd) Och den kritiken svarade mot min egen upplevelse av personen som beställt undersökningen. Beundran och förtroende underminerades i samband med diverse diskussioner vi hade när vi båda var engagerade i antirasistiska projekt. Det var helt enkelt för mycket konspirationer. Att FFLH inrättades på grundval av en feltolkad undersökning bidrar måhända orättvist till min skepsis. (Notera dock att jag inte dömer ut myndigheten, jag är ju själv delvis kopplad till den gubevars. Men kritisk mot vissa delar är jag ändå.)

Och hur menar du med jihadisternas terrorattentat? Det är väl självklart att de underblåser islamofobin? Jag vet inte om staten Israels agerande späder på antisemitismen i Sverige eller inte. Det är väl möjligt att vissa inte förstår att göra skillnad på en stat och mängder av människor som inte har något med den staten att göra. Men jag läste någonstans att antisemitismen i Mellanöstern följer Israels folkrättsbrott. Mer terror = mer antisemitism. Mindre terror = mindre antisemitism. Vilket inte tycks mig helt orimligt.

Jonathan sa...

Jämförelsen syftade till att visa hur märkligt det är att genast utropa något om fördomar mot en grupp när fördomarna om en annan diskuteras. Jag tycker att kamp mot islamofobi är lika viktigt som kamp mot antisemitism men det är faktiskt ett faktum att judar löper en betydligt större risk att råka ut för ett antisemitiskt hatbrott än en muslim för ett islamofobiskt hatbrott.

Vad beror din motvilja gentemot FLH:s undersökning om en mer allmän antisemitism på? Du har ställt dig skeptisk till den, skrev du. Det vore intressant att få veta om din skepsis beror på något annat än känsla.

Visst ifrågasattes FLH:s undersökning. I debatten om rapporten sa Ifrågsättandet mer om ifrågasättarna än den sa om rapportens kvalitet.

Anledningen till att jag ställde frågan om hur de förklarar islamofobiska hatbrott är för att det från islamofobers sida är väldigt vanligt att förklara fientligheten mot muslimer med muslimernas egna beteenden. På samma sätt är det vanligt bland antisemitiskt lagda personer (jag anklagar inte dig för att vara antsiemit nu) att förklara antisemitismen med Israels ageranden. Jag menar att Israel snarare aktiverar existerande antisemitism än "skapar" antisemitism. Min undran var om din första reaktion när du läser om en muslim som angripits är något i stil med: "Det är väl inte så konstigt med tanke på den islamistiska terror som förekommer".

Peter Fröberg Idling sa...

Okej, då släpper vi jämförelserna (även om jag inte tycker att det är märkligt att två likartade fenomen jämförs).

Min skepsis mot en utbredd svensk antisemitism grundar sig i den kartläggning av nazistisk, rasistisk och främlingsfientligt propaganda som jag (delvis) arbetade med i början på decenniet. Det förekom naturligtvis en hel del klassisk antisemitism, men bland de mer rumsrena främlingsfientliga kretsarna var den högst marginell. FFLH, eller det dåvarande embryot till myndigheten, var dock väldigt bekymrade över nazisternas gamla nidbilder. Jag uppfattade emellertid dem som spred den propagandan som i stor del riktiga stollar, alternativt ideologiskt grunda provokatörer. Den, som jag såg det, farliga främlingsfientligheten var subtilare och riktad mot andra grupper, men antisemitismen var naturligtvis lättare för samhället att ta till sig, fördöma och bekämpa. (Den var ju något man kände igen.) Jag är, som jag sade, inte insatt i den kritik som riktades mot attitydundersökningen några år senare. Jag noterade bara att kritiken kom från akademiskt håll och överensstämde med min upplevelse av de personer som hade beställt den. Men du får gärna förklara på vilket sätt man bör ifrågasätta ifrågasättarna.

Frågan om jihadisternas terror och islamofobin är intressant, nu när du utvecklar den. Min första tanke när jag läser om en muslim som angripits är dock snarast: ”Inte konstig med tanke på hur medierapporteringen ser ut.” Måhända är det som du säger, att Israels agerande aktiverar latent antisemitism. Det är intressant och obehagligt. Samtidigt är det ju något av en strategi som Israel använder sig av, att avfärda kritik mot landets agerande som just antisemitism. (Det är om inte annat synnerligen provocerande, när kritik mot flagranta folkrättsbrott viftas undan som antisemitism.)

Charlotte Wiberg sa...

Jag tycker det är precis tvärtom. Att antisemitism just inte känns igen, snarare. Att man upplever den som så osannolik att man inte "tror på den" när man ser den, liksom. Tänk på hur länge Radio Islam försvarades innan poletten började trilla ner där, t ex.
Det där med kritiken av Israel som kallas för antisemitism gäller knappast i en svensk kontext.Däremot är det mkt vanligt att kritik av antisemitiska uttryck viftas bort som "kritik av Israel". Det är ju inte som att det skulle vara tabubelagt att kritisera Israel precis. Det gör ju "alla" (och ofta med rätta).
Vad gäller ifrågasättandet av undersökningen så är det helt enkelt så att alla undersökningar som handlar om antisemitism idag tenderar att viftas bort. Likadant med texter och litteratur som berör antisemitism idag. Litegrann som du ifrågasatte min postning, eller om det var min artikel du reagerade på. Varför gjorde du det, om jag får fråga - om vi nu alla upplever det som så självklart att reagera mot antisemitism?

Peter Fröberg Idling sa...

Vad gäller Radio Islam sorterar jag in det under ovan nämnda stollar. Det skramlar mycket, men tilltalar knappast några bortom de mest insnöade virrpannorna inom extremhögern.

Jag som även jobbat på TT är dock bekant med kopplingen Israelkritik = antisemitism. TT hålls ju bland vissa mer fanatiska Israelvänner för ett näste för antisemitiska vänsteranhängare (i stil med http://tt-kritik.blogspot.com/). Jag har fått ta emot både ett och två samtal efter att TT rapporterat om civila palestinska dödsoffer där det antyds att vi styrs av någon inverterad form av ZOG.

Och svaret på din sista fråga blir tyvärr något av en upprepning. I mitt eget kartläggande av främlingsfientligheten (förvisso har det några år på nacken nu) så uppfattade jag inte antisemitismen som en levande idéströmning. Den bestod mest i gamla ornament. Och jag anser att vårt stora fokus på Förintelsen förhindrar att antisemitismen ska kunna återkomma i dagens Sverige. Insikterna om Förintelsens gräsligheter utgör ett brott i den långa judefientliga traditionen. När du då sade att antisemitismen är förbisedd i Sverige ställde jag mig därför lätt frågande. I och med den efterföljande diskussionen har jag delvis reviderat uppfattning, men jag är inte övertygad.

(När jag har föreläst om mediekritik brukar det för övrigt vara ett effektivt exempel, när fördomsfull rapportering om invandrare ska analyseras, att byta ut ”invandrare” mot ”judar”. Det är ett sådant signalord som gör andra fördomar tydliga, just eftersom det skulle vara omöjligt att skriva så om judar. ”Invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken” kan man se, men knappast ”Judar överrepresenterade i brottsstatistiken”. Det senare skulle stöta på redaktionell patrull långt innan det gick i tryck.)

Charlotte Wiberg sa...

Du har en förkärlek för kontrafaktiska påståenden, märker jag. Jag tycker du ska sluta ta med sådana exempel när du föreläser. Tycker inte det är intellektuellt hållbart. Antisemitism/antijudaism uttrycker sig ju ändå inte på exakt samma sätt som t ex antiziganism eller allmän invandrarfientlighet. Dina exempel säger därför knappast någonting.
Vad gäller Radio Islam är det just ett exempel på hur stark antisemitism länge kunde gå fri, t o m försvaras av tongivande intellektuella som "kritik av Israel". Det var det jag var ute efter, och det är alltså ett exempel på hur antisemitism förbigås. Ett annat exempel är antisemitism i bloggosfären, och då t ex hos en stor vänsterblogg som Jinge. Förklara gärna för mig hur det kan komma sig att den bloggen är så läst och så ofta länkad om vi nu alla skulle vara så alerta på att fördöma alla uttryck för antisemitism.

stettiner sa...

Tvärtemot vad PFI säger, allt är tillåtet att säga om judar. Enligt JK går det bra att uppmana till mord på dessa "söner till grisar och apor", så länge man hävdar att denna uppmaning är politisk och inte rasistisk. Och byter man "judar" mot "israeler" finns det inga gränser alls vad man kan påstå.

När det gäller TT, det mest flagranta var ändringen av ursprungstextens "antisemitisk" till "antiisraelisk" i ett telegram om Bobby Fischer. Att TT förbehåller sig rätten att "ändra, vinkla och anpassa" nyheter borde bekymmra fler än "fanatiska Israelvänner".

Peter Fröberg Idling sa...

Stettiner: Du och jag lever uppenbarligen i olika världar. Vackert så. (Men att kritisera "israeler" som grupp är ju lika dumt som att gapa om "judar". Staten Israels agerande är något helt annat.)

Charlotte: Well, jag har hållit något hundratal föredrag i mina dagar och jag tackar för synpunkten men fortsätter nog att utgå från mina egna erfarenheter av vad som fungerar i den kommunikationsformen. (Exemplet syftar ju inte till att upplysa om antisemitism, utan att åskådliggöra hur fördomsfull nyhetsrapportering tillåts vara i vissa fall men inte i andra. Avsikten är inte subtilare än så.)

Jag är inte inläst på Radio Islam-affären. Med tanke på hur hemsidan såg ut när jag gjorde min kartläggning så framstår det som absurt att någon kunde undgå att se den antisemitiska hetsen. Varken då eller nu går ju de där pajaserierna att ta på allvar. (Jag ser för övrigt vid en snabb koll att it-utvecklingen tycks ha stått still på Radio Islam sedan dess. Innehållet verkar dock lika knasbolligt då som nu.)

Jag läser vanligtvis inte bloggar. Det mesta jag sett är tyvärr bara trams och halvtänkta tankar och jag blir helt matt av att klicka mig fram genom denna larmande kör av trivialiteter, dumheter och konspirationer. Den enda erfarenhet jag har av Jinges blogg var att min bok därstädes avfärdades som liberal smörja, vilket säger en del om den intellektuella kapaciteten på det hållet. Vi lever sannerligen i ett dumhetens regemente.

Och jag ritar för egen del ett streck i den här debatten nu. Jag har lärt mig en del, fått några saker att fundera över – vilket är välkommet – men i övrigt verkar våra positioner vara väldefinierade och skilja sig åt. Du har dina väderkvarnar, jag mina.

Klas sa...

Hej Charlotte!
Jag hittade den här bloggen efter att ha läst just det här inlägget på Expressen. Det som intresserade mig var just att försöka få reda på lite mer om på vilket sätt Jan Bergman varit antisemitisk. I olika sammanhang, t.ex. på Wikipedia, så är ju det generella intrycket av Jan Bergman att han är just antisemitisk, men efter att ha försökt läsa in mig lite på det så har jag fortfarande inte sett att han gjort sig skyldig till några generaliseringar av judar. Min uppfattning är snarare att han angripit radikala tolkningar av religionen judendom. För han blir väl inte antisemitisk bara genom att ha "försvarat" Rami (vilken jag håller med om kan kallas antisemit)? Om han förtjänar att kallas antisemit, så må det vara, men det olyckligt om någon som inte lever längre står som antisemit i historieböckerna, trots att han endast försökt stå upp för yttrandefriheten. Du får gärna utveckla...

Charlotte W sa...

Klas: jag kan rekommendera läsning av boken "Affären Rami-Bergman", en textsamling redigerad av Håkan Arvidsson.