onsdag, juli 18, 2007

Min skamliga njutning

Kultursidans obligatoriska sommarserie i Sydsvenskan har i år titeln Guilty Pleasures. Det handlar om sådant "man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt". Sådant "man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om". Mest läsvärt hittills har tveklöst Patrik Svenssons bidrag varit. Det handlar om skammen i att gilla John Lennon och andra medelklassrevolutionärer som nedvärderar de vinster den arbetarklass Patrik Svenssons föräldrar tillhör har gjort. Svensson pekar på att skammen inte alltid handlar om en oförmåga att passa in i medelklassen med dess influenser från överklassen; ibland är det faktiskt precis tvärtom. (Jag lackade ur lite när herr Svensson på själva kvinnodagen åttonde mars publicerade en stor artikel om könsfördelningen inom kulturjournalistiken, vilket jag med ungefärligen samma innehåll som Svensson skrivit om flera gånger på bloggen, och varje gång skickat länk till Sydis kulturredaktion. Men det där var inget att lasta herr Svensson för. Och nu kan jag väl erkänna att han "alltid" varit den sydisskribent jag gillat mest, ja han är en av Sveriges bästa kulturskribenter faktiskt. Skriver bra och har något att säga.)
Min skam, anyway, ligger bland annat i min förnuftsvidriga uppskattning av filmen Farlig förbindelse, den som ansvarar för myntandet av begreppet kaninkokerska ni vet. Glenn Close spelar en galen home-wrecker som förför yuppiefamiljefadern Michael Douglas under förespegling att hon som vuxen kvinna minsann skulle vara upplagd för lite kravlöst sex ingen behöver få veta något om, men sedan börjar bete sig som den mest uppmärksamhetskrävande toka världen någonsin sett. Som feminist borde jag verkligen inte gilla den här filmen. Men även om det var en tag sen sist nu (så det föreligger ett litet hopp om att jag växt ifrån den här olycksaliga böjelsen) har jag vid förmodligen sisådär ett dussintal tillfällen suttit som en hypnotiserad orm och avnjutit den framför videon. Sedan har jag förstås glömt bort den varje gång det varit dags att inför andra redogöra för vilka favoritfilmer jag har. Den dök upp i mitt medvetande när jag läste David Nessles bloggpost "Intresset ljuger inte" :

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person — högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.
Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till — inte bara under en period, utan år efter år.


De här visdomsorden påminde mig om min faktiska relation till Farlig förbindelse. "När jag uppdaterar min bloggprofil ska jag försöka minnas detta", skrev jag sturskt i en kommentar. Yeah right. Jag har såklart uppdaterat min bloggprofil sen dess, räknat upp nya favoritfilmer -- ingen Farlig förbindelse. När det väl är dags faller den bekvämt ur minnet. Jag vet inte vad som är mest pinsamt -- förnekelsen eller förtjusningen i en rulle jag måste medge är grovt sexistisk.
Jag har ju läst Susan Faludis Backlash. Jag vet att regissörens, Adrian Lynes, åsikter om yrkesarbetande kvinnor är, eller var i alla fall då Farlig förbindelse spelades in, av den karaktären att de får min näve att börja knyta sig per automatik. Jag känner till filmens tillkomsthistoria, att slutet skräddarsyddes för att passa en amerikansk publik som enligt testvisningar krävde den horaktiga och vansinniga kvinnans blod. Och visst kan jag försvara mig med att just slutet på filmen, där Lilla Präktiga Frun tuffar till sig och helt sonika skjuter ihjäl kaninkokarmonstret (yttrandes orden "Don't you ever come near my family again!") inte är vad som intresserar eller lockar mig med filmen; flera gånger har jag stängt av filmen i god tid före slutscenen. Visst kan jag rationalisera min uppskattning genom att hänvisa till det Edward Hopper-inspirerade fotot, eller det operamässigt teatrala. Jag kan också anföra att det inte så mycket är filmens könsmönster som talar till mig, utan snarare berättelsen om karriäristens behov av en kontrollerad tillvaro utan starka känslor och irrationella inslag (såsom det i form av Glenn Close). Men i slutändan är det ändå så att det jag upplever som så fascinerande i den scen där den häxliknande, svartklädda äktenskapsbryterskan smyger omkring i den äkte mannens trädgård, för att börja spy i rabatten när hon ser den mysiga lilla kärnfamiljsscenen genom fönstret, det handlar inte ens om att jag gör en feministisk motståndsläsning av filmen; det handlar förmodligen om något lika irrationellt som den galna, galna Glenn Close.

11 kommentarer:

Z sa...

Hejhå
jag har en guilty pleasure i bloggosfären:
Om jag varit ärlig hade jag haft många fler länkar:
Det är så skoj att gå in och debattera mot meningsmotståndare, skriva och klaga på ytliga aftonbladet-bloggar. etc.

Meningsmotståndare är lite för skoj

Charlotte sa...

Hehe, ja det är en guilty pleasure du nog delar med en hel del andra. Jag går också in & gnäller då & då på ett par bloggar jag vet att jag inte gillar.
Frågan är vad som vore bäst: sätta upp dem på min länklista eller helt enkelt låta bli att besöka dem? I mitt fall vore nog det senare alternativet bäst.

Tanja Suhinina sa...

Jag har börjat komma över skammen nu och erkänna det offentligt, men jag gillar bandet Franz Ferdinand. Jag vet inte riktigt varför jag skäms över det. Egentligen. But I do.

Charlotte sa...

Där ser man hur relativt detta kan vara. :-)

Charlotta Krispinsson sa...

Men det du skriver om är ju egentligen samma problem som inom olika kanon. Litteraturvetaren har exempelvis följande problem; de vet att den manlige artonhundratalsförfattaren i sina romaner inkluderar både rasism, sexism, och ett borgerligt förakt för underklassen. Men, det är ändå en väldigt bra författare och böckerna förtjänar att läsas, samt sin forskning.

För egen del finns det en hel del ytliga saker som jag skarpt gillar, men som går emot en feministisk medvetenhet. Desperate housewives. Sex and the city. Det kanske inte är att jämföra med t.ex. Strindberg, men poängen var väl snarare att the "je ne sais qui" som vissa filmer eller böcker innehar, har föga samband med ens politiska ideal och intellektuella förstånd.

Jag tror också jag skulle tycka om farlig förbindelse utifrån din beskrivning, om jag såg den. :)

Charlotte sa...

Det har du rätt i Charlotta. Detta är ett klassiskt problem, om det nu verkligen är ett problem...egentligen.

Karin sa...

Det hör var en jättebra text, Charlotte. Det är väldigt intressant det här med hur vi väljer att presentera oss och vad vi försöker förmedla genom vårt urval. Som jag ofta tror sker halvt omedvetet.

Det handlar på något sätt om en snobbism som vi pysslar med. Jag vill inte riktigt erkänna det, men jag inser ju att jag är en snobb. Blev t.ex. helt chockad när några kollegor föreslog att vi skulle äta pizza till lunch. Det gör man ju bara inte! Helt tabu för mig, självklar möjlighet för dem, och det är ju naturligtvis jag som är ute och cyklar.

Det handlar om musik, film, litteratur, mat, inredning, men också om åsikter och åsiktspaket tror jag.

Karin

Charlotte sa...

Tack Karin! Jag slickar belåtet i mig allt beröm...:-)

Charlotte sa...

..och förresten, ja just det, det handlar om åsiktspaket också. Ett viktigt påpekande.

David Nessle sa...

För bara några veckor sedan såg jag om Farlig Förbindelse -- och till skillnad från dig hade jag inte sett den sedan det begav sig.

Jag blev lite förvånad -- i min minnesbild var den betydligt mer fyrkantig och konservativ. Jag hade t ex inget minne av hur illa Michael Douglas bär sig åt mot Glenn Close, av de många inklippsbilderna på GC som bara sitter förtvivlad och gråter i sin stora loftlägenhet i Tribeca -- inte heller kom jag ihåg det här med hennes graviditet, som aldrig riktigt klarläggs: är det bara något hon säger för att mess with MD:s head eller är det verklighet. I så fall gör sig kärnfamiljen skyldig inte bara till mord på GC utan aborterar även MD:s barn i slutscenen.

Men det bästa i filmen tyckte jag nog var den väldigt välspelade scenen när de ska skiljas första gången och deras skenbara intimitet plötsligt övergår i ett slags ta-farväl-av-någon-man-pratat-med-en-stund -på tåget:

Ja -- det här var ju trevligt... Hej då, då ...

Det tyckte jag filmen prickade på kornet.

Charlotte sa...

Ha, just det, det där med MD:s ev foster har jag aldrig tänkt på. Men tänk vad det barnet hade kunnat röra till om det blivit fött! En outsider i tomtebolyckan...
Visst är filmen välspelad! Och ja, den har en del grejer som komplicerar historien. Det där med GC:s far t ex. Att hon bor vid en köttmarknad i ordets rätta bemärkelse är också rätt fascinerande. Tusan, det är nog dags att kolla in den igen...