miljömuppar i mitt hjärta

Varför är Miljöpartiet inte mer populärt egentligen? Det borde ha en betydligt större anhängarskara givet att vårt senkomna och av nöd framtvingade spirande miljömedvetande bekräftar vad mp länge hävdat. Men än fortsätter medelklassen att gå gasande och rapande in i undergången - så leds vi också av ett parti som tycker att ekonomisk tillväxt måste ha företräde framför miljöåtgärder.
Till en del handlar det nog om nåt så korkat som stil. I hovkulturens dagar verkar miljömuppstilen helt hopplöst pinsam. Från vänsterhåll tillkommer en misstänksamhet inför mesmullens uppenbara brist på konfliktmedvetande. Var finns aggressiviteten? Kan vi se Peter och Maria hålla brandtal för massorna i en gigantisk manifestation mot exempelvis sänkta lägstalöner? De är bra på att ta strid för utsatta grupper som till exempel gömda flyktingar, men deras brist på förmåga att verkligen välja sida vad gäller den ekonomiska politiken uppfattas som en svaghet - och, menar jag, är det också. Att de fortfarande inte fullt ut vill välja sida tyder trots allt på en bristande verklighetsförankring.
Partiet har medlemmar som vill verka för en tydligare vänsterprofil, till exempel Jimpan. Skulle de lyckas skulle Miljöpartiet på ett unikt sätt kunna kombinera ekonomisk rättvisepolitik med realistisk miljöpolitik och en liberal eller frihetlig hållning. Ibland visar miljöpartister prov på ett förvånansvärt fritänkande, till exempel då Alexander Chamberland och hans unga gröna ifrågasatte den inom vänstern så vanliga förbjudande hållningen mot all form av pornografi (se här). Den sorgligt fimpade friårsreformen är ett annat exempel. För att citera Wetterstrand herself: "Friåret är en av de mest liberala reformer som genomförts i Sverige - ändå stoppas den nu av partier som samtliga kallar sig liberala. Moralismen vinner över den liberala människosynen vid tanken på den onyttiga medborgaren..."
Sympatiskt är också förslaget att införa nya namn i namnsdagskalendern. Det borde vara en självklarhet att Ali, Muhammed och Zeinab m fl ska kunna fira namnsdag precis som Lena, Rickard och jag. Finns det några vettiga skäl däremot? Namnsdagsnamnen har varit föremål för modernisering förr - det är dags att göra en ny upprustning nu.

den vägen vandrade

Året rinner ut...
...så vad har då hänt under året?
Ja, till att börja med ska de hädangångna minnas. Några av dem levde en gång i DDR, Landet som inte längre är. Döden tar både förföljare och förföljda, men oftast är både levande och döda gråmelerade snarare än svarta skurkar eller vita hjältar. Aldrig blir väl detta så tydligt som i ett totalitärt samhälle. Under året har bland andra Gerhard Behrend, Frank Beyer, Jenny Gröllmann och Marcus Wolf dött. Mest känd av dessa var förstås Wolf, spionchefen och den svartaste av dessa fyra. Märkligt nog betraktade han sig själv som en reforminriktad mjukis. Förvånad över att plötsligt riskera fängelsestraff i sitt hemland flydde Wolf till Moskva då muren föll - liksom hans far en gång gjort, men då under helt andra omständigheter. Att de båda sönerna till den judiske läkaren och författaren Friedrich Wolf, efter att i flykt undan nazismen tillbringat en del av sin barndom och ungdom i sovjetisk exil, kom att tillhöra den östtyska intelligentsian och inta höga poster i DDR:s politiska respektive kulturella landskap, det är en omständighet som blottar lite av den mänskliga själens bråddjup. Visserligen utbildades de till att tillhöra den kommunistiska eliten - men i trettiotalets Moskva med dess vågor av utrensningar levde de ju också i en skräckens och angiveriets atmosför. Yngre brodern Konrad Wolf blev filmregissör och kulturpolitruk. Men inte heller han gick fri från den otillåtande övervakningen av kulturprodukter. En av hans filmer, Sonnensucher, lades på hyllan och låg där i fjorton år innan den fick premiär. Konrad Wolf, som dog 1982, är kanske den enda östtyska regissör vars konstnärlighet åtnjuter internationell aktning. Jag för min del har dock svårt att se hans romantiska, godmodiga och allmänt överlägsna ryska rollfigurer utan att rysa litegrann invärtes.
Frank Beyer däremot tenderar mer betraktas som en skicklig hantverkare (vilket minsann inte är fy skam). Även han regisserade film och han stod bakom den enda östtyska film som nominerats till en Oscar, Jakob der Lügner från 1975. Det är en smärtsam historia och en av de filmer alla som tror att Förintelsen inte är ett ämne som förekommer i tysk film borde se. Beyer blev väldigt omilt behandlad av den östtyska regimen, ändå framhärdade han i att inte bara försöka leva och verka i sitt hemland utan dessutom i att behålla sitt partimedlemskap fram tills dess han blev utesluten under förödmjukande former. Berodde hans medlemskap på en uppriktigt känd övertygelse eller handlade det om anpassning och strategi - eller kanske om någon slags pliktkänsla? Gör det långvariga medlemskapet Beyer till en medlöpare?
Jenny Gröllmann arbetade också inom filmen, som skådespelerska. Hon var under åttiotalet gift med Ulrich Mühe, en kollega. Mühe spelar Stasi-officerare i De andras liv - en underrättelseagent med uppdraget att avlyssna ett känt skådespelarpar. I realiteten har Mühe anklagat sin förra fru, Gröllmann, för att ha tillhört Stasi. Gröllmann förnekade detta fram till sin död - hon har delvis rentvåtts genom ett domstolsbeslut som förbjöd Mühe att fortsätta sprida dylika rykten. Vem vet vad som verkligen utspelat sig mellan de båda makarna. Gröllmann medverkar i en av de enligt min mening bästa östtyska spelfilmer som gjorts - Dein unbekannter Bruder i regi av Ulrich Weiss från 1982. Filmen utspelar sig under Tredje riket men dess kallsvettiga paranoia säger en del om livet i DDR.
Om det fanns något sådant som en östtysk folksjäl...nä, det är ju en löjlig tanke. Men mer än någon annan av dessa lyckades Gerhard Behrend som en av skaparna till Das Sandmännchen, den animerade dockan John Blund, nå östtyskarnas hjärterötter. Man försökte men lyckades inte fimpa den lille gubben med sandsäcken från barntv-tablån vid tiden för återföreningen - lyckades inte eftersom det blev publikstorm. Åtminstone detta invanda och hemtama ville man ha kvar. Den östtyske John Blund blev nyligen föremål för en grov norsk dokumentär som visats i svensk tv (John Blund - en socialistisk hjälte) där figurens propagandistiska egenskaper lyftes fram på ett förenklat sätt; filmen visade egentligen inte mycket mer än att alla kulturella uttryck, och i synnerhet ett uttryck med så uppenbart pedagogiskt uppsåt, görs i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Samma fördömande attityd som filmens skapare uppvisade mot diktaturens Sandmännchen skulle man i princip kunna uppvisa mot allt och alla som fanns och levde i DDR och därmed skulle man egentligen bara demonstrera sin egen skenhelighet.

vänsterpartikultur

Idag meddelar Tasso Stafilidis att han lämnar Vänsterpartiet. Detta kommer de allra flesta av hans gamla partikamrater att strunta i eftersom han väljer att lämna först nu, efter det att han förlorat sin riksdagsplats vilket bekräftar den vanliga uppfattningen att de som står/stått för den interna v-kritiken bara är giriga och maktgalna karriärister. Jag begriper inte varför han inte hoppade av tidigare, jag begriper inte de som är kvar i partiet - det var ju längesen det blev tydligt varthän det barkade.
I veckans upplaga av den "oberoende" vänstertidningen Flamman finns en egenartad artikel om en kvinna som för två år sedan lämnade Partiet och blev aktiv moderat. Varför är detta efter två år plötsligt en nyhet? Varför förtjänar detta ett helt litet reportage? Det kan välan ändå inte vara så himla anmärkningsvärt - människor kan undergå de mest märkliga förvandlingar och byta fot i hur grundläggande frågor som helst, det borde vara allom bekant. Kanske kan man om man letar riktigt ordentligt rentav hitta någon vänsterpartist som en gång varit moderat? Under min tid som aktiv vänsterpartist i Malmö kom det till en medlem som tidigare varit kristdemokrat, vilket gav upphov till en del hånfulla kommentarer bakom människans rygg. För bland De Rättrogna finns ofta en föreställning om att vi går och bär på en i grunden oföränderlig Sann Inre Politisk Identitet. I avgörande ögonblick visar det sig vem som är Att Lita På och vem som inte är det - vem som i grund och botten bara är en rödlackerad blåbloding.
Så finns det de som hela tiden måste hållas på the straight and narrow med de Sanna Kamraternas hjälp för att de inte ska vackla. Osäkra typer som skulle kunna byta fot om de skulle hamna i dåligt sällskap eller utsättas för alltför mycket dålig litteratur. I Tyskland är den syndiga människans behov av kamp mot sin "innere Schweinehund" ett begrepp - inom vänstern finns det de som måste kämpa mot sin "inre borgarbracka". Naturligtvis blir "nyheten" om gotländskan som bytte sida intressant i ljuset av partiets fortlöpande rättningar i leden, senast manifesterad av uteslutningen av företroendevalda medlemmar som vägrade samarbete med socialdemokraterna. – De senaste årens frånvaro av studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat inom vänsterpartiet, kan göra att man blir ointresserad till slut, säger den gotländske v-ordföranden. Ja, "studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat" kan vara väldigt positivt och utvecklande. Men för den som så önskar kan det också fungera som en ständigt pågående uppfostran och självstympning.

