ekelunddebatten

I eftertankens kranka blekhet tycks de flesta eniga om att den strategi som använts från de flesta politiska partiers och från intellektuellas och publicisters håll gentemot Sverigedemokraterna, det vill säga att vägra debattera med dem eller överhuvudtaget direkt bemöta dem, inte funkar och måste överges. Detta borde man insett tidigare. Frågan är nu HUR och I VILKA SAMMANHANG debatten ska tas. Risken är att vi nu plötsligt finner oss UNDERKASTADE DERAS VILLKOR. Att deras grundläggande verklighetsbild accepteras i syfte att nå dem.
Så gjorde författaren Fredrik Ekelund då han inledde en debatt på Sydsvenska Dagbladet med att konstatera att det "finns en rasism mot etniska svenskar" och att de som röstar på Sverigedemokraterna är "vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog", inga "'fascister' eller 'monster'". Den "rasism" han talar om, det handlar om att "svennar", svenska ungdomar, slås ner av invandrargäng. Och det de strävsamma fått nog av, det är alltså invandrare som inte sköter sig. I bakgrunden finns islam, en "religion som inte gått igenom upplysningens stålbad". Naturligtvis kryddas det hela med beklaganden över tabun, "varför får vi inte tala om..." osv, dessa meningar som vi hört till leda sedan början av nittiotalet och som Ekelund sedan naturligtvis låter ljuda ännu starkare när han får mothugg. Att han faktiskt fick in sin artikel (trots att den är intellektuellt undermålig skulle jag vilja säga), det tar han inte som intäkt för att han inte är någon martyr för det fria ordet - inte heller det att han dessutom fick medhåll såväl av Henning Mankell som av ett gäng rättssociologer från Lund.
Jag blev fruktansvärt arg när jag läste Ekelunds artikel. Och som den krävande, besvärliga kultursidesläsare jag är skrev jag ett mail till kulturredaktionen för att ondgöra mig över publiceringen. Det finns ju kvalitetsregler där som på andra kultursidor, och detta var faktiskt bara precis helkorkat. Karlen skriver om "islam" i största allmänhet istället för om "islamism" t ex. När han skriver om några upprörande våldsbrott som ägt rum i Malmö under senare år går han inte in på att offren varit invandrare. Detta med svenne-ungomar som blir rånade på sina mobiltelefoner, ibland också misshandlade - ska det föreställa rasism? Ekelund slänger sig med stora termer men ser inte längre än näsan räcker. Han tvekar inte att sätta (den tröttsamma) PK-stämpeln på de som har en ifrågasättande attityd mot Sverigedemokraternas väljare och sätter sedan i samma andetag stämpeln "rasister" på en stor grupp invandrare. Där går det bra att demonisera och generalisera.
Sydsvenskans kulturchef försvarade sitt publiceringsbeslut, inte oväntat, med att man inte kan fortsätta ignorera problemet, det måste upp till ytan och behandlas. Han utlovade också en krönika där han skulle ta upp saken. Den kom aldrig vad jag har kunnat se (kanske publicerades den bara i papperstidningen) men däremot kom en strid ström av genmälen mot, i några fall med, Ekelund. Det blev en spännande debatt. Jag är inte längre säker på att publiceringen var fel. Sandström (Sydis kulturchef) har nog rätt - man kan inte bemöta den typ av åsikter och den verklighetsbild som burit fram Sverigedemokraterna om de inte faktiskt uttrycks - även på en kultursida. Och uttryckte dem, det gjorde ju nu Ekelund - fast hans avsikt är, skriver han i sitt (hittills?) sista inlägg, inte att ställa sig bakom Sverigedemokraterna utan "ta en debatt med blanka vapen". Jag vet inte vad han menar med det uttrycket, men vad jag kommer att tänka på, det är att han använder argument som Sverigedemokraterna kan spegla sig i. Det är som när Birgit Friggebo kommenterade de förmenta "stöldräder" som kosovoalbanska flyktingar skulle ha gjort sig skyldiga till under nittiotalet med att tala om "någonting i den kosovoalbanska kulturen som gör dem mer stöldbenägna".
Ekelund fick skarpa genmälen av bland andra Natik Awayez, som påminde om Malmös farliga områden under "skötsamhetens tid" i ett homogent Sverige, och Adrian Kaba som påpekade att invandrare är brottsoffer i (minst) lika hög grad som helsvennar. Två saker tycker jag dock inte riktigt har bemötts ordentligt. För det första det av Henning Mankell upprepade argumentet att Sverigedemokraternas väljare inte är några monster och rasister utan "helt vanliga människor" som man måste lyssna på. Skulle rasister alltså vara monster och inte vanliga människor? Visst är det nog så att en hel del av Sverigedemokraternas väljare inte är övertygade rasister i ordets gängse mening, en del av dem upplever nog inte heller sig själva som särskilt främlingsfientliga. Lik förbannat handlar det om ett parti som utpekar redan utsatta, "främmande" grupper i Sverige som en slags fridstörare. Att det finns en rosenkindat folklig lightrasism kan vi i Skåne bli varse genom den av många älskade kanalen Skåneradio (eller rättare sagt Skånepartiets närradio), där musik för lyssnargrupper Sveriges Radio struntat i varvas med allehanda vandringssägner och befästande av upplevelsen att vara förtryckt och utsatt för fara av folkfrämmande grupper i sitt eget land (en upplevelse man också hade i trettiotalets Tyskland). Mina egna svärföräldrar, som inte är några monster, har de mest bisarra föreställningar om hur det går till omkring Möllevångstorget och nu vågar de sig inte dit ens på dagtid. Deras upplevelse omkring detta har inget med verkligheten att göra och därför finns det ingen anledning att bekräfta den. Frågan om det finns en rasism mot svenskar, för det andra, har Ekelunds vedersakare inte riktigt refuterat. Det är en fråga som bara kan besvaras med NEJ.
Om det är så att invandrarungdomsgäng uttrycker förakt specifikt mot svennar handlar det om en underklassens frustration och ilska, inte om rasism. Jag känner faktiskt igen en situation Ekelund beskriver i sin första artikel - bekantas "etniskt svenska" tonårsbarn som blivit rånade av ett invandrargäng och som måste talas till rätta av sina föräldrar för att inte utveckla ett utlänningshat. Men de här barnen, de riskerar inte att framöver få problem med att bli insläppta på nöjeslokaler på grund av sin etnicitet, de riskerar inte heller att få sina framtida jobbansökningar bortsorterade på grund av deras namn eller att diskrimineras på bostadsmarknaden. De är brottsoffer, javisst, men att tala om en "rasism" mot dem, det är inte intellektuellt hederligt. Försöket att göra "svensken" till offer är inte bara löjligt utan också potentiellt farligt. För det är ur en sådan självömkande hållning som tillåter att ett fullständigt missriktat hat släpps fritt som den verkliga faran kommer.