Andreas Malm har häromveckan i DN publicerat en essä om sionismen och Israels självbild som bygger på läsning av några nyare böcker med socialpsykologiskt grepp om situationen. Det är en ny roll Malm går in i, möjligen föranledd av all kritik han fått ta emot under sommaren - istället för att verbalt posera med bössan i hand och riktad mot Israel förser han sig nu, via böckerna, med den inkännande analytikerns skägg, lägger landet på soffan och lyssnar in dess smärta för att kunna exorcera den sionistiska sjukdomen ur dess kropp. Påfallande är den kluvenhet Malm visar fram - å ena sidan en distanserad, analytisk hållning gentemot Israel, förevisad med intellektuell trovärdighet i salongstidningen DN; å andra sidan en närmast total känslomässig identifikation med militanta anti-israeliska sammanslutningar i Mellanöstern, förevisad med kämpaglöd i syndikalistiska Arbetaren. Men de båda sidorna sys ihop i slutet av essän, där författaren (under inlytande av Joseph A Massads bok The Persistence of the Palestinian Question) för fram argumentet att den psykologiska medicin staten Israel behöver är att den "inser gränsen för sin övermakt, stöter på hinder i form av araber som vägrar spela rollen som svaga". Huvudpoängen med essän är nämligen att Israels aggressiva beteende, ja i grunden också sionismen som fenomen, handlar om destruktiva, felriktade försök till omnipotent kompensation för den europeiska antisemitismen.
Det kan sägas en del om hur Malm här undviker att behandla antisemitismen utanför Europa (vad gäller förekomsten därav i Hizbollah, en organisation Malm alltså uttryckligen gillar och solidariserar sig med, framställer han f ö i Arbetaren denna som enbart "retorik" och "enstaka ord"), nationalismens betydelse för sionismens uppkomst och, inte minst, behovet att exorcera verklighetsfrämmande attityder, som att vägra erkänna Israels existens, ur den palestinska befrielsekampen. Påpekas bör för den delen också att de böcker Malm behandlar tycks läsvärda. För den som har kännedom om Malms Hizbollah-romantik kanske det mest bestående intrycket blir valet av bild och bildtext till papperstidningens publicering av essän. Efter att ha läst texten sveper blicken över sidan och fastnar vid närbilden av två automatvapenförsedda mellangärden, under vilken, återigen, står att läsa: "Det första steget är att Israel inser gränsen för sin övermakt." Man frågar sig vem som egentligen bär på vapnen. Och vems är egentligen behovet av omnipotens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.