tjuvnyp

Igår beskrev Karolina Ramqvist på sin blogg hur en man stod och gned sina könsdelar mot henne på tunnelbanan och hur hon inte tyckte att hon kunde hantera det hela på nåt bra sätt. "Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom." En reaktion jag känner så väl igen. Klarar jag inte av att förhindra en vardagssexgalning jag råkar ut för från att få orgasm med min ofrivilliga hjälp på bussen, i tunnelbanan, i biografen eller på andra sidan telefonlinjen så känner jag mig inte duktig. Rentav känns det som att min oskicklighet kräver sin förklaring på nåt sätt.
Nej, detta händer inte precis dagligdags. Men jag kan utan lång eftertanke räkna upp åtminstone ett halvt dussin tillfällen då jag råkat ut för det Ramqvist kallar "sexmobbning" - vilket jag tycker är missvisande eftersom mobbning är något betydligt värre än den här typen av "miniatyrövergrepp" som, vilket Ramqvist också avslutar sin bloggtext med att påpeka, mest är banala och pinsamma att utsättas för. Ja nu ska vi se...det var den klassiske blottaren i parken, det var han som glodde och slickade sig om munnen på spårvagnen, det var den anonyme telefonstönaren, det var snubben som oombedd visade mig en nakenbild inne på sitt arbetsrum, det var den tunga armen över mitt lår i biografmörkret och så var det den där andra biografincidenten då en man som tidigare hjälpt mig hitta rätt i multiplexet kom och satte sig bredvid mig i salongen mitt under föreställningen och så småningom, efter att ha fällt några oskyldiga kommentarer om filmen, började runka. Det här sista tillfället kändes extra pinsamt eftersom jag inte begrep vad killen höll på med förrän jag han rusade ut med nån slags smådiaboliskt skratt och jag såg satsen han lämnade efter sig på sätet.
Ärligt talat, jag tycker inte jag blivit speciellt traumatiserad av de här upplevelserna, jag har inte fått problem med att gå på bio själv eller röra mig fritt på grund av detta. Det är inte jag som ska känna skam för dem, det är de män som inte förmår ta ansvar för sin sexualitet som har problem. Detta gäller oavsett om jag "gör något åt" saken eller inte. Men visst känner jag också trycket att vara en "stark kvinna", detta avskyvärda uttryck som verkar kunna innebära allt från att dubbelarbeta utan att bli utbränd till att se till att man minsann aldrig blir utsatt för någonting, i alla fall aldrig utan att hämnas Dirty Weekend-style. De kommentarer Karolina fått visar att det i sådana här fall liksom i våldtäktsfall finns en tendens att hellre problematisera kvinnans än mannens beteende. Det är ju fult att "vara offer". Är Karolina svag eller?...
Könsmaktsordningen finns överallt och ingenstans. Självklart är den här typen av incidenter, som varenda jävla tjej råkar ut för i någon form någon gång, eller många gånger, under sin livstid ett uttryck för en könsmaktsordning som gör att tillräckligt många män inte anser sig behöva bry sig om vad de kvinnor de kåtar upp sig på egentligen tycker om dem och om situationen. Samtidigt är de fanimig inte värre än vad vi gör dem till. En idiot och lite sperma på sätet bredvid mig i biografmörkret behöver inte vara mer än just det. Vi vill så gärna hitta den formel som ska ta bort ordningen: förbjuda torskar eftersom de verkar förkroppsliga hela det här syndromet (om det verkligen är så eller inte blir för jobbigt att försöka ta reda på), hitta ett kvinnligt beteende som ska trolla bort problemet, tillsätta en statlig utredning ochsåvidare. Jag vill också få bort skiten. Men orealistiska målsättningar, falska föreställningar, syndabockar och symbolpolitik lär inte hjälpa.

moonbase 3 - det sunda förnuftets seger i världsrymden

Jag har ingenting emot Christer Fuglesangs hjältestatus. Nu är jag själv ingen flaggviftande person precis men jag tycker de många syrligheter som yttrats om rymdjublet, inte minst inom bloggosfären (den inverterade världsrymden?), känns lite jante faktiskt.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Nej, det var det där med den kommande koloniseringen utav månen jag kom att tänka på vilket i sin tur kom mig att tänka på den fina gamla BBC-science fiction-serien Moonbase 3. Den blev inte populär på sin tid (1973), bara sex av planerade tretton avsnitt spelades in och sändes. Men vi är några nördar som tack vare BBC:s dvd-utgivning kunnat upptäcka serien nu i efterhand i alla fall. Min make, som är en större sf-vän än jag, fick den i present för några månader sen. Vi kom att gilla den lika mycket båda två. Jag blev helt fascinerad av detta lite melankoliska och nästan naturalistiska psykodrama i nedtonad rymdmiljö. Specialeffekterna är så få att de nästan inte finns. Inte en utomjording är i sikte. Dramatiken bygger på sådant som arbetsplatskonflikter, verksamhetsfinansiering och de regelbundna psykiatriska utvärderingarna av rymdstationspersonalen. Det mest visuellt upphetsande som förekommer är skådespelarnas fulsnygga sjuttiotalsfuturistiska kostymering. Rent stilistiskt och dramaturgiskt är Moonbase 3 den absoluta motpolen till Star Trek.
Okej, vi snackar inte drama på högsta nivå. Även skådespeleriet är nedtonat, kanske lite väl mycket så - åskådaren avkrävs ett visst tålamod. Men det finns något starkt sympatiskt med hela konceptet. Det är brittisk public service-dramatik av fint nittonhundratalssnitt. Ett upplysningsprojekt i universums mörker.

selbstdarstellung

"Hon kunde inte tala om sin konst på ett intressant sätt...hon var blek - det fanns ingenting som stack ut..." Var det inte så det hette i första delen av Ernst Billgrens TV-serie AK3, den om Kommittén som i hemlighet styr över det svenska konstlivet? Orden yttras av den unge manlige karriärsprofessorn om den konstelev som precis tagit livet av sig inför ögonen på sina lärare. Hon hade velat ha svar på varför Kommittén inte valt ut henne att ingå i den grupp konstnärer "som ska få komma fram". Svaret ges istället med detta postuma omdöme.
Det finns ett fantastiskt tyskt ord för detta att presentera sig för andra på ett sätt som avses övertygande, att visa upp sig, "föreställa sig själv" rentav - Selbstdarstellung. Jag kan inte finna någon bra svensk direktöversättning av detta ord - finns några förslag var goda meddela dessa, ni eventuella språkexperter där ute. Ordet används ibland pejorativt, kanske litegrann på samma sätt som när vi skåningar anklagar någon för att "fågla sig". Ibland handlar det mer neutralt om självbild, självporträttering. Hur som helst kanske man kan säga att flickan i Billgrens serie inte lyckats med den Selbstdarstellung som krävts för att komma fram i miljön ifråga. Var högstatusmiljö kräver sin speciella typ av Selbstdarstellung. Men det där med att kunna tala om det man gör på ett intressant sätt - använda rätt kodord på ett ledigt sätt, sticka ut men inte framstå som alltför främmande - det är nog något som gäller i många sammanhang, jag kan precis föreställa mig hur någon humanioraprofessor yttrar samma ord som Billgrens om någon förhoppningsfull men försagd student med drömmar om en forskningskarriär. Det är bara att byta ut orden "sin konst" mot "sitt ämne". Och naturligtvis fungerar i allmänhet kraven på att kunna föra sig som utslagsmekanismer med slagsida mot framför allt klasstillhörighet.
När Billgrens huvudperson nu senast sprang runt och viftade med ett sociogram som visade hur de personer som uppbär centrala positioner inom konstlivet relaterar till varandra var väl detta tydligaste tänkbara demonstration av att vi här har att göra med en bourdieuiansk spänningsserie. Jag tänker med förundran och fascination på den uppenbarligen djupt kända ilska mot Billgren som programledaren för SVT:s konstmagasin Arty visade efter att ha intervjuat honom inför seriepremiären. Hon kände, sa hon, att Billgren bara spelade en roll som konstnär. Det fanns, beklagade hon sig, ingen enhet mellan person och konstnärspersona. Har Billgren gått för långt i att visa fram hur han föreställer sig själv i sin roll som konstnär? Ironin blev komplett när sagda programledare i programmets sista sekunder visade upp Bourdieus bok Konstens regler - där, förkunnade hon, kunde vi lära oss hur konstvärlden fungerar. Ja, men en del av det som Bourdieu sade kan vi uppenbarligen också lära oss genom serien AK3. För vad är Kommittén om inte bara precis en förtätad dramatisk bild av det "system av relationer" som vi enligt Bourdieu måste kartlägga för att förstå dynamiken inom ett fält.

dödsstraffsdramaturgi

Vi har sett de där filmerna, TV-serierna och dokumentärerna till förbannelse. Där klimax är fällandet av domen i rättegångssalen, mördarens död eller infångande, upphittandet av just det bevisstycke som krävs för att identifiera gärningsmannen och därmed ta bort det onda. Ibland får vi följa minspelet hos de anhöriga till offret som de väntar på domen - och deras tårfyllda omfamningar då den anklagade förklaras skyldig. Den skyldige döms till döden eller skjuts till allmän lättnad ihjäl under polisjakten; är domen fängelse handlar det ibland om ett straff som är flera människoliv långt. Det är en sagologik där det sista ledet ibland saknas. Det är inte alltid hjälten får sin belöning i form av en prinsessa, ett kungarike och ett lyckligt liv - ibland räcker det med att monstret dödas, det är lycka nog. Något ont kommer in i en oskyldig miljö och det är bara att ta bort det onda, ta ut det ur den oskyldiga världen, så blir allt bra igen. Sådan är dödsstraffsdramaturgin.
I Sverige har vi inte dödsstraff. Ibland talas det om hur den yngre generationen skulle vilja att vi hade det - ändå finns inget synbart politiskt parti, inte ens Sverigedemokraterna nu längre, som förespråkar det. Men precis som dödsstraffsdramaturgin lever i våra TV-kanaler visar den sig ibland i tankemönster och praxis. Till exempel när det är tal om att utvisa invandrare som begår brott - oavsett hur länge de levt i Sverige. Bort med det onda, ut ur vår oskyldiga miljö! Eller när åklagare Sven-Erik Alhem (fp) beklagar sig över att en krigsförbrytare som Jackie Arklöv får bedriva universitetsstudier på distans. Inte ska en tung kriminell få göra något givande! Vi ska låta honom leva men inte ett liv som är värt att leva. Den dömde ska vara som en skugga i Hades.
Nu har jag förstås liksom väl de allra flesta stor förståelse för att de som direkt eller indirekt drabbats av Arklövs handlingar, och som kanske inte själva kommer i åtnjutande av samma typ av förkovran, kan vara förbannade på att Arklöv får studera. Men vi har nu en gång valt att inte låta enskildas hämndbegär styra kriminalpolitiken, och om vi gör avkall på detta börjar vi då inte frångå själva fundamentet för att ha en reglerad rättsskipning överhuvudtaget? Detta handlar, märk väl, inte om att Arklöv skulle släppas fri utan bara precis om hurdant livet som dömd ska få lov att te sig. När en potentiellt farlig och brottsdömd människa väl så långt möjligt oskadliggjorts för sin omgivning, ska den här människan relegeras till en tillvaro där varje ögonblick ska vara straff och smärta - eller till ett icke-liv, ett liv för levande döda? I det här fallet framstår också en annan aspekt ovanligt tydligt: enligt det TV-reportage jag sett om saken studerar Arklöv socialpsykologi, i synnerhet just den typ av omänskliga beteende under krig som han själv gjort sig skyldig till. Tänk om han i kraft av sitt eget handlande kan ge insikter i ämnet som skulle kunna vara till allmän mänsklig nytta - vad ska vi göra då?

totalt jävla mörker

I metaskräckfilmen Scream kommenteras handlingen fortlöpande av rollgalleriets filmnörd. Han kan genren, han vet vilka de givna offren är och i vilken ordning de ska plockas. Ett av de tabun han nämner är att ett barn aldrig får offras i handlingen. Konkret kan du se ett exempel på hur detta tabu fungerar genom att jämföra filmatiseringen av Cujo med Stephen Kings roman. King kunde komma undan med att sadistiskt låta berättelsens känslige lille pojke dö i slutet av boken - men vid filmatiseringen av berättelsen går detta inte för sig. Monstret måste dö men barnet måste få överleva.
Scream har några år på nacken nu och de skräckfilmer som gjorts sedan millennieskiftet ser oftast ut på ett helt annat sätt än både sjuttiotalets slasherfilm med dess offerskördar i form av syndande tonåringar och nittiotalets ironiska självmedvetna berättelser. Sjuttiotalets skräckfilm går i och för sig igen genom de remakes som gjorts av till exempel Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes och Dawn of the Dead - men det har handlat om splatterfilmer, med body count förstås men framför allt med helvetiska, degenererade miljöer, vilka nyinspelningarna låtit explodera i brungråblek färgskala och barocka effekter. I Silent Hill förs bilden av ett fördömt samhälle till sin spets. Här handlar det om en film som är modellerad efter ett dataspel - vilket gör att de boschska miljöerna och gestalterna har huvudrollen medan berättelsen är underordnad. Jag upplever dock Silent Hill som tidstypisk också vad gäller dess avsaknad av ett lyckligt slut. Nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre har också den ett slut som skiljer sig från det traditionella final girl-konceptet (om the final girl, flickan som klarar sig på slutet, kan man läsa i Carol Clovers bok Men, Women and Chainsaws). Nu är det kanske inte "lyckliga slut" man främst förknippar med skräckfilm, och "lyckliga" är kanske inte riktigt rätt ord för slutbilderna i Hoopers Texas Chainsaw Massacer från 1974 - en blodbestänkt och traumatiserad Marilyn Burns plockas upp av en förbipasserande och slipper på så sätt undan den motorsågsviftande Gunnar Hanson som vrålar besviket i solens sista strålar - men de visar ju i alla fall en undkomst. Idag drygt trettio år senare tycks de mörka sluten där utvägslösheten regerar vara på väg att bli så legio att de snart kommer att te sig lika konventionella.
Några filmer som måste nämnas i detta sammanhang (och nu är det alltså spoilervarning här) är - förutom uppenbara Blair Witch Project - Session 9 (som i Sverige också heter The Asylum - dödens salar), My Little Eye, Saw, The Descent och Darkness. Att döma av de avsnitt i första omgången av Masters of Horror-serien som jag hittills sett präglar dystopi och hopplöshet också denna samling entimmesfilmer. Darkness, en totalt utskälld film inspelad i Brian "Re-Animator" Yuznas spanska Fantastic Factory, är definitivt den film som, trots en del alltför väl beprövade klicheer och grepp, krupit längst in under huden på mig. Och det beror på att den nådelöst utlämnar en liten mörkrädd pojke till det eviga mörkret. Det är outhärdligt. Men Session 9 av Brad Anderson, som har en genuin originalitet och bland annat utmärker sig för att föra in skräckgenren i en arbetarklassmiljö, glöms inte heller bort. Ondskan dör inte och besegras inte utan förs hela tiden vidare. "I live in the weak and the wounded..."
Varifrån kommer detta mörker? Har det asiatiska inflytandet med saken att göra? Både Dark Water och Ringu, två inflytelserika filmer av den japanska skräckvågens stjärnregissör Hideo Nakata, genomsyras av melankoli och ödesbundenhet. I Ringu/The Ring finns det visserligen ett sätt att undgå förbannelsen, men lösningen präglas också den av en obruten cirkularitet. Berättelsens allmänna popularitet i båda filmversionerna pekar liksom hela den törst efter asiatisk skräck som vi känt under senare år i vilket fall som helst mot en beredskap att ta till sig en mörkare skräck än den Scream gav oss. Ska vi i Siegfried Kracauers efterföljd leta efter en kollektiv, djupt liggande socialpsykologisk disposition som uttrycks genom det populära filmmediet? Det handlar om skräckfilm - och om såväl flippar som floppar, lågbudget som påkostat - en tummelplats för "the return of the repressed" som legendariske kritikern Robin Wood påpekat. Är det så att filmernas hopplöshet speglar en hopplöshetskänsla inom oss, en känsla som trängs undan i den dagliga överlevnadskampen, då är vi illa ute.
Å andra sidan kan förstås filmer som dessa fylla funktionen av både ventil och protest - en tillflyktsort undan påtvingad klämkäckhetsdådkraft ("Vi vill att du ska vara hungrig, redo för nya utmaningar..."), framgångsföreställningar och armbågsvässande. Jag kommer att tänka på den subkultur som finns omkring gamle skräck/sf/fantasyförfattaren H. P. Lovecraft, främst i USA, där det spelas in lågbudgetfilmer kamouflerade till tjugotalsstummisar och skrivs musikaler efter författarens dystopiska mytologi vilken också ligger till grund för det populära rollspelet "Call of Cthulu". Det ligger något fascinerande i att generationer av unga och inte-längre-så-unga män och (en del) kvinnor om och om igen, och alltid med samma förtjusning, gestaltar en berättelse vars utgång är given: förlust av den psykiska hälsan och påföljande oundviklig världsundergång.

Tillägg med Lovecraftfanlänkar: yog sothoth.com - tillägnad Lovecraft & rollspelet Call of Cthulu
Din guide till musikalen A Shoggoth on the Roof
Beställ filmen The Call of Cthulu, inspelad i Mythoscope-format
...eller förkovra dig vid Miskatonic University

prostituerade eller sexarbetare del 3

De postningar jag tidigare lagt ut på detta tema (del 1 och del 2) har mötts av en rungande tystnad, så jag förväntar mig nu inget annat än 0 kommentarer och ovetskap om huruvida någon överhuvudtaget läst. Att jag ändå tjatar om saken igen beror förstås på att diskussionen flammat upp rejält tack vare Petra Östergrens nya bok i ämnet. Jag har inte läst den än och kan förstås därför inte heller kommmentera den, men vill med anledning av Motvallsbloggens bredsida mot "den kampanj som vissa relativiserande s.k. feminister för om vikten av att legalisera prostitution" och även Ulf Bjerelds (mindre aggressiva) stöd för sexköpslagen på sin blogg ge utrymme för några röster från den grupp det handlar om. Jag vet att jag därmed öppnar mig för anklagelser av den typ Kajsa Ekis Ekman riktade mot Östergren i sin debattartikel om boken (eller är den avsedd av vara en recension? oklart): anklagelsen att ha ett "vi och dom"-perspektiv och en andlös respekt för "dom", en tro att "den subalterna besitter sanningens röst". Oavsett om det ligger något i anklagelsen eller inte fungerar den ju som en effektiv stoppkloss mot vidare diskussion. De som sexköpslagen ytterst handlar om, de i vars namn den har införts - sexsäljarna, alltså - de borde väl i rimlighetens namn få höras i debatten, och när nu lagstiftningen försvårar för dem att organisera sig och uttala sig kollektivt, då får andra ge röst åt dem. Därför tänker jag citera de inledande passagerna ur Sex Workers in Europe Manifesto, som arbetades fram av 120 sexarbetare från 26 olika länder vid en sammankomst i Bryssel 2005. Visst, det är ett litet antal sett till hur många sexarbetare det finns i världen totalt. Men varför skulle deras röster och synpunkter inte vara värda att lyssna på? Kom med argument, ni som inte tycker det - oavsett om ni har eller saknar egen erfarenhet av att sälja sex.

- Vi lever i ett samhälle där tjänster köps och säljs. Detta gäller även sexuella tjänster. Att tillhandahålla sexuella tjänster bör inte vara kriminaliserat.

- Att sexarbetare offras till förmån för religiösa eller sexualmoraliska föreställningar är inte acceptabelt. Var människa har rätt till sina egna personliga religiösa eller sexualmoraliska föreställningar, men dessa föreställningar ska inte påtvingas någon individ eller vara avgörande för något politiskt beslut.

- Vi önskar se ett samhälle där sexarbetare inte förnekas socialt inflytande.

- Vi fördömer hyckleriet i de samhällen där våra tjänster är efterfrågade men där vårt yrke eller vår verksamhet olagliggjorts. Denna typ av lagstiftning gör att vi missbrukas och förhindras från att ta kontroll över vår arbetssituation och våra liv.

Översättning från engelska har gjorts av mig.


Uppdatering onsd 15/11: Halli-hallå där ute? Varför är det så omöjligt att få respons på detta trots att jag riktigt tigger om det?
Petra Östergren svarar Ekman i DN idag, och hon gör det bra. Hennes bok står högt upp på min läslista. Det skulle alltså inte föreställa en recension det där Ekman skrev, och jag tycker det är märkligt för jag har inte sett någon recension på boken i DN. Har jag missat nåt? Är det inte ett tecken på repression när man struntar i recensionen - eller väntar med den till efteråt - och istället för in en starkt negativ debattartikel mot en ny bok? Det är ungefär som när DN struntade i att recensera den franska filmen Baise-moi för 5-6 år sen. Vissa saker är tydligen för låga och för fula för att de ska "legitimeras" av fina DN-kultur.
Sönd 19/11: Via Louise P fann jag denna läsvärda intervju med queerforskaren Don Kulick.

DU HAR RÄTT ATT HA DET BRA

...stod det på stora skyltar i biblioteket vid mitt senaste besök. Det hela handlade om barnens rättigheter och det var till barn texten vände sig. Man får hoppas att ett och annat läskunnigt barn har sett detta och kan använda de här orden som ett vapen att ta till när vuxnas beteende eller den egna inre rösten säger något annat.
Samtidigt är det svårt att inte slås av den skärande kontrasten mellan ord och verklighet. Har till exempel barnen i en familj som blivit vräkt från sitt boende rätt att ha det bra - vem tillvaratar i så fall den rätten? Den maktlösa socialarbetaren som placerar familjen i ett hopplöst och otjänligt kategoriboende, där det är smutsigt, farligt och trist? Föräldrarna som har fullt upp med att klara ut den egna tillvaron?
Är man vuxen har man definitivt ingen rätt att ha det bra. Då är det meningen att man själv ska se till att ordna det för sig så att man kan ha det bra. Tja, man har förstås vissa rättigheter. I princip.

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Så heter det i FN:S ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. Det är knappt man tror det är sant. Dessutom heter det:

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

Yeah, right.
Hade de mänskliga rättigheterna efterlevts hade det alltså inte funnits någon arbetslöshet. Istället lever vi efter en princip som säger att alla friska i arbetsför ålder har en skyldighet att arbeta - eller åtminstone "stå till arbetsmarknadens förfogande" - för att överhuvudtaget kunna ha en ekonomi; men någon rätt till ett jobb, nej det har man inte.

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Jaha, se där. Men det bästa sättet att tillförsäkra oss detta är väl att införa någon slags medborgarlön? Nehej, varför inte det då? Nej, jag förstår.
Det är helt enkelt inte realistiskt att tro på ett system där man bara precis skulle få gå omkring och ha det bra så där i största allmänhet utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Denna arbetsmarknad som är grunden för hela vårt samhälle. Vårdpersonal, lärare....men också börsmäklare och vapentillverkare. Var vore vi utan alla dessa som bidrar till det allmännas bästa? Att vara hemma och drälla kostar pengar. Att vara hemma och drälla och föda barn som kostar pengar kostar pengar. Barn som har rätt att ha det bra. Det har vi inte råd till.

lögner och de lögnaktiga lögnare som far med dem

Få har väl missat historien med J T Leroy, den falske författarpersonan som egentligen var resultatet av ett samarbete mellan tre smarta amerikanska vänner. (Jag skriver "smarta" utan positiv värdering eftersom ordet inte har någon direkt positiv laddning för mig.) Att författare uppträder under pseudonym är inget nytt, inte heller att det kan dölja sig fler än en person bakom ett antaget namn. Det speciella med den här historien är de självbiografiska pretentionerna i ett författarskap som skildrar en speciell lidandeväg kantad av fattigdom, övergrepp och prostitution - och att det fanns en lättgenomskådad skygg fysisk gestalt som iförd solglasögon och med viskande röst utgav sig för att vara denne Leroy.
Nu vill jag inte utesluta att det möjligen låg i vårt väl inlärda heteronormativa perceptionsmönster att jag och min man där vi satt framför TV:n direkt slöt oss till att det var något fuffens med det hela. Visst fan såg det ut att vara en donna egentligen den här figuren. Och så solglasögonen, de smarsmakade framträdandena, den svaga rösten, hela den rådjursliknande framtoning som förklarades med "utsatthet" och "känslighet"....vi gick inte på det helt enkelt. När bubblan sprack kunde vi självbelåtet konstatera att det var väl det vi visste. Men vi hade förstås egentligen ingen större anledning att brösta oss. Om vi hade ingått i det sällskap av kritiker, kulturjournalister m fl som yrkesmässigt sysslade med Leroy hade vi förmodligen bräkt med skocken. Inte så att livet på det litterära fältet skulle vara mer fåraktigt än andra yrkesgruppers. Nej, men alla grupper har väl sina specifika skygglappar. Mer skrämmande blir sanningen dock om det är så att alla dessa människor som uppger sig ha blivit grundlurade innerst inne visste, att de anade men inte vågade yttra några tvivel. Ingen vågade säga högt att kejsaren är naken. Eller var det så att ingen ville vara den heteronormopat som skulle offentligen börja ställa krävande och kategoriserande frågor om Leroys uppenbarelse?
Den lustiga, märkliga, anmärkningsvärda eller vad man nu vill kalla det, knorren på historien är att en närmast total brist på indignation följde på avslöjandet. Jag har i alla fall inte sett eller hört någon här i Sverige som visat sig ilsken eller sårad över att ha lurats. Jag tänker exempelvis på det radioprogram som Carl Hamilton skrev om i Aftonbladet:

På radio hör jag tre svenska kulturarbetare (som det heter) kommentera avslöjandet. Alla är överförtjusta över att ha blivit lurade. Förläggaren mest nöjd av alla. Enligt deras mening har lurendrejeriet lagt en extra kvalitet till boken. Man hade inte bara uppfunnit texten. Man hade uppfunnit hela författaren.

För att verkligen förstå reaktionerna på avslöjandet av J T Leroybluffen måste man nog ha varit medarbetare till Pierre Bourdieau. Men till en del handlar det väl om något så enkelt som att ingen vill tappa ansiktet. Då döljer man kanske hellre pinsamhetens rodnad och den maktlösa ilskan bakom några smarta fraser och ett belåtet leende som placerar en på samma sida som den som lurar istället för på de lurade suckersernas. En slags identifikation med aggressorn alltså, i detta fall inom en miljö där den som med lätthet kan röra sig i det symboliska, i den föreställande tillvaron har plus på kontot medan den osofistikerade klumpeduns som är fast i bokstavligheter och realiteternas grå hopplöshet har - just det, minus, eller kanske snarare inget konto överhuvudtaget.
Historien upprepar sig som fars på något som heter Fängelsebloggen. Här finns det nu bara en sida med två postningar av någon som kallar sig "Din kompis i cellen". I det nästsista inlägget beskriver han(?) några gangstermusikvideos med artister vars frisyrer inspirerar honom i hans fängelsetillvaro, i det sista inlägget förklarar han att han aldrig egentligen suttit i fängelse och att bloggen upphör. Det intressanta är de trettioåtta kommentarerna till denna den sista postningen. Några stycken, fyra eller fem som alla är anonyma, beklagar sig, kallar bloggförfattaren för en mytoman. Blogginnehavaren själv kräver minst sagt defensivt att bli tackad för underhållningen istället för kritiserad. Det blir han också av de allra allra flesta kommentarerna som helt enkelt går ut på att "Din kompis i cellen" är en skön snubbe som skriver skönt och att det är larvigt, t o m skrattretande att bli upprörd. "Sedan när finns det garantier på att allt man läser är sant?" menar en. Och, som ett eko av Leroyhistorien, "Att allt var hittepå gör det bara bättre!".
Nu kan det ju inte sägas ha etablerats några konventioner för hur det autentiska ska skiljas från det falskt föreställande inom bloggosfären. Men eftersom "Din kompis i cellen" presenterar sig som fängelsekund i sin profiltext och tydligen ägnat något års bloggande åt att måla upp en fängelsetillvaro tycks det rimligt att anklaga honom för en J T Leroy minus gimmicken med den falska fysiska personan. Vad jag reagerar mot i båda fallen är att man stoltserar med fjädrar som lånats från en elända tillvaro, en tillvaro som i realiteternas värld befolkas av människor vilka i allmänhet inte skulle kunnat betala insatserna i det spel man här ägnat sig åt. Jag har helt enkelt ingen förståelse för den kallsinnighet inför verkligheten som man visar då man om Leroybluffen säger att "Om de lyckats dra igenom det här som en ren fejk är det bara ännu coolare".

Men hurdan är min relation till sanningen egentligen? Jag påstod ju faktiskt tidigare i min bloggprofil att jag arbetat som steppdansös på en nattklubb i Köpenhamn... Till mitt försvar får jag anföra att jag 1) utgått från att ingen trott på det där i vilket fall som helst - den tiden då steppdansöser efterfrågades på nattklubbar ligger, om den någonsin verkligen funnits, väl så långt tillbaka i tiden att jag hade behövt vara en mycket gammal dam för att det skulle kunna vara sant, och 2) inte ser steppdansöser som en utsatt kategori människor vars lidande jag eventuellt skulle kunna exploatera genom att utge mig för att ha varit en sådan. Anledningen till den lilla lögnen låg i ett behov av att låtsas lite, i en trötthet på min faktiska existens (nej, inga självmordstankar får jag väl för säkerhets skull tillägga så detta inte blir alltför melodramatiskt). Att vara steppdansös, vilken dröm, det låter så fritt, kreativt men samtidigt opretentiöst och så dessutom lite udda och exotiskt... Tanken på att det kanske ändå skulle kunna finnas någon troskyldig människa därute som faktiskt trodde på lögnen får mig dock att känna skam. Troskyldighet är en fin egenskap som bör värnas - visst kan man kalla den barnslig, men man kan också se den som en inlevelse- och fantasiförmåga som sträcker sig bortom kall cynism. Den godtrogne är också den som mest sannolikt griper in då någon är i nöd - inte cynikern.
Nå, nu är den beskrivning jag gör av mig själv i min bloggprofil i alla fall sann. Och vad gäller det som står i postningarna - jag har aldrig fått för mig att fara med osanning i någon av dem. Det är sant. Jag lovar. Jag svär.

filmbetyg

Idag meddelas att DN, som den sista av de fyra stora dagstidningarna i Sverige (GP, SDS, SVD, DN), inför betyg på filmrecensionerna. "Något beslut om övriga kulturgenrer är ännu inte fattat." Hm. Innebär det att vi i den kulturella jämställdhetens namn snart kan komma att se betyg på Orhan Pamuks och Kerstin Ekmans romaner vid sidan av David Lynchs och Samira Makhmalbafs filmer i DN:s kulturdel? Not bloody likely skulle jag tro.
"Det handlar om att stärka Dagens Nyheters filmkritik, och göra den synlig i fler sammanhang" säger Maria Schottenius. Är jag alltför cynisk när jag tror att detta till inte ringa del handlar om möjligheten att bli synlig med tidningens namn och betygssymbol i bioannonserna? Svaret är återigen nej, förmodligen inte.

varför det blev såhär och vad som bör göras

Nej, jag kan förstås inte leva upp till det den pretentiösa titeln utlovar. Detta är blott lite osorterade funderingar omkring högerpopulismens seger i Skåne. Jag vet förstås inte hur man säkert motverkar att högerradikala krafter fortsätter gå framåt i opinionen. Andras funderingar mottages tacksamt.
En hel del har redan sagts om saken. Ekelunddebatten i Sydsvenskan har jag tagit upp i föregående postning och som framgår av den ger jag inte mycket för förklaringsmodeller som i princip anammar grundläggande delar av det främlingsfientliga partiets världsbild, även om de framförs av människor som har goda avsikter och inte drar de främlingsfientligas slutsatser. Fredrik Ekelund har sedan dess fått sista ordet i debatten och därmed med fyra inlägg enormt med utrymme på Sydsvenskans kultursida i denna fråga. Han nekar till att ha det "vi och dem"-perspektiv hans kritiker sett hos honom, men hans nekande är knappast övertygande. Denna gång ställer han upp en öppen dikotomi mellan skötsamma och icke-skötsamma malmöbor - han låter en del invandrare vara med på skötsamhetssidan men på den andra sidan står av retoriken att döma uppenbarligen endast icke-svenskar:

Att ordet "skötsamhetskultur" blivit så laddat är intressant och värt en helt egen debatt; kanske är det där konfrontationslinjen går i förorterna, det vill säga mellan dem som omhuldar det och dem som inte gör det, vilket i så fall kan förklara varför ett antal människor med invandrarbakgrund ironiskt nog lagt sina röster på sd (det vore intressant att få reda på hur många de är).

En fantastisk komplimang till Sverigedemokraterna det här, ett parti med tradition att företrädas av personer med brottsregister. Det är enligt Ekelund de skötsamma som röstar på dem helt enkelt. Och ja, det vore intressant att veta hur många, och vilka, invandrare som givit dem sin röst. I väntan på ingående undersökning av statsvetare eller sociologer kan man ju ta en titt på valmyndighetens redovisning av hur Malmö har röstat i kommunalvalet. Den visar att av de tio valkretsar som hade lagt minst antal röster på SD tillhör fem Rosengårdsområdet och tre Möllevången - alltså utpekade problemområden med mångkulturell prägel - medan den krets som lagt i särklass flest dylika röster är Västra Skrävlinge 11, ett område som formellt räknas till Rosengård men i själva verket befinner sig i det rosiga småhusområdet Husie och inte har Rosengårds befolkningsprofil.
En som forskar om Sverigedemokraterna är idéhistorikern Ulla Ekström von Essen. I en artikel på DN-debatt
listar hon beståndsdelar av det förklaringskluster hon menar är nyckeln till högerpopulismens framgångar såväl här som i andra europeiska länder:

Arbetslöshet , utanförskap och hopplöshet, ett minskat klassröstande, att socialdemokratin inte längre levererar en ständigt ökad trygghet och levnadsstandard, att hela politiken drar sig mot mitten - vad som kallas konvergens - vilket leder till att nya nischer öppnas för partier med ett extremare budskap och enkla lösningar, att hela det politiska samtalet förskjutits från konfliktområdet arbete-kapital till ett socio-kulturellt definierat konfliktområde där identitet, kultur och gemenskaper fått ökad betydelse vilket öppnar upp för en revitalisering och reaktivering av mellankrigstidens chauvinistiska idéer om folk, ras och nation, en världspolitisk situation där spänningarna mellan väst och den muslimska världen eskalerar med en kraft som är skrämmande.

Vad gäller det faktum att Skåne tillsammans med Blekinge i allmänhet, och Landskrona i synnerhet, varit fertil mark för Sverigedemokraterna inför detta val har mer specifika förklaringar erbjudits, exempelvis så har man pekat på en historisk tradition av intolerans i de här trakterna, drastiskt demonstrerad av trettio- och fyrtiotalets tyskvänlighet, och på lokalmedias överdrivna, skrämmande bild av härjande kriminella invandrarungdomsgäng. I Landskrona handlar inte den otrygghet som att döma av en läsardiskussion på Helsingborgs Dagblad är den allt överskuggande orsaken till SD:s succé enbart om en upplevd otrygghet, utan också om faktiska gängproblem (vilka ironiskt nog förminskats avsevärt på sista tiden då man lyckats haffa en del nyckelpersoner) som kunnat växa sig starka med hjälp av en (tidigare) bristfällig polisbevakning. I bakgrunden finns varvsnedläggningen och inflyttning av förhållandevis många flyktingar, som man faktiskt kan få ett intryck av att kommunen tagit emot i syfte att överleva ekonomiskt och befolkningsmässigt men som man sedan inte kunnat ge sysselsättning. Det har inte heller förts någon aktiv ungdomspolitik med satsning på ungdomslokaler och aktiviteter som kunnat mildra situationen - ett problem Landskrona för övrigt inte är ensamt om, detsamma gäller Malmö och säkert många andra orter, kampen för fritidsgårdarna tycks för länge sedan uppgiven och förbi.
Vad vi har att göra med är säkert som Ekström von Essen skriver en komplex samverkan av faktorer, och jag gissar att de formeras på olika sätt på olika platser varför det aldrig går att förklara högerpopulismen på samma sätt överallt. Reella faktorer kan samverka med föreställningskomplex som kan förstärkas eller motverkas av media, umgänge, omgivning, egna erfarenheter. Ibland behöver det, vilket vi vet när det gäller rasistiska och xenofoba föreställningar, inte finnas några reella faktorer alls med i spelet. Skåneradion, eller Skånepartiets närradio för att vara korrekt, skulle som jag nämnde i tidigare postning kunna används som demonstrationsobjekt för att visa hur rena mytbildningar väcks till liv och hålls levande inom ett kollektiv.
Skånepartiet, som under senare år främst tagit det som sin uppgift att bekämpa islam, gick dock bakåt i årets val medan SD gick framåt. Det är intressant eftersom SD i sin valpropaganda har en mycket mjukare framtoning än Skånepartiet. I det material man skickade hem till Malmös hushåll återgav Skåp sin surrealistiskt-aggressiva "trohetsed till Skåne"; "Skåningar ska säga 'Jag tror på Skåne och inte på islam, skål' och skåla i lättöl". Denna magnifika blandning mellan paranoia och provinsiell folklighet gick inte hem i jämförelse med SD:s mysiga folder, där man tilltalas "Kära väljare" i lagom snirkligt skrivstilstypsnitt och där partiet sägs vara "ett nytt parti" som sätter "tryggheten i fokus". På mittuppslaget står i stora bokstäver "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga!" Det är verkligen inte mycket de har att säga att döma av de korta textsnuttarna om brottslighet, invandrare (vi vill hjälpa riktiga flyktingar ... ), äldreomsorg, familj och jobb, men det låter ganska snällt det mesta. Alla som känner till SD vet att det är ett främlingsfientligt parti men man låtsas vara lite finare, man använder sig i denna pr-byråernas tid av kameleontstrategin och den går här framför allt ut på att inte visa någon fientlighet mot någon överhuvudtaget. Aggressiviteten finns där antydningsvis men man vill samtidigt inte kännas vid den.
Här ser jag trots allt något ganska hoppfullt. För det visar ju ändå på att man i breda lager inte tycker det är okej med främlingsfientlighet. Också i den HD-diskussion jag hänvisar till ovan finns en del röster som bestämt förnekar att SD skulle göra någon skillnad på "invandrare" och "svenskar" överhuvudtaget och det är ju övermåttan naivt men tyder samtidigt på att en del, en mindre del säkert men i alla fall en del, kan komma att vända sig till andra partier när de blir varse om vad SD verkligen är för något. För att det ska hända krävs att partiet får möjlighet att visa upp sig på den politiska banan och att man bryr sig om att påvisa grunderna för deras idéer och politik. De vinner på att framstå som underdogs i det politiska systemet, alltför många kan känna igen sig i deras utanförposition. Och som Ekström von Essen skriver måste man också börja tala med dem för att kunna verka mot dem - utan att för den skull ge deras åsikter moraliskt stöd.

Det är en delikat - och i viss mån omöjlig - balansgång att inom en demokratisk tolkningsram bemöta högerpopulismens argument utan att ge dem ytterligare legitimitet. Men det finns heller ingen annan möjlig väg för att motverka en växande politisk kraft som med säkerhet är här för att stanna.

Tillägg måndag: Enlig min felbara personliga erfarenhet lyssnar en del på Skåpradion för musikens skull. De spelar dansband, Hasse Andersson & Kvinnoböske o dyl. Musik utan kulturell status och med avgjort ohipp, omodern prägel. Musik man inte bryr sig om på Sveriges Radio. Det är förmodligen en sanning med modifikation när folk säger sig lyssna på Skåneradio enkom för musikens skull, men den borde ändå kunna ge en tankeställare för de som vill se ett uteslutande smalt public service-utbud, ett utbud som bara tillhandahåller det ingen annan aktör har. De som är kulturellt exkluderade kan lätt drivas i armarna på destruktiva krafter, det är lika sant för muslimer som riskerar blir lätta fångster för islamistiska extremister som för en "svensk" underklass vilken kan fångas upp av högerpopulister i olika ogenerösa eller vansinniga varianter.

En intressant artikel är inne på GP kultur idag med titeln "Vilka som röstade på SD - och varför?"

ekelunddebatten

I eftertankens kranka blekhet tycks de flesta eniga om att den strategi som använts från de flesta politiska partiers och från intellektuellas och publicisters håll gentemot Sverigedemokraterna, det vill säga att vägra debattera med dem eller överhuvudtaget direkt bemöta dem, inte funkar och måste överges. Detta borde man insett tidigare. Frågan är nu HUR och I VILKA SAMMANHANG debatten ska tas. Risken är att vi nu plötsligt finner oss UNDERKASTADE DERAS VILLKOR. Att deras grundläggande verklighetsbild accepteras i syfte att nå dem.
Så gjorde författaren Fredrik Ekelund då han inledde en debatt på Sydsvenska Dagbladet med att konstatera att det "finns en rasism mot etniska svenskar" och att de som röstar på Sverigedemokraterna är "vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog", inga "'fascister' eller 'monster'". Den "rasism" han talar om, det handlar om att "svennar", svenska ungdomar, slås ner av invandrargäng. Och det de strävsamma fått nog av, det är alltså invandrare som inte sköter sig. I bakgrunden finns islam, en "religion som inte gått igenom upplysningens stålbad". Naturligtvis kryddas det hela med beklaganden över tabun, "varför får vi inte tala om..." osv, dessa meningar som vi hört till leda sedan början av nittiotalet och som Ekelund sedan naturligtvis låter ljuda ännu starkare när han får mothugg. Att han faktiskt fick in sin artikel (trots att den är intellektuellt undermålig skulle jag vilja säga), det tar han inte som intäkt för att han inte är någon martyr för det fria ordet - inte heller det att han dessutom fick medhåll såväl av Henning Mankell som av ett gäng rättssociologer från Lund.
Jag blev fruktansvärt arg när jag läste Ekelunds artikel. Och som den krävande, besvärliga kultursidesläsare jag är skrev jag ett mail till kulturredaktionen för att ondgöra mig över publiceringen. Det finns ju kvalitetsregler där som på andra kultursidor, och detta var faktiskt bara precis helkorkat. Karlen skriver om "islam" i största allmänhet istället för om "islamism" t ex. När han skriver om några upprörande våldsbrott som ägt rum i Malmö under senare år går han inte in på att offren varit invandrare. Detta med svenne-ungomar som blir rånade på sina mobiltelefoner, ibland också misshandlade - ska det föreställa rasism? Ekelund slänger sig med stora termer men ser inte längre än näsan räcker. Han tvekar inte att sätta (den tröttsamma) PK-stämpeln på de som har en ifrågasättande attityd mot Sverigedemokraternas väljare och sätter sedan i samma andetag stämpeln "rasister" på en stor grupp invandrare. Där går det bra att demonisera och generalisera.
Sydsvenskans kulturchef försvarade sitt publiceringsbeslut, inte oväntat, med att man inte kan fortsätta ignorera problemet, det måste upp till ytan och behandlas. Han utlovade också en krönika där han skulle ta upp saken. Den kom aldrig vad jag har kunnat se (kanske publicerades den bara i papperstidningen) men däremot kom en strid ström av genmälen mot, i några fall med, Ekelund. Det blev en spännande debatt. Jag är inte längre säker på att publiceringen var fel. Sandström (Sydis kulturchef) har nog rätt - man kan inte bemöta den typ av åsikter och den verklighetsbild som burit fram Sverigedemokraterna om de inte faktiskt uttrycks - även på en kultursida. Och uttryckte dem, det gjorde ju nu Ekelund - fast hans avsikt är, skriver han i sitt (hittills?) sista inlägg, inte att ställa sig bakom Sverigedemokraterna utan "ta en debatt med blanka vapen". Jag vet inte vad han menar med det uttrycket, men vad jag kommer att tänka på, det är att han använder argument som Sverigedemokraterna kan spegla sig i. Det är som när Birgit Friggebo kommenterade de förmenta "stöldräder" som kosovoalbanska flyktingar skulle ha gjort sig skyldiga till under nittiotalet med att tala om "någonting i den kosovoalbanska kulturen som gör dem mer stöldbenägna".
Ekelund fick skarpa genmälen av bland andra Natik Awayez, som påminde om Malmös farliga områden under "skötsamhetens tid" i ett homogent Sverige, och Adrian Kaba som påpekade att invandrare är brottsoffer i (minst) lika hög grad som helsvennar. Två saker tycker jag dock inte riktigt har bemötts ordentligt. För det första det av Henning Mankell upprepade argumentet att Sverigedemokraternas väljare inte är några monster och rasister utan "helt vanliga människor" som man måste lyssna på. Skulle rasister alltså vara monster och inte vanliga människor? Visst är det nog så att en hel del av Sverigedemokraternas väljare inte är övertygade rasister i ordets gängse mening, en del av dem upplever nog inte heller sig själva som särskilt främlingsfientliga. Lik förbannat handlar det om ett parti som utpekar redan utsatta, "främmande" grupper i Sverige som en slags fridstörare. Att det finns en rosenkindat folklig lightrasism kan vi i Skåne bli varse genom den av många älskade kanalen Skåneradio (eller rättare sagt Skånepartiets närradio), där musik för lyssnargrupper Sveriges Radio struntat i varvas med allehanda vandringssägner och befästande av upplevelsen att vara förtryckt och utsatt för fara av folkfrämmande grupper i sitt eget land (en upplevelse man också hade i trettiotalets Tyskland). Mina egna svärföräldrar, som inte är några monster, har de mest bisarra föreställningar om hur det går till omkring Möllevångstorget och nu vågar de sig inte dit ens på dagtid. Deras upplevelse omkring detta har inget med verkligheten att göra och därför finns det ingen anledning att bekräfta den. Frågan om det finns en rasism mot svenskar, för det andra, har Ekelunds vedersakare inte riktigt refuterat. Det är en fråga som bara kan besvaras med NEJ.
Om det är så att invandrarungdomsgäng uttrycker förakt specifikt mot svennar handlar det om en underklassens frustration och ilska, inte om rasism. Jag känner faktiskt igen en situation Ekelund beskriver i sin första artikel - bekantas "etniskt svenska" tonårsbarn som blivit rånade av ett invandrargäng och som måste talas till rätta av sina föräldrar för att inte utveckla ett utlänningshat. Men de här barnen, de riskerar inte att framöver få problem med att bli insläppta på nöjeslokaler på grund av sin etnicitet, de riskerar inte heller att få sina framtida jobbansökningar bortsorterade på grund av deras namn eller att diskrimineras på bostadsmarknaden. De är brottsoffer, javisst, men att tala om en "rasism" mot dem, det är inte intellektuellt hederligt. Försöket att göra "svensken" till offer är inte bara löjligt utan också potentiellt farligt. För det är ur en sådan självömkande hållning som tillåter att ett fullständigt missriktat hat släpps fritt som den verkliga faran kommer.

borgström, sabuni och de särade låren

själens säte?

I söndags visades dokumentärfilmen Feministerna på Sveriges Television. Jag såg inte hela filmen, men att döma av det jag såg måste jag säga att det var en märklig skapelse. Ett antal mer eller mindre bekanta feminister höll tal, upplästa direkt från handhållet manus, rakt in i kameran. De fick alltså utrymme att tala för sin sak, att förklara vad deras feminism handlar om, samtidigt visades hur de stakade sig vilket stundvis gav dem ett osäkert intryck. De visades också, med några undantag, i halv- eller helfigur snarare än i närbild. Man kan säga att de desarmerades och deras budskap oskadliggjordes i vad som tycks ha varit ett försök att ge en motbild till Könskriget. Ett par av de medverkande var också noga med att distansera sig från vissa andra feminister, som på nytt försågs med manshatarstämpeln eller allmänt pekades ut som översittaraktiga och intoleranta. Några rocktjejer och ett gäng subversiva cheerleaders skulle stå för den rena ilskan mot mansväldet, men det är svårt att visa vrede på kommando, särskilt när man vet att man är ett demonstrationsobjekt och att man hur man än gör kanske snarare ser gullig ut i betraktarens öga. Det är i alla fall så jag tänker mig att de här tjejerna kan ha upplevt situationen - bara glimtvis tycktes några av dem vara bekväma i den. Nej, tacka vet jag den kanadensiska dokumentären My Feminism (Cardona/Colbert, 1997), som också bygger på att låta olika feminister komma till tals men gör så på ett betydligt mer kraftfullt, intresseväckande och djupgående vis.
En som stack ut litegrann var dock Karolina Ramqvist. Hon pratade om den mytiska konstruktionen av en viss typ av identitet utefter kön, och om systerskapet som en falsk, destruktiv föreställning feminismen måste göra sig av med. Välkända tongångar från diverse genusorienterade akademiska seminarier. Bloggaren Syrran har klokt bemött detta med systerskapet - det är om inte annat en feministisk strategi. Utan solidaritet kvinnor emellan kan det visserligen fortfarande finnas en slags feminism (som då främst måste handla om teoretiska reflektioner och om fokusering på det egna jaget) men det kan förstås inte finnas någon kvinnorörelse. Att jag ändå hajade till för Karolina Ramqvist berodde dels helt enkelt på att hon formulerade sig på ett drastiskt och utmanande sätt (de flesta kommentarer om filmen jag sett har också fokuserat på just Ramqvist), dels på att hon gjorde en intressant koppling mellan bräcklighet, kön och kvinnans jag. Jag minns inte exakt hur hon formulerade sig, och inget tillfälle till fördjupning gavs, men poängen var att Kvinnans jag sitter i hennes av bräcklighet och utsatthet kännetecknade kön, att hon går under om detta kön invaderas och att upplevelsen av en gemensam ömtålighet är det som invaggar Kvinnor i en falsk systerskapsupplevelse. Den våldtagna kvinnan, sade Ramqvist ungefär, anses ha förlorat sig själv. Ja, det är förstås föreställningar alltihop handlar om och inte om kvinnors natur.
Detta med tanken om jaget i könet, ett jag som måste skyddas, väckte mitt intresse och fick mig att tänka på något jag förundrats över: de starka reaktionerna på Nyamko Sabunis förslag om obligatorisk gynekologundersökning för tonårsflickor. De har ju återigen yttrats sedan Sabuni utsågs till integrationsminister. Delvis handlar det om ett missförstånd - en del, så till exempel Masoud Kamali i DN igår (13/10), har uppfattat förslaget så att det bara skulle handla om invandrarflickor, och då blir ju upprördheten förståelig. Missförståndet är i sin tur förståeligt eftersom förslaget presenterades som del av ett paket åtgärder med syfte att motverka hedersförtryck, i detta fall som det manifesterar sig i form av könsstympning. Den debattartikel i Expressen där Sabuni presenterade paketet ackompanjerades av ett foto med bildtexten "Genom obligatoriska gynekologbesök för flickor som kommer ur hederskulturer kan samhället angripa könsstympning, anser Nyamko Sabuni (fp)". Bilden föreställde en mörkhårig flicka liggande med särade ben på en gynstol och en ljushårig kvinna framför henne med händerna i högsta beredskap att hugga in. Samtidigt lydde artikeltiteln i fetstil precis under bilden "Kontrollera underlivet på alla högstadieflickor". Jag antar att de båda utsagorna var och en för sig fungerat som ett rött skynke. Vissa har tagit fasta på den etnicitetsbetonande bilden & bildtexten, andra har gått igång på orden "kontrollera underlivet". Allt sammantaget blir hur som helst till en explosiv kombination. Vad jag tycker är anmärkningsvärt är hur de upprörda kommentarerna karaktäriserar idén om obligatorisk gynundersökning i termer av övergrepp, rentav våldtäkt. I en föga konstruktiv men intressant lång debatt hos louisep hittar man, försåvitt att man står ut att plöja igenom alla invektiv och mobbarliknande utfall från blogginnehavarens sida, två kommentatorer som öppet jämställer idén om obligatorisk gynekologundersökning med våldtäkt, en som talar om "totalitärt vanvett på porrtidningsnivå" (en man - kvinnor vet ju i allmänhet att det inte finns något pornografiskt med ett gynekologbesök), och så återkommande formuleringar av stilen "bända upp lår", "rota i underliv", "vaginapoliser", "ultimat integritetskränkning". Det är som att Sabuni gett sig på det allra heligaste. Det som man inte kan förhålla sig sansat till utan antingen upphöjer eller degraderar. Idén om att ingenting skulle kunna vara mer integritetskränkande uttrycker en föreställning om att vaginan rymmer själva själen, det innersta.
Föreställningen går igen i svensk myndighetssyn på prostitution, eller sexarbete som man skulle kunna kalla det om det rådde bättre villkor. Claes Borgström skrev på DN-debatt 9/10 att "ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar." Den prostituerade kvinnan, vars underliv är en inkomstkälla och alltså ständigt penetreras av främlingar, får bära hela kvinnoförtrycket på sina axlar. Så är hon också ute på gatan i sin numera olagliga verksamhet helt oskyddad mot kvinnoförakt i sexualiserad form. Ironiskt nog är varken Borgström eller de mest hänsynslösa torskarna intresserade av att de prostituerade kvinnornas egna röster ska höras och att de utifrån sina egna villkor ska ges större möjligheter till egenmakt över sina liv. Men det är också en logisk konsekvens av synen på underlivet som kvinnosjälens säte - en syn som gör horan till en förstörd människa, någon som sålt och degraderat sin själ, lämnat människovärdet bakom sig. Prostituerade män blir hos Jämo som så ofta annars till en ointressant minoritet.

några tankar om kultur, glamour och obetalt arbete

Min framgångsrika konstnärsväninna L beskrev en gång sitt yrkesliv som en paradoxal tillvaro där glamour och nöd, upphöjdhet och förnedring går hand i hand. Det är fullt möjligt att på fredagen stå i centrum på ett stort vernissage för att på måndagen sitta i socialens väntrum. Normalt betalas nämligen inte någon visningsersättning ut ens på större konsthallar - och om så göres handlar det om summor som inte täcker mer än någon veckas existens. En serie arbeten som tagit månader, kanske till och med år i anspråk kan alltså hänga på offentlig plats, fria att gratis beskådas och begrundas av tusentals människor medan konstnären själv, upphovet till själva platsen (konsthallen) och alla de offentligt finansierade tjänster som utförs där, är hänvisad till att be om allmosor från olika välgörenhetsfonder eller direkt från det allmännas bröst. Visst kan det hända att hon eller han får sålt något ibland, men som vi vet är konstmarknaden inte precis bred. Hur många har råd att handla konst? Att det under några decennier varit framför allt video-, installations- eller olika former av konceptkonst som "gällt" har väl inte precis gjort saken lättare.
Det är L och hennes trångbodda kollega M jag tänker på när jag läser de skadeglada, fördomsfulla eller ibland bara elaka bloggkommentarerna om "vänsterkulturelitens" skräck inför den nya ministern på området. Den konstnärskrets jag då och då får tillgång till via L&M består, tycks det mig, av idoga arbetsbin som nästan aldrig är riktigt lediga. De är helt olika en slow slacker som jag. På något sätt har de flesta av dem lyckats överleva inom en verksamhet där konkurrensen inte är rolig, i en värld som ibland rentav fyller en utomstående som jag med avsmak. Men trots att de gjort karriär är de alltid beroende av olika bidragsgivares välvilja. Så ser det helt enkelt ut på deras område. Och det skrämmer mig att det finns en opinion som verkar njuta av att göra deras tillvaro ännu mer osäker. Eller handlar det bara om tanklöshet när Martin Munthe skriver en kort och koncis bloggpost som lyder: "Ny kulturminister. F d chef för Timbro. Branschen bävar. High five!!!" Eller när bloggen Subjektiv.se hånfullt skriver om "kulturkofteetablissemanget". Eller - vidrigast hittills - Bloggen Bents glada utrop "Darra må kulturen - och kultureliten".
En som däremot skrivit insiktsfullt och välformulerat om konstkulturens villkor och hur dåligt ett nyliberalt marknadstänkande passar in på dessa är Mr Brown. Om den nya ministern skriver han att "Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag. /---/ Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.". Nej, just det.
I förlängningen kan man dock betrakta alla oss människor, utom möjligen den lilla klick som kan leva på en nedärvd förmögenhet, som beroende av andras välvilja. Företagaren är beroende av kunder. Arbetaren, inom vilket område han eller hon än är sysselsatt, är beroende av anställning. En konstnär som på något sätt skulle arbeta som fri producent är beroende av köpare och uppdragsgivare. Det finns inget som säger att den som rör sig på den s k fria marknaden skulle vara mer självständig i förhållande till sin omvärld än den som är beroende av bidrag från staten. På sätt och vis var Stegö själv inne på det här i en radiointervju i Studio Ett häromdagen. Hon konfronterades med Marianne Lindberg-De Geers oro för att det demokratiska svängrummet skulle krympa med mer sponsring istället för reguljär offentlig finansiering inom konstlivet. Exemplet var den utställning med jesusbilder som Svenska Kyrkan tagit sin hand och sina sponsorpengar ifrån eftersom den ansågs hädisk. "Beroende som beroende", påpekade Stegö. Ja, just det. Det är bara det att man på det statliga respektive kommunala kulturbidragsområdet byggt upp ett system som innebär en mycket låg grad av direkt politisk styrning. (Det är förresten därför, tror jag, som kulturpolitiker ofta uttalar så vaga idéer om varför kulturen bör värnas och konst stödjas - ibland säger de direkt larviga saker som går ut på att det är fint med kultur och att god konst gör oss bättre - de kan inte gärna uttrycka en normativ konst- och kultursyn som skulle implicera den typ av politisk styrning vi idag främst associerar med öststaterna). När politiker ändå lägger näsan i blöt, vilket händer ibland, och försöker stoppa någon konstnärlig yttring angår detta direkt alla medborgare, inte bara en sponsorgrupp, och det går, idealiskt sett i alla fall, att ställa censurivriga politiker till svars. T o m byta ut dem.
En lite tragikomisk sak som jag också vill kommentera är hur ofta det talas om "elit" och "etablissemang" i bidragsfientlig retorik. Det är oerhört egendomligt. För de darrande kulturarbetarna består ju inte bara av synliga och till synes glamourösa personer (som till exempel paret De Geer), det kan också handla om tredjeviolinisten i symfoniorkestern, den ohippa arkivarien, biblioteksassistenten eller ljusarbetaren på den fria teatern. Vad handlar det där "elit"-snacket om? Är det avundsjuka, oförmåga att se bakom den glamourösa front som döljer nöden och förnedringen, eller kanske en omedveten vetskap om att konstkulturen befinner sig i en sfär som ligger och skaver mot det kapitalistiska samhället med dess materiella bas - en vetskap om något annat vars existens verkar hotfull, eller kanske bara orättvis? Jag skulle verkligen vilja veta. Jag är, som det så ofta heter nuförtiden, genuint nyfiken.

mitt livs nåväl

Den alltid initiativrike Jimmy av Aquino har ställt ett nytt frågebatteri till mig, den här gången av ganska avancerad art. Det handlar om min ideologiska hemvist. Svaren kräver viss eftertanke. De blir nästan till en hel självbiografi.

1. Politisk ideologi du förespråkar?
Redan här blir det svårt. Jag rör mig på ett oinhägnat fält med gröna stråk, inslag av feminism, ganska traditionellt vänstertänkande vad gäller synen på ekonomisk rättvisa och behovet av starka trygghetssystem, samt frihetlighet vad gäller värnandet av individens integritet och autonomi. Internationalist. Tycker att en human politisk praxis är viktigare än värnandet av Den Sanna Läran.

2. Politisk ideologi du föraktar mest?
Förakt kan det inte finnas för lite av här i världen. Men jag ska inte ljuga, visst finns det åsiktsriktningar jag föraktar, framför allt sådana som i sin tur bygger på förakt. Jag föraktar förakt mot svaghet. Det återfinns i mest koncentrerad form inom högerextremism, men hittas också inom auktoritär och militant vänster. Kombinerad med en slags blåögdhet finns den dessutom ofta inom den reguljära högern, då personer som kommer från trygga och priviligierade miljöer visar förakt för "bidragsberoende" och slår ett slag för meritokrati utan att begripa det sociala systemets inbyggda handikappregler.

3. Materialist eller idealist?
Jag är dragen till idealismen men vetskapen om att jag kan vara så endast på grund av att vissa materiella villkor är uppfyllda förankrar mig ändå i materialismen.

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Pliktetiken väger tyngst. Kants imperativ håller än. Att var människa bör betraktas som ett mål i sig snarare än ett medel, det är en läxa för varje politruk att lära sig. Men förmodligen kan inte en tankelära täcka alla situationer i den komplexa politiska verkligheten. Inslag av konsekvensetik, och varför inte omsorgsetik, får komplettera.

5. Politiskt uppvaknande?
Jag växte upp under det vänstervridna sjuttiotalet, och det fanns många stunder framför TV:n eller grammofonen som gav spridda insikter. Samtidigt befann jag mig i ett priviligierat villaområde och var blind för de flesta orättvisor i min fysiska närmiljö. Mitt politiska intresse väcktes redan i tolvårsåldern men tog mest formen av personlig revolt mot mina högervridna föräldrar och andra auktoriteter fram till det borgerliga maktövertagandet 1991, då skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik blev konkret, påtaglig, vilket ledde till att jag under ungefär sex års tid var engagerad i Vänsterpartiet. Ytterligare ett uppvaknande skedde under mina år i Berlin 1999-2001, då jag fick insikter om det tidigare östtyska systemet vilka så småningom gjorde det omöjligt för mig att vara medlem i ett parti vars lokala medlemstidning hyllade Castro.

6. Politisk detour?
Hm, röstade på Folkpartiet i ett skolval en gång (men det var långt innan de kastade ut snällismen). Hängde mycket på Malmös anarkisttillhåll Vinterpalatset under det sena åttiotalet.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Jag måste nog säga att det är min syster. Min äldre syster upplevde sin sena tonårstid under det sena sjuttiotalet, och kom ofta hem med böcker som jag förmodar att hon skaffade sig på något marxistiskt bokcafé i sin gymnasiestad Lund. De där böckerna, det var sådant som Angela Davis självbiografi, RAF:s texter, Kommunistiska manifestet, Hiterapporten om kvinnors sexualitet och Germaine Greers Den kvinnliga eunucken, de utövade en stark lockelse på mig där jag satt i den (som den var för mig) grå och intoleranta hålan Dalby. Därmed inte sagt att jag klarade av att läsa dem. Det var bara några av dem som jag klarade av från pärm till pärm och ännu färre som jag faktiskt också förstod. Idag känner jag en väldig avsmak inför sådana inslag i sjuttiotalsvänsterrörelsen som RAF-romantiken, och jag gissar att min syster (som jag f ö står ganska långt ifrån idag politiskt & på andra sätt) känner likadant. Men jag kan inte förneka det magiska skimmer som jag en gång tyckte vilade över min systers bokhylla, och den påverkan detta skimmer utövade på mig.

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Egentligen hade jag velat protestera mot den ständiga fixeringen vid litteratur genom att liksom Mr. Brown föra in andra uttrycksmedel, såsom film, i frågan. Men det råkar finnas en bok som jag i ärlighetens namn måste hänvisa till, och det är Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (se ovan). Den kom ut under tidigt sjuttiotal och tillhör en del av feminismen som jag tycker har varit alltför undanskymd från nittiotalet och framåt. Man får ibland intrycket att tidsperioden mellan Det andra könet och Under det rosa täcket bortsett från en del skönlitteratur var tom på inflytelserika, minnesvärda feministiska texter. Greer är ju också en särling som inte riktigt passar in i den ena eller andra fållan. Hon har dessutom komprometterat sig genom diverse märkliga ställningstaganden under årens lopp, till exempel genom att ha avfärdat transsexuella som möjliga feministiska bundsförvanter eller genom att ha visat anmärkningsvärd förståelse för såväl könsstympning som fatwan mot Salman Rushdie. Trots detta tycker jag hon förtjänar lyftas fram som stark influens för många kvinnor. Det var hon som väckte min rättmätiga feministiska vrede när jag var i gymnasieåldern, och den har jag sedan aldrig förlorat även om dess styrka fluktuerat.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Oj, den svåraste frågan. Min politiska hemvist är ju, som sagt,inte helt tydligt utlinjerad (vilket jag inte ser som en brist). Men detta med frihetligheten innebär ett visst gränssättningsproblem. Hur handskas med intoleransens krav på tolerans? Hur bemöta sådant som islamism, t ex?

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Migration. De stängda (inre och yttre) gränserna. Flyktingar som dör i farvatten och stängda lastutrymmen. Främlingsfientligheten på hemmaplan.

Skicka vidare? Jag tar en chansning & frågar Motvallskerstin samt Utsiktsmattias.

jag tjatar om könsfördelningen på kultursidorna

En tvångsneurotisk läggning, en obesvarad hatkärlek till de stora dagstidningarnas kultursidor, en erfarenhet av att ha blivit förminskad och osynliggjord som kvinna, ett rättvisepatos, ett visst mått av ilska och en vetgirighet - si där de ingredienser som skapar en vilja till kontinuerlig hobbykontroll av könsfördelningen på skribenter i några viktiga kulturfora.
Min förra neddykning i ämnet finns att läsa här. Jag har nu gjort en uppföljning där jag kollat Sydsvenskans och Göteborgspostens nätupplaga varje dag i september. Glädjande nog hade gapet mellan antal manliga och antal kvinnliga textförfattare minskat avsevärt sen sist - jag hoppas att detta har att göra med ett medvetet jämställdhetsarbete snarare än tillfälligheter eller sånt som manliga medarbetares sena semestrar. Sydis hade nu ett dagssnitt på 10 texter av män mot 7 av kvinnor, att jämföra med vårens 12,5 mot 4,5 (detta handlar alltså om texter som ligger ute på nätet under avdelningen "Kultur", inte om vad som dagligen publiceras i papperstidningen). En rätt kraftig förbättring. Göteborgsposten visade sig vara ännu lite bättre med dagliga 8 män mot 6,5 kvinna. Det är faktiskt nästan helt jämställt! Heja på, det krävs inte mycket mer för att GP ska kunna stoltsera som dagstidningen med den jämställda kulturavdelningen.
Som nån slags referens kollade jag inslagen i P1:s kultur- och samhällsdebattprogram OBS!, och det gör jag ju så gärna - de sänder något lyssnansvärt nästan varje dag (hoppas programmet finns kvar efter nyår). Där får enskilda fristående medverkande läsa upp 6-7-minuterstexter ostört i etern. Jag hade nog trott att OBS!, som verkar ha jobbat så medvetet på jämn könsrepresentation sista året, skulle vara det skinande exemplet som ställer de andra omedvetna hobbystudiedeltagarna i skuggan, men så var det inte. Fick det till 25 manliga röster mot 18 kvinnliga under september (inslag som görs av redaktionsmedarbetare har jag räknat bort, men det gällde bara ett inslag denna månad). Inte så bra som väntat men inte heller någon katastrof.
En seriös undersökning av kulturdebattens och -journalistikens könsfördelning måste förstås också jämföra textlängder, kolla upp vem som skriver om vad, vem som ges mest framskjuten plats, stuff like that. Så djupt har jag inte gått - det finns ju ändå gränser för hur mycket obetalt och på alla andra sätt obelönat arbete man vill utföra. Men misstanken att de spelare som innehar de tyngsta positionerna på planen är män (inget djärvt antagande) har fått mig att återigen kasta en specialkoll på de båda huvudstadsbladens platser för tankefördjupning: Svenska Dagbladets understreckare och Dagens Nyheters essäer. Och ja, där härskar ojämlikheten nu som förr. Tjugo understreckare var författade av män mot åtta av kvinnor - mycket dåligt men ändå bättre än i min förra koll, då bara var sjätte understreckarskribent var en kvinna. Men sämst var faktiskt, ironiskt nog, DN. Ironiskt för att tidningens kulturdel länge varit en vänsterintellektuell tummelplats med stark kvinnlig närvaro i form av Nina Björk, Karolina Ramqvist, Ulrika Kärnborg, Maria Schottenius m fl. Under Lars Linders ledning visar DN-essä här i Kamfertexts undersökning upp en hundraprocentig manlig dominans. Av tio publicerade essäer under september månad är tio författade av män. Ja jag vet ju inte hur detta har gått till. Kanske rör sig redaktörn i en raktigenom homosocial värld som han inte förmått titta upp ur. Kanske överöses han av erbjudanden från herrar med det där grundmurade intellektuella självförtroendet som utlovar dignande tankefrukter och får det att vattnas i de grå cellerna, medan kvinnorna helt enkelt inte syns till. Hur det än är borde han göra något åt saken. Leta upp kvinnorna om de nu verkligen inte anmäler sig självmant. Att mäns ord och tankar fortfarande ges så mycket större tyngd än kvinnors duger inte, det är ju för tusan en demokratifråga.

kvinnan ska vara lyhörd och mjuk

Missförstå mig inte. Jag tycker det är väldigt bra att man nu talar om en kvinnlig socialdemokratisk partiledare. Och att det är just Margot Wallström som ligger bäst till, det gillar jag också. Vissa förser henne med en högerstämpel eftersom hon så länge jobbat med och för EU-apparaten, jag tycker det är kortsynt att göra så. Att Göran Persson avgår, det är också bra. Hans arrogans, som jag iofs ska erkänna att jag litegrann njutit av när den riktat sig mot det blå laget, har nått oanade höjder i år (påståendet att "jag behöver inte läsa opinionsundersökningar, jag känner vartåt vindarna blåser", t ex, är ju lika underbart som skrämmande - särskilt nu i efterhand...).
Så vad gnäller jag då för? Jo, för att det är så himla trist, och så himla typiskt, att det är just när en ny typ av ledarskap, som mer ska präglas av ödmjukhet, efterlyses som också en kvinna efterfrågas. Kan det bli mer förutsägbart?

skåne är smärtans centrum

Det är illa nog att alliansen vann valet. Men det verkligt katastrofala är att Sverigedemokraterna nästan fyrdubblat sina lokala mandat.
Värst är det här nere i söder. Den rena främlingsifentligheten har fått mandat i alla skånska kommuner utom Vellinge. I Landskrona fick SD 22% kommunalt. Nu har något gått oåterkalleligen förlorat här. Detta är inte en dag som alla andra.
Samtidigt hade NPD, det tyska nazi-lightpartiet, framgångar i (öst)tyska delstatsval.

valet och valrörelsen

Nu börjar jag bli orolig.
Den borgerliga kvartetten har verkligen ansträngt sig för att slipa bort alltför hårda kanter i sin framtoning. Plötsligt kastar de nu fram lite köttstycken till studenterna - studiemedlen ska höjas, säger de. Det har de inte sagt innan. På samma sätt har de på andra områden gått till reträtt och bytt taktik för att inte stöta bort viktiga grupper. Mest flagrant är ju Moderaternas nya profil som "arbetarparti" med full respekt för facklig verksamhet och behovet av en basal arbetsrätt. Min konspirationsteori har länge varit att de valt denna linje eftersom de föredrar den svenska modellen med frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter framför en europeisk arbetslagstiftning (något Sverige skulle kunna välja att införa som svar på EU-utvecklingen). Men naturligtvis handlar det också om att M helt enkelt anpassar sig till de stora väljargrupper de behöver nå för att vinna makt. De må ha mjuknat lite attitydmässigt, men hur realistiskt är det att tro på en verklig ideologisk förändring som skulle ägt rum under så kort tid? Fortfarande handlar valet om ett systemval. Jag tror det var Göran Persson som sade att man ska akta sig för att se det som "ett mysval mellan ganska likartade partier". Han har rätt i detta - sedan må han äga hur många herrgårdar som helst. Jag vill hänvisa till en koncis, klargörande bloggtext av Vänstra stranden vad gäller skillnaden mellan höger och vänster, i detta val liksom i andra.

Det är för övrigt skamligt att Moderaterna gör reklam för sig själva med bilder på arbetarrörelsedemonstrationer och texten "Det är dags att någon lyssnar". De utnyttjar det befogade missnöje som finns mot det socialdemokratiska toppskiktet, i sina egna syften. Och förtiger att om högern, Moderaternas föregångare, hade fått sin vilja igenom hade vi inte ens haft allmän rösträtt. Vi hade fått jobba mer än fyrtio timmar i veckan. Och så vidare. Vänstern får ofta, och det med rätta, ta stryk för ett skamligt förflutet man inte förmår göra upp med. Men hurdant är egentligen högerns arv, och hur förhåller man sig till det internt? Jag har ofta funderat över den unge moderat som hånade latinamerikanska flyktingar i Uppdrag gransknings valstugereportage 2002. De är "sådana som Pinochet inte fick tag i" sade han ungefär. Vad betyder egentligen det? Vad ligger bakom ett sådant uttalande? Hur utbredd är egentligen en sådan attityd? Och då menar jag inte den negativa attityden till flyktingarna - att den är eller var utbredd har vi förstått. Jag menar den positiva attityden till Pinochet.

För att förtydliga - tillägg i efterhand: nej, jag tror alltså inte att Reinfeldt skulle bli en svensk Pinochet om de vinner valet. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är helt enkelt att jag starkt ogillar deras sätt att marknadsföra sig och deras självrättfärdiga hållning gentemot vänstern.
Vinner de idag har vi helt enkelt ett borgerligt systemskifte att vänta. Och det tycker jag är tillräckligt skäl för att tänka efter både en och två gånger om man tänkt rösta på alliansen.
Att de struntar i överenskommelsen att inte bedriva propaganda på valdagen ser jag som ytterligare ett exempel på deras respektlöshet. När jag och min man gick och röstade för några timmar sedan utsattes vi för en j*a bil med högtalare som körde runt här i staden och spelade upp ett tal av Reinfeldt. Suck.

identifikation med aggressorn

Det är alltid lika roligt att läsa en text man verkligen gillar av någon man annars aldrig brukar hålla med eller rentav brukar reta sig på. Plötsligt uppstår en beröringspunkt. Så upplevde jag det när jag läste Susanna Popova Hakelius senaste gästkrönika i Göteborgsposten, den ska finnas här.
Popova skriver om Natascha Kampusch, österrikiskan som tillbringade åtta år i fångenskap hos en psykiskt störd man, och om det djupt mänskliga i det känslomässiga beroende av sin plågoande hon kom att utveckla. Vi vill gärna se bort från dylika fenomen, stämpla dem som abnorma. Men i själva verket, påpekar Popova, uppvisar de allra flesta av oss till vardags en tendens att underkasta oss småpåvar, retstickor och slentrianförtryckare. Vi kanske rentav anammar deras värderingsmönster samtidigt som vi på ett annat plan inte alls vill detta, tvärtom revolterar i djupet av våra hjärtan, drömmer om frigörelse. Natascha Kampusch lyckades, vid sidan av sin livsnödvändiga anpassning, faktiskt också hålla vid liv den beslutsamhet och förmåga som krävdes för att kunna fly. Popova skriver:
"Jag tror att det vi inte orkar se är det vi inte orkar med hos
oss själva. Många har utan att känna eller veta om det, en
identifikation med aggressorn.
Men det finns något mer. När tillfället kom, efter alla dessa år,
rymde hon. Hur många skulle vara så starka?"

I och för sig kan man säga att Popova fått fel. Omgivningen har inte vänt sig bort från Kampusch, tvärtom vill vi höra hennes berättelse, ju mer dess bättre. Idag skriker någon av kvällstidningarna ut att Natascha på bårhuset tagit förväl av den döde kidnapparen. Men den här typen av intresse bygger förstås på snaskighetsfaktorn, möjligheten att begapa flickan som en abnorm attraktion med ett ursprung bortom den egna tillvarons hägn, vilket egentligen går på ett ut med att inte vilja se och höra. Man kan också göra det lätt för sig och ta fasta på flickans styrka, behandla historien som en moralitet där den starkaste går segrande ut. Ofta citeras hennes ord om hur hon uppfattat sig själv som den starkare parten - och visst är det svårt att inte slås av den enorma viljestyrka som Natascha Kampusch emanerar. Hennes berättelse rymmer dock både detta att ha triumferat och det att ha varit ett offer som tvingats foga sig till någon annans spelregler - samtidigt som hon aktivt gjort livet drägligt för sig.
Jag hade en gång en väninna som blev våldtagen av en främmande man i ett främmande land (den typ av våldtäkt, för övrigt, som en del äldre feminister inte vill diskutera på grund av behovet att fokusera på våld i hemmet). Hon hade som glad och orädd twentysomething liftat ensam. Mannen som plockade upp henne körde in på någon avfart och stannade, våldtog henne och tvingade sedan ut henne ur bilen. Där stod hon sedan på ett fält, chockad och förnedrad, utan att veta var hon hade hamnat eller hur hon skulle ta sig därifrån. Det är inte att undra på att hon bönat och bett våldtäktsmannen inte lämna henne ensam. Han var i det läget hennes enda mänskliga kontakt. Men efteråt var det detta, mer än själva våldtäktshandlingen, som gjorde att hon översvämmades av skamkämslor och självförakt.
Helt i onödan.