totalt jävla mörker

I metaskräckfilmen Scream kommenteras handlingen fortlöpande av rollgalleriets filmnörd. Han kan genren, han vet vilka de givna offren är och i vilken ordning de ska plockas. Ett av de tabun han nämner är att ett barn aldrig får offras i handlingen. Konkret kan du se ett exempel på hur detta tabu fungerar genom att jämföra filmatiseringen av Cujo med Stephen Kings roman. King kunde komma undan med att sadistiskt låta berättelsens känslige lille pojke dö i slutet av boken - men vid filmatiseringen av berättelsen går detta inte för sig. Monstret måste dö men barnet måste få överleva.
Scream har några år på nacken nu och de skräckfilmer som gjorts sedan millennieskiftet ser oftast ut på ett helt annat sätt än både sjuttiotalets slasherfilm med dess offerskördar i form av syndande tonåringar och nittiotalets ironiska självmedvetna berättelser. Sjuttiotalets skräckfilm går i och för sig igen genom de remakes som gjorts av till exempel Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes och Dawn of the Dead - men det har handlat om splatterfilmer, med body count förstås men framför allt med helvetiska, degenererade miljöer, vilka nyinspelningarna låtit explodera i brungråblek färgskala och barocka effekter. I Silent Hill förs bilden av ett fördömt samhälle till sin spets. Här handlar det om en film som är modellerad efter ett dataspel - vilket gör att de boschska miljöerna och gestalterna har huvudrollen medan berättelsen är underordnad. Jag upplever dock Silent Hill som tidstypisk också vad gäller dess avsaknad av ett lyckligt slut. Nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre har också den ett slut som skiljer sig från det traditionella final girl-konceptet (om the final girl, flickan som klarar sig på slutet, kan man läsa i Carol Clovers bok Men, Women and Chainsaws). Nu är det kanske inte "lyckliga slut" man främst förknippar med skräckfilm, och "lyckliga" är kanske inte riktigt rätt ord för slutbilderna i Hoopers Texas Chainsaw Massacer från 1974 - en blodbestänkt och traumatiserad Marilyn Burns plockas upp av en förbipasserande och slipper på så sätt undan den motorsågsviftande Gunnar Hanson som vrålar besviket i solens sista strålar - men de visar ju i alla fall en undkomst. Idag drygt trettio år senare tycks de mörka sluten där utvägslösheten regerar vara på väg att bli så legio att de snart kommer att te sig lika konventionella.
Några filmer som måste nämnas i detta sammanhang (och nu är det alltså spoilervarning här) är - förutom uppenbara Blair Witch Project - Session 9 (som i Sverige också heter The Asylum - dödens salar), My Little Eye, Saw, The Descent och Darkness. Att döma av de avsnitt i första omgången av Masters of Horror-serien som jag hittills sett präglar dystopi och hopplöshet också denna samling entimmesfilmer. Darkness, en totalt utskälld film inspelad i Brian "Re-Animator" Yuznas spanska Fantastic Factory, är definitivt den film som, trots en del alltför väl beprövade klicheer och grepp, krupit längst in under huden på mig. Och det beror på att den nådelöst utlämnar en liten mörkrädd pojke till det eviga mörkret. Det är outhärdligt. Men Session 9 av Brad Anderson, som har en genuin originalitet och bland annat utmärker sig för att föra in skräckgenren i en arbetarklassmiljö, glöms inte heller bort. Ondskan dör inte och besegras inte utan förs hela tiden vidare. "I live in the weak and the wounded..."
Varifrån kommer detta mörker? Har det asiatiska inflytandet med saken att göra? Både Dark Water och Ringu, två inflytelserika filmer av den japanska skräckvågens stjärnregissör Hideo Nakata, genomsyras av melankoli och ödesbundenhet. I Ringu/The Ring finns det visserligen ett sätt att undgå förbannelsen, men lösningen präglas också den av en obruten cirkularitet. Berättelsens allmänna popularitet i båda filmversionerna pekar liksom hela den törst efter asiatisk skräck som vi känt under senare år i vilket fall som helst mot en beredskap att ta till sig en mörkare skräck än den Scream gav oss. Ska vi i Siegfried Kracauers efterföljd leta efter en kollektiv, djupt liggande socialpsykologisk disposition som uttrycks genom det populära filmmediet? Det handlar om skräckfilm - och om såväl flippar som floppar, lågbudget som påkostat - en tummelplats för "the return of the repressed" som legendariske kritikern Robin Wood påpekat. Är det så att filmernas hopplöshet speglar en hopplöshetskänsla inom oss, en känsla som trängs undan i den dagliga överlevnadskampen, då är vi illa ute.
Å andra sidan kan förstås filmer som dessa fylla funktionen av både ventil och protest - en tillflyktsort undan påtvingad klämkäckhetsdådkraft ("Vi vill att du ska vara hungrig, redo för nya utmaningar..."), framgångsföreställningar och armbågsvässande. Jag kommer att tänka på den subkultur som finns omkring gamle skräck/sf/fantasyförfattaren H. P. Lovecraft, främst i USA, där det spelas in lågbudgetfilmer kamouflerade till tjugotalsstummisar och skrivs musikaler efter författarens dystopiska mytologi vilken också ligger till grund för det populära rollspelet "Call of Cthulu". Det ligger något fascinerande i att generationer av unga och inte-längre-så-unga män och (en del) kvinnor om och om igen, och alltid med samma förtjusning, gestaltar en berättelse vars utgång är given: förlust av den psykiska hälsan och påföljande oundviklig världsundergång.

Tillägg med Lovecraftfanlänkar: yog sothoth.com - tillägnad Lovecraft & rollspelet Call of Cthulu
Din guide till musikalen A Shoggoth on the Roof
Beställ filmen The Call of Cthulu, inspelad i Mythoscope-format
...eller förkovra dig vid Miskatonic University