valet och valrörelsen

Nu börjar jag bli orolig.
Den borgerliga kvartetten har verkligen ansträngt sig för att slipa bort alltför hårda kanter i sin framtoning. Plötsligt kastar de nu fram lite köttstycken till studenterna - studiemedlen ska höjas, säger de. Det har de inte sagt innan. På samma sätt har de på andra områden gått till reträtt och bytt taktik för att inte stöta bort viktiga grupper. Mest flagrant är ju Moderaternas nya profil som "arbetarparti" med full respekt för facklig verksamhet och behovet av en basal arbetsrätt. Min konspirationsteori har länge varit att de valt denna linje eftersom de föredrar den svenska modellen med frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter framför en europeisk arbetslagstiftning (något Sverige skulle kunna välja att införa som svar på EU-utvecklingen). Men naturligtvis handlar det också om att M helt enkelt anpassar sig till de stora väljargrupper de behöver nå för att vinna makt. De må ha mjuknat lite attitydmässigt, men hur realistiskt är det att tro på en verklig ideologisk förändring som skulle ägt rum under så kort tid? Fortfarande handlar valet om ett systemval. Jag tror det var Göran Persson som sade att man ska akta sig för att se det som "ett mysval mellan ganska likartade partier". Han har rätt i detta - sedan må han äga hur många herrgårdar som helst. Jag vill hänvisa till en koncis, klargörande bloggtext av Vänstra stranden vad gäller skillnaden mellan höger och vänster, i detta val liksom i andra.

Det är för övrigt skamligt att Moderaterna gör reklam för sig själva med bilder på arbetarrörelsedemonstrationer och texten "Det är dags att någon lyssnar". De utnyttjar det befogade missnöje som finns mot det socialdemokratiska toppskiktet, i sina egna syften. Och förtiger att om högern, Moderaternas föregångare, hade fått sin vilja igenom hade vi inte ens haft allmän rösträtt. Vi hade fått jobba mer än fyrtio timmar i veckan. Och så vidare. Vänstern får ofta, och det med rätta, ta stryk för ett skamligt förflutet man inte förmår göra upp med. Men hurdant är egentligen högerns arv, och hur förhåller man sig till det internt? Jag har ofta funderat över den unge moderat som hånade latinamerikanska flyktingar i Uppdrag gransknings valstugereportage 2002. De är "sådana som Pinochet inte fick tag i" sade han ungefär. Vad betyder egentligen det? Vad ligger bakom ett sådant uttalande? Hur utbredd är egentligen en sådan attityd? Och då menar jag inte den negativa attityden till flyktingarna - att den är eller var utbredd har vi förstått. Jag menar den positiva attityden till Pinochet.

För att förtydliga - tillägg i efterhand: nej, jag tror alltså inte att Reinfeldt skulle bli en svensk Pinochet om de vinner valet. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är helt enkelt att jag starkt ogillar deras sätt att marknadsföra sig och deras självrättfärdiga hållning gentemot vänstern.
Vinner de idag har vi helt enkelt ett borgerligt systemskifte att vänta. Och det tycker jag är tillräckligt skäl för att tänka efter både en och två gånger om man tänkt rösta på alliansen.
Att de struntar i överenskommelsen att inte bedriva propaganda på valdagen ser jag som ytterligare ett exempel på deras respektlöshet. När jag och min man gick och röstade för några timmar sedan utsattes vi för en j*a bil med högtalare som körde runt här i staden och spelade upp ett tal av Reinfeldt. Suck.