Sist det begav sig riktigt ordentligt var väl vid förra sekelskiftet (se t ex denna artikel).
Det är Margareta Flygt som i Sydsvenskan uppmärksammar mig på saken:
"I det senaste numret av svenska Elle kan man läsa ett upplevelsereportage om så kallad tantramassage. Reportern har åkt till Berlin – för än får man nog åka söderut för denna upplevelse – för att njuta. Att naken tillsammans med en annan naken man eller kvinna bli smekt, mjukt masserad och sedan sexuellt tillfredställd sägs vara den senaste hälsotrenden. 'Intimdelarna blir utförligt masserade, fram till den totala extasen' står det på ett av massageinstitutens hemsida. Allt i spaoasernas och nyreligiositetens tidevarv."
Och Flygt uppmärksammar också den totala dubbelmoral det innebär att det anses okej att köpa sexuell tillfredsställelse i det ena sammanhanget (tantramassage på spaklinik) men inte i det andra (vid reguljärt samlag eller annan sexuell handling med en prostituerad).
måndag, mars 31, 2008
söndag, mars 30, 2008
Brännpunkter
Vi blir allt fler som vill upprätta ett slags minimum av mänsklig värdighet i samhällets sätt att fungera. Så är i alla fall mitt intryck. I början av den här månaden efterlyste författaren Stefan L Holm en "samhällelig värdighetsgaranti för sörjande" - en slags försäkring avsedd att "vara en garanti för försörjningen under en människas sorgeperiod". Att det kan behövas särskild hjälp i en sorgesituation är nog de flesta i grunden på det klara med. Men det gäller att verkligen förstå konsekvenserna av att sådan hjälp i praktiken ofta saknas, och att samhället inte ställer upp. Vi är rätt utlämnade till oss själva och vår eventuella, inte alltid perfekta sociala miljö när det händer att en närstående - ett barn, en livskamrat, förälder - dör. Holms exempel är detta: "Den 13 januari avled en trettonårig flicka i Gagnefs kommun i Dalarna i leukemi. Hennes föräldrar sjukskrev sig givetvis men mamman nekades sedan sjukpenning efter en vecka. Detta menar Försäkringskassan är en sannskyldig tolkning av lagens bokstav." Och visst har han rätt i att detta är ett tecken på fattigdom. Brist på humanitet. Själv tänker jag på ett tv-reportage om barn i hushåll som vräks, där ett av exemplen var just en mor och dotter som förlorat mannen/fadern. Kvinnan hade inte kunnat "sköta sitt liv" och sin ekonomi under sin långa sorgeperiod; resultatet blev alltså att hon och hennes barn vräktes från sitt hem. Visst är detta ovärdigt ett så kallat "välfärdssamhälle". Holm skriver: "I Sverige fridlyser vi blommor och skyddar särskilt sårbara biotoper med lagstiftning. Det är utmärkt. Nu är det hög tid att genom lagstiftning skydda också människolivets mest sårbara områden. Om frid ska kunna lysas över en avliden människas minne, så måste också sorgen fridlysas!"
Men det finns fler sårbara områden än sorgens som skulle behöva skyddas. Åsa Moberg efterfrågade igår i en Brännpunktartikel helt sonika "en ny människosyn från de politiskt ansvariga". Det är den i alliansens händer alltmer sadistiskt präglade arbetslinjen som Moberg ifrågasätter.
"Det fanns grundläggande fel med arbetarrörelsens ordlista, och dessa fel blir ännu tydligare i den nya moderata versionen.
En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.
De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis.
De har svårt att komma in på arbetsmarknaden, de har sämre ekonomi än de arbetande, de är mer ensamma och de har, enligt en studie som Svenska Dagbladet redovisade 10/3, påfallande mycket sämre hälsa.
För de icke-arbetande innebär alliansens hårda arbetslinje att utanförskapet ökar. Detta gäller även friska pensionärer.
De 40-talister som mot sin vilja skyfflas ut i samhällets icke-produktiva marginal har ofta svårt att hantera sin nya roll: vad är meningen med livet om man inte får arbeta?
Den frågan kanske moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kan ge ett svar på, hoppades jag, när jag läste hans artikel 'Så rustar vi Sverige för demografins påfrestningar' (Dagens Industri 15/3).
Men han skriver inte ett ord om alla de människor som på grund av ålder eller funktionshinder står utanför arbetsmarknaden, trots att det måste handla om mellan två och tre miljoner människor.
'Fem principer är särskilt viktiga', skriver Schlingmann. 'För det första skapar endast en politik för arbete tillräckliga resurser för välfärden. Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund.'
Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?"
Och avslutningsvis skriver Moberg: "Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp." Tänk, jag tror att hon har rätt.
Långt bortom värdighetens gräns befinner sig däremot juristen Anders Svenssons två självmedlidsamma debattinlägg om det enorma hot han ser i att låta ordet "äktenskap" kunna gälla också för homosexuella relationer - men de har bemötts så väl av framför allt Tor Billgren på Antigayretorik men också Göran Lantz på Brännpunkt (som dock fick ett totalt goddag yxskaft-svar av Svensson) att jag inte behöver slösa några ytterligare ord på dem.
Men det finns fler sårbara områden än sorgens som skulle behöva skyddas. Åsa Moberg efterfrågade igår i en Brännpunktartikel helt sonika "en ny människosyn från de politiskt ansvariga". Det är den i alliansens händer alltmer sadistiskt präglade arbetslinjen som Moberg ifrågasätter.
"Det fanns grundläggande fel med arbetarrörelsens ordlista, och dessa fel blir ännu tydligare i den nya moderata versionen.
En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.
De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis.
De har svårt att komma in på arbetsmarknaden, de har sämre ekonomi än de arbetande, de är mer ensamma och de har, enligt en studie som Svenska Dagbladet redovisade 10/3, påfallande mycket sämre hälsa.
För de icke-arbetande innebär alliansens hårda arbetslinje att utanförskapet ökar. Detta gäller även friska pensionärer.
De 40-talister som mot sin vilja skyfflas ut i samhällets icke-produktiva marginal har ofta svårt att hantera sin nya roll: vad är meningen med livet om man inte får arbeta?
Den frågan kanske moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kan ge ett svar på, hoppades jag, när jag läste hans artikel 'Så rustar vi Sverige för demografins påfrestningar' (Dagens Industri 15/3).
Men han skriver inte ett ord om alla de människor som på grund av ålder eller funktionshinder står utanför arbetsmarknaden, trots att det måste handla om mellan två och tre miljoner människor.
'Fem principer är särskilt viktiga', skriver Schlingmann. 'För det första skapar endast en politik för arbete tillräckliga resurser för välfärden. Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund.'
Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?"
Och avslutningsvis skriver Moberg: "Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp." Tänk, jag tror att hon har rätt.
Långt bortom värdighetens gräns befinner sig däremot juristen Anders Svenssons två självmedlidsamma debattinlägg om det enorma hot han ser i att låta ordet "äktenskap" kunna gälla också för homosexuella relationer - men de har bemötts så väl av framför allt Tor Billgren på Antigayretorik men också Göran Lantz på Brännpunkt (som dock fick ett totalt goddag yxskaft-svar av Svensson) att jag inte behöver slösa några ytterligare ord på dem.
lördag, mars 29, 2008
Mer om 68-orna (och så lite hammondorgel och annat)
En intressant bok recenseras i Sydsvenskan idag. Det är tyske historikern Götz Aly som skrivit en svidande uppgörelse med sin egen generation, 68-generationen, och dess engagemang. Unser Kampf heter boken och titeln skvallrar tydligt om varthän det barkar. Men, skriver recensent Svante Weyler:
"Var de vänsterradikala studenternas uppror samma sak som nazisternas på 30-talet?
Nja, i ett av de centrala avsnitten i boken förklarar sig Aly, som gjort sig känd för omstridd men banbrytande forskning över nazismen: 'Uppmärksamheten på snittmängden siktar inte mot ett likaställande av rött och brunt. Det handlar mer om att utforska likheterna när det gäller tekniken att mobilisera anhängare, den politiska utopismen och det antiborgerliga momentet. Resultatet pekar mot en specifik, via föräldragenerationen förmedlad, tysk kontinuitet som barnen av 1968 betjänade sig av.'"
Alys egen biografi ter sig tämligen typisk - han "hade nazister i familjen, radikaliserades på universitetet och deltog i början av 70-talet i några av de mest extrema kommunistiska gruppernas aktiviteter, hårfint nära terroristerna." Men nu är han alltså minst sagt kritisk mot sitt yngre jag och sina forna kamrater.
"Vad är det då som förenar brunt och rött? Det kan ju inte räcka med att båda gärna just kallade sig 'rörelse', satsade på att först vinna de unga för att sedan uppvigla dem mot föräldrarna. Nej, detta väger tyngre:
– det djupa föraktet för det borgerliga samhället
– antiindividualismen (från en 'jag-generation' till en 'vi-generation')
– föraktet för demokrati
– föraktet för liberaler och liberalism
– hatet mot allt amerikanskt
Och tyngst av allt väger inställningen till våld som inte bara nödvändigt ont utan kanske till och med nödvändigt gott."
Nå, nu stannade det hela för de allra flesta 68-or vid slagord, och Weyler tycker inte Alys analys håller fullt ut.
Men följande stycke ur recensionen gör att igenkänningsklockor ringer i mitt huvud och får mig att omedelbart skriva upp Alys bok på min milslånga att-läsa-lista:
"En vanlig förklaring till radikaliteten i det tyska studentupproret är att det närdes av föräldragenerationens tystnad om nazismens brott. Rätt och fel, säger Aly. Fel, därför att det inte rådde någon tystnad i samhället. I början av 60-talet ägde en rad stora rättegångar mot ledande nazister rum, åtföljda av en ymnig offentlig debatt. Nazismen stod överallt på schemat. Men förklaringen är giltig på ett annat sätt: den offentliga diskussionen ersatte den privata. När barnen frågade sina föräldrar hemma vid matbordet möttes de av tystnad. Den här paradoxen förklarar också, menar Aly, studentupprorets påfallande låga intresse för utrotningen av judarna."
Detta med "myten om den stora tystnaden" vad gäller (Väst)Tysklands relation till Tredje riket är något jag själv noterat vad gäller frågan om hur tysk spelfilm hanterat det förflutna. Föreställningen om absoluta tabun och tystnad om detta pre-68 är helt enkelt inte hållbar. Man kan också titta på teaterhistorien för att se hur såväl Hitler som Auschwitz varit levande tema i Förbundsrepublikens kulturlandskap åtminstone sedan sent femtiotal. Men detta med tystnaden vid matborden, däremot, är också något jag och säkert många andra med tyska vänner också känner igen. Om detta är den heltäckande förklaringen till 68-ornas brist på intresse för förintelsen vill jag däremot låta vara osagt (så har jag ju inte heller läst Alys bok) men jag kan inte låta bli att sätta detta i samband med det som Garton Ash noterade i citatet i min föregående postning. Förintelsens offer var inte de enda offer för förtryck på nära håll som den ofta narcissistiska 68-generationen struntade i.
Ett praktexempel på total oförmåga att förstå förintelsen och den eliminatoriska antisemitismen utgjorde f ö hyllade regissören Fassbinder, som bl a i en intervju sagt att "judarna genom århundraden utvecklat en masochistisk hållning som gjort dem till idealiska offer". Han trodde sig förstås förstå judarna, kunna analysera deras predikament utifrån en empatisk men genomskådande position, men avslöjar med ett sådant uttalande egentligen mest den egna känslomässiga och intellektuella bristen på insikt i sitt eget lands konkreta historia. Och likgiltighet inför dess konkreta judiska befolkning, såväl de många som dödats eller tvingats lämna landet som de få som blivit kvar efter 1945.
------------------
In memoriam: fine skådisen Richard Widmark lämnade in för några dagar sedan. Die Zeit ärar hans minne med ett fint bildgalleri.
------------------
Lästips: Jimpan har skrivit en klok inledare till Stockholms Fria Tidning.
I DN har en fattig och hårt arbetande barnteaterskådis tröttnat på att ses som en självisk samhällsbelastning. På tiden, hoppas fler kulturarbetare höjer rösten.
På annan plats i DN finns en artikel som exakt illustrerar Isabellas postning Den farliga glamouren.
....och till slut - Ethel Smith spelar hammondorgel så tangenterna flyger (tror scenen är från filmen Bathing Beauty):
"Var de vänsterradikala studenternas uppror samma sak som nazisternas på 30-talet?
Nja, i ett av de centrala avsnitten i boken förklarar sig Aly, som gjort sig känd för omstridd men banbrytande forskning över nazismen: 'Uppmärksamheten på snittmängden siktar inte mot ett likaställande av rött och brunt. Det handlar mer om att utforska likheterna när det gäller tekniken att mobilisera anhängare, den politiska utopismen och det antiborgerliga momentet. Resultatet pekar mot en specifik, via föräldragenerationen förmedlad, tysk kontinuitet som barnen av 1968 betjänade sig av.'"
Alys egen biografi ter sig tämligen typisk - han "hade nazister i familjen, radikaliserades på universitetet och deltog i början av 70-talet i några av de mest extrema kommunistiska gruppernas aktiviteter, hårfint nära terroristerna." Men nu är han alltså minst sagt kritisk mot sitt yngre jag och sina forna kamrater.
"Vad är det då som förenar brunt och rött? Det kan ju inte räcka med att båda gärna just kallade sig 'rörelse', satsade på att först vinna de unga för att sedan uppvigla dem mot föräldrarna. Nej, detta väger tyngre:
– det djupa föraktet för det borgerliga samhället
– antiindividualismen (från en 'jag-generation' till en 'vi-generation')
– föraktet för demokrati
– föraktet för liberaler och liberalism
– hatet mot allt amerikanskt
Och tyngst av allt väger inställningen till våld som inte bara nödvändigt ont utan kanske till och med nödvändigt gott."
Nå, nu stannade det hela för de allra flesta 68-or vid slagord, och Weyler tycker inte Alys analys håller fullt ut.
Men följande stycke ur recensionen gör att igenkänningsklockor ringer i mitt huvud och får mig att omedelbart skriva upp Alys bok på min milslånga att-läsa-lista:
"En vanlig förklaring till radikaliteten i det tyska studentupproret är att det närdes av föräldragenerationens tystnad om nazismens brott. Rätt och fel, säger Aly. Fel, därför att det inte rådde någon tystnad i samhället. I början av 60-talet ägde en rad stora rättegångar mot ledande nazister rum, åtföljda av en ymnig offentlig debatt. Nazismen stod överallt på schemat. Men förklaringen är giltig på ett annat sätt: den offentliga diskussionen ersatte den privata. När barnen frågade sina föräldrar hemma vid matbordet möttes de av tystnad. Den här paradoxen förklarar också, menar Aly, studentupprorets påfallande låga intresse för utrotningen av judarna."
Detta med "myten om den stora tystnaden" vad gäller (Väst)Tysklands relation till Tredje riket är något jag själv noterat vad gäller frågan om hur tysk spelfilm hanterat det förflutna. Föreställningen om absoluta tabun och tystnad om detta pre-68 är helt enkelt inte hållbar. Man kan också titta på teaterhistorien för att se hur såväl Hitler som Auschwitz varit levande tema i Förbundsrepublikens kulturlandskap åtminstone sedan sent femtiotal. Men detta med tystnaden vid matborden, däremot, är också något jag och säkert många andra med tyska vänner också känner igen. Om detta är den heltäckande förklaringen till 68-ornas brist på intresse för förintelsen vill jag däremot låta vara osagt (så har jag ju inte heller läst Alys bok) men jag kan inte låta bli att sätta detta i samband med det som Garton Ash noterade i citatet i min föregående postning. Förintelsens offer var inte de enda offer för förtryck på nära håll som den ofta narcissistiska 68-generationen struntade i.
Ett praktexempel på total oförmåga att förstå förintelsen och den eliminatoriska antisemitismen utgjorde f ö hyllade regissören Fassbinder, som bl a i en intervju sagt att "judarna genom århundraden utvecklat en masochistisk hållning som gjort dem till idealiska offer". Han trodde sig förstås förstå judarna, kunna analysera deras predikament utifrån en empatisk men genomskådande position, men avslöjar med ett sådant uttalande egentligen mest den egna känslomässiga och intellektuella bristen på insikt i sitt eget lands konkreta historia. Och likgiltighet inför dess konkreta judiska befolkning, såväl de många som dödats eller tvingats lämna landet som de få som blivit kvar efter 1945.
------------------
In memoriam: fine skådisen Richard Widmark lämnade in för några dagar sedan. Die Zeit ärar hans minne med ett fint bildgalleri.
------------------
Lästips: Jimpan har skrivit en klok inledare till Stockholms Fria Tidning.
I DN har en fattig och hårt arbetande barnteaterskådis tröttnat på att ses som en självisk samhällsbelastning. På tiden, hoppas fler kulturarbetare höjer rösten.
På annan plats i DN finns en artikel som exakt illustrerar Isabellas postning Den farliga glamouren.
....och till slut - Ethel Smith spelar hammondorgel så tangenterna flyger (tror scenen är från filmen Bathing Beauty):
fredag, mars 28, 2008
68-generationen i udda vinkel
"Jag hyste blandade känslor gentemot 68:orna. De var intressanta bara därför att de skilde sig så mycket från de flesta människor jag hade lärt känna. Jag kunde förstå och sympatisera med en del av deras politiska projekt, exempelvis Friedrichs kampanj för att exponera domstolarnas oförmåga att gottgöra offren för nazismens orättvisor. Men för mig verkade 68:orna ofta hysteriska, självupptagna och självförhärligande. Jag tröttnade på deras klagomål över problem som jag fann att de antingen själva hade skapat eller var bagateller i jämförelse med problemen i öst. Heiner berättade för mig att president Carters besök i Västberlin var motsvarigheten till Brezjnevs besök i en östeuropeisk lydstat, men han verkade totalt oberörd av vad som hände i den erkänt socialistiska staten Östtyskland bara några kilometer bort, på andra sidan muren. För dem verkade muren som omgärdade Västberlin inte vara något annat än en stor spegel i vilken de kunde betrakta sig själva och sina egna 'relationer'."
Så skriver Timothy Garton Ash i boken Personakten, i vilken författaren återbesöker sitt tidigare liv i Väst- och Östtyskland med anledning av de uppgifter han finner om sig själv i sin Stasi-akt, vilken han fått insyn i efter murens fall.
Nu var det väl i och för sig inte bara 68-orna som hyst ett notoriskt ointresse för dem som befann sig på andra sidan muren. En ung man i Leipzig förklarade vid mitten av nittiotalet för mig sin bitterhet över hur han och hans vänner ständigt sökt sträcka sig över murkanten och kika in mot väst (ja bildligt talat alltså) men att ingen verkade titta tillbaka. Och fler än en av de oppositionella författare, tänkare, filmare etc som till slut emigrerade in i väst kan vittna om ensamheten de mötte, den totala bristen på nyfikenhet inför livet i öst deras västtyska bekantskaper uppvisade. (Och hur mycket brydde vi oss här i Sverige egentligen? Vi var trots allt också ett grannland.)
Men givet att 68-orna faktiskt i viss mån spelade östregimerna i händerna är jämförelsen mellan dem och proteströrelserna i Polen och Tjeckoslovakien (det är tveksamt om man kan tala om en oppositionell rörelse i DDR före åttiotalet) påkallad. Och den utfaller inte till de västliga 68-ornas fördel.
En bekant till mig som tillhör 68-generationen berättade en gång om hur hon tillsammans med sina kamrater åkt ner till (Väst)Berlin för att delta i någon av massdemonstrationerna (om jag inte missminner mig var det i kölvattnet av att studenten Benno Ohnesorg skjutits ihjäl av västtysk polis under en protest mot den iranska shahen). När tåget stannade i Östberlin hade de blivit applåderade och fått blommor av östtyskar som samlats på perrongen. Handlade detta om spontana, folkliga reaktioner? frågade jag lite försiktigt. Det visste hon inte men nog hade de uppfattat det så. Hon hade inte funderat så mycket över att det kunde vara fråga om något som orkestrerats uppifrån. En nästan osannolik naivitet - eller likgiltighet. Men precis som Garton Ash har jag kluvna snarare än direkt negativa känslor för 68-orna. Nog har många av dem också mitt i all narcissism och väderkvarnsfäktande gjort en del gott. Ta bara min bekant, till exempel. Hon har kämpat länge och väl för misshandlade kvinnors möjligheter att kunna gömma sig undan sina misshandlande män, med gott resultat. Hon har också kämpat för de misshandlande männens rätt till behandling. Hon är bara en av många äldre kvinnor som varvat politiskt engagemang med träget fotarbete inom kommuner eller landsting; en av de många i foträta skor, äldre kvinnor som ofta föraktas, som ibland har och har haft fel men som aldrig slutar verka i allmänhetens tjänst.
Ps. Ett inslag i Studio Ett idag har samma typ av vinkling. Det handlar om de polska judarnas exodus 1968. Den polack (Jurij Lederman) som medverkar i programmet tar upp det politiska klimatet som föregick den antisemitiska hetskampanjen, och han jämför den inompolska oppositionen med studentrevolten i Paris, som han kallar "lyxrevolution". Inslaget finns upplagt för avlyssning (under rubriken "Fredagsgästen"), och kommer att finnas kvar i 30-dagarsarkivet i - surprise! - 30 dagar.
------------
Läs detta på Agenda 2010+!: Sven Elander om klimathot och ekonomiskribenter, Martin Tunström om att de statliga bolagen ska lämna Svenskt Näringsliv, Kas undrar över fallet "Louise" och Johan Dahlberg instämmer med Bodström.
------------
Skriv på en protestlista mot förslaget på nya sjukskrivningsregler! Klicka HÄR.
Så skriver Timothy Garton Ash i boken Personakten, i vilken författaren återbesöker sitt tidigare liv i Väst- och Östtyskland med anledning av de uppgifter han finner om sig själv i sin Stasi-akt, vilken han fått insyn i efter murens fall.
Nu var det väl i och för sig inte bara 68-orna som hyst ett notoriskt ointresse för dem som befann sig på andra sidan muren. En ung man i Leipzig förklarade vid mitten av nittiotalet för mig sin bitterhet över hur han och hans vänner ständigt sökt sträcka sig över murkanten och kika in mot väst (ja bildligt talat alltså) men att ingen verkade titta tillbaka. Och fler än en av de oppositionella författare, tänkare, filmare etc som till slut emigrerade in i väst kan vittna om ensamheten de mötte, den totala bristen på nyfikenhet inför livet i öst deras västtyska bekantskaper uppvisade. (Och hur mycket brydde vi oss här i Sverige egentligen? Vi var trots allt också ett grannland.)
Men givet att 68-orna faktiskt i viss mån spelade östregimerna i händerna är jämförelsen mellan dem och proteströrelserna i Polen och Tjeckoslovakien (det är tveksamt om man kan tala om en oppositionell rörelse i DDR före åttiotalet) påkallad. Och den utfaller inte till de västliga 68-ornas fördel.
En bekant till mig som tillhör 68-generationen berättade en gång om hur hon tillsammans med sina kamrater åkt ner till (Väst)Berlin för att delta i någon av massdemonstrationerna (om jag inte missminner mig var det i kölvattnet av att studenten Benno Ohnesorg skjutits ihjäl av västtysk polis under en protest mot den iranska shahen). När tåget stannade i Östberlin hade de blivit applåderade och fått blommor av östtyskar som samlats på perrongen. Handlade detta om spontana, folkliga reaktioner? frågade jag lite försiktigt. Det visste hon inte men nog hade de uppfattat det så. Hon hade inte funderat så mycket över att det kunde vara fråga om något som orkestrerats uppifrån. En nästan osannolik naivitet - eller likgiltighet. Men precis som Garton Ash har jag kluvna snarare än direkt negativa känslor för 68-orna. Nog har många av dem också mitt i all narcissism och väderkvarnsfäktande gjort en del gott. Ta bara min bekant, till exempel. Hon har kämpat länge och väl för misshandlade kvinnors möjligheter att kunna gömma sig undan sina misshandlande män, med gott resultat. Hon har också kämpat för de misshandlande männens rätt till behandling. Hon är bara en av många äldre kvinnor som varvat politiskt engagemang med träget fotarbete inom kommuner eller landsting; en av de många i foträta skor, äldre kvinnor som ofta föraktas, som ibland har och har haft fel men som aldrig slutar verka i allmänhetens tjänst.
Ps. Ett inslag i Studio Ett idag har samma typ av vinkling. Det handlar om de polska judarnas exodus 1968. Den polack (Jurij Lederman) som medverkar i programmet tar upp det politiska klimatet som föregick den antisemitiska hetskampanjen, och han jämför den inompolska oppositionen med studentrevolten i Paris, som han kallar "lyxrevolution". Inslaget finns upplagt för avlyssning (under rubriken "Fredagsgästen"), och kommer att finnas kvar i 30-dagarsarkivet i - surprise! - 30 dagar.
------------
Läs detta på Agenda 2010+!: Sven Elander om klimathot och ekonomiskribenter, Martin Tunström om att de statliga bolagen ska lämna Svenskt Näringsliv, Kas undrar över fallet "Louise" och Johan Dahlberg instämmer med Bodström.
------------
Skriv på en protestlista mot förslaget på nya sjukskrivningsregler! Klicka HÄR.
torsdag, mars 27, 2008
Självkritik
Jag har varit dålig på att skriva om och ens orka sätta mig in i regeringspolitiken på sista tiden. Skälet är enkelt och simpelt: jag finner den alltför deprimerande. Jag orkar inte tänka på alla människor som kan komma att få ett helvete på grund av de nya sjukförsäkringsförslagen. Jag skyggar för att dröja kvar vid tanken att jag själv förmodligen kommer att tvingas flytta till något ytterområde, en betongförort, då människor med låga inkomster inte ska kunna bo centralt enligt regeringens värderingsgrund (eller hur ska man annars tolka dem?).
Det är inget bra sätt att reagera på. Föga konstruktivt. Naturligtvis. Man måste erbjuda lite motstånd. Om det så bara är i form av att uttala sitt stöd till "Påskupproret mot utförsäkring av sjuka".
Eva Nordmark på SKTF skriver en bra Brännpunktsartikel om sjukförsäkringsförslaget idag. Komprimerat:
Förslaget består mest av ökad kontroll av den enskilde. Förslag om aktiv rehabilitering och skapandet av en god företagshälsovård saknas.
De ändringar från det ursprungliga förslaget som statsrådet Cristina Husmark Pehrsson presenterat de senaste två veckorna är dock förbättringar.
Men grundförslagen ligger fast.
•Arbetsförmågan i det befintliga arbetet ska prövas redan efter 90 dagars sjukskrivning.
•Under dagarna 91–180 ska arbetsförmågan prövas mot andra sysselsättningar hos arbetsgivaren.
•Därefter prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden.
/---/
De långtidssjukskrivna är den grupp som har det svårast att snabbt komma tillbaka i arbete. Särskilt utsatta är de som har en kronisk sjukdom eller som är uttröttade utan att ha en medicinsk diagnos. För många väntar utförsäkring och socialbidrag.
Förslagen riskerar att leda till ökat utanförskap och fler i sjuk- och aktivitetsersättning eller i behov av försörjningsstöd. De är därmed kontraproduktiva. I många fall försvåras rehabiliteringsprocessen. Den redan idag starka press som Försäkringskassan riktar mot långtidssjukskrivna kommer att öka.
De snäva tidsgränserna kan också få den konsekvensen att individer av ekonomiska skäl går tillbaka till arbetet för tidigt och på så vis förvärrar sin sjukdom/ohälsa.
Förslagen krockar med lagen om anställningsskydd, med andra regel- och trygghetssystem som arbetsskadeförsäkringen, försörjningsstödet, avtalsförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringen. Samordningen mellan olika system behöver analyseras och utredas bättre.
Om dessa förslag genomförs – även med de senaste ändringarna – kommer kommunerna att få ökade kostnader för socialbidrag.
Med regeringens förslag straffas individen för systemets brister. Mot bakgrund av det lappverk av åtgärder som presenterats är behovet av en bred, parlamentarisk socialförsäkringsutredning uppenbar.
För den utredningen har vi två förslag: Införandet av en
1) rehabiliteringsförsäkring inom ramen för sjukförsäkringen och kopplad till en
2) kvalitetssäkrad företagshälsovård.
Men även det dagliga arbetsmiljöarbetet behöver förbättras. Här ligger ett ansvar både på myndighetsnivå och hos oss parter på arbetsmarknaden.
Det är inget bra sätt att reagera på. Föga konstruktivt. Naturligtvis. Man måste erbjuda lite motstånd. Om det så bara är i form av att uttala sitt stöd till "Påskupproret mot utförsäkring av sjuka".
Eva Nordmark på SKTF skriver en bra Brännpunktsartikel om sjukförsäkringsförslaget idag. Komprimerat:
Förslaget består mest av ökad kontroll av den enskilde. Förslag om aktiv rehabilitering och skapandet av en god företagshälsovård saknas.
De ändringar från det ursprungliga förslaget som statsrådet Cristina Husmark Pehrsson presenterat de senaste två veckorna är dock förbättringar.
Men grundförslagen ligger fast.
•Arbetsförmågan i det befintliga arbetet ska prövas redan efter 90 dagars sjukskrivning.
•Under dagarna 91–180 ska arbetsförmågan prövas mot andra sysselsättningar hos arbetsgivaren.
•Därefter prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden.
/---/
De långtidssjukskrivna är den grupp som har det svårast att snabbt komma tillbaka i arbete. Särskilt utsatta är de som har en kronisk sjukdom eller som är uttröttade utan att ha en medicinsk diagnos. För många väntar utförsäkring och socialbidrag.
Förslagen riskerar att leda till ökat utanförskap och fler i sjuk- och aktivitetsersättning eller i behov av försörjningsstöd. De är därmed kontraproduktiva. I många fall försvåras rehabiliteringsprocessen. Den redan idag starka press som Försäkringskassan riktar mot långtidssjukskrivna kommer att öka.
De snäva tidsgränserna kan också få den konsekvensen att individer av ekonomiska skäl går tillbaka till arbetet för tidigt och på så vis förvärrar sin sjukdom/ohälsa.
Förslagen krockar med lagen om anställningsskydd, med andra regel- och trygghetssystem som arbetsskadeförsäkringen, försörjningsstödet, avtalsförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringen. Samordningen mellan olika system behöver analyseras och utredas bättre.
Om dessa förslag genomförs – även med de senaste ändringarna – kommer kommunerna att få ökade kostnader för socialbidrag.
Med regeringens förslag straffas individen för systemets brister. Mot bakgrund av det lappverk av åtgärder som presenterats är behovet av en bred, parlamentarisk socialförsäkringsutredning uppenbar.
För den utredningen har vi två förslag: Införandet av en
1) rehabiliteringsförsäkring inom ramen för sjukförsäkringen och kopplad till en
2) kvalitetssäkrad företagshälsovård.
Men även det dagliga arbetsmiljöarbetet behöver förbättras. Här ligger ett ansvar både på myndighetsnivå och hos oss parter på arbetsmarknaden.
onsdag, mars 26, 2008
Solid tristess
Efter gårdagens glada nyheter (se föregående post) kommer så dagens nedslående. Tretton nya Wallanderfilmer ska spelas in. En massa pengar pumpas in i det här, goda skådespelares förmågor närmast missbrukas genom att ånyo tas i bruk till vad som hittills visat sig vara svensk films tråkigaste långkörarprojekt hittills. Det bästa man kan säga om det är att det genererar arbetstillfällen. Men det gör ju å andra sidan också vapenindustrin.
I DN säger Mankell:
- Jag har länge varit ytterst tveksam till att göra en fortsättning. Rädd för att det blir rutin, upprepning, meningslös filmisk industriproduktion, säger han.
Det som fick honom att bestämma sig för att skriva ytterligare 13 filmhistorier om den luggslitne kriminalkommissarien Kurt Wallander var de ingående samtal han hade med skådespelaren Krister Henriksson. De var överens om att en ny serie bara kunde göras om det gick att fördjupa historierna.
- Jag tvekar inte att säga att en grundläggande ambition är att politisera den nya serien i högre grad än den första omgången. Krister och jag talar mycket om att göra det vi bara delvis lyckades med då, säger han.
En ytterligare inspirationskälla var mötet med den brittiske skådespelaren Kenneth Branagh, som blir den nye internationelle Kurt Wallander. BBC påbörjar inspelningarna av sin miniserie i Ystad i början av april.
- När jag träffade Kenneth på Fårö och han betonade vad han upplevde som starkast i böckerna, nämligen berättelsen om brott och straff ur ett politiskt perspektiv. då kände jag att det var själva fan om vi inte ska få till det här med samma kraft som finns i mina böcker.
Well, I've got some news for you Mankell. För det första att de Wallanderfilmer som hittills gjorts redan är "meningslös filmisk industriproduktion". För det andra att Branagh har fel. Det finns ingen politisk kraft i dina deckare. För att det ska finnas något sådant krävs något helt annat än kluriga mord, lite klichébilder (med och utan tjäder) och lite allmänt suckande om att "något har hänt med Sverige".
Men jag borde kanske inte ta ut fiaskot i förskott, kanske blir de nya filmerna bättre - de filmer som kommer kan hursomhelst faktiskt inte bli sämre än de som redan gjorts.
I DN säger Mankell:
- Jag har länge varit ytterst tveksam till att göra en fortsättning. Rädd för att det blir rutin, upprepning, meningslös filmisk industriproduktion, säger han.
Det som fick honom att bestämma sig för att skriva ytterligare 13 filmhistorier om den luggslitne kriminalkommissarien Kurt Wallander var de ingående samtal han hade med skådespelaren Krister Henriksson. De var överens om att en ny serie bara kunde göras om det gick att fördjupa historierna.
- Jag tvekar inte att säga att en grundläggande ambition är att politisera den nya serien i högre grad än den första omgången. Krister och jag talar mycket om att göra det vi bara delvis lyckades med då, säger han.
En ytterligare inspirationskälla var mötet med den brittiske skådespelaren Kenneth Branagh, som blir den nye internationelle Kurt Wallander. BBC påbörjar inspelningarna av sin miniserie i Ystad i början av april.
- När jag träffade Kenneth på Fårö och han betonade vad han upplevde som starkast i böckerna, nämligen berättelsen om brott och straff ur ett politiskt perspektiv. då kände jag att det var själva fan om vi inte ska få till det här med samma kraft som finns i mina böcker.
Well, I've got some news for you Mankell. För det första att de Wallanderfilmer som hittills gjorts redan är "meningslös filmisk industriproduktion". För det andra att Branagh har fel. Det finns ingen politisk kraft i dina deckare. För att det ska finnas något sådant krävs något helt annat än kluriga mord, lite klichébilder (med och utan tjäder) och lite allmänt suckande om att "något har hänt med Sverige".
Men jag borde kanske inte ta ut fiaskot i förskott, kanske blir de nya filmerna bättre - de filmer som kommer kan hursomhelst faktiskt inte bli sämre än de som redan gjorts.
tisdag, mars 25, 2008
Solid underhållning
Läser i Sydsvenskan att trevliga Malmöfilmbolaget Solid Entertainment är aktuellt med två intressanta filminspelningar. Dels är man med och producerar en irländsk rysare, som ska spelas in i Skåne och som involverar levande döda barn... Dels ska Anders Banke, han med Frostbiten, regissera en intressant actionfilm som utspelar sig i Ryssland. Härligt, bra. Vi behöver bra s k genrefilm minst lika mycket som vi behöver de där Stora Regissörspersonligheterna som vi hoppas ska få pris i Cannes, Venedig och Berlin.
Bankes debut var lovande men drogs i mitt tycke ner av de lite för många och ganska barnsliga humorinslagen. Visst finns det lyckade splatterkomedier men de blir bäst när de görs inom ramarna för en filmkultur där det finns en tradition av seriös skräck att ta avstamp från och leka med. Någon sådan filmkultur har vi inte utvecklat i Sverige. Vad vi behöver lära oss är först och främst att våga ta skräcken på allvar. Det känns som att tiden är mogen för det nu.
Action är inte skräck men även där har vi förstås en del att lära. Jag vill nu i och för sig inte helt avfärda allt i actionväg som redan gjorts i Sverige, men vid sidan av enstaka pärlor som Jägarna (jo, jag tyckte faktiskt den var fullt okej) finns alldeles för mycket skräp. Nu är varken Bankes projekt eller den irländska rysaren någon helt svensk affär, alltså, men båda kan ändå (och kanske delvis t o m därför?) visa sig vara allmänna vitamininjektioner i den svenska filmkulturens röv.
Bankes debut var lovande men drogs i mitt tycke ner av de lite för många och ganska barnsliga humorinslagen. Visst finns det lyckade splatterkomedier men de blir bäst när de görs inom ramarna för en filmkultur där det finns en tradition av seriös skräck att ta avstamp från och leka med. Någon sådan filmkultur har vi inte utvecklat i Sverige. Vad vi behöver lära oss är först och främst att våga ta skräcken på allvar. Det känns som att tiden är mogen för det nu.
Action är inte skräck men även där har vi förstås en del att lära. Jag vill nu i och för sig inte helt avfärda allt i actionväg som redan gjorts i Sverige, men vid sidan av enstaka pärlor som Jägarna (jo, jag tyckte faktiskt den var fullt okej) finns alldeles för mycket skräp. Nu är varken Bankes projekt eller den irländska rysaren någon helt svensk affär, alltså, men båda kan ändå (och kanske delvis t o m därför?) visa sig vara allmänna vitamininjektioner i den svenska filmkulturens röv.
söndag, mars 23, 2008
Konståknings-VM 2008
Så helt plötsligt är det slut. Som när badvattnet runnit ut fast kroppen fortfarande är inställd på att omslutas av det varma.
Min idol Jeffrey Buttle vann i alla fall. Han är underbar - se själva. Och han åkte, som alltid, till bra musik - från Atom Egoyans film Ararat.
Det åks alltid mycket till filmmusik. Mest populärt i år var soundtracket till actionkomedin Mr & Mrs Smith (bland andra nye svenske gullgossen Adrien Schultheiss åkte till det), fråga mig inte varför. Förra året var det om jag inte missminner mig Requiem For A Dream som gällde. Några filmers musik återkommer år efter år; jämt är det någon som valt att åka till Peter Gabriels Kristus sista frestelse-toner eller till det sorgsna ledmotivet ur Schindler's List.
Ibland uppstår rena cine-clubkänslan där man sitter framför televisionsapparaten, som när silvermedaljörerna i isdans Virtue/Moir (Kanada) igårkväll åkte till Paraplyerna i Cherbourg, snyggt klädda i enkla dräkter som bara subtilt anknöt till filmens grälla färger och mönster. Man kan se även dem i SVT Play, en timme och sjutton minuter in i den långa sändningen från isdansfinalen. Det amerikanska paret som kommer direkt efter dem tycker jag för övrigt också är sevärda. Och tidigare i samma sändning, ungefär arton minuter in, kan man för övrigt se ett franskt par åka i tvångströjeliknande dräkter på temat vansinne. Om jag inte missminner mig åkte samma par i mumiedräkter under uppvisningen efter EM. Wahnsinn.
Själv hade jag förresten trott att Max Steiners King Kong-score skulle komma till bruk i isdansen efter det att vi i Peter Jacksons remake från häromåret sett jätteapan glida runt på isen i Central Park med en flicka i handen. Men ingen har nappat på den idén såvitt jag sett (iofs har jag inte precis sett allt, isdans är den konståkningsgren jag följer minst nitiskt). De manliga åkarna kanske sätter en gräns vid att spela jätteapa.
----------------
So what's up at Agenda 2010+? Jo, Heja världen undersöker slem medan Alliansfritt Sverige ser problem med att sänka arbetsgivarutgifterna för ungdomsarbetskraft. Också TomTom är inne på temat ekonomi. Han ger oss en lektion i marknadsekonomi.
---------------
Sådär helt orelaterat till allt utom att Dschinghis Khan vann Kamfertexts omröstning om vilken schlager som innehåller de mest oförglömliga textraderna bjuder jag på ett YouTube-klipp av och med Dchinghis Khan. Mongolkrigarens adress dyker till och med upp i slutet av videon. Hu! Ha!
Och ps - de vinnande textraderna var: Lasst noch Wodka holen, hohohoho! / Denn wir sind Mongolen, hahahaha! (Låt hämta mer vodka, hohohoho / då vi är mongoler, hahahaha.) Poesi på hög nivå.
Min idol Jeffrey Buttle vann i alla fall. Han är underbar - se själva. Och han åkte, som alltid, till bra musik - från Atom Egoyans film Ararat.
Det åks alltid mycket till filmmusik. Mest populärt i år var soundtracket till actionkomedin Mr & Mrs Smith (bland andra nye svenske gullgossen Adrien Schultheiss åkte till det), fråga mig inte varför. Förra året var det om jag inte missminner mig Requiem For A Dream som gällde. Några filmers musik återkommer år efter år; jämt är det någon som valt att åka till Peter Gabriels Kristus sista frestelse-toner eller till det sorgsna ledmotivet ur Schindler's List.
Ibland uppstår rena cine-clubkänslan där man sitter framför televisionsapparaten, som när silvermedaljörerna i isdans Virtue/Moir (Kanada) igårkväll åkte till Paraplyerna i Cherbourg, snyggt klädda i enkla dräkter som bara subtilt anknöt till filmens grälla färger och mönster. Man kan se även dem i SVT Play, en timme och sjutton minuter in i den långa sändningen från isdansfinalen. Det amerikanska paret som kommer direkt efter dem tycker jag för övrigt också är sevärda. Och tidigare i samma sändning, ungefär arton minuter in, kan man för övrigt se ett franskt par åka i tvångströjeliknande dräkter på temat vansinne. Om jag inte missminner mig åkte samma par i mumiedräkter under uppvisningen efter EM. Wahnsinn.
Själv hade jag förresten trott att Max Steiners King Kong-score skulle komma till bruk i isdansen efter det att vi i Peter Jacksons remake från häromåret sett jätteapan glida runt på isen i Central Park med en flicka i handen. Men ingen har nappat på den idén såvitt jag sett (iofs har jag inte precis sett allt, isdans är den konståkningsgren jag följer minst nitiskt). De manliga åkarna kanske sätter en gräns vid att spela jätteapa.
----------------
So what's up at Agenda 2010+? Jo, Heja världen undersöker slem medan Alliansfritt Sverige ser problem med att sänka arbetsgivarutgifterna för ungdomsarbetskraft. Också TomTom är inne på temat ekonomi. Han ger oss en lektion i marknadsekonomi.
---------------
Sådär helt orelaterat till allt utom att Dschinghis Khan vann Kamfertexts omröstning om vilken schlager som innehåller de mest oförglömliga textraderna bjuder jag på ett YouTube-klipp av och med Dchinghis Khan. Mongolkrigarens adress dyker till och med upp i slutet av videon. Hu! Ha!
Och ps - de vinnande textraderna var: Lasst noch Wodka holen, hohohoho! / Denn wir sind Mongolen, hahahaha! (Låt hämta mer vodka, hohohoho / då vi är mongoler, hahahaha.) Poesi på hög nivå.
fredag, mars 21, 2008
Det antijudiska arvet
En kuriös understreckare i Svenskan om "rättegången mot Jesus" gör att man påminns om det igen. Inte så mycket i själva understreckartexten (som dock är nog så egendomlig) kanske men i valet av illustration till den. Det är Boschs "Jesus bär korset" som tronar över texten, en målning där den gamla, kristna antijudiska ikonografin firar triumfer. Där är de böjda näsorna. Där är de tjocka läpparna. Där är, framför allt, de illasinnade ansiktsuttrycken och de disharmoniska anletsdragen, i bjärt kontrast till Kristus egna, harmoniska.
Den som sitter vaken länge och har tillgång till dansk tv kan i natt få sig till livs Mel Gibsons The Passion of the Christ (danska TV 2 kl 2.15) - lämpligt på långfredagsnatten när de små, som bör skyddas från filmens exceptionella tortyrscener, sover. Gibsons film är naturalistisk då det gäller våldet som skildras (Jesu lidande ska återges så evangelietroget som möjligt) men medeltida i sitt bildspråk i övrigt. Det finns ansikten i The Passion.... som påminner om Boschs. Och jo, de finns hos demonerna, och hos den skränande judiska illasinnade folkhopen - inte bara på de romerska soldater som utsätter Kristus för tortyr. Vid påsktid för fyra år sedan skrev Göran Rosenberg i DN att "Med större visuell förslagenhet har den antijudiska urberättelsen knappast gestaltats sedan Oberammergaus glansdagar". Det där sistnämnda syftar på de traditionella antijudiska passionsspel Oberammergau gjort sig känt för. Fast Rosenberg menar att de inte är värre än andra:
Den kristna påsken är judepogromernas tid. Den sedan medeltiden utvecklade traditionen att på långfredagen framföra folkliga passionsspel där "judarna" om och om igen bespottar, plågar och korsfäster Gud åtföljdes under flera århundraden med rutinmässig regelbundenhet av folkliga vålds- och plundringsexpeditioner till judiska stadsdelar och getton. Passion på förmiddagen, pogrom på eftermiddagen. De traditionella passionsspelen i Oberammergau i Bayern var i det avseendet inte mer antijudiska än andra, vilket dock var fullt tillräckligt för att Adolf Hitler 1934 skulle upphöja dem till "ett värdefullt redskap" i kampen mot judarna.
Kanske är det följdriktigt att man i dagens Tyskland under senare år ofta visat filmer som Schindler's List på tv vid påsktiden. Om man gör så även i år vet jag inte - men även om det finns något tvetydigt i att använda påsken för att på det här sättet s a s påminna sig om sitt eget syndafall, varvid betraktandet av förintelsegestaltningar kanske till och med blir till en slags ställföreträdande Golgatavandring för den tyska publiken, så hoppas jag att man inte ersatt den här nya semitraditionen med Gibsons The Passion of the Christ.
Mest troligt är kanske att man som på en vanlig fredagkväll också eller i stället helt enkelt bjuder på skrattfest. Som man gör på TV 1 - klockan 23.55 visas Rat Race - sk(r)attjakten. Ja, långfredagen är nu en gång inte längre vad den har varit.
Själv är jag hursomhelst fullständigt mentalt upptagen av konståknings-vm. Och gläds åt att min favorit kanadensaren Jeffrey Buttle leder inför herrarnas friåk i morgon eftermiddag.
Den som sitter vaken länge och har tillgång till dansk tv kan i natt få sig till livs Mel Gibsons The Passion of the Christ (danska TV 2 kl 2.15) - lämpligt på långfredagsnatten när de små, som bör skyddas från filmens exceptionella tortyrscener, sover. Gibsons film är naturalistisk då det gäller våldet som skildras (Jesu lidande ska återges så evangelietroget som möjligt) men medeltida i sitt bildspråk i övrigt. Det finns ansikten i The Passion.... som påminner om Boschs. Och jo, de finns hos demonerna, och hos den skränande judiska illasinnade folkhopen - inte bara på de romerska soldater som utsätter Kristus för tortyr. Vid påsktid för fyra år sedan skrev Göran Rosenberg i DN att "Med större visuell förslagenhet har den antijudiska urberättelsen knappast gestaltats sedan Oberammergaus glansdagar". Det där sistnämnda syftar på de traditionella antijudiska passionsspel Oberammergau gjort sig känt för. Fast Rosenberg menar att de inte är värre än andra:
Den kristna påsken är judepogromernas tid. Den sedan medeltiden utvecklade traditionen att på långfredagen framföra folkliga passionsspel där "judarna" om och om igen bespottar, plågar och korsfäster Gud åtföljdes under flera århundraden med rutinmässig regelbundenhet av folkliga vålds- och plundringsexpeditioner till judiska stadsdelar och getton. Passion på förmiddagen, pogrom på eftermiddagen. De traditionella passionsspelen i Oberammergau i Bayern var i det avseendet inte mer antijudiska än andra, vilket dock var fullt tillräckligt för att Adolf Hitler 1934 skulle upphöja dem till "ett värdefullt redskap" i kampen mot judarna.
Kanske är det följdriktigt att man i dagens Tyskland under senare år ofta visat filmer som Schindler's List på tv vid påsktiden. Om man gör så även i år vet jag inte - men även om det finns något tvetydigt i att använda påsken för att på det här sättet s a s påminna sig om sitt eget syndafall, varvid betraktandet av förintelsegestaltningar kanske till och med blir till en slags ställföreträdande Golgatavandring för den tyska publiken, så hoppas jag att man inte ersatt den här nya semitraditionen med Gibsons The Passion of the Christ.Mest troligt är kanske att man som på en vanlig fredagkväll också eller i stället helt enkelt bjuder på skrattfest. Som man gör på TV 1 - klockan 23.55 visas Rat Race - sk(r)attjakten. Ja, långfredagen är nu en gång inte längre vad den har varit.
Själv är jag hursomhelst fullständigt mentalt upptagen av konståknings-vm. Och gläds åt att min favorit kanadensaren Jeffrey Buttle leder inför herrarnas friåk i morgon eftermiddag.
torsdag, mars 20, 2008
Språkfrågor?
Malm svarade sina kritiker en förmodligen sista gång i DN-debatten om islamofobi i måndags. Svaret förtjänar att kommenteras. För det första kan han inte sluta med det där att tillmäta sina motståndare epiteten liberala och konservativa, som om det är detta som är det egentliga problemet (se Jimpans postning "Andreas Malm, liberalerna och islamofobin" angående det här). För det andra går artikeln till stor del ut på att rada upp egna meriter som skulle diskvalificera kritiken mot honom - en förståelig taktik, det är självklart inte roligt att anklagas för att blunda för antisemitism när man angripit delar av vänstern för att sprida material av den judehatande Israel Shamir. Men samtidigt en strategi som skjuter bredvid målet. Plötsligt heter det att:
Den enda rimliga principen är denna: man kan givetvis kritisera det sionistiska projektet och den judiska staten, islamistiska projekt och islamiska stater, judisk religion och islamisk religion utan att för den skull vara vare sig antisemit eller islamofob. Men vid sidan om kritik finns också hat - mot judar i deras egenskap av judar, mot muslimer i deras egenskap av muslimer.
Ska det vara så svårt att se?
När Malm själv i princip sagt att hat mot judar inte längre skulle vara ett problem. Något man i själva verket talar om för mycket. När han själv marscherat med den judehatande organisationen Hizbollah (något han undviker kommentera). Det luktar dubbelmoral lång väg.
Men för det tredje så sätter Malm fingret på en verkligt problematisk tendens, den som gör att diskussionen om ännu mer problematiska tendenser här i Sverige tenderar att fastna i begreppsdiskussioner istället för diskussioner om det faktiska problemet. Som om yttringar av rasism, övergrepp och diskriminering var mindre intressanta att diskutera i sig än frågan om vilken språkdräkt de ska kläs i. En hållning som i grunden handlar om att man underskattar själva det fenomen som ska ringas in. Malm:
Rudbeck och Elensky vägrar medge att det finns ett hat mot muslimer som griper omkring sig i Europa. Vilka perceptionssvårigheter som ligger bakom denna envisa hållning har jag svårt att förstå. Hör de inte vad högerpopulistiska partier över hela kontinenten skränar? Ser de inte att de vinner röster? Läser de inte om vad som händer i Danmark, i Holland, i vårt eget land från Simrishamn till Hisingen? Anar de inte att det offentliga samtalets och populärkulturens gängse demonisering av muslimer kan ha någon liten betydelse för att forma föreställningar - för att inte tala om krigen i Afghanistan, Irak eller Palestina (men här förstår jag att ideologin förblindar)? Nej, de förnimmer blott censuriver. Carl Rudbeck hävdar att Ingmar Hedenius enligt min logik skulle diagnostiseras med fobi.
Som om det var teodicéproblemet Bruce Bawer, Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna behandlade. Som om det var allmänfilosofisk ateism som motiverade Sverigedemokraterna, Vlaams Belang eller FPÖ. Som om idéer om att muslimer suger ut icke-muslimer på pengar, förökar sig i hypertakt, kontrollerar Europa genom sammansvärjningar, är cancer, barbarer, femtekolonnare och måste hållas borta, fördrivas eller dödas - det vill säga just de idéer mina artiklar behandlade - utgör något slags ärbar religionskritik?
Om de är något annat - om de är en rasism riktad mot människor med bakgrund i muslimska kulturer - behöver de ett namn. Är "islamofobi" dåligt? Det är ett oskarpt begrepp. Så är även fallet med "antisemitism" (judar är inte de enda semiterna), med "främlingsfientlighet" (föremålen för fientligheten är sällan främlingar i objektiv mening) och med "rasism" (biologiska raser existerar inte). Det hör till denna tankevärld att den söker gränser där inga finns. Konturerna i de termer som ska avspegla den blir därför med nödvändighet luddiga, men det gör det - tyvärr - inte mindre påkallat att tala om saken.
Islamofobi är nu det begrepp som satt sig i den internationella diskursen om den alltmer hysteriska och omfattande rasism som riktas mot människor identifierade som muslimer. Man kunde önska att termen i stället var "antimuslimism", "antimuslimsk rasism" eller något liknande, men de ligger sämre i munnen och lider av svagt stöd; alla försök att lansera dem har hittills runnit ut i sanden. Om vi vill ha ett ord för rasism mot muslimer är det nog, vare sig vi gillar det eller ej, islamofobi som gäller för överskådlig framtid.
Men, lyder så invändningen, inte kan man väl vara rasistisk mot en religiös grupp? Ronny Ambjörnsson menar (3/3) att "antisemitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt". Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande. I vad började antisemitismen om inte i demoniseringen av en religiös grupp? Mot vilka riktades det senaste folkmordet i Europa - det i Bosnien under tidigt 1990-tal - om inte mot muslimer, som avskiljdes, deporterades och massmördades i sin egenskap av just muslimer? Skulle det krävas hudfärg eller gemensamma gener eller någon annan biologisk "rasegenskap" för att man ska kunna tala om rasism? Nej: det enda som krävs är att människor döms utifrån sin härkomst. Detta är just det öde som allt oftare drabbar muslimer, definierade som människor med ursprung inom islam, oavsett vilken grad av tro de har.
Här tycker jag han är riktigt bra, Malm.
Och jag vill göra en koppling till en text av Jonathan Leman som man kan läsa som pdf-fil genom att klicka HÄR (texten finns utlagd via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida). Leman beskriver hur ledarskribenten (numera prästen) Helle Klein vid ett tillfälle förnekade förekomsten av antisemitism i Mellanöstern med motiveringen att "araber inte kan vara antisemiter eftersom de själva är 'semiter'". En helt meningslös övning i lingvistisk - som tyvärr bara är alltför vanlig. Jag kan bara eka Malms ord här: "Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande".
Man kan dock också göra en koppling till frågan om hedersrelaterat våld. Fortfarande är vi i Sverige fast i frågan om huruvida man kan kalla det våld och förtryck det är frågan om för "hedersrelaterat". Samtidigt om själva våldet och förtrycket pågår därute, likgiltigt av vilket begrepp vi använder för att tala om det och oförsvagat av att ha reducerats till en språkfråga.
Den enda rimliga principen är denna: man kan givetvis kritisera det sionistiska projektet och den judiska staten, islamistiska projekt och islamiska stater, judisk religion och islamisk religion utan att för den skull vara vare sig antisemit eller islamofob. Men vid sidan om kritik finns också hat - mot judar i deras egenskap av judar, mot muslimer i deras egenskap av muslimer.
Ska det vara så svårt att se?
När Malm själv i princip sagt att hat mot judar inte längre skulle vara ett problem. Något man i själva verket talar om för mycket. När han själv marscherat med den judehatande organisationen Hizbollah (något han undviker kommentera). Det luktar dubbelmoral lång väg.
Men för det tredje så sätter Malm fingret på en verkligt problematisk tendens, den som gör att diskussionen om ännu mer problematiska tendenser här i Sverige tenderar att fastna i begreppsdiskussioner istället för diskussioner om det faktiska problemet. Som om yttringar av rasism, övergrepp och diskriminering var mindre intressanta att diskutera i sig än frågan om vilken språkdräkt de ska kläs i. En hållning som i grunden handlar om att man underskattar själva det fenomen som ska ringas in. Malm:
Rudbeck och Elensky vägrar medge att det finns ett hat mot muslimer som griper omkring sig i Europa. Vilka perceptionssvårigheter som ligger bakom denna envisa hållning har jag svårt att förstå. Hör de inte vad högerpopulistiska partier över hela kontinenten skränar? Ser de inte att de vinner röster? Läser de inte om vad som händer i Danmark, i Holland, i vårt eget land från Simrishamn till Hisingen? Anar de inte att det offentliga samtalets och populärkulturens gängse demonisering av muslimer kan ha någon liten betydelse för att forma föreställningar - för att inte tala om krigen i Afghanistan, Irak eller Palestina (men här förstår jag att ideologin förblindar)? Nej, de förnimmer blott censuriver. Carl Rudbeck hävdar att Ingmar Hedenius enligt min logik skulle diagnostiseras med fobi.
Som om det var teodicéproblemet Bruce Bawer, Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna behandlade. Som om det var allmänfilosofisk ateism som motiverade Sverigedemokraterna, Vlaams Belang eller FPÖ. Som om idéer om att muslimer suger ut icke-muslimer på pengar, förökar sig i hypertakt, kontrollerar Europa genom sammansvärjningar, är cancer, barbarer, femtekolonnare och måste hållas borta, fördrivas eller dödas - det vill säga just de idéer mina artiklar behandlade - utgör något slags ärbar religionskritik?
Om de är något annat - om de är en rasism riktad mot människor med bakgrund i muslimska kulturer - behöver de ett namn. Är "islamofobi" dåligt? Det är ett oskarpt begrepp. Så är även fallet med "antisemitism" (judar är inte de enda semiterna), med "främlingsfientlighet" (föremålen för fientligheten är sällan främlingar i objektiv mening) och med "rasism" (biologiska raser existerar inte). Det hör till denna tankevärld att den söker gränser där inga finns. Konturerna i de termer som ska avspegla den blir därför med nödvändighet luddiga, men det gör det - tyvärr - inte mindre påkallat att tala om saken.
Islamofobi är nu det begrepp som satt sig i den internationella diskursen om den alltmer hysteriska och omfattande rasism som riktas mot människor identifierade som muslimer. Man kunde önska att termen i stället var "antimuslimism", "antimuslimsk rasism" eller något liknande, men de ligger sämre i munnen och lider av svagt stöd; alla försök att lansera dem har hittills runnit ut i sanden. Om vi vill ha ett ord för rasism mot muslimer är det nog, vare sig vi gillar det eller ej, islamofobi som gäller för överskådlig framtid.
Men, lyder så invändningen, inte kan man väl vara rasistisk mot en religiös grupp? Ronny Ambjörnsson menar (3/3) att "antisemitism är rasism, något man inte kan säga om islamofobi, som ju drabbar människor vilka inte har mer än religionen gemensamt". Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande. I vad började antisemitismen om inte i demoniseringen av en religiös grupp? Mot vilka riktades det senaste folkmordet i Europa - det i Bosnien under tidigt 1990-tal - om inte mot muslimer, som avskiljdes, deporterades och massmördades i sin egenskap av just muslimer? Skulle det krävas hudfärg eller gemensamma gener eller någon annan biologisk "rasegenskap" för att man ska kunna tala om rasism? Nej: det enda som krävs är att människor döms utifrån sin härkomst. Detta är just det öde som allt oftare drabbar muslimer, definierade som människor med ursprung inom islam, oavsett vilken grad av tro de har.
Här tycker jag han är riktigt bra, Malm.
Och jag vill göra en koppling till en text av Jonathan Leman som man kan läsa som pdf-fil genom att klicka HÄR (texten finns utlagd via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida). Leman beskriver hur ledarskribenten (numera prästen) Helle Klein vid ett tillfälle förnekade förekomsten av antisemitism i Mellanöstern med motiveringen att "araber inte kan vara antisemiter eftersom de själva är 'semiter'". En helt meningslös övning i lingvistisk - som tyvärr bara är alltför vanlig. Jag kan bara eka Malms ord här: "Att kunskapen om rasismens historia sitter så löst är förbluffande".
Man kan dock också göra en koppling till frågan om hedersrelaterat våld. Fortfarande är vi i Sverige fast i frågan om huruvida man kan kalla det våld och förtryck det är frågan om för "hedersrelaterat". Samtidigt om själva våldet och förtrycket pågår därute, likgiltigt av vilket begrepp vi använder för att tala om det och oförsvagat av att ha reducerats till en språkfråga.
tisdag, mars 18, 2008
Föga förvånande
Björn Elmbrant på Dagens Arena har läst medlemmarnas synpunkter i socialdemokraternas jobbrådslag och finner en rädsla för ökad anpassning till borgerlig retorik och problembeskrivning. Det är föga förvånande. Alltför länge har man trott att förnyelse och anpassning till väljarkåren stavas m-i-t-t-e-n-p-o-l-i-t-i-k. De som deltagit i sossarnas rådslag är förstås inte "folket" utan vissa delar av medlemskadern - men jag skulle gissa att de bättre representerar medelsossen än de kavajklädda på regeringskansliet.
"Bjuvs arbetarkommun skriver i en sammanfattande suck att 'alltför ofta i jobb-rådslaget känns det som om vi anammat borgarnas vokabulär och synsätt'. Och det ligger en del i den iakttagelsen.
/---/
'Hur ska a-kassan tydligare stärka arbetslinjen?' frågar partiledningen, likt ett eko av den borgerliga regeringen. Den unisona kören nerifrån är att arbetslinjen ska stärkas på andra sätt än genom att försämra a-kassan.
Några röster i rådslaget tvekar t.o.m. inför själva ordet 'arbetslinje', eftersom det inte längre förknippas med socialdemokraternas trygghet, utan med moderaternas piska.
/---/
Även om det är en glädjekalkyl, när det sagts att 5 000 personer skulle ha deltagit i samtalen om jobben, är det ingen slagen rörelse som talar i de svar vi läst, utan en stark solidarisk röst.
Tydliga värden och värderingar efterlyses av 'dom därnere', som ett alternativ till finansminister Anders Borg och hans räknenissar. Därför får Mona Sahlin och de andra i s-toppen passa sig, så att inte de också fastnar i teknik och taktisk anpassning."
En av kommentatorerna till Elmbrants artikel sätter dock fingret på en öm punkt:
"Jag bor en en av landets större kommuner och där är det en handfull yrkes- och fullblodspolitiker som hållit i alla trådar, och formulerat kommunens svar till rådslaget. Bjuvs Arbetarkommun i all ära, men jag misstänker att det ser ut på likartat sätt runt om i landet. Den s k 'Rörelsen' representerar helt enkelt ingen rörelse längre, enär det inte längre existerar någon sådan...Möjligen undantaget Bjuv..."
Vilket påminner om att stärkt interndemokrati och nya former för organisering kan vara en lika viktig del av den önskade förnyelsen som det politiska innehållet.
"Bjuvs arbetarkommun skriver i en sammanfattande suck att 'alltför ofta i jobb-rådslaget känns det som om vi anammat borgarnas vokabulär och synsätt'. Och det ligger en del i den iakttagelsen.
/---/
'Hur ska a-kassan tydligare stärka arbetslinjen?' frågar partiledningen, likt ett eko av den borgerliga regeringen. Den unisona kören nerifrån är att arbetslinjen ska stärkas på andra sätt än genom att försämra a-kassan.
Några röster i rådslaget tvekar t.o.m. inför själva ordet 'arbetslinje', eftersom det inte längre förknippas med socialdemokraternas trygghet, utan med moderaternas piska.
/---/
Även om det är en glädjekalkyl, när det sagts att 5 000 personer skulle ha deltagit i samtalen om jobben, är det ingen slagen rörelse som talar i de svar vi läst, utan en stark solidarisk röst.
Tydliga värden och värderingar efterlyses av 'dom därnere', som ett alternativ till finansminister Anders Borg och hans räknenissar. Därför får Mona Sahlin och de andra i s-toppen passa sig, så att inte de också fastnar i teknik och taktisk anpassning."
En av kommentatorerna till Elmbrants artikel sätter dock fingret på en öm punkt:
"Jag bor en en av landets större kommuner och där är det en handfull yrkes- och fullblodspolitiker som hållit i alla trådar, och formulerat kommunens svar till rådslaget. Bjuvs Arbetarkommun i all ära, men jag misstänker att det ser ut på likartat sätt runt om i landet. Den s k 'Rörelsen' representerar helt enkelt ingen rörelse längre, enär det inte längre existerar någon sådan...Möjligen undantaget Bjuv..."
Vilket påminner om att stärkt interndemokrati och nya former för organisering kan vara en lika viktig del av den önskade förnyelsen som det politiska innehållet.
måndag, mars 17, 2008
Svenskan idag
...innehåller flera goda inslag.
För det första går kampen för papperslösa flyktingars rätt till vård vidare. Det är Rätt till vård-initiativet som har inne en opinionsartikel på Brännpunkt. "FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap." Nej just det. Mänskliga rättigheter är inte förknippade med medborgarskap. Inte egentligen. Men nog är samhället inrättat, ja världen inrättad, som om det vore så. När det gäller papperslösas rätt till vård borde det, kan det inte vara så svårt att förbättra situationen dock. Om andra länder "lyckas vara mer mänskliga" så att säga, då borde väl vi också kunna.
De fall ur verkligheten som artikeln tar upp borde väl kunna få till och med en hal typ som Tobias Billström att haja till lite (fast det är förstås att tro honom om för mycket - han vet redan om att det är på det här sättet):
Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige.
Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota.
En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning.
Hon förlöstes på sjukhus med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.
Och det är ju fasansfullt att det är de ekonomiska argumenten man tvingas ta till för att motivera varför en mänsklig attitydd mot papperslösa vore önskvärd.
Den andra Brännpunktsartikeln på nätet idag utgörs av ett vädjande om en större och långsiktigare fördelning av medel till psykiatrin. Det är en gäng skötare och fackliga företrädare för skötare inom Stockholmspsykården som skriver,och jag låter dem tala för sig själva:
Några siffror från Stockholms södra sjukvårdsdistrikt: de senaste fem åren har antalet patienter till öppna vården ökat med 50 procent, medan vi som arbetar bara blivit obetydligt fler. Brister den öppna vården ökar trycket mot den slutna.
Förra året hade vi där en beläggning på 120 procent. Platsbristen gör att vi tvingas lägga flera psykiskt sjuka i samma rum och att vi ger nattpermission åt vissa patienter för att bereda plats för akut intagna. Det har hänt att personalen tvingats bälteslägga patienter i en aula. Vi kan inte längre göra ett bra jobb.
Det ökade trycket mot psykvården i länet beror bland annat på att människorna blivit fler. Men samtidigt har kommunerna skurit ner på förebyggande insatser, till exempel skolpsykologer.
I vårt distrikt har kommunen dragit ner resurserna för gruppboende och sysselsättning. I vårt dagliga arbete går samarbetet mellan kommun och landsting ut på att hantera följderna av urholkade resurser.
Förr arbetade många av oss politiskt för att påverka utvecklingen inom den psykiatriska vården. Nu är jobbet så krävande att vi inte orkar det längre. De psykiskt sjuka tappar röster på den politiska arenan.
Stockholms läns landsting, där en stor del av landets invånare lever, tar nu det unika steget att lägga ut den öppna psykiatriska vården på privata händer. Det är ett vågspel, som skapat stor oro hos oss anställda för att patienter ska komma ännu mer i kläm.
Lösningen på den underdimensionerade psykvården är mer resurser, inte ändrad organisation eller fler utförare.
Psykiatrin fick nyligen mer pengar genom psykiatrisamordningen. Tyvärr går de till kortlivade projekt och punktinsatser som inte löser de problem och den brist på resurser som präglar det dagliga psykiatriska arbetet.
Detta är inte värdigt ett rikt välfärdssamhälle.
Min enda fråga är om man verkligen kan hävda att vi har ett rikt välfärdssamhälle. Det tycks mig som att vi idag snarare har ett svagt välfärdssamhälle befolkat av människor av vilka vissa är rika och blir allt rikare på grund av skättelättnader som ytterligare försvagar detta det redan svaga välfärdssamhället.
Den tredje Svenskanartikeln jag vill lyfta fram är Karoline Erikssons skräckfilmskolumn:
Vad ventilerar skräckfilmen idag? Andra numret av filmtidskriften Flm suckar över alla fantasilösa nyinspelningar – i dagarna kom den dystra nyheten om en kommande cover på Rosemary’s baby. Men ska man spåra samtidshot har nog tortyren i till exempel Hostel en del att göra med de medeltida förhörsmetoder som blivit så populära på senare tid, även om just Irakkriget bearbetats flitigare i ”vanlig” film det senaste året. En av de mer kontroversiella, Brian de Palmas Redacted (biopremiär i maj) är inspirerad av tragedin i irakiska Mahmudiyah 2006, då ett gäng amerikanska soldater våldtog en 14-åring som de sedan avrättade tillsammans med hennes familj. Hur många skräckfilmer krävs det för att rensa ut en sån historia ur hjärnan?
Det var klokt reflekterat av Karoline. Jag lyfter på hatten åt att hon faktiskt hittar någon slags underliggande "mening" med tortyrskräckfilmen eller åtminstone funktion som den fyller - en subgenre jag själv har väldigt svårt för (och sannerligen inte kunnat se någon poäng med).
För det första går kampen för papperslösa flyktingars rätt till vård vidare. Det är Rätt till vård-initiativet som har inne en opinionsartikel på Brännpunkt. "FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap." Nej just det. Mänskliga rättigheter är inte förknippade med medborgarskap. Inte egentligen. Men nog är samhället inrättat, ja världen inrättad, som om det vore så. När det gäller papperslösas rätt till vård borde det, kan det inte vara så svårt att förbättra situationen dock. Om andra länder "lyckas vara mer mänskliga" så att säga, då borde väl vi också kunna.
De fall ur verkligheten som artikeln tar upp borde väl kunna få till och med en hal typ som Tobias Billström att haja till lite (fast det är förstås att tro honom om för mycket - han vet redan om att det är på det här sättet):
Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige.
Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota.
En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning.
Hon förlöstes på sjukhus med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.
Och det är ju fasansfullt att det är de ekonomiska argumenten man tvingas ta till för att motivera varför en mänsklig attitydd mot papperslösa vore önskvärd.
Den andra Brännpunktsartikeln på nätet idag utgörs av ett vädjande om en större och långsiktigare fördelning av medel till psykiatrin. Det är en gäng skötare och fackliga företrädare för skötare inom Stockholmspsykården som skriver,och jag låter dem tala för sig själva:
Några siffror från Stockholms södra sjukvårdsdistrikt: de senaste fem åren har antalet patienter till öppna vården ökat med 50 procent, medan vi som arbetar bara blivit obetydligt fler. Brister den öppna vården ökar trycket mot den slutna.
Förra året hade vi där en beläggning på 120 procent. Platsbristen gör att vi tvingas lägga flera psykiskt sjuka i samma rum och att vi ger nattpermission åt vissa patienter för att bereda plats för akut intagna. Det har hänt att personalen tvingats bälteslägga patienter i en aula. Vi kan inte längre göra ett bra jobb.
Det ökade trycket mot psykvården i länet beror bland annat på att människorna blivit fler. Men samtidigt har kommunerna skurit ner på förebyggande insatser, till exempel skolpsykologer.
I vårt distrikt har kommunen dragit ner resurserna för gruppboende och sysselsättning. I vårt dagliga arbete går samarbetet mellan kommun och landsting ut på att hantera följderna av urholkade resurser.
Förr arbetade många av oss politiskt för att påverka utvecklingen inom den psykiatriska vården. Nu är jobbet så krävande att vi inte orkar det längre. De psykiskt sjuka tappar röster på den politiska arenan.
Stockholms läns landsting, där en stor del av landets invånare lever, tar nu det unika steget att lägga ut den öppna psykiatriska vården på privata händer. Det är ett vågspel, som skapat stor oro hos oss anställda för att patienter ska komma ännu mer i kläm.
Lösningen på den underdimensionerade psykvården är mer resurser, inte ändrad organisation eller fler utförare.
Psykiatrin fick nyligen mer pengar genom psykiatrisamordningen. Tyvärr går de till kortlivade projekt och punktinsatser som inte löser de problem och den brist på resurser som präglar det dagliga psykiatriska arbetet.
Detta är inte värdigt ett rikt välfärdssamhälle.
Min enda fråga är om man verkligen kan hävda att vi har ett rikt välfärdssamhälle. Det tycks mig som att vi idag snarare har ett svagt välfärdssamhälle befolkat av människor av vilka vissa är rika och blir allt rikare på grund av skättelättnader som ytterligare försvagar detta det redan svaga välfärdssamhället.
Den tredje Svenskanartikeln jag vill lyfta fram är Karoline Erikssons skräckfilmskolumn:
Vad ventilerar skräckfilmen idag? Andra numret av filmtidskriften Flm suckar över alla fantasilösa nyinspelningar – i dagarna kom den dystra nyheten om en kommande cover på Rosemary’s baby. Men ska man spåra samtidshot har nog tortyren i till exempel Hostel en del att göra med de medeltida förhörsmetoder som blivit så populära på senare tid, även om just Irakkriget bearbetats flitigare i ”vanlig” film det senaste året. En av de mer kontroversiella, Brian de Palmas Redacted (biopremiär i maj) är inspirerad av tragedin i irakiska Mahmudiyah 2006, då ett gäng amerikanska soldater våldtog en 14-åring som de sedan avrättade tillsammans med hennes familj. Hur många skräckfilmer krävs det för att rensa ut en sån historia ur hjärnan?
Det var klokt reflekterat av Karoline. Jag lyfter på hatten åt att hon faktiskt hittar någon slags underliggande "mening" med tortyrskräckfilmen eller åtminstone funktion som den fyller - en subgenre jag själv har väldigt svårt för (och sannerligen inte kunnat se någon poäng med).
söndag, mars 16, 2008
Found on the nät
Det finns en allmänt utbredd föreställning om arkiv som säger att de är dammiga platser fulla av dammiga världsfrånvända människor. Pyttprat är vad det är. Dumt snack. Okej, det lär finnas ett och annat snävt arkiv vars innehåll intresserar en knappologiskt orienterad och världsfrånvänd mindre krets (vilket inte behöver betyda att denna krets är ointressant - världsfrånvända människor är som regel rätt intressanta). Men eftersom arkiv innehåller spår, nedteckningar, kvarlevor från mänsklig verksamhet genom århundraden så innehåller de helt enkelt historien om oss människor. Men i nedbruten, utspridd, fragmenterad form. De mest dramatiska livsöden likväl som de mest hjärtskärande obemärkta lämnar sina spår i våra arkiv.
Och med datautvecklingen och internet har det öppnat sig helt nya möjligheter för många arkiv att öppna sig mot världen. Men man kanske ändå har lite svårt att nå ut. Få människor lär surfa in på Statens Arkivs hemsida för att få sig till livs rafflande historier ur det levande livet. Ändå är det just vad man kan göra. Riksarkivet lägger regelbundet ut dokument och information därom som allmänheten kan ta del av. Och det är ofta dramatiska historier det handlar om. En pojke som avlägger bekännelse om att han pressats vittna falskt mot en häxanklagad prästfru. En dragon som misstänks "hafwa beställt med" (=haft en relation med) en annan prästfru åker i fängelse efter att ha misshandlat både frun och hennes make. Och så denna historia, den tragiska, dold bakom den hurtfriska rubriken "Djävulen - en dålig affär!":
År 1727 förskrev sig den 24-årige uppbördsskrivaren Erik Ahlgren till djävulen i syfte att uppnå personlig ekonomisk vinning. För att ge maximal tyngd åt kontraktet använde Ahlgren sitt eget blod att skriva med. Sedan prästen fått reda på saken och anmält honom för befallningsmannen, hölls en rannsakning av tingsrätten som förklarade Ahlgren skyldig till hädelse. Hovrätten i sin tur dömde Ahlgren till döden.
Straffet förvandlades till livstids straffarbete och maximal "skamexponering" eftersom dödsstraff inte ansågs tillräckligt avskräckande:
Dödsdomar skulle enligt gällande författningar underställas Kungl. