Jag ligger efter nu som jag varken hunnit läsa Susanne Dodillets Är sex arbete? eller Jenny Westerstrands Mellan mäns händer, de båda verk skribenten Karin Eder-Ekman pekar ut som de mest nyliga bidragen till frontlinjerna i debatten om sexköpslagstiftningen. Men jag känner ju väl igen argumentationen ändå. Vi har å ena sidan Dodillet på Expressens fjärde sida, å den andra sagda Eder-Ekman på Aftonbladets kultursida. Medan Dodillet, som ifrågasätter lagstiftningen, pekar på dess faktiska konsekvenser för sexarbetare - t ex att kopplerilagen gör det olagligt för dem att samarbeta och hjälpa varandra - så sysslar Eder-Ekman med att än en gång återge de skuggbilder som rör sig på väggarna i den svenska mainstreamdebattens platonska grotta. "En prispressad snabbis i halvlek var en av rekreationsmöjligheterna under fotbolls-VM i Tyskland 2006. Tillfälliga så kallade 'superbordeller' uppfördes i direkt anslutning till arenorna", skriver hon. Men hallå, var inte detta en medial vrångbild, borde inte den vara vederlagd vid det här laget?
Dodillet visar också på lagstiftningens historiska rötter och hemhörighet i en ständigt föränderlig sexualmoral. Hennes artikel påminner mig om ett samtal jag hade med en arkivpåläst person som berättade för mig att polisen i Malmö vid tiden omkring det förra sekelskiftet hade ordningsproblem med kvinnor som drev runt på stadens nöjesetablissemang och sjöng oanständiga visor mot betalning. Idag visas kvinnor sjunga oanständiga visor på bästa sändningstid för hela svenska folket - och det i betydligt mer avslöjande kläder än vad någon kvinna på den tiden kunde visa sig i.
Det där med att sjunga snuskiga visor mot betalning låter i sanning oskyldigt och riktigt kul utifrån dagens horisont - jag önskar att någon ville teleportera mig tillbaks till den tiden för jag tycker det låter direkt paradisiskt att förtjäna sitt levebröd på det sättet (förutsatt att dessa kvinnor verkligen inte behövde göra något annat än att sjunga vad som säkert utifrån mitt tvåtusentalsmedvetande är rätt oskyldiga saker för män som inte var intresserade av deras sångröster utan bara av orden i stroferna). Undras hur man kommer att se på sexarbete och dagens sexköpslagstiftning om hundra år.
söndag, februari 22, 2009
torsdag, februari 19, 2009
Om antisemitism på utrikiska
Under januari månad enbart rapporterades över 270 antisemitiska hatbrott i Storbritannien. Om detta handlar, på olika sätt, följande intressanta engelskspråkiga artiklar:
Nick Cohen, "Hatred is turning me into a Jew"
Denis MacShane, "The writing is on the synagogue wall"
Howard Jacobson, "Let's see the 'criticism' of Israel for what it really is"
Jonathan Freedland, "As British Jews come under attack, the liberal left must not remain silent"
Uppdatering: läs gärna även den här utrikiska bloggpostningen & titta framför allt på den fina seriestrippen överst.
Uppdatering 2: David Toube, "Why we must reclaim antiracism from the far left"
Nick Cohen, "Hatred is turning me into a Jew"
Denis MacShane, "The writing is on the synagogue wall"
Howard Jacobson, "Let's see the 'criticism' of Israel for what it really is"
Jonathan Freedland, "As British Jews come under attack, the liberal left must not remain silent"
Uppdatering: läs gärna även den här utrikiska bloggpostningen & titta framför allt på den fina seriestrippen överst.
Uppdatering 2: David Toube, "Why we must reclaim antiracism from the far left"
onsdag, februari 18, 2009
Att sjukförklara sin meningsmotståndare
"Jag vet inte vad som har hänt dig Ebba Witt-Brattström, jag är ingen psykolog och det här är knappast rätt forum att spekulera över det. Men jag har länge tyckt att ditt generationskrig är sorgligt och obegripligt."
Så skriver Maria Sveland i sitt svar på Ebba Witt-Brattströms nedsablande av en kritisk utställning om Mariakulten på Historiska museet.
Alltså, jag har inte sett utställningen men jag känner mig principiellt främmande för Witt-Brattströms omfamnande av jungfrun Maria som symbolisk kvinnogestalt. Jag skulle tro att jag ligger mer i linje med Svelands åsikter här. Och jag håller med Sveland om att Witt-Brattström för ett sorgligt och obegripligt generationskrig (hon försitter knappt något tillfälle att kasta smuts på den yngre generationen feminister). Men jag tycker det är fel att uttrycka sig som Sveland. Samtidigt som hon skriver att DN Kultur knappast är rätt forum att spekulera över W-B:s mentala hälsa i så är det ju just det hon gör. Man beter sig inte så - och det är särskilt beklämmande att se Maria Sveland använda sig av vad som är ett välkänt patriarkalt grepp: att göra kritiska eller ilskna kvinnor till kvinnor med psykiska problem. Det hade varit bättre om hon ägnat sig åt att diskutera sakfrågan - Mariakulten - istället.
Så skriver Maria Sveland i sitt svar på Ebba Witt-Brattströms nedsablande av en kritisk utställning om Mariakulten på Historiska museet.
Alltså, jag har inte sett utställningen men jag känner mig principiellt främmande för Witt-Brattströms omfamnande av jungfrun Maria som symbolisk kvinnogestalt. Jag skulle tro att jag ligger mer i linje med Svelands åsikter här. Och jag håller med Sveland om att Witt-Brattström för ett sorgligt och obegripligt generationskrig (hon försitter knappt något tillfälle att kasta smuts på den yngre generationen feminister). Men jag tycker det är fel att uttrycka sig som Sveland. Samtidigt som hon skriver att DN Kultur knappast är rätt forum att spekulera över W-B:s mentala hälsa i så är det ju just det hon gör. Man beter sig inte så - och det är särskilt beklämmande att se Maria Sveland använda sig av vad som är ett välkänt patriarkalt grepp: att göra kritiska eller ilskna kvinnor till kvinnor med psykiska problem. Det hade varit bättre om hon ägnat sig åt att diskutera sakfrågan - Mariakulten - istället.
måndag, februari 16, 2009
Fascismen har segrat!
Nä, rubriken är inte helt seriös. Men DET HÄR gör mig rätt förtvivlad:
"Sosse", det bör miljöpartister inte längre kalla sina socialdemokratiska kolleger. Detta enligt ett påbud från partikansliet i Stockholm, som också innehåller regler om "prydlig klädsel".
Alltså, skogsmulleköret har aldrig tillhört mina favoriter bland subkulturella stilinriktningar. Men det är i alla fall nåt annat. Än det slätkammade och tillrättalagda. Vad blir det härnäst? Ett tillbakasteg från du-reformen? Niganden och bockanden och "kandidaten" hit och "fru doktorinnan" dit? Mössan i hand och "tack goe herrn" till chefen?
"Sosse", det bör miljöpartister inte längre kalla sina socialdemokratiska kolleger. Detta enligt ett påbud från partikansliet i Stockholm, som också innehåller regler om "prydlig klädsel".
Alltså, skogsmulleköret har aldrig tillhört mina favoriter bland subkulturella stilinriktningar. Men det är i alla fall nåt annat. Än det slätkammade och tillrättalagda. Vad blir det härnäst? Ett tillbakasteg från du-reformen? Niganden och bockanden och "kandidaten" hit och "fru doktorinnan" dit? Mössan i hand och "tack goe herrn" till chefen?
söndag, februari 15, 2009
Svaret på gåtan
Några av er belästa och kloka bloggbesökare lyckades pricka in rätt svar till gårdagens citatgåta - författaren var alltså, precis som Johan och Ashna skrev, Henrik Bachner och citatet är taget ur nyutgåvan av Återkomsten (Sthlm 2004). Ashna bidrog t o m med sidnumret (s. 561) och Johan visste fantastiskt nog vad som tas upp i fotnoten efter meningen om hur företrädare för den israeliska statsmakten missbrukat antisemitismbegreppet (det handlar om Sharons sätt att avvärja kritik samt Sverigeambassadören Zvi Mazels sätt att kritisera konstverket Snövit och sanningens vansinne).
Ja, detta var alltså skrivet av en av de som undertecknat SKMA:s artikel angående Lars Ohlys favoritlektyr, och som regelmässigt målas ut som en slags militant, okritiskt proisraelisk galning vars enda hobby och glädjeämne skulle vara att smeta grundlösa antisemitismanklagelser på Israelkritiker. Känn er träffade - ni vet själva vilka ni är.
Jag har tyvärr inga fina priser att dela ut till er som gissade rätt, men ni får i alla fall lyssna på den här liveupptagningen av den mörkaste, bittraste och vackraste av alla mörka, bittra och vackra kärleksballader (det finns de som menar att den handlar om Jesus & sånt - fuck that, säger jag - det är en jordisk kärlekssång, därmed punkt):
Ja, detta var alltså skrivet av en av de som undertecknat SKMA:s artikel angående Lars Ohlys favoritlektyr, och som regelmässigt målas ut som en slags militant, okritiskt proisraelisk galning vars enda hobby och glädjeämne skulle vara att smeta grundlösa antisemitismanklagelser på Israelkritiker. Känn er träffade - ni vet själva vilka ni är.
Jag har tyvärr inga fina priser att dela ut till er som gissade rätt, men ni får i alla fall lyssna på den här liveupptagningen av den mörkaste, bittraste och vackraste av alla mörka, bittra och vackra kärleksballader (det finns de som menar att den handlar om Jesus & sånt - fuck that, säger jag - det är en jordisk kärlekssång, därmed punkt):
lördag, februari 14, 2009
Dagens citat - gissa författaren
"Påståenden om att Israelkritiken på ett generellt plan skulle motiveras eller färgas av fördomar saknar helt grund. Inga undersökningar stöder en sådan syn. När talesmän för den nuvarande israeliska regeringen ändå antyder att så skulle vara fallet utgör detta, åtminstone i många fall, ett missbruk av antisemitismbegreppet i syfte att avfärda även legitim kritik. Även om israeliska utspel av detta slag torde ha begränsad effekt på svenska och europeiska opinioner är ett missbruk av detta slag beklagansvärt. Framför allt därför att det riskerar att urholka begreppets betydelse och därmed försämra vår förmåga att identifiera och motverka den faktiska antisemitism som förekommer. Men även därför att det ger ammunition åt dem som söker förneka, urskulda eller bagatellisera också den faktiska antisemitismen och som odlar den i sig antisemitiskt anstrukna myten om att debatten om den samtida judefientligheten är frammanipulerad av 'inflytelserika lobbygrupper' i syfte att tysta kritiken mot Israel."
(Svaret på gåtan kommer imorgon.)
(Svaret på gåtan kommer imorgon.)
fredag, februari 13, 2009
SKMA lägger ut bakgrundsmaterial till artikeln om Jinge
...på sin hemsida.
Som de betonar handlar det material de explicit tog upp bara om en liten del av allt förkastligt material som finns hos Jinge.
Många reagerar på att det grövsta ofta står att finna i kommentarsfälten, och menar att det är fel att lasta Jinge för det. Men för det första finns det exempel på att Jinge själv uttryckligen uppmuntrar antisemitiska kommentarer - se denna postning hos Jonathan; se även kommentarsfältet till "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". För det andra är det väl ändå inget annat än ytterst anmärkningsvärt att det på en av de (i besöksantal) största svenska politiska bloggarna - den största på vänsterkanten - kan utvecklas en sådan kultur i kommentarsfältet, där man i princip eldar på varandra att gå längre och längre i generaliserande attacker mot judar. Att bloggen betraktar sig som antirasistisk gör det hela bara ännu mer kväljande.
------------
Veckans runda i andra delar av bloggosfären:
- David hittar en fantastisk musikvideo med mr Spock
- Erik anser att EU-kommissionen måste stämma Sverige för FRA
- Johanna S har varit med på TV
- Löwenstein skriver ett brev till Pressbyråns kanelbulleansvarig
- Oscar filosoferar omkring upphovsrätten
- Sjölander berättar om aktuell s-debatt
- Tanja goes Blondinbella på riktigt
------------
Uppdatering: SKMA har utökat materialet om bloggen Jinge.se med tre olika temasidor.
Som de betonar handlar det material de explicit tog upp bara om en liten del av allt förkastligt material som finns hos Jinge.
Många reagerar på att det grövsta ofta står att finna i kommentarsfälten, och menar att det är fel att lasta Jinge för det. Men för det första finns det exempel på att Jinge själv uttryckligen uppmuntrar antisemitiska kommentarer - se denna postning hos Jonathan; se även kommentarsfältet till "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". För det andra är det väl ändå inget annat än ytterst anmärkningsvärt att det på en av de (i besöksantal) största svenska politiska bloggarna - den största på vänsterkanten - kan utvecklas en sådan kultur i kommentarsfältet, där man i princip eldar på varandra att gå längre och längre i generaliserande attacker mot judar. Att bloggen betraktar sig som antirasistisk gör det hela bara ännu mer kväljande.
------------
Veckans runda i andra delar av bloggosfären:
- David hittar en fantastisk musikvideo med mr Spock
- Erik anser att EU-kommissionen måste stämma Sverige för FRA
- Johanna S har varit med på TV
- Löwenstein skriver ett brev till Pressbyråns kanelbulleansvarig
- Oscar filosoferar omkring upphovsrätten
- Sjölander berättar om aktuell s-debatt
- Tanja goes Blondinbella på riktigt
------------
Uppdatering: SKMA har utökat materialet om bloggen Jinge.se med tre olika temasidor.
torsdag, februari 12, 2009
Herr Ohlys läsvanor
Lars Ohly, som för kort tid sedan i tidningen Journalisten gick ut och berättade om sina läsvanor i bloggosfären, får nu skarp kritik av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). En av hans favoriter visade sig nämligen otroligt nog vara Jinges blogg; en av de främsta antisemitiska utposterna på nätet alltså. I en debattartikel i Sydsvenskan skriver SKMA bland annat:
"Judar” och ”Israel” utgör ett huvudintresse på bloggen och ämnena behandlas regelmässigt utifrån antijudiska stereotyper och demoniserande bilder. I all oändlighet upprepas budskap som ”Hade Obama inte krälat framför den judiska sionistmaffian AIPAC & Co hade vi aldrig hört talas om honom, USA:s politik styrs direkt från Tel Aviv”, ”Ett tips är att om man vill veta mer om hur världen styrs, kan man alltid lägga till Rothschild, Rockefeller eller Kissinger som ett extra sökord”, ”Sionisterna med förintelseindustrins miljarder dollar har köpt upp allt motstånd inom de viktigaste sektorerna runt om i världen”, ”Talmud uppmuntrar judarna att ta död på kristna”, och så vidare i samma stil.
När Expressen skriver om Knutbyförsamlingen ser Flücht detta som en ”judisk” attack på kristendomen. Med ett ordval som kunde ha hämtats från svensk nazistpress på 1930- och 1940-talen proklameras att ”Familjen Bonnier förlöjligar Jesus”. När Flücht ”analyserar” Mellanösternkonflikten låter det så här: ”Judar och araber har levt sida vid sida under vad som närmast kan kallas evinnerlig tid. Men redan då Muhammed var tre år stod det klart att judarna var ute efter hans liv. Orsaken var tämligen enkel, de insåg att den lilla gossen var profet men han var ättling till Ismael och inte till Isak, en profet som således inte var jude. Sådant omkullkastar den gamla skrönan om ’det utvalda folket’ och givetvis också talet om att Gud gett dem landet.”
En av Flüchts återkommande gästskribenter är en Radio Islam-beundrare som bland annat hävdar att Lewinskyaffären ”var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton”. En annan återkommande gäst är tecknaren Carlos Latuff, som vann andrapriset i den antisemitiska teckningstävlingen i Iran häromåret.
Att innehållet i de ”Israelkritiska” texter som publiceras på bloggen i stor utsträckning färgas av eller öppet förfäktar antijudiska uppfattningar kan ingen med minsta kunskap om eller känslighet för antisemitism undgå att notera.
Varför tar vi upp denna utanför internet lättviktiga men där väl synliga politiska blogg? Skälet är att Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en annonsbilaga till senaste numret av Journalisten (2/2009) meddelat att Jinge är en av hans favoritbloggar. Jinge, säger Ohly, är ”alltid uppdaterad och aktuell”.
Det är skrämmande och synnerligen illavarslande att ledaren för ett riksdagsparti anger en antisemitisk blogg som sin favoritlektyr. Tror Lars Ohly att antisemitiska föreställningar och idéer är detsamma som kritik av Israel? Känner han inte igen vad flertalet inom den politiska vänstern på 1940-talet omedelbart hade identifierat som antisemitiska idéer och språkbruk?
Det är välgörande att läsa detta klarspråk. Man kan ju hoppas att det går upp en talgdank för Ohly. Det är inte okej att en av de som förhoppningsvis kommer att ingå i vår nästa regering anger en antisemitisk blogg som favoritlektyr. Det är förstås vanskligt att översätta situationen direkt, men jag tänker mig att det skulle kunna utgöra en nästan-parallell om Nyamko Sabuni angett en islamofobisk blogg som exempelvis Muslimska friskolan som en av de bloggar hon med behållning regelbundet läser.
Men när Svenskans ledarredaktion tar upp saken sker det under rubriken "Ohly kritiseras för 'antisemitisk' blogg" Varför sätts ordet antisemitisk här inom citationstecken?
Uppdatering: Nu har de ändrat till "Ohly kritiseras för 'antisemitisk blogg'".
Uppdatering 2: Detta väcker naturligtvis den primitiva instinkten hos vissa till vänster (en av dem ger sin fantasi fritt utlopp gällande mitt ursprung och yrar om "ni judar" i en kommentar till denna postning), att det hela måste handla om normal och berättigad "kritik av Israel". Men läs då en av de postningar som kommittén hänför sig till, den som bär den trettiotalsdoftande rubriken "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". Jinge har förstås kommentatorer som förstår precis vad det handlar om. En av den skriver:
Och när nästa kommentator är sund nog att påpeka det bisarra i att Jinge med sin föregivna "antirasistiska" image tillåter denna typ av kommentarer på bloggen (på strid mot de regler han påstår sig ha) så svarar Jinge med total förvåning...
Uppdatering 3: Jinge ljuger i sin respons på artikeln & påstår att det inte skulle gå att hitta de saker som artikeln tar upp på hans blogg. Han påstår att han själv i vilket fall som helst bara skrivit en av de saker som tas upp: den där historien om Muhammed. Men som synes av min uppdatering nr 2 ovan är detta inte sant. Och Magnus Sandelin bidrar med skärmdumpningar som visar några av de "antirasistiska" kommentarer SKMA tar upp.
Att han regelbundet upplåter sin blogg åt antisemiten Lasse Wilhelmsson anser sig tydligen inte Jinge ha något eget ansvar för. Här är för övrigt den postning där Wilhelmsson fantiserar om Lewinskyaffären som "en typisk mossadfälla". Och det är ju inte den enda anmärkningsvärda saken som står där, liksom. Inte heller är det det enda anmärkningsvärda bidraget av hr Wilhelmsson. I övrigt är det ju möjligt att Jinge passat på att städa bort en och annan kommentar på sistone, inte vet jag. Han städade i efterhand bort en av de kommentarer jag tog upp i en tidigare postning (jag har dock skärmdumpen kvar, om någon undrar). Och han städade tydligen upp lite efter Magnus Sandelins artikel i Expressen. Men den som inte tror att den typ av material som SKMA tar upp skulle vara vanligt förekommande hos Jinge kan läsa här, här, här, här, här, här, här, här, här och här. Bland annat.
Det mest perfida är dock Jinges hävdande att anklagelserna mot honom skulle vara orkestrerade från Israel. Det har vi det igen - det antisemitiska konspirationstänkandet. Vänsterbloggare skyndar tanklöst till hans försvar och kallar en organisation som de snarare borde vara lierade med om de menar allvar med sin antirasism, alltså SKMA, för "Israels advokater". Men detta handlar inte om israelisk politik. Det handlar om den judiska befolkningen i Sverige och runtomkring i vår omvärld; det handlar om den judiska minoritetens rätt till respekt, rätt att slippa hatpropaganda och demagogi - även när den uppträder i vänsterdräkt.
"Judar” och ”Israel” utgör ett huvudintresse på bloggen och ämnena behandlas regelmässigt utifrån antijudiska stereotyper och demoniserande bilder. I all oändlighet upprepas budskap som ”Hade Obama inte krälat framför den judiska sionistmaffian AIPAC & Co hade vi aldrig hört talas om honom, USA:s politik styrs direkt från Tel Aviv”, ”Ett tips är att om man vill veta mer om hur världen styrs, kan man alltid lägga till Rothschild, Rockefeller eller Kissinger som ett extra sökord”, ”Sionisterna med förintelseindustrins miljarder dollar har köpt upp allt motstånd inom de viktigaste sektorerna runt om i världen”, ”Talmud uppmuntrar judarna att ta död på kristna”, och så vidare i samma stil.
När Expressen skriver om Knutbyförsamlingen ser Flücht detta som en ”judisk” attack på kristendomen. Med ett ordval som kunde ha hämtats från svensk nazistpress på 1930- och 1940-talen proklameras att ”Familjen Bonnier förlöjligar Jesus”. När Flücht ”analyserar” Mellanösternkonflikten låter det så här: ”Judar och araber har levt sida vid sida under vad som närmast kan kallas evinnerlig tid. Men redan då Muhammed var tre år stod det klart att judarna var ute efter hans liv. Orsaken var tämligen enkel, de insåg att den lilla gossen var profet men han var ättling till Ismael och inte till Isak, en profet som således inte var jude. Sådant omkullkastar den gamla skrönan om ’det utvalda folket’ och givetvis också talet om att Gud gett dem landet.”
En av Flüchts återkommande gästskribenter är en Radio Islam-beundrare som bland annat hävdar att Lewinskyaffären ”var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton”. En annan återkommande gäst är tecknaren Carlos Latuff, som vann andrapriset i den antisemitiska teckningstävlingen i Iran häromåret.
Att innehållet i de ”Israelkritiska” texter som publiceras på bloggen i stor utsträckning färgas av eller öppet förfäktar antijudiska uppfattningar kan ingen med minsta kunskap om eller känslighet för antisemitism undgå att notera.
Varför tar vi upp denna utanför internet lättviktiga men där väl synliga politiska blogg? Skälet är att Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en annonsbilaga till senaste numret av Journalisten (2/2009) meddelat att Jinge är en av hans favoritbloggar. Jinge, säger Ohly, är ”alltid uppdaterad och aktuell”.
Det är skrämmande och synnerligen illavarslande att ledaren för ett riksdagsparti anger en antisemitisk blogg som sin favoritlektyr. Tror Lars Ohly att antisemitiska föreställningar och idéer är detsamma som kritik av Israel? Känner han inte igen vad flertalet inom den politiska vänstern på 1940-talet omedelbart hade identifierat som antisemitiska idéer och språkbruk?
Det är välgörande att läsa detta klarspråk. Man kan ju hoppas att det går upp en talgdank för Ohly. Det är inte okej att en av de som förhoppningsvis kommer att ingå i vår nästa regering anger en antisemitisk blogg som favoritlektyr. Det är förstås vanskligt att översätta situationen direkt, men jag tänker mig att det skulle kunna utgöra en nästan-parallell om Nyamko Sabuni angett en islamofobisk blogg som exempelvis Muslimska friskolan som en av de bloggar hon med behållning regelbundet läser.
Men när Svenskans ledarredaktion tar upp saken sker det under rubriken "Ohly kritiseras för 'antisemitisk' blogg" Varför sätts ordet antisemitisk här inom citationstecken?
Uppdatering: Nu har de ändrat till "Ohly kritiseras för 'antisemitisk blogg'".
Uppdatering 2: Detta väcker naturligtvis den primitiva instinkten hos vissa till vänster (en av dem ger sin fantasi fritt utlopp gällande mitt ursprung och yrar om "ni judar" i en kommentar till denna postning), att det hela måste handla om normal och berättigad "kritik av Israel". Men läs då en av de postningar som kommittén hänför sig till, den som bär den trettiotalsdoftande rubriken "Familjen Bonnier förlöjligar Jesus". Jinge har förstås kommentatorer som förstår precis vad det handlar om. En av den skriver:
Haha… :-)
Jag förstår att israeliterna blir upprörga jinge. Men de är faktiskt värda all kritik eftersom de fortsätter med sitt folkmord på araber. Skönt att höra att en gammal skiva från proggtiden nu igen. Men du kommer att få skit från judar både i och utom landet.
Och när nästa kommentator är sund nog att påpeka det bisarra i att Jinge med sin föregivna "antirasistiska" image tillåter denna typ av kommentarer på bloggen (på strid mot de regler han påstår sig ha) så svarar Jinge med total förvåning...
Uppdatering 3: Jinge ljuger i sin respons på artikeln & påstår att det inte skulle gå att hitta de saker som artikeln tar upp på hans blogg. Han påstår att han själv i vilket fall som helst bara skrivit en av de saker som tas upp: den där historien om Muhammed. Men som synes av min uppdatering nr 2 ovan är detta inte sant. Och Magnus Sandelin bidrar med skärmdumpningar som visar några av de "antirasistiska" kommentarer SKMA tar upp.
Att han regelbundet upplåter sin blogg åt antisemiten Lasse Wilhelmsson anser sig tydligen inte Jinge ha något eget ansvar för. Här är för övrigt den postning där Wilhelmsson fantiserar om Lewinskyaffären som "en typisk mossadfälla". Och det är ju inte den enda anmärkningsvärda saken som står där, liksom. Inte heller är det det enda anmärkningsvärda bidraget av hr Wilhelmsson. I övrigt är det ju möjligt att Jinge passat på att städa bort en och annan kommentar på sistone, inte vet jag. Han städade i efterhand bort en av de kommentarer jag tog upp i en tidigare postning (jag har dock skärmdumpen kvar, om någon undrar). Och han städade tydligen upp lite efter Magnus Sandelins artikel i Expressen. Men den som inte tror att den typ av material som SKMA tar upp skulle vara vanligt förekommande hos Jinge kan läsa här, här, här, här, här, här, här, här, här och här. Bland annat.
Det mest perfida är dock Jinges hävdande att anklagelserna mot honom skulle vara orkestrerade från Israel. Det har vi det igen - det antisemitiska konspirationstänkandet. Vänsterbloggare skyndar tanklöst till hans försvar och kallar en organisation som de snarare borde vara lierade med om de menar allvar med sin antirasism, alltså SKMA, för "Israels advokater". Men detta handlar inte om israelisk politik. Det handlar om den judiska befolkningen i Sverige och runtomkring i vår omvärld; det handlar om den judiska minoritetens rätt till respekt, rätt att slippa hatpropaganda och demagogi - även när den uppträder i vänsterdräkt.
onsdag, februari 11, 2009
Konstifika svar - men ändå en debatt som på sätt och vis innebär framsteg
Tyvärr får jag inte utrymme att gå i svaromål mot herrarna Wirtén & Ramsay i Expressen. Vilken tur att man i alla fall har sin blogg i ett sådant läge.
Medan Ramsays svar till mig angående hans bild av shoah mest verkar bygga på en icke-läsning av vad jag faktiskt skrev (jag förnekade inte att det fanns judar som användes som slavarbetskraft under Tredje riket, tvärtom tog jag faktiskt upp det), och en oförmåga att förstå distinktionen mellan frågan om vilka offer som var i flertal och vad som motiverade själva shoah, tycker jag Wirtén istället ogenerat byter fot och gör mig till en projektionsskärm för sin bild av de där erbarmliga liberalerna. Han inleder såhär:
När jag skrev att även liberaler kan ha antisemitiska föreställningar, och hänvisade till en undersökning, blev Charlotte Wiberg (7/2) rasande arg. Liberaler är ju alltid skuldfria.
Det lustiga, eller kanske snarare sorglustiga, här är ju att jag & Wirtén står på samma politiska sida. Jag brukar förvisso kalla mig vänsterliberal, men betoningen är mer på vänster än på liberal. Och faktum är att just Arenavänstern, där Wirtén är en ledande figur, ofta ter sig mycket sympatisk i mina ögon (vilket inte innebär att jag inte också kan vara kritisk till Wirtén i vissa frågor, som hur han genom åren förhållit sig till yttringar av antisemitism). Jag har verkligen ingen anledning att bli "rasande" för att Wirtén tar upp antisemitism bland liberaler. Men som kvinna är det inte första gången jag erfar att mina argument ignoreras och att mitt (inbillade) känslotillstånd istället blir föremål för uppmärksamhet. För att ta det igen: min reaktion mot Wirténs sätt att använda sig av FFLH/BRÅ-rapporten handlade om att han använde den på ett missvisande sätt, och i syfte att vifta bort en diskussion om antisemitism och vänstern. I sin första artikel skrev han: "Ramsays och andras omsorg om just vänstern är också förbryllande." Och fortsatte med att hänvisa till den där rapporten som minsann visade att det var borgerligheten, inte vänstern, som hade problem med antisemitism. Nu heter det plötligt att "Bara en idiot kan förneka vänsterns problem." Jaha - då var väl Wirtén själv en idiot i sin förra artikel då alltså.
Men det är förstås väldigt bra att Wirtén nu så tydligt markerar att han inser att det finns ett problem. Man kan i och för sig notera att han förlägger problemet hos den "nationella vänstern", den som är mot EU osv - alltså hos den vänster han själv inte tillhör, vilket gör att han fortsatt kan föreställa sig antisemitismen som ett problem främst för "de andra" s a s. Jag tycker ändå att responsen innebär ett framsteg of sorts - och att hela diskussionen faktiskt gör det; en diskussion mellan tre personer med vänstersympatier där alla tre i slutändan åtminstone verkar eniga om att vi inom vänstern behöver vara mer alerta på uttryck för antisemitism.
Ps. Återkommer eventuellt senare med fler kommentarer om Ramsays bild av förintelsen (som jag fortfarande tycker verkligen behöver kommenteras, även om jag tagit upp den något mer i en tidigare bloggpostning förutom i Expressenartikeln)
Uppdatering: Jonathan tar upp debatten.
Medan Ramsays svar till mig angående hans bild av shoah mest verkar bygga på en icke-läsning av vad jag faktiskt skrev (jag förnekade inte att det fanns judar som användes som slavarbetskraft under Tredje riket, tvärtom tog jag faktiskt upp det), och en oförmåga att förstå distinktionen mellan frågan om vilka offer som var i flertal och vad som motiverade själva shoah, tycker jag Wirtén istället ogenerat byter fot och gör mig till en projektionsskärm för sin bild av de där erbarmliga liberalerna. Han inleder såhär:
När jag skrev att även liberaler kan ha antisemitiska föreställningar, och hänvisade till en undersökning, blev Charlotte Wiberg (7/2) rasande arg. Liberaler är ju alltid skuldfria.
Det lustiga, eller kanske snarare sorglustiga, här är ju att jag & Wirtén står på samma politiska sida. Jag brukar förvisso kalla mig vänsterliberal, men betoningen är mer på vänster än på liberal. Och faktum är att just Arenavänstern, där Wirtén är en ledande figur, ofta ter sig mycket sympatisk i mina ögon (vilket inte innebär att jag inte också kan vara kritisk till Wirtén i vissa frågor, som hur han genom åren förhållit sig till yttringar av antisemitism). Jag har verkligen ingen anledning att bli "rasande" för att Wirtén tar upp antisemitism bland liberaler. Men som kvinna är det inte första gången jag erfar att mina argument ignoreras och att mitt (inbillade) känslotillstånd istället blir föremål för uppmärksamhet. För att ta det igen: min reaktion mot Wirténs sätt att använda sig av FFLH/BRÅ-rapporten handlade om att han använde den på ett missvisande sätt, och i syfte att vifta bort en diskussion om antisemitism och vänstern. I sin första artikel skrev han: "Ramsays och andras omsorg om just vänstern är också förbryllande." Och fortsatte med att hänvisa till den där rapporten som minsann visade att det var borgerligheten, inte vänstern, som hade problem med antisemitism. Nu heter det plötligt att "Bara en idiot kan förneka vänsterns problem." Jaha - då var väl Wirtén själv en idiot i sin förra artikel då alltså.
Men det är förstås väldigt bra att Wirtén nu så tydligt markerar att han inser att det finns ett problem. Man kan i och för sig notera att han förlägger problemet hos den "nationella vänstern", den som är mot EU osv - alltså hos den vänster han själv inte tillhör, vilket gör att han fortsatt kan föreställa sig antisemitismen som ett problem främst för "de andra" s a s. Jag tycker ändå att responsen innebär ett framsteg of sorts - och att hela diskussionen faktiskt gör det; en diskussion mellan tre personer med vänstersympatier där alla tre i slutändan åtminstone verkar eniga om att vi inom vänstern behöver vara mer alerta på uttryck för antisemitism.
Ps. Återkommer eventuellt senare med fler kommentarer om Ramsays bild av förintelsen (som jag fortfarande tycker verkligen behöver kommenteras, även om jag tagit upp den något mer i en tidigare bloggpostning förutom i Expressenartikeln)
Uppdatering: Jonathan tar upp debatten.
måndag, februari 09, 2009
Kul - men glöm inte kryssa i genusrutan!
Svenskan har börjat med en rolig grej, nämligen en Under strecket-blogg som ska botanisera i det stora arkiv av understreckare som byggts upp sedan 1918 (och må det fortsätta växa länge än).
En bra idé alltså men jag hoppas att bloggen inte bara kommer att ägna sig åt hyllanden av den egna tidningen, utan också rymma lite självkritiska reflektioner. Som det där med könsfördelningen till exempel. Att kolla in könsfördelningen bland det tidningsmaterial som kanske kan kallas det tyngsta intellektuella stoffet har varit en återkommande grej här på bloggen ända sedan den kom till. Första gången jag kollade, i juli 2006, var bara fyra av tjugoåtta kontrollerade understreckare författade av kvinnor - tre månader senare var de dubbelt så många, alltså åtta av tjugoåtta - ytterligare fyra månader senare hade andelen sjunkit till sex av tjugoåtta, och när jag återkom till ämnet i somras var de (antalet understreckare författade av kvinnor alltså) åtta av trettio. När jag kollar idag ser jag elva "kvinnliga understreckare" mot tjugo "manliga". Med lite god vilja kan man tycka att det går framåt alltså, men det går jävligt trögt.
En bra idé alltså men jag hoppas att bloggen inte bara kommer att ägna sig åt hyllanden av den egna tidningen, utan också rymma lite självkritiska reflektioner. Som det där med könsfördelningen till exempel. Att kolla in könsfördelningen bland det tidningsmaterial som kanske kan kallas det tyngsta intellektuella stoffet har varit en återkommande grej här på bloggen ända sedan den kom till. Första gången jag kollade, i juli 2006, var bara fyra av tjugoåtta kontrollerade understreckare författade av kvinnor - tre månader senare var de dubbelt så många, alltså åtta av tjugoåtta - ytterligare fyra månader senare hade andelen sjunkit till sex av tjugoåtta, och när jag återkom till ämnet i somras var de (antalet understreckare författade av kvinnor alltså) åtta av trettio. När jag kollar idag ser jag elva "kvinnliga understreckare" mot tjugo "manliga". Med lite god vilja kan man tycka att det går framåt alltså, men det går jävligt trögt.
lördag, februari 07, 2009
Egomania
Idag finns det inte bara en utan två artiklar av mig att läsa i tryckmedia. Men också på nätet. Nämligen en inledare i Fria Tidningen angående den där Rosengårdsrapporten, och en artikel i Expressen Kultur med anledning av antisemitismdebatten.
När man lämnar ifrån sig en text till en redaktion får man vara beredd på att den inte följer ens egna tankar med det hela till punkt och pricka. Jag hade själv satt det rätt pluggiga rubrikförslaget "Hukande och teoretiserande - två sätt att förhålla sig till frågan om vänstern och antisemitismen". Expressenredaktionen satte istället rubriken
----------------------------------
Andra skriver också:
- David N om en grym tysk saga
- Heja! om när det är fel att låna ut pengar
- Jonathan om en obehaglig eufemism
- Opassande om den stundande piraträttegången
.. och så Vänstra Stranden om Centern
----------------------------------
Så var det det där med "Neger Niggersson", "apajäveln" och så vidare... Jag skulle vilja skriva mer om det men saknar egentligen ord. Ett par saker står i alla fall klara: detta handlar inte bara om "enstaka rötägg", och toleransen för hur illa poliser får bete sig är skyhög. Hur länge till?
När man lämnar ifrån sig en text till en redaktion får man vara beredd på att den inte följer ens egna tankar med det hela till punkt och pricka. Jag hade själv satt det rätt pluggiga rubrikförslaget "Hukande och teoretiserande - två sätt att förhålla sig till frågan om vänstern och antisemitismen". Expressenredaktionen satte istället rubriken
Gamla synder
och därefter ingresstexten "Varken Per Wirtén eller Anders Ramsay har fullt ut förstått judehatets rötter." Det låter ju nästan som att jag själv gör anspråk på att göra det. Det gör jag inte, men det kanske verkar så. Som sagt, man får vara beredd på att redaktörer inte ser på ens text med samma ögon som man själv, och det behöver ju inte vara fel. Ibland upptäcker de något man själv inte sett.----------------------------------
Andra skriver också:
- David N om en grym tysk saga
- Heja! om när det är fel att låna ut pengar
- Jonathan om en obehaglig eufemism
- Opassande om den stundande piraträttegången
.. och så Vänstra Stranden om Centern
----------------------------------
Så var det det där med "Neger Niggersson", "apajäveln" och så vidare... Jag skulle vilja skriva mer om det men saknar egentligen ord. Ett par saker står i alla fall klara: detta handlar inte bara om "enstaka rötägg", och toleransen för hur illa poliser får bete sig är skyhög. Hur länge till?
onsdag, februari 04, 2009
Att blunda eller inte
Per Wirtén skriver en svarsartikel till Anders Ramsay i Expressen idag (jag bemöter Ramsays artikel här), och visar att han inte begripit mycket av den problematik Ramsay - och före honom Sandelin - velat ta upp. I vanlig ordning hukar Wirtén bakom den FFLH-rapport som visar att ungdomar med vänstersympatier är mindre intoleranta mot judar, muslimer och homosexuella än dito med högersympatier. Tänk att Forum för levande historia är så populärt att plocka fram i vissa lägen, när det är så impopulärt i andra.
Ja, borgerlighetens fördomsprofil borde i och för sig - tycker jag - diskuteras oftare och mer ingående. Det är en fördomsprofil som inte skriks ut på gator och torg utan odlas med diskretion för att väl (nu ventilerar jag kanske min egen fördomsprofil?) på sin höjd öppet ventileras med likasinnade över nån dyr konjak (ja nu talar jag alltså inte om extremhögern). Wirtén har dock faktiskt fel när han ställer folkpartisympatisörer och moderatsympatisörer på ett och samma bräde. De förstnämnda var i undersökningen faktiskt såväl mindre antisemitiska och mindre homofoba än genomsnittet; och mer toleranta i båda dessa hänseenden än sossesympatisörer (dem som Per själv tillhör alltså).
Men varför ska man överhuvudtaget ständigt lyfta fram högerspöket istället för att ägna sig åt lite vänsterintrospektion? Det är vad Ramsay försökte göra, och det finns fler med honom som insett nödvändigheten av detta på sistone. Vi som inte blundar tenderar att säga samma sak: nej, vänstern är inte särskilt antisemitisk - men den bagatelliserar, den vägrar diskutera, den vägrar se och erkänna antisemitismen som ett problem. Den har blundat så länge att den verkar blivit blind, så blind att den inte har några fungerande stoppmekanismer mot antisemitiska uttryck längre. Wirtén är själv en av dem som länge ägnat sig åt att hellre försvara antisemitism än att attackera den. Han försvarade Mana med en slags ryggmärgsreflex istället för att ta anklagelsen mot denna tidskrift på allvar. Han gjorde likadant med teologen Jan Bergman, som i sin tur försvarade den grovt antisemitiska Radio Islam med hjälp av antijudiskt tankegods. Det är ju oerhört trist att han reagerar med samma gamla ryggmärgsreflex igen - d v s förneka, blunda och hålla för öronen, samtidigt som han pekar finger åt budbäraren - och att han dessutom samtidigt har mage att påstå att "antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism". Om så har skett Per, så är det nog no thanks to you.
I sak ger jag ändå Per Wirtén delvis rätt. Jag tycker det verkar mindre fruktbart att som Ramsay kliniskt separera antisemitism från rasism (som också kan träffa judar). Jag håller med om att Ramsay förenklar. Men det tycker jag att Wirtén själv uppenbarligen vill göra också. Och medan Ramsay faktiskt inser att solidariteten med den judiska minoriteten är viktigare än att sluta vänsterleden så står Wirtén för det motsatta förhållningssättet. Varför inte istället försöka ta till sig det som står i exempelvis Sandelins artiklar - varför inte öppna ögonen för vad som försiggår på sina håll i den vänstra bloggosfären, och reagera mot det?
En som tvärtom törs hålla ögonen öppna är Göteborgspostens Lawen Mohtadi. Hon har skrivit en fin krönika på temat låsta positioner i Gazakrigets spår, och jag avslutar med att citera ur den:
På Expressens kultursida har Magnus Sandelin frågat sig varför vänstern är så tyst när antisemitism sker i vänsterns namn. På Sydsvenskans kultursida tillrättavisar, milt uttryckt, Petter Larsson och Lasse Söderberg journalistkollegan Thomas Lunderquist när han försöker ge uttryck för den oro Malmös judar känner inför de hot och trakasserier de utsätts för. Varför?
Om jag får ge mig på en förklaring handlar det om de låsta positioner skribenter, debattörer och aktivister intar när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Om man känner sorg och bestörtning över Gazabornas lidande den senaste månaden måste man försöka överträffa varandra i att utmåla Israel som ondskan och israeler som kallblodiga människor. Man måste ifrågasätta Israels existens och man måste fördöma sionismen. Men det är att blunda för det komplexa, för det som inte är trösterikt svart eller vitt. Det är avvisa det krävande. Framför allt är det ett förnekande av människors rädslor. Och av deras sorger.
En fråga dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. Har personer med privilegiet att göra sig hörda på en kultursida ett annorlunda ansvar än de som saknar det privilegiet? Frågan finner inget svar, men jag kan tycka att det finns något nedslående med skribenter som har som journalistisk hållning att försvara en trygg position eller ett åsiktspaket. Det är de föreskrivna åsiktspaketen som gör det möjligt att förminska Gazabornas lidande eller att vifta bort den så farliga antisemitismen.
Ps. Fler lästips finns hos Jonathan.
Ja, borgerlighetens fördomsprofil borde i och för sig - tycker jag - diskuteras oftare och mer ingående. Det är en fördomsprofil som inte skriks ut på gator och torg utan odlas med diskretion för att väl (nu ventilerar jag kanske min egen fördomsprofil?) på sin höjd öppet ventileras med likasinnade över nån dyr konjak (ja nu talar jag alltså inte om extremhögern). Wirtén har dock faktiskt fel när han ställer folkpartisympatisörer och moderatsympatisörer på ett och samma bräde. De förstnämnda var i undersökningen faktiskt såväl mindre antisemitiska och mindre homofoba än genomsnittet; och mer toleranta i båda dessa hänseenden än sossesympatisörer (dem som Per själv tillhör alltså).
Men varför ska man överhuvudtaget ständigt lyfta fram högerspöket istället för att ägna sig åt lite vänsterintrospektion? Det är vad Ramsay försökte göra, och det finns fler med honom som insett nödvändigheten av detta på sistone. Vi som inte blundar tenderar att säga samma sak: nej, vänstern är inte särskilt antisemitisk - men den bagatelliserar, den vägrar diskutera, den vägrar se och erkänna antisemitismen som ett problem. Den har blundat så länge att den verkar blivit blind, så blind att den inte har några fungerande stoppmekanismer mot antisemitiska uttryck längre. Wirtén är själv en av dem som länge ägnat sig åt att hellre försvara antisemitism än att attackera den. Han försvarade Mana med en slags ryggmärgsreflex istället för att ta anklagelsen mot denna tidskrift på allvar. Han gjorde likadant med teologen Jan Bergman, som i sin tur försvarade den grovt antisemitiska Radio Islam med hjälp av antijudiskt tankegods. Det är ju oerhört trist att han reagerar med samma gamla ryggmärgsreflex igen - d v s förneka, blunda och hålla för öronen, samtidigt som han pekar finger åt budbäraren - och att han dessutom samtidigt har mage att påstå att "antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism". Om så har skett Per, så är det nog no thanks to you.
I sak ger jag ändå Per Wirtén delvis rätt. Jag tycker det verkar mindre fruktbart att som Ramsay kliniskt separera antisemitism från rasism (som också kan träffa judar). Jag håller med om att Ramsay förenklar. Men det tycker jag att Wirtén själv uppenbarligen vill göra också. Och medan Ramsay faktiskt inser att solidariteten med den judiska minoriteten är viktigare än att sluta vänsterleden så står Wirtén för det motsatta förhållningssättet. Varför inte istället försöka ta till sig det som står i exempelvis Sandelins artiklar - varför inte öppna ögonen för vad som försiggår på sina håll i den vänstra bloggosfären, och reagera mot det?
En som tvärtom törs hålla ögonen öppna är Göteborgspostens Lawen Mohtadi. Hon har skrivit en fin krönika på temat låsta positioner i Gazakrigets spår, och jag avslutar med att citera ur den:
På Expressens kultursida har Magnus Sandelin frågat sig varför vänstern är så tyst när antisemitism sker i vänsterns namn. På Sydsvenskans kultursida tillrättavisar, milt uttryckt, Petter Larsson och Lasse Söderberg journalistkollegan Thomas Lunderquist när han försöker ge uttryck för den oro Malmös judar känner inför de hot och trakasserier de utsätts för. Varför?
Om jag får ge mig på en förklaring handlar det om de låsta positioner skribenter, debattörer och aktivister intar när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Om man känner sorg och bestörtning över Gazabornas lidande den senaste månaden måste man försöka överträffa varandra i att utmåla Israel som ondskan och israeler som kallblodiga människor. Man måste ifrågasätta Israels existens och man måste fördöma sionismen. Men det är att blunda för det komplexa, för det som inte är trösterikt svart eller vitt. Det är avvisa det krävande. Framför allt är det ett förnekande av människors rädslor. Och av deras sorger.
En fråga dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. Har personer med privilegiet att göra sig hörda på en kultursida ett annorlunda ansvar än de som saknar det privilegiet? Frågan finner inget svar, men jag kan tycka att det finns något nedslående med skribenter som har som journalistisk hållning att försvara en trygg position eller ett åsiktspaket. Det är de föreskrivna åsiktspaketen som gör det möjligt att förminska Gazabornas lidande eller att vifta bort den så farliga antisemitismen.
Ps. Fler lästips finns hos Jonathan.
måndag, februari 02, 2009
Det där med vänstern och antisemitismen, igen
Jag skrev en text på temat till SKMA:s nyhetsbrev för några månader sedan, och nu finns den ute på nätet som pdf - här.
Under lång tid har jag känt mig ganska ensam som vänstermänniska med intresse för antisemitiska uttryck av idag, och med ett kritiskt öga mot den egna politiska hemvisten. Men nu tycker jag allt fler röster har börjat höras. Ett exempel är Anders Ramsay, som i förra veckan publicerade en artikel i Expressen på temat "Varför har vänstern så svårt att förstå antisemitismen?" Ramsay pekar på något viktigt, nämligen att vänsterns antirasistiska självförståelse handlar om att ständigt ta ställning för dem som uppfattas som svaga och maktlösa, medan antisemitismen kan beskrivas som en form av ressentiment som får sin näring ur föreställningar om makt, överhet och rikedom. Detta är dock bara en sida av antisemitismen, och jag tycker samtidigt Ramsay gör det alldeles för enkelt för sig när han resonerar omkring förintelsens betydelse för förståelsen av antisemitism:
Förintelsen motiverades av föreställningen om judar som undermänniskor. Den riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa som var i vägen för ett Tyskland som ville kompensera sin avsaknad av kolonier. Deras position liknade därför också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete.
Förintelsen har på så sätt skymt den ursprungliga antisemitismens karaktär av en falsk antikapitalism. Om den bara är en variant av rasism kan den deklarerade antirasisten därför i sin självförståelse inte vara antisemit.
Detta är förstås en alldeles för platt och ensidig, för att inte säga direkt falsk bild av Shoah, förintelsen av judar. Denna förintelse drevs ju av en ideologi där juden inte bara sågs som en undermänniska utan också som en mycket mäktig och farlig fiende. I den förvirrade nationalsocialistiska världsbilden var juden både kapitalist och bolsjevik, både en destruktiv parasit som det gällde att ta ifrån allt av värde och en osynlig manipulatör som konspirerade mot Tyskland i utlandet. Hur svårt det förmodligen kunde vara att få ihop det för den enskilde nationalsocialisten beskrivs skönlitterärt av Jonathan Littell i De välvilliga. Där besöker exempelvis huvudpersonen en grupp så kallade "bergsjudar" i Ukraina vars rasmässiga status noggrannt måste undersökas innan deras öde avgörs, och han erfar hur deras sparsmakade möblemang av resesällskapet förklaras med att "de måste ha gömt undan sina dyrbarheter i god tid". Hur just den judiska befolkningen såväl inom Tyskland som på ockuperad (och inte bara östlig) mark betraktades som en rik mjölkko som skulle tömmas till sista droppen är också väl belagt. Allt togs ifrån judarna, och de tvingades oavlåtligen själva betala för sin förnedring och sin undergång - de fick själva köpa eller tillverka de gula davidsstjärnorna att sätta på klädseln; vissa betalade till och med sina egna biljetter till Auschwitz. Ruth Klüger skrev i sin självbiografi Leva vidare - en sann berättelse: "Nazisterna tog betalt för allt, och denna kommersiella cynism påminner mycket om den ovana som de påstod att judarna hade. Var man än kunde göra en smutsig profit, även om den var så liten som tio pfennig per judestjärna, så håvade nazisterna in pengarna." (s. 58)
Problemet med Ramsays text är emellertid framför allt hans sätt att jämställa förintelsen av judar med exploateringen av "befolkningen i kolonierna", i det att "deras öde (också) blev slavarbete". Visst fanns det judar som blev slavarbetare. Men bara om det fanns ett nödtvång därtill s a s. Målsättningen var att utrota hela folkgruppen - en målsättning man, med undantag för romerna, inte hade ifråga om koloniernas övriga befolkning.
Ramsay utgår från den klassiska marxistiska synen på antisemitism som missriktad antikapitalism, och missar därför - som jag ser det - att ta in dess mångfasetterade karaktär. Samtidigt frångår han obegripligt nog denna tolkning just ifråga om förintelsen, vilket bara medför en ytterligare stympning av realiteterna eftersom den missriktade antikapitalismen trots allt ingick som en del av förintelsens logik, och manifesterade sig i den extrema exploateringen av dess judiska offer. Att vänstern har svårt att handskas med antisemitism beror nog, skulle jag tro, inte på att förintelsen kastat en skugga över "antisemitismens ursprungliga karaktär". Men Ramsay är ändå inne och tafsar på en delförklaring med sitt påpekande av den antirasistiska självförståelsens fyrkantiga karaktär.
Under lång tid har jag känt mig ganska ensam som vänstermänniska med intresse för antisemitiska uttryck av idag, och med ett kritiskt öga mot den egna politiska hemvisten. Men nu tycker jag allt fler röster har börjat höras. Ett exempel är Anders Ramsay, som i förra veckan publicerade en artikel i Expressen på temat "Varför har vänstern så svårt att förstå antisemitismen?" Ramsay pekar på något viktigt, nämligen att vänsterns antirasistiska självförståelse handlar om att ständigt ta ställning för dem som uppfattas som svaga och maktlösa, medan antisemitismen kan beskrivas som en form av ressentiment som får sin näring ur föreställningar om makt, överhet och rikedom. Detta är dock bara en sida av antisemitismen, och jag tycker samtidigt Ramsay gör det alldeles för enkelt för sig när han resonerar omkring förintelsens betydelse för förståelsen av antisemitism:
Förintelsen motiverades av föreställningen om judar som undermänniskor. Den riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa som var i vägen för ett Tyskland som ville kompensera sin avsaknad av kolonier. Deras position liknade därför också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete.
Förintelsen har på så sätt skymt den ursprungliga antisemitismens karaktär av en falsk antikapitalism. Om den bara är en variant av rasism kan den deklarerade antirasisten därför i sin självförståelse inte vara antisemit.
Detta är förstås en alldeles för platt och ensidig, för att inte säga direkt falsk bild av Shoah, förintelsen av judar. Denna förintelse drevs ju av en ideologi där juden inte bara sågs som en undermänniska utan också som en mycket mäktig och farlig fiende. I den förvirrade nationalsocialistiska världsbilden var juden både kapitalist och bolsjevik, både en destruktiv parasit som det gällde att ta ifrån allt av värde och en osynlig manipulatör som konspirerade mot Tyskland i utlandet. Hur svårt det förmodligen kunde vara att få ihop det för den enskilde nationalsocialisten beskrivs skönlitterärt av Jonathan Littell i De välvilliga. Där besöker exempelvis huvudpersonen en grupp så kallade "bergsjudar" i Ukraina vars rasmässiga status noggrannt måste undersökas innan deras öde avgörs, och han erfar hur deras sparsmakade möblemang av resesällskapet förklaras med att "de måste ha gömt undan sina dyrbarheter i god tid". Hur just den judiska befolkningen såväl inom Tyskland som på ockuperad (och inte bara östlig) mark betraktades som en rik mjölkko som skulle tömmas till sista droppen är också väl belagt. Allt togs ifrån judarna, och de tvingades oavlåtligen själva betala för sin förnedring och sin undergång - de fick själva köpa eller tillverka de gula davidsstjärnorna att sätta på klädseln; vissa betalade till och med sina egna biljetter till Auschwitz. Ruth Klüger skrev i sin självbiografi Leva vidare - en sann berättelse: "Nazisterna tog betalt för allt, och denna kommersiella cynism påminner mycket om den ovana som de påstod att judarna hade. Var man än kunde göra en smutsig profit, även om den var så liten som tio pfennig per judestjärna, så håvade nazisterna in pengarna." (s. 58)
Problemet med Ramsays text är emellertid framför allt hans sätt att jämställa förintelsen av judar med exploateringen av "befolkningen i kolonierna", i det att "deras öde (också) blev slavarbete". Visst fanns det judar som blev slavarbetare. Men bara om det fanns ett nödtvång därtill s a s. Målsättningen var att utrota hela folkgruppen - en målsättning man, med undantag för romerna, inte hade ifråga om koloniernas övriga befolkning.
Ramsay utgår från den klassiska marxistiska synen på antisemitism som missriktad antikapitalism, och missar därför - som jag ser det - att ta in dess mångfasetterade karaktär. Samtidigt frångår han obegripligt nog denna tolkning just ifråga om förintelsen, vilket bara medför en ytterligare stympning av realiteterna eftersom den missriktade antikapitalismen trots allt ingick som en del av förintelsens logik, och manifesterade sig i den extrema exploateringen av dess judiska offer. Att vänstern har svårt att handskas med antisemitism beror nog, skulle jag tro, inte på att förintelsen kastat en skugga över "antisemitismens ursprungliga karaktär". Men Ramsay är ändå inne och tafsar på en delförklaring med sitt påpekande av den antirasistiska självförståelsens fyrkantiga karaktär.