Idag meddelar Tasso Stafilidis att han lämnar Vänsterpartiet. Detta kommer de allra flesta av hans gamla partikamrater att strunta i eftersom han väljer att lämna först nu, efter det att han förlorat sin riksdagsplats vilket bekräftar den vanliga uppfattningen att de som står/stått för den interna v-kritiken bara är giriga och maktgalna karriärister. Jag begriper inte varför han inte hoppade av tidigare, jag begriper inte de som är kvar i partiet - det var ju längesen det blev tydligt varthän det barkade.
I veckans upplaga av den "oberoende" vänstertidningen Flamman finns en egenartad artikel om en kvinna som för två år sedan lämnade Partiet och blev aktiv moderat. Varför är detta efter två år plötsligt en nyhet? Varför förtjänar detta ett helt litet reportage? Det kan välan ändå inte vara så himla anmärkningsvärt - människor kan undergå de mest märkliga förvandlingar och byta fot i hur grundläggande frågor som helst, det borde vara allom bekant. Kanske kan man om man letar riktigt ordentligt rentav hitta någon vänsterpartist som en gång varit moderat? Under min tid som aktiv vänsterpartist i Malmö kom det till en medlem som tidigare varit kristdemokrat, vilket gav upphov till en del hånfulla kommentarer bakom människans rygg. För bland De Rättrogna finns ofta en föreställning om att vi går och bär på en i grunden oföränderlig Sann Inre Politisk Identitet. I avgörande ögonblick visar det sig vem som är Att Lita På och vem som inte är det - vem som i grund och botten bara är en rödlackerad blåbloding.
Så finns det de som hela tiden måste hållas på the straight and narrow med de Sanna Kamraternas hjälp för att de inte ska vackla. Osäkra typer som skulle kunna byta fot om de skulle hamna i dåligt sällskap eller utsättas för alltför mycket dålig litteratur. I Tyskland är den syndiga människans behov av kamp mot sin "innere Schweinehund" ett begrepp - inom vänstern finns det de som måste kämpa mot sin "inre borgarbracka". Naturligtvis blir "nyheten" om gotländskan som bytte sida intressant i ljuset av partiets fortlöpande rättningar i leden, senast manifesterad av uteslutningen av företroendevalda medlemmar som vägrade samarbete med socialdemokraterna. – De senaste årens frånvaro av studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat inom vänsterpartiet, kan göra att man blir ointresserad till slut, säger den gotländske v-ordföranden. Ja, "studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat" kan vara väldigt positivt och utvecklande. Men för den som så önskar kan det också fungera som en ständigt pågående uppfostran och självstympning.
Jag undrar faktiskt lite hur det skall gå för vänsterpartiet. Det verkar vara tyst som i graven i partiet - och ingen verkar ha några visioner eller öppna funderingar inför t ex ett tänkbart sosse-samarbete. Ingenting om vad det kan betyda vem som blir ny partiledare. Ingenting om rollen som opposition II. Jag är faktiskt uppriktigt orolig för partiets inre liv - har det slocknat? Finns det någon glöd kvar? Alla kreativa människor tycks försvinna från partiet.
SvaraRaderaJa, jag för min del försöker att inte bry mig så mycket om vad som händer inom v, men ärligt talat känner jag förstås en sorg över utvecklingen. Undrar över hela det politiska landskapet på vänstersidan egentligen. Finns det förutsättningar för en rejäl återupplivning? Var? Hur?
SvaraRaderaLite märkligt med mediedramaturgin kring de olika avhoppen (tänker både på borgerliga medier och "oberoende" Flamman). Men jag har - även om det finns en del sympatiska och bra människor kvar där - slutat bry mig om vad som händer inom V. Även om jag aldrig varit medlem (fast det var nära vid 90-talets slut) har jag intresserat mig för vad som händer inom en betydande del av den parlamentariska vänstern. Nu får de göra vad de vill med partiet utan att jag bryr mig nämnvärt. Kanske var "rättningen i leden" och den ideologiska åtstramningen bra. Kanske kan det på något sätt leda till att V en dag blir politiskt relevant igen. Kanske är det det enda sättet som V kan bli politiskt relevant. (Så där, nu har jag provocerat lite...)
SvaraRaderaSka en buddhist ägna sig åt den typen av provokationer?
SvaraRaderaNä, allvarligt talat. Det där får du allt ta o förklara. Hur kan v bli politiskt relevant genom att åter smalna av? Om du tänker på vass debatt e dyl måste jag påpeka att "ingen" lyssnar på v ändå sålänge partiet beter sig på ett sådant sätt att det inte verkar riktigt demokratiskt. De återgår till att inte tas på allvar.
Det är därför jag bara är en fuskbuddhist ;-)
SvaraRaderaFast å andra sidan försöker jag se det från den ljusa sidan. Allt är inte avhängigt en vass debatt, även om det förstås är viktigt att kunna formulera en politik där många röster möts och som kan möta förändrade omständigheter.
Jag tror att en utrensning, om man nu kan tala om en sådan (oftast ingen medveten sådan, men kanske en omedveten), naturligtvis inte kan vara bra i sig. Och jag tycker det är ganska löjligt att kombinera en retorik som gör anspråk på att vara radikalt antiliberal med att förespråka en ekonomisk politik baserad på den liberale ekonomen Keynes.
Men slipar man bara bort lite (eller hellre en hel del) av frasradikalismen och fokuserar på nykeynesianismen, för att ägna sig åt försvaret av gemensam välfärd, offentlig sektor, etc., mot privatiseringar och nedskärningar, så tror jag att V kan vara rätt bra att samarbeta med. (Och jag är lite tveksam till om förnyarnas linje skulle kunna stå för en sådan politik.)
Att jag själv personligen inte är så intresserad av att vara med i ett sådant vänsterparti - det är en annan femma...
Undrar om det finns någon förnyarlinje egentligen och vad den är... (var det inte nån som skulle forska i det förresten?) Själv har jag alltid ansett mig tillhöra förnyarlägret även om jag inte varit någon framträdande v-personlighet. Men för mig handlade det framförallt om förhållningen till det förflutna, interndemokrati och, ja, demokratisyn överhuvudtaget. Vad gäller ekonomisk politik (som jag inte alls är skolad i iofs) har jag inga problem med keynesianism sålänge den inte löper amok i statsfinanserna. Det var en liten chock att höra Johan Lönnroth tala om sina v-motståndare som "goda demokrater" och om synen på ekonomi som avgörande i den dokumentär om partiet man gjorde inför valet (minns inte titeln - tror den var Dan Josefsson som gjorde den för SVT)... Min förvirring och desillusion är total.
SvaraRadera