torsdag, mars 20, 2008

Språkfrågor?

Malm svarade sina kritiker en förmodligen sista gång i DN-debatten om islamofobi i måndags. Svaret förtjänar att kommenteras. För det första kan han inte sluta med det där att tillmäta sina motståndare epiteten liberala och konservativa, som om det är detta som är det egentliga problemet (se Jimpans postning "Andreas Malm, liberalerna och islamofobin" angående det här). För det andra går artikeln till stor del ut på att rada upp egna meriter som skulle diskvalificera kritiken mot honom - en förståelig taktik, det är självklart inte roligt att anklagas för att blunda för antisemitism när man angripit delar av vänstern för att sprida material av den judehatande Israel Shamir. Men samtidigt en strategi som skjuter bredvid målet. Plötsligt heter det att:

Den enda rimliga principen är denna: man kan givetvis kritisera det sionistiska projektet och den judiska staten, islamistiska projekt och islamiska stater, judisk religion och islamisk religion utan att för den skull vara vare sig antisemit eller islamofob. Men vid sidan om kritik finns också hat - mot judar i deras egenskap av judar, mot muslimer i deras egenskap av muslimer.
Ska det vara så svårt att se?

När Malm själv i princip sagt att hat mot judar inte längre skulle vara ett problem. Något man i själva verket talar om för mycket. När han själv marscherat med den judehatande organisationen Hizbollah (något han undviker kommentera). Det luktar dubbelmoral lång väg.
Men för det tredje så sätter Malm fingret på en verkligt problematisk tendens, den som gör att diskussionen om ännu mer problematiska tendenser här i Sverige tenderar att fastna i begreppsdiskussioner istället för diskussioner om det faktiska problemet. Som om yttringar av rasism, övergrepp och diskriminering var mindre intressanta att diskutera i sig än frågan om vilken språkdräkt de ska kläs i. En hållning som i grunden handlar om att man underskattar själva det fenomen som ska ringas in. Malm:

Rudbeck och Elensky vägrar medge att det finns ett hat mot muslimer som griper omkring sig i Europa. Vilka perceptionssvårigheter som ligger bakom denna envisa hållning har jag svårt att förstå. Hör de inte vad högerpopulistiska partier över hela kontinenten skränar? Ser de inte att de vinner röster? Läser de inte om vad som händer i Danmark, i Holland, i vårt eget land från Simrishamn till Hisingen? Anar de inte att det offentliga samtalets och populärkulturens gängse demonisering av muslimer kan ha någon liten betydelse för att forma föreställningar - för att inte tala om krigen i Afghanistan, Irak eller Palestina (men här förstår jag att ideologin förblindar)? Nej, de förnimmer blott censuriver. Carl Rudbeck hävdar att Ingmar Hedenius enligt min logik skulle diagnostiseras med fobi.
Som om det var teodicéproblemet Bruce Bawer, Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna behandlade. Som om det var allmänfilosofisk ateism som motiverade Sverigedemokraterna, Vlaams Belang eller FPÖ. Som om idéer om att muslimer suger ut icke-muslimer på pengar, förökar sig i hypertakt, kontrollerar Europa genom sammansvärjningar, är cancer, barbarer, femtekolonnare och måste hållas borta, fördrivas eller dödas - det vill säga just de idéer mina artiklar behandlade - utgör något slags ärbar religionskritik?
Om de är något annat - om de är en rasism riktad mot männi­skor med bakgrund i muslimska kulturer - behöver de ett namn. Är "islamofobi" dåligt? Det är ett oskarpt begrepp. Så är även fallet med "antisemitism" (judar är inte de enda semiterna), med "främlingsfientlighet" (föremålen för fientligheten är sällan främlingar i objektiv mening) och med "rasism" (biologiska raser existerar inte). Det hör till denna tankevärld att den söker gränser där inga finns. Konturerna i de termer som ska avspegla den blir därför med nödvändighet luddiga, men det gör det - tyvärr - inte mindre påkallat att tala om saken.
Islamofobi är nu det begrepp som satt sig i den internationella diskursen om den alltmer hysteriska och omfattande rasism som riktas mot människor identifierade som muslimer. Man kunde önska att termen i stället var "antimuslimism", "antimuslimsk rasism" eller något liknande, men de ligger sämre i munnen och lider av svagt stöd; alla försök att lansera dem har hittills runnit ut i sanden. Om vi vill ha ett ord för rasism mot muslimer är det nog, vare sig vi gillar det eller ej, islamofobi som gäller för överskådlig framtid.
Men, lyder så invändningen, inte kan man väl vara rasistisk mot en religiös grupp? Ronny Ambjörnsson menar (3/3) att "anti­semitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt". Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande. I vad började antisemitismen om inte i demoniseringen av en religiös grupp? Mot vilka riktades det senaste folkmordet i Europa - det i Bosnien under tidigt 1990-tal - om inte mot muslimer, som avskiljdes, deporterades och massmördades i sin egenskap av just muslimer? Skulle det krävas hudfärg eller gemensamma gener eller någon annan biologisk "rasegenskap" för att man ska kunna tala om rasism? Nej: det enda som krävs är att människor döms utifrån sin härkomst. Detta är just det öde som allt oftare drabbar muslimer, definierade som människor med ursprung inom islam, oavsett vilken grad av tro de har.

Här tycker jag han är riktigt bra, Malm.
Och jag vill göra en koppling till en text av Jonathan Leman som man kan läsa som pdf-fil genom att klicka HÄR (texten finns utlagd via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida). Leman beskriver hur ledarskribenten (numera prästen) Helle Klein vid ett tillfälle förnekade förekomsten av antisemitism i Mellanöstern med motiveringen att "araber inte kan vara antisemiter eftersom de själva är 'semiter'". En helt meningslös övning i lingvistisk - som tyvärr bara är alltför vanlig. Jag kan bara eka Malms ord här:
"Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande".
Man kan dock också göra en koppling till frågan om hedersrelaterat våld. Fortfarande är vi i Sverige fast i frågan om huruvida man kan kalla det våld och förtryck det är frågan om för "hedersrelaterat". Samtidigt om själva våldet och förtrycket pågår därute, likgiltigt av vilket begrepp vi använder för att tala om det och oförsvagat av att ha reducerats till en språkfråga.

4 kommentarer:

Kjell Nordberg sa...

Charlotte, du som skriver om religion kan väl kolla bannern "namninsamling" på http://www.bildning.se och skriva några rader om vad du tycker om initiativet!

Charlotte Wiberg sa...

Jag skriver väldigt sällan om religion.
Skrev på uppropet i alla fall, kanhända att jag får anledning att ta upp det på bloggen. Det finns så mycket att skriva om och så lite tid...

Jonathan sa...

Vadå? Att skriva om antisemitism är väl samma sak som att skriva om religion? Dessutom är det ju alltid inlägg i debatten om konflikten i mellanöstern;)

Charlotte W sa...

:)