DU HAR RÄTT ATT HA DET BRA

...stod det på stora skyltar i biblioteket vid mitt senaste besök. Det hela handlade om barnens rättigheter och det var till barn texten vände sig. Man får hoppas att ett och annat läskunnigt barn har sett detta och kan använda de här orden som ett vapen att ta till när vuxnas beteende eller den egna inre rösten säger något annat.
Samtidigt är det svårt att inte slås av den skärande kontrasten mellan ord och verklighet. Har till exempel barnen i en familj som blivit vräkt från sitt boende rätt att ha det bra - vem tillvaratar i så fall den rätten? Den maktlösa socialarbetaren som placerar familjen i ett hopplöst och otjänligt kategoriboende, där det är smutsigt, farligt och trist? Föräldrarna som har fullt upp med att klara ut den egna tillvaron?
Är man vuxen har man definitivt ingen rätt att ha det bra. Då är det meningen att man själv ska se till att ordna det för sig så att man kan ha det bra. Tja, man har förstås vissa rättigheter. I princip.

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Så heter det i FN:S ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. Det är knappt man tror det är sant. Dessutom heter det:

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

Yeah, right.
Hade de mänskliga rättigheterna efterlevts hade det alltså inte funnits någon arbetslöshet. Istället lever vi efter en princip som säger att alla friska i arbetsför ålder har en skyldighet att arbeta - eller åtminstone "stå till arbetsmarknadens förfogande" - för att överhuvudtaget kunna ha en ekonomi; men någon rätt till ett jobb, nej det har man inte.

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Jaha, se där. Men det bästa sättet att tillförsäkra oss detta är väl att införa någon slags medborgarlön? Nehej, varför inte det då? Nej, jag förstår.
Det är helt enkelt inte realistiskt att tro på ett system där man bara precis skulle få gå omkring och ha det bra så där i största allmänhet utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Denna arbetsmarknad som är grunden för hela vårt samhälle. Vårdpersonal, lärare....men också börsmäklare och vapentillverkare. Var vore vi utan alla dessa som bidrar till det allmännas bästa? Att vara hemma och drälla kostar pengar. Att vara hemma och drälla och föda barn som kostar pengar kostar pengar. Barn som har rätt att ha det bra. Det har vi inte råd till.