tjuvnyp

Igår beskrev Karolina Ramqvist på sin blogg hur en man stod och gned sina könsdelar mot henne på tunnelbanan och hur hon inte tyckte att hon kunde hantera det hela på nåt bra sätt. "Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom." En reaktion jag känner så väl igen. Klarar jag inte av att förhindra en vardagssexgalning jag råkar ut för från att få orgasm med min ofrivilliga hjälp på bussen, i tunnelbanan, i biografen eller på andra sidan telefonlinjen så känner jag mig inte duktig. Rentav känns det som att min oskicklighet kräver sin förklaring på nåt sätt.
Nej, detta händer inte precis dagligdags. Men jag kan utan lång eftertanke räkna upp åtminstone ett halvt dussin tillfällen då jag råkat ut för det Ramqvist kallar "sexmobbning" - vilket jag tycker är missvisande eftersom mobbning är något betydligt värre än den här typen av "miniatyrövergrepp" som, vilket Ramqvist också avslutar sin bloggtext med att påpeka, mest är banala och pinsamma att utsättas för. Ja nu ska vi se...det var den klassiske blottaren i parken, det var han som glodde och slickade sig om munnen på spårvagnen, det var den anonyme telefonstönaren, det var snubben som oombedd visade mig en nakenbild inne på sitt arbetsrum, det var den tunga armen över mitt lår i biografmörkret och så var det den där andra biografincidenten då en man som tidigare hjälpt mig hitta rätt i multiplexet kom och satte sig bredvid mig i salongen mitt under föreställningen och så småningom, efter att ha fällt några oskyldiga kommentarer om filmen, började runka. Det här sista tillfället kändes extra pinsamt eftersom jag inte begrep vad killen höll på med förrän jag han rusade ut med nån slags smådiaboliskt skratt och jag såg satsen han lämnade efter sig på sätet.
Ärligt talat, jag tycker inte jag blivit speciellt traumatiserad av de här upplevelserna, jag har inte fått problem med att gå på bio själv eller röra mig fritt på grund av detta. Det är inte jag som ska känna skam för dem, det är de män som inte förmår ta ansvar för sin sexualitet som har problem. Detta gäller oavsett om jag "gör något åt" saken eller inte. Men visst känner jag också trycket att vara en "stark kvinna", detta avskyvärda uttryck som verkar kunna innebära allt från att dubbelarbeta utan att bli utbränd till att se till att man minsann aldrig blir utsatt för någonting, i alla fall aldrig utan att hämnas Dirty Weekend-style. De kommentarer Karolina fått visar att det i sådana här fall liksom i våldtäktsfall finns en tendens att hellre problematisera kvinnans än mannens beteende. Det är ju fult att "vara offer". Är Karolina svag eller?...
Könsmaktsordningen finns överallt och ingenstans. Självklart är den här typen av incidenter, som varenda jävla tjej råkar ut för i någon form någon gång, eller många gånger, under sin livstid ett uttryck för en könsmaktsordning som gör att tillräckligt många män inte anser sig behöva bry sig om vad de kvinnor de kåtar upp sig på egentligen tycker om dem och om situationen. Samtidigt är de fanimig inte värre än vad vi gör dem till. En idiot och lite sperma på sätet bredvid mig i biografmörkret behöver inte vara mer än just det. Vi vill så gärna hitta den formel som ska ta bort ordningen: förbjuda torskar eftersom de verkar förkroppsliga hela det här syndromet (om det verkligen är så eller inte blir för jobbigt att försöka ta reda på), hitta ett kvinnligt beteende som ska trolla bort problemet, tillsätta en statlig utredning ochsåvidare. Jag vill också få bort skiten. Men orealistiska målsättningar, falska föreställningar, syndabockar och symbolpolitik lär inte hjälpa.