söndag, juli 22, 2007

Kamfertext försöker fånga tidsandan

Jag biter mig fast i morgontidningarnas sommarserier som en iller. Nu tänker jag haka på Göteborgspostens serie "På spaning efter samtiden". Utgångspunkten blir vårens tre omdebatterade böcker Bitterfittan, De skamlösa och Smuts, vilka jag harvade igenom för några månader sedan. De här böckerna har alla har skrivits av kvinnor och utlöst eller anknyter till livligt förda debatter i offentligheten; de har även vissa andra gemensamma drag. Alla tre utspelar sig inom vad rubriken till Fredrik Lundbergs bidrag till den "medelklassdebatt" som kom att avlösa "konsumtionsdebatten" -- det kanske bästa bidraget -- kallar medieklassen. Närmare bestämt utspelar sig alla i Huvudstaden och har karriärskvinnor inom mediebranschen som centrala gestalter. De är, på olika sätt, del av den grupp inom medelklassen som dominerar offentligheten, fast på olika sätt. I Smuts arbetar hustrun till huvudfiguren Jonas, stjärnadvokaten som tvångsmässigt och för jämnan köper sex, på TV och är en sval kvinna med chefsposition, ett representativt hem och sinne för vad som (i författarinnan Katarina Wennstams värld) går hem hos publiken. De skamlösa är två kvinnor som jobbar på en damtidning och själva tycker att de befinner sig i världens centrum. Bitterfittan i Maria Svelands bok är mer eller mindre Maria Sveland själv, och Maria Sveland jobbar med radio. Lundberg skriver elakt om medie/medelklassen:

Den medelklass som dominerar offentligheten är apolitisk, sekulär, individualistisk och kosmopolitisk så det är många som varken kan eller vill inkluderas. Den har också en del sympatiska sidor som att den är för demokrati, yttrandefrihet, miljö och en viss social anständighet och mot rasism, homofobi och sexhandel. Det är inte alla medelklasser i alla länder som är så pass upplysta. Men även det smutsas ner av beskäftighet och förmätenhet.

Nu vet jag inte om jag tycker att upplysthet är särskilt betecknande för den svenska medelklassens syn på sexhandel. Däremot finns en hel del beskäftighet och förmätenhet. Sexhandel spelar en stor roll i både De skamlösa och Smuts; en liten roll i Bitterfittan. Självklart tecknas den negativt. Natalie i De skamlösa använder sexsajter på nätet som en spelplan för sina narcissistiska maktbehov; i Smuts sägs det att den man som köper sex alltid föder en cynisk internationell industri som handlar med människor (för författarinnan finns det bara en typ av sexhandel, och en typ av kunder), i Bitterfittan finns sexköp lite i bakgrunden som något bara grisiga utnyttjarmän kan ägna sig åt. Ingen av böckerna porträtterar någon sexsäljare, de förekommer i stort sett bara som tomma projektionsytor -- för romanfigurerna, men också för läsarna.
Men medelklassigheten är inte total. Den kan inte heller vara så. Lundberg igen:

Den 100-procentiga medelklassaren finns ju nästan inte. Skrapar man på individen så hittar man nästan alltid något som inte platsar. Något underklassigt, något provinsiellt, något vulgärt, något avvikande, något töntigt, något djupt engagemang.
Det kan man möta med ökade ansträngningar att anpassa sig eller genom att ifrågasätta "etablissemanget".


Bitterfittan är knappast apolitisk, och hon ifrågasätter "etablissemanget" bland annat genom att lyfta fram sin mammas "underklassighet". Den som har hört Svelands skickliga radioreportage vet att hon är engagerad i både klass- och könsfrågor. Hon var ansvarig för den intervju i vilken Ebba von Sydow famöst betecknade sig själv som arbetarklass, eftersom "hennes föräldrar alltid arbetat så mycket"; en händelse Sveland också tar med i boken. Faktum är att von Sydows ande kan sägas väga tungt över alla de här tre böckerna. Hon med adelsnamnet, överklassursprunget och femtiotalets sexualmoral. Hon som genom sin offentliga persona så tydligt satt normen för om inte en hel generation unga kvinnor så åtminstone rätt jäkla många. Hon framstår som någonting alla måste förhålla sig till, och som själva symbolen för att medelklassigheten inte, vilket man kan tro av Lundbergs artikel, är sig själv nog utan, i en situation där en stor del av medelklassen tydligen har råd att "lyxkonsumera", apar efter överklassmanér. Och det är något som saknas i Lundbergs analys (fast nej naturligtvis kan man inte begära att en halvlång debattartikel ska leverera en heltäckande klassanalys). Att, som Lisa Ahlqvist formulerar saken i en ganska nylig kulturkrönika i Göteborgsposten, det finns en livlig och välmående överklasskultur "inte minst som lockelse i en massa medelklasshuvuden". I Maria Svelands bok relateras von Sydow-intervjun med ilska. I De skamlösa kan man skymta delar av von Sydows offentliga gestalt i romankaraktären Tito, ett rosaklätt och bländande stilsäkert karriäristmonster som till skillnad från kollegan Natalie förstår att det inte är socialt acceptabelt att intressera sig för porr och sexsajter; i alla fall inte att offentligen skylta med ett intresse för detta. Så har Tito också ett överklassursprung medan Natta förvisso har sin rika släkting med Djurgårdsvillan men i övrigt saknar den verkliga, genuina förankringen i högreståndskretsar. Katarina Wennstams torskfru tillbringade sin tidiga barndom i dylika, men kastades ut ur paradiset då föräldrarna skildes. Som vuxen är hon helt inriktad på att återskapa det som gått förlorat, och detta styr hennes agerande inte minst då hon väljer att blunda för sin mans idoga sexköpande (ärligt talat, han håller på sju dagar i veckan, kan inte låta bli, precis som bokens domare som till och med dör med byxorna nere). Hon har en "naturlig" stilmedvetenhet och är den typ av kvinna som "ler okynnigt över vinglaset" och ständigt "lägger på ny mascara" (boken är tyvärr full av dessa språkklichéer). Men hon lider av att inte kunna leva ut sin sexualitet. När hon en gång i total kåthet har analsex med sin man blir han äcklad av henne efteråt (för den här typen av sexualitet är i hans föreställningsvärld helt reserverad för hororna) och hon översköljs av skam.
Detta är ett sympatiskt inslag i Wennstams bok: hon visar på att kvinnor faktiskt kan vilja ha analsex, att en ung "oskyldig" tonårsflicka faktiskt kan bli så kåt att hon får orgasm redan av att få sina bröst smekta och byxorna lätt gnidna, men att horstigmat vilar tungt över kvinnors sexualitet. Även Sveland ägnar ett kapitel åt det här: att kvinnor fortfarande, in this day and age, inte får vara alltför pådrivande, alltför kåta och sexuellt aktiva. Ja, det är fortfarande ett problem. Men ingen av författarna förmår verkligen ta konsekvenserna av detta, de förmår inte ansluta sig till en feminism som på allvar är solidarisk med "de verkliga hororna" och inkluderar dessa i den feministiska kampen istället för att använda sig av dem som stumma symbolfigurer vilkas existens på något plan görs ansvarigt för kvinnors sexuella och andra problem överlag. (Båda de kvinnliga huvudpersonerna i Smuts och Bitterfittan har, för övrigt, det gemensamt att de går omkring och fryser. Båda drabbade av en särskild kärlekslöshet riktad mot kvinnor.)
Lindblom snarast reproducerar horstigmat själv i sina satiriska porträtt. Både Natta och Tito har en oromantisk och konsumistisk attityd gentemot sex, Natta med sitt sexchattande på nätet, Tito med sitt uppslag om våra bästa snabbisar, en idé till ett featureinslag i damtidningen, presenterat i pastellfärger. Den senares förhållningssätt gentemot sex är fullständigt glatt och oproblematisk, kemiskt fritt från känslor (men med stil) och därför lika monstruöst som det faktum att Tito aldrig har problem med sin nattsömn och alltid är nyduschad och fräsch. Satiren är stundvis rasande skickligt genomförd, men vilka grunder vilar de egentligen på?

2 kommentarer:

Laura Welmont sa...

Snyggt upplagt, Charlotte!

Charlotte sa...

Why thank you Laura.