onsdag, maj 27, 2009

Heja USA!

Nu har jag i flera dagar retat mig på Anne Swärds kortartikel "Europeisk filmmagi" på Sydsvenskans kultursida, nu kan jag inte tiga längre. Swärd har alltså blivit besviken på Jim Jarmuschs senaste film, sedan sett två europeiska filmer hon gillar vilket får henne att utbrista "Film – om vi får säga det själva – det kan vi européer i alla fall."
Redan i valet av regissör att bli besviken på har jag mina sura reservationer. Jarmusch har aldrig tillhört USA:s mest intressanta regissörer; hans filmer lever av coola soundtracks och av de popkulturella ikoner med rätt sorts patina som bebor dem (Screamin' Jay Hawkins, John Lurie, Iggy Pop etc). Som filmkonstverk i sin egen rätt har de inte så mycket att komma med. Ännu surare blir jag av att den österrikiska filmen Revanche visar sig vara ett av de "europeiska mästerverk" Swärd hyllar. Detta är en tämligen medioker - och ganska reaktionär - film med starkt klichémässig berättelseuppbyggnad.
Men framför allt finns det ju något grundläggande bisarrt i hela resonemanget. Man blir besviken på en (1!) amerikansk film, gillar några europeiska och använder detta som förevändning för att hävda den europeiska kulturens överhöghet. Det är ännu mer pinsamt än Horace Engdahls avfärdande av amerikanska författare (såvida nu inte detta mest var en medial anka, jag har ingen koll på vad Engdahl faktiskt sade). Herregud, USA är ju den stora filmnationen! Ett land som varit dominerande under största delen av filmhistorien, såväl ekonomiskt som berättartekniskt, genremässigt och, ja, rent allmänt, liksom. Det handlar inte heller bara om Hollywood - vid sidan av den strikt kommersiella filmindustrin finns inte bara "indie-filmarna" som just Jarmusch väl får räknas in under utan också en rik amerikansk rent avantgardistisk filmtradition med företrädare som Maya Deren, Stan Brakhage, Kenneth Anger, Paul Morrissey etc.
Själv satt jag nyligen och totade ihop en personlig "50 Greatest Films"-lista, på uppgift av Iain Stott med bloggen The On-Line Review. Mer än en tredjedel av alla mina val visade sig komma från ett och samma land: USA, naturligtvis. Jag vet att jag inte är alltings mått och förmodligen är jag något mer västorienterad än många andra europeiska cineaster. Men min lista blev (tyvärr) varken särskilt rebellisk eller på annat sätt idiosynkratisk utan hyfsat fylld av olika standardverk ur den filmhistoriska kanonbildningen: High Noon, Meshes of the Afternoon, The Night of the Hunter, The Conversation etc. Eurochauvinisten kan förvisso påpeka att många klassiska hollywoodfilmer i själva verket gjorts av europeiska regissörer i exil (Siodmak, Lubitsch, Sirk m fl) - men vad bevisar egentligen det annat än att den amerikanska filmen är internationellt orienterad, vilket är en styrka. Dessutom vet alla som verkligen kan sin filmhistoria att påverkansstråken gått åt båda håll.
Visst finns det mycket med Hollywood och den standardiserade filmindustrin (som i sig, ska påpekas, faktiskt inte är något strikt amerikanskt fenomen) man kan göra sig lustig över. Men var ser man Hollywood porträtteras allra bäst om inte i just amerikansk film? Vi har exempelvis Sunset Boulevard, Barton Fink, Mulholland Drive, The Player, Cecil B. Demented och Singing in the Rain.
Och den här:

23 kommentarer:

Fredrik Stangel sa...

Engdahl sade, fast han uttryckte det en smula klumpigt, att den amerikanska litteraturen lider av att såväl författare som förlag i Förenta staterna tycks visa så litet intresse för icke-amerikansk litteratur.

Mariah sa...

Hear, hear. Tack för att du skriver sådant (och skriver det BRA). Och för att du orkar göra det.

Charlotte W sa...

Fredrik: okej, det är kanske delvis en annan femma. Kanske...

Mariah: tack för beröm!
Det ante mig att du & jag skulle stå på samma sida i detta. :)

Mariah sa...

Hm... skall jag tolka det som att jag är pålitlig eller förutsägbar?

Charlotte W sa...

Pålitlig & med gott omdöme, såklart! :)

Magnus sa...

Var kan man läsa hela din 50-lista då? Blir nyfiken. Uppskattar i övrigt din blogg STORT!

Charlotte W sa...

Kul att du gillar Magnus.
Listan kommer väl upp på On-Line Review i juli skulle jag tro, du får försöka hålla dig tills dess. :)

Anonym sa...

Mulholland drive ja, den får man väl ändå tacka fransk kulturs överlägsenhet för, gäller ju förövrigt en hel del annat som aldrig kommer finansiers med amerikanska pengar. Tror nog att om man räknar per satsad dollar görs det bättre och minder likriktad film i europa./Simon

Charlotte W sa...

Dumheter. Hört talas om Jönssonligan, Göta Kanal, Hälsoresan, Den ofrivillige golfaren, Såsom i himmelen etc etc etc och alla andra europeiska filmer som liksom magiskt tenderar att försvinna ur tanken när man talar om "europeisk film"?

Vad gäller Mulholland Drive så är det en fransk-amerikansk samproduktion - gjord av en amerikansk regissör, med en helamerikansk rollbesättning och utspelande sig i en amerikansk miljö.

Anonym sa...

"Fransk kulturs överlägsenhet"... hahaha! Fransk film är ju fullständigt action-skadad just nu. Läs franska filmkritiker som skrivit om den kreativa franska filmkrisen i 10 års tid och som sneglar mot USA för lösningar och inspiration…

Charlotte W sa...

Kära anonym - var inte anonym.
Jag gör ett undantag nu men har egentligen inte för vana att publicera helt anonyma kommentarer. Hitta på ett smeknamn om du inte vill avslöja din identitet!

Anonym sa...

Tack för det, Charlotte! Klart att det görs bra filmer i Europa! Men det har blivit så dyrt numera och där har amerikanerna en fördel, en jättemarknad. Men ibland har man en känsla av att det är mera kvantitet än kvalitet. Europeerna har mindre kapital och går ofta tillsammans. Alla filmer kan inte vara busbra. Smaken är också delad så klart. Tyvärr så läggs biograferna ned allt mer. Folk gillar att ligga på sofflocket och mumsa på popcorn:-)Själv kan jag se om mina gamla favoriter. Svartvitt stör mig inte ett dugg.
EL

Martin sa...

"Jarmusch har aldrig tillhört USA:s mest intressanta regissörer; hans filmer lever av coola soundtracks och av de popkulturella ikoner med rätt sorts patina som bebor dem (Screamin' Jay Hawkins, John Lurie, Iggy Pop etc). Som filmkonstverk i sin egen rätt har de inte så mycket att komma med."

Ursäkta, men detta är det mest korkade jag läst om Jarmusch. Men också så typiskt för det svenska mottagandet av hans filmer. Du har då inte lyckats tränga särskilt djupt i hans bild- eller tankevärld. Snacka om ytlighet. Nej, jag tycker att du skall tugga dig igenom hans samlade verk i vaket tillstånd. Gärna med temat "Döden i livet" i åtanke. Broken Flowers t ex är en ypperlig sammanfattning av av hans tankevärld och motivkrets. Och räcker inte det kan du ju alltid titta på avsnittet "Champagne" i långfilmen Coffee & Cigarettes". Bill Rice och Taylor Mead lyssnar på Mahler: " I am lost to the world with which I used to waste so much time, It has heard nothing from me for so long that it may very well believe that I am dead!" Är de levande? Är de döda? Deadman, anyone?

Charlotte W sa...

Tycker du det citatet var väldigt djupsinnigt Martin? Ledsen men det tycker inte jag. Och Coffee and Cigarettes är överhuvudtaget en väldigt ytligt film, mest poserande skulle jag vilja säga.

"Typiskt för det svenska mottagandet av Jarmusch"? Jag tycker det gullas för mycket för honom jag. Tycker Swärd är mer typisk för "det svenska mottagandet" ärligt talat.

Charlotte W sa...

...men jag gillar att du är så engagerad Martin, som en cineast till en annan. Även om jag inte tycker Jarmusch har så mycket substans, sorry. Och jo, jag har gett honom rätt många chanser & tittat i vaket tillstånd. :)

Martin sa...

Men snälla du, det handlar inte om "djupsinne". Det handlar om att se eller uppfatta hållbara utgångspunkter för en tolkning av ett konstnärskap. Mahlertexten är en sådan utgångspunkt - inte prov på något "djupsinne". En annan skulle kunna vara Jack Whites utläggning om teslaspolen i Coffee & Cigarettes. Men det är väl alltför "djupsinnigt" det med. Likaså Seijun Suzuki-referenserna i utmärkta Ghostdog. Eller den underbart koncisa, dröjande tablån i Broken Flowers, när Bill Murray besöker en av de presumtiva mödrarnas grav med orden "Hello handsome". Ett kongenialt koncentrat av JJ:s mest flitigt använda motiv. Ett stilleben, ett stilla liv. Hur stilla? Dödsstilla. Eller är scenen kanske en blinkning till John Fords "Larm över prärien", där John Waynes rollkaraktär ofta samtalar med sin döda fru vid hennes grav. Men jag utgår ifrån att i dina ögon är detta bara ytterligare prov på chimära "djupsinnigheter". Det återstår sålunda bara för mig att konstatera att för den blinde är allt reducerat till yta.

Charlotte W sa...

Lille vän,
hur bär du dig åt för att vara sådär pretentiös, arrogant och smådum på en och samma gång?
Du tycker alltså att t ex Ghost Dog är ett stort konstverk. Jag tycker det är ett pekoral. Den döda ytan hos Jarmusch är för mig inget annat än död yta, det är inget sublimt stilgrepp som för mig till randen av livsstupet e dyl. Hade du haft lite självdistans hade du kanske kunnat förmå respektera att inte alla ser på Jarmusch på samma sätt som just du. Men det har du inte och därför kan du inte det.

Martin sa...

Prententiös? Moi!
Lille vän? Ha! Jag är äldre än du, om birthday.se är något att lita på.
Arrogant? Jo kanske, men det verkar jag inte vara ensam om att vara. Nej, jag är snarare bara irriterad. Dels för ditt avfärdande av Jarmusch givetvis. Men främst för att varje försök till analys avfärdas som prententiöst djupsinne, vilket det kanske är. Det kan jag bjuda på. Men du v i l l uppenbarligen inte att det skall finnas något djup i hans konstnärsskap. För det har du bestämt dig för en gång för alla. Kanske inte den fruktbaraste av intellektuella inställningar?
Jag tycker det är betydligt intressantare och mer givande, när åsikter bryts mot varandra. Respekt är för mesar!

Men va fan, nu lägger vi ner det här. Ha ett underbart liv!

PS
Trailern för Jarmusch' senaste ger onekligen dåliga vibbar!

Charlotte W sa...

Hehe.
Ja vi lägger ner.
Men du verkar inte fatta att det är skillnad mellan att analysera, och hitta röda trådar etc, och att uppskatta. Det är klart att man kan hitta återkommande teman hos Jarmusch osv - som man kan i varenda j-a film mer el mindre - men det behöver inte betyda att man tycker hans filmer är konstnärligt givande. Det är 2 olika saker.

Fredrik Stangel sa...

Jim Jarmusch' filmer är för neandertalare med begränsad intelligens som inte förstår att uppskatta djupa och filosofiska europeiska mästerverk som Olsen-banden, Åsa Nisse i popform, eller Dålig uppfostran.

Charlotte W sa...

Jag hänger nog inte riktigt med i ditt välutvecklade sinne för ironi Fredrik.

Per sa...

Som Fredrik Stangel påpekade sade Engdahl å ena sidan att den amerikanska (eller ja, egentligen anglosaxiska) litteraturvärlden är enormt sluten mot andra språkområden, och dålig på att uppfatta det som händer där som relevant. Och det håller jag med om. (Men det svenska språkområdet är ju numera minst lika slutet, med undantag för just de anglosaxiska influenserna) Sedan sade han att det var ett problem att amerikanska författare tog så mycket intryck av sin populärkultur, vilket jag tyckte var betydligt mer problematiskt sagt.

Men annars håller jag med i mycket av vad du säger. Det finns ju en lite reflexaktig uppvärdering av europeiska dramer hos många kritiker, som alltid är lite irriterande. All tystnad blir "laddad med betydelse". Spelas det lite Bach är det "en djuplodande dialog med den europeiska kulturen". Tröttsam tendens. Man är ju inte nödvändigtvis den nye Tarkovskij därför att man vägrar flytta på den jävla kameran liksom.

Ah, f.ö. gillar jag din blogg, vilket väl var vad jag egentligen skulle säga.

Charlotte W sa...

"Man är ju inte nödvändigtvis den nye Tarkovskij därför att man vägrar flytta på den jävla kameran liksom." hihihi!