Heja USA!

Nu har jag i flera dagar retat mig på Anne Swärds kortartikel "Europeisk filmmagi" på Sydsvenskans kultursida, nu kan jag inte tiga längre. Swärd har alltså blivit besviken på Jim Jarmuschs senaste film, sedan sett två europeiska filmer hon gillar vilket får henne att utbrista "Film – om vi får säga det själva – det kan vi européer i alla fall."
Redan i valet av regissör att bli besviken på har jag mina sura reservationer. Jarmusch har aldrig tillhört USA:s mest intressanta regissörer; hans filmer lever av coola soundtracks och av de popkulturella ikoner med rätt sorts patina som bebor dem (Screamin' Jay Hawkins, John Lurie, Iggy Pop etc). Som filmkonstverk i sin egen rätt har de inte så mycket att komma med. Ännu surare blir jag av att den österrikiska filmen Revanche visar sig vara ett av de "europeiska mästerverk" Swärd hyllar. Detta är en tämligen medioker - och ganska reaktionär - film med starkt klichémässig berättelseuppbyggnad.
Men framför allt finns det ju något grundläggande bisarrt i hela resonemanget. Man blir besviken på en (1!) amerikansk film, gillar några europeiska och använder detta som förevändning för att hävda den europeiska kulturens överhöghet. Det är ännu mer pinsamt än Horace Engdahls avfärdande av amerikanska författare (såvida nu inte detta mest var en medial anka, jag har ingen koll på vad Engdahl faktiskt sade). Herregud, USA är ju den stora filmnationen! Ett land som varit dominerande under största delen av filmhistorien, såväl ekonomiskt som berättartekniskt, genremässigt och, ja, rent allmänt, liksom. Det handlar inte heller bara om Hollywood - vid sidan av den strikt kommersiella filmindustrin finns inte bara "indie-filmarna" som just Jarmusch väl får räknas in under utan också en rik amerikansk rent avantgardistisk filmtradition med företrädare som Maya Deren, Stan Brakhage, Kenneth Anger, Paul Morrissey etc.
Själv satt jag nyligen och totade ihop en personlig "50 Greatest Films"-lista, på uppgift av Iain Stott med bloggen The On-Line Review. Mer än en tredjedel av alla mina val visade sig komma från ett och samma land: USA, naturligtvis. Jag vet att jag inte är alltings mått och förmodligen är jag något mer västorienterad än många andra europeiska cineaster. Men min lista blev (tyvärr) varken särskilt rebellisk eller på annat sätt idiosynkratisk utan hyfsat fylld av olika standardverk ur den filmhistoriska kanonbildningen: High Noon, Meshes of the Afternoon, The Night of the Hunter, The Conversation etc. Eurochauvinisten kan förvisso påpeka att många klassiska hollywoodfilmer i själva verket gjorts av europeiska regissörer i exil (Siodmak, Lubitsch, Sirk m fl) - men vad bevisar egentligen det annat än att den amerikanska filmen är internationellt orienterad, vilket är en styrka. Dessutom vet alla som verkligen kan sin filmhistoria att påverkansstråken gått åt båda håll.
Visst finns det mycket med Hollywood och den standardiserade filmindustrin (som i sig, ska påpekas, faktiskt inte är något strikt amerikanskt fenomen) man kan göra sig lustig över. Men var ser man Hollywood porträtteras allra bäst om inte i just amerikansk film? Vi har exempelvis Sunset Boulevard, Barton Fink, Mulholland Drive, The Player, Cecil B. Demented och Singing in the Rain.
Och den här: