onsdag, juli 11, 2007

Tyska slut

För ett par veckor sedan berättades det i nyhetssändingar om en mystiskt försvunnen sjö i Chile. Ingen vet riktigt vad som hänt, i mars låg sjön där som vanligt men två månader senare finns bara en nedsänkning i marken.
Nå, det är tydligen inte första gången en sjö rapporteras vara försvunnen. Ska man tro den östtyske regissören Ulrich Weiss byggde dennes film
Miraculi (1991) på en tidningsnotis från sjuttiotalet om en sjö som försvunnit så snabbt som från en dag till nästa. Detta var i alla fall vad han sade till publiken vid en visning av filmen i Berlin våren 2000. Incidenten med sjön är dock blott ett av många bisarra inslag i filmberättelsen om en ung man som misslyckas med en småstöld och transformeras till en törnekroneförsedd jesusfigur med självpåtagen uppgift att kontrollera biljetter på spårvagnen. Eftersom Miraculi började spelas in året efter murens fall har sjön och dess försvinnande tolkats som en bild av DDR-systemets plötsliga och oväntade kollaps. Åren som följde på novemberhändelserna 1989 var förstås oerhört turbulenta för alla östtyskar. Oavsett om den här tiden genomlevdes i ett glädjerus eller innebar ett existensiellt trauma handlade det om att den mentala och geografiska karta de hade att orientera sig efter i snabb takt totalt ritades om. Weiss framhöll emellertid, till åhörarnas allmänna munterhet, att han skrivit ett utkast till filmen och lämnat in det för bedömning i den östtyska filmfabriken långt före 1989. Självklart fanns det inte en chans i helvetet att någon dramaturg på DEFA kunnat ta i en historia av Miraculis typ med tång ens. Den östtyska filmpolitiken var den mest fyrkantiga i hela östblocket. Men under tidsperioden från DDR-regimens framtvingade kursomläggning och fram till utförsäljningen av DEFA-fabriken 1992 kunde en mängd dittills omöjliga filmprojekt realiseras, Miraculi var ett sådant. Flera av de filmer som hade premiär under den här övergångstiden var kritiska betraktelser över DDR-systemet eller direkt relaterade till dess kaotiska förfall, och det är inte konstigt att Weiss film sågs som en av dessa. Oavsett tillkomsthistorien och regissörens egna uttalade intentioner låter den sig också läsas i det ljuset av en publik som söker bringa ordning i kaos. Men publiken till de sista årens DEFA-filmer var fåtalig. Den östtyska filmen hade ingen roll att spela i det nya Tyskland där allt kunde sägas öppet och där ett helt annat utbud började inta biograferna. Tyvärr innebar detta att intressanta filmer som Weiss, liksom sådana öppna men lågmälda uppgörelser med den gamla regimen och medlöperiet, såsom Peter Kahanes Die Architekten (1990) eller Egon Günthers Stein (1991), inte fått det genomslag de hade förtjänat.
Hynek Pallas framhöll i en bloggpost för ett tag sedan att den tyska filmen bättre än de östeuropeiska före detta östblocksländerna tagit itu med att skildra
realsocialismen. Han menar också att humoristiskt ostalgiska skildringar i och med De andras liv, västtyske Florian Henckel von Donnersmarcks film som vann en Oscar i år, ersatts av en allvarligare blick på det förflutna, och att den speciella tyska situationen att öst införlivats med väst är en viktig faktor för denna den mer lyckade historiebehandlingen. Timothy Garton Ash säger något liknande i The New York Review of Books; det är den västtyska vanan att göra upp med det förflutna som gör sig gällande i behandlingen av DDR-historien. Och denna vana lägger ett raster av nazi-ikonografi och -symbolik över återgivningen av den andra moderna tyska diktaturen. Jag vet inte jag, om jag tycker nazi-stasi-parallellen i De andras liv är särskilt stark. Både Pallas och Ash bidrar hursomhelst fruktbart till diskussionen om De andras liv och arvet efter kommunismen, och vad gäller frågan om den tyska filmens/kulturens större och snabbare förmåga att göra upp med det förflutna i förhållande till de länder som till hundra procent befann sig bakom järnridån har jag ingen anledning att ifrågasätta deras resonemang. Men några frågetecken behöver sättas, några kompletterande perspektiv behöver, tycker jag, lyftas fram.
Ett sådant återfinns i Anna Funders kritik av filmen i majnumret av
Sight & Sound ("Eyes Without A Face", s. 16-21). Funder, som skrivit den mycket läsvärda och extremt välformulerade boken Stasiland, ser filmen i ljuset dels av den skamlösa kamp för återupprättelse som idag förs av gamla Stasi-soldater på Berlins gator, och som innefattar sådant som (fortsatt) desinformation samt öppet hån av dem de tidigare förföljde, dels av hennes egna efterforskningar och möten med gamla Stasi-medlemmar, där någon ånger sällan eller aldrig uttryckts men där trots och förtrytelse över det nya Tysklands dom över deras gamla verksamhet varit desto vanligare. Omvändelsen av hvudpersonen Wiesler från en ond till en god man kritiseras även av Ash och Pallas för dess osannolika förenkling av totalitarismens problematik, men Funder för kritiken längre. Det är framför allt filmens postscript, dess bild av huvudpersonernas utveckling efter murens fall, som är Funders stötesten. Där framstår Wiesler som en grå, östtysk jedermann, en historiens förlorare som kånkar runt på en postsäck i, tror jag, de förfallna kvarteren i Prenzlauer Berg -- men en förlorare som får upprättelse genom den roman hans tidigare övervakningsobjekt tillägnat honom. Det här ser Funder som en skändlig bild. De gamla Stasi-medarbetarna, menar hon, är inte återföreningens förlorare utan tvärtom människor som fortsatt förstått att ordna det för sig. Där Ash ser filmen som riktad mot omvärlden, ett tyskt duktighetsbevis i Hollywoodkläder och med den populärkulturella bilden av Tredje riket och dess tydliga moraliska skiljelinjer mellan ont och gott som bakgrundsfond, ser Funder den snarare som ett symptom på en tysk motvilja mot att, än en gång, behöva konfrontera tysk ondska. Istället för att ge Stasimannen hjältestatus och en symbolisk syndaförlåtelse hade Funder velat se en film med en verklig hjälte, en av de oppositionella som jagades av Stasi, som protagonist.
Funders röst är nödvändig, den talar för Stasis offer. En del av dessa har tagit ställning mot filmen i Tyskland, men deras röster har dränkts av glädjetjuten efter Oscarsbeskedet. Men Funder är också någon som, bara delvis till följd av det inslag i östtyskt liv hon valt att titta närmare på, beskriver DDR-historien genom ett tämligen svartvitt raster av onda makthavare kontra goda oppositionella och förtryckta. Hennes bok är viktig och, som sagt, läsvärd, men den som intresserar sig för livet bakom muren gör klokast i att komplettera den med exempelvis historikern Mary Fulbrooks The People's State: East German Society From Hitler to Honecker, där siktet är ställt mot att försöka bidra till förståelsen av hur större delen av den östtyska befolkningen trots allt kunde leva och överleva i DDR-samhället under fyrtio år. Funder ger i sin kritik inte utrymme för de nyanser av grått mot grått som Pallas och Ash saknar i filmen. Men att sätta fokus på den bild filmen ger av det återförenade Tyskland, och det utifrån ett kritiskt perspektiv, menar jag är att sätta fingret på just de ömma punkter som behöver masseras. Själv reagerade jag på bilden av offret, pjäsförfattaren Dreymann, och dennes till synes problemlösa fortsatta karriär efter murens fall. När jag bodde i Berlin omkring millenieskiftet dominerades det intellektuella klimatet totalt av västtyskar, medan östtyskar, helt enkelt, diskriminerades på en mängd plan, från lägre pensioner och ersättningsnivåer till det sätt de öppet kunde beskrivas på -- att tio år efter avvecklandet av diktaturen i tyska radiokanaler få höra att östtyskar saknar förmåga till självständigt tänkande var inget någon ens reagerade över. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil -- så skriver Timothy Garton Ash. Men beskrivningen är, helt enkelt, lite för rosenrosa. Återföreningen har haft sina offer, och en hel del östtyska röster, helt andra än de gamla Stasi-officerarnas, har haft svårt att göra sig gällande till följd av västlig arrogans.
För att återanknyta till inledningen vill jag till slut åter påminna om Ulrich Weiss, den begåvade regissören som ett decennium före Miraculi, med filmen Dein unbekannter Bruder (1981), spelade på nazi-stasi-parallellen, den Ash beskriver som ett post-återföreningsfenomen, så framgångsrikt att partiet ingrep. Synen på DDR som hitlertysklands arvtagare var högst levande bland kritiska östtyskar, till exempel ansåg en del av dessa att den antifascistiska ungdomsorganisationen FDJ egentligen bara vara samma gamla Hitlerjugend i ny skepnad -- en åsikt Anna Funder för vidare i sin artikel, där hon hävdar att "man bara bytte färg på halsdukarna"; det har oppositionella östtyskar berättat för henne -- och även om vi varken behöver eller bör anta den synen på DDR:s historia ska vi inte heller glömma bort den och de människor som faktiskt uppbar den.

4 kommentarer:

Johan sa...

Mycket klokt och välskrivet. Bara en fotnot:

Spiegel hade förra våren, i samband med Das Lebens premiär, en artikel som spekulerade i trovärdigheten i att en Stasi-man faktiskt skulle omvändas i sympati för dem han övervakade. Och där fanns bland annat storyn om en fd agent som ingått i en poseigrupp på jobbet (det låter bisarrt, men som jag förstår det levde agenter sina liv inom firman) som utan sin vetskap fick ögonen på sig för att de dikter han skrev och läste upp för sina poesiintresserade kolleger ansågs alltför systemkritiska.

Poängen? Tja, givet hur omfattande Stasis övervakning faktiskt var -- ca 91.000 agenter plus mer än 100.000 IMs 1989 -- verkar det inte helt osannolikt att någon enstaka av dem faktiskt skulle kunna ha genomgått en omvändelse lik Wieslers.

Det gör förstås inte storyn i Das Leben der Anderen representativ, men behöver den vara representativ? Det är ju faktiskt inte en dokumentär, inte heller en film som ska bära hela DDR-upparbetningen, utan bara just en film. Och sådana får faktiskt vara osannolikt förenklande.

Charlotte W sa...

Nej, det är klart att spelfilm inte måste (och inte heller fullständigt kan) avspegla den historiska verkligheten (det behöver du inte tala om för mig som är filmvetare, måste jag tillägga lite stött :)). Fast filmer är inte heller "bara" film, utan har olika betydelser, sätt att användas etc. De är, alltså, föremål för tolkning. Jämförelser mellan en spelfilms representation av den historiska verkligheten och det som är känt om denna verklighet blir intressant ur den vinkeln, inte för att filmen automatiskt ska bedömas efter hur korrekt historiebild den ger: det är inte alltid av "rent dramaturgiska" skäl som det finns en inkongruens.
Jag delar inte fullt ut Funders kritik mot filmen, den är lite för fyrkantig, men hon talar för den (lilla) del av den tyska publiken som inte står ut att se De andras liv p g a vad de uppfattar som en romantiserande och apologetisk bild av Stasi -- och dessa personer ska naturligtvis få sagt sitt. Själv är jag mest intresserad av den mån filmen kan hjälpa till att tillfredsställa ett behov av att täcka över problem med den bristande öst-västintegrationen efter murens fall. Men faktiskt är det så att "alla" dessa som yttrat kritik, Funder, Pallas, Ash & jag , samtidigt gillar filmen & känt sig drabbade av den. Jag uppskattade den mycket överlag, men såg den alltför häftiga omvändelsen huvudpersonen genomgår som konstnärligt misslyckad; tyckte t ex att scenen då Christa-Maria träffar honom i en Kneipe då hon är på väg att träffa sin Stasi-älskare, blir övertalad att låta bli & utbrister "Sie sind ein guter Mensch!", var totalt pekoral. Vad gäller själva sakfrågan om möjligheterna till att något liknande skulle kunnat hända i verkligheten: ja, det är klart att även Stasi-anställda var föremål för Stasi (ingen slapp undan) och det är samtidigt klart att ingens medvetande till hundra procent kan pressas ihop för att passa in i den totalitära mallen. Men man får skilja dels mellan IM:s och de som gjorde karriär inom Stasi, dels mellan att tvivla på den egna verksamheten och att gå in för att sabotera så som Wiesler till slut gjorde. Funder pekar på att Stasimedlemmar som ansågs skyldiga till sabotage blev avrättade, inte som Wiesler nedskickade i källaren för att öppna post.

...och välkommen till min blogg, förresten, Johan! :-)

Johan sa...

Tack! Jo, jag förstår att jag spelar på din hemmaplan här.

Funderade en del på filmen över helgen och inser att jag nog måste se om den, det var ett tag sen.

Även om Funders kritik känns viktig är den som du säger lite för fyrkantig och svartvit, och det kanske inte är bästa sättet att konfrontera sitt förflutna att måla upp det som en enkel kamp mellan gott och ont. (DDR-regimens egen hantering av Nazitiden såg ju ut just så: Vi är offer för nazitidens ondska som börjar på ny kula och har därför inget ansvar för vad som hände då).

Där tycker jag att TGA:s "The File" på ett bättre sätt visar på ondskans banalitet i DDR-diktaturen: En liten, liten eftergift till Stasi blev första steget ut på ett sluttande plan som slutade i det totala förräderiet mot ens nära och kära.

Jag tänker också på dissidenter jag har mött på t ex Kuba: Många av dem har faktiskt gått privilegierade toppositioner i maktapparaten (diplomater, journalister, regeringstjänstemän) rätt ned i postsorteringskällaren när de börjat ifrågasätta systemet. Nu går det väl lika lite att jämföra dissidenter som diktaturer, men ändå.

Vart jag vill komma? Hm, vet inte riktigt. Kanske till att det faktiskt finns en gråskala som löper hela vägen från medlöpare till dissident.

Charlotte W sa...

...och där är vi, i grund och botten, helt eniga.
Har inte läst The File, men jag skriver upp den på min långa, mentala läslista nu.