identifikation med aggressorn

Det är alltid lika roligt att läsa en text man verkligen gillar av någon man annars aldrig brukar hålla med eller rentav brukar reta sig på. Plötsligt uppstår en beröringspunkt. Så upplevde jag det när jag läste Susanna Popova Hakelius senaste gästkrönika i Göteborgsposten, den ska finnas här.
Popova skriver om Natascha Kampusch, österrikiskan som tillbringade åtta år i fångenskap hos en psykiskt störd man, och om det djupt mänskliga i det känslomässiga beroende av sin plågoande hon kom att utveckla. Vi vill gärna se bort från dylika fenomen, stämpla dem som abnorma. Men i själva verket, påpekar Popova, uppvisar de allra flesta av oss till vardags en tendens att underkasta oss småpåvar, retstickor och slentrianförtryckare. Vi kanske rentav anammar deras värderingsmönster samtidigt som vi på ett annat plan inte alls vill detta, tvärtom revolterar i djupet av våra hjärtan, drömmer om frigörelse. Natascha Kampusch lyckades, vid sidan av sin livsnödvändiga anpassning, faktiskt också hålla vid liv den beslutsamhet och förmåga som krävdes för att kunna fly. Popova skriver:
"Jag tror att det vi inte orkar se är det vi inte orkar med hos
oss själva. Många har utan att känna eller veta om det, en
identifikation med aggressorn.
Men det finns något mer. När tillfället kom, efter alla dessa år,
rymde hon. Hur många skulle vara så starka?"

I och för sig kan man säga att Popova fått fel. Omgivningen har inte vänt sig bort från Kampusch, tvärtom vill vi höra hennes berättelse, ju mer dess bättre. Idag skriker någon av kvällstidningarna ut att Natascha på bårhuset tagit förväl av den döde kidnapparen. Men den här typen av intresse bygger förstås på snaskighetsfaktorn, möjligheten att begapa flickan som en abnorm attraktion med ett ursprung bortom den egna tillvarons hägn, vilket egentligen går på ett ut med att inte vilja se och höra. Man kan också göra det lätt för sig och ta fasta på flickans styrka, behandla historien som en moralitet där den starkaste går segrande ut. Ofta citeras hennes ord om hur hon uppfattat sig själv som den starkare parten - och visst är det svårt att inte slås av den enorma viljestyrka som Natascha Kampusch emanerar. Hennes berättelse rymmer dock både detta att ha triumferat och det att ha varit ett offer som tvingats foga sig till någon annans spelregler - samtidigt som hon aktivt gjort livet drägligt för sig.
Jag hade en gång en väninna som blev våldtagen av en främmande man i ett främmande land (den typ av våldtäkt, för övrigt, som en del äldre feminister inte vill diskutera på grund av behovet att fokusera på våld i hemmet). Hon hade som glad och orädd twentysomething liftat ensam. Mannen som plockade upp henne körde in på någon avfart och stannade, våldtog henne och tvingade sedan ut henne ur bilen. Där stod hon sedan på ett fält, chockad och förnedrad, utan att veta var hon hade hamnat eller hur hon skulle ta sig därifrån. Det är inte att undra på att hon bönat och bett våldtäktsmannen inte lämna henne ensam. Han var i det läget hennes enda mänskliga kontakt. Men efteråt var det detta, mer än själva våldtäktshandlingen, som gjorde att hon översvämmades av skamkämslor och självförakt.
Helt i onödan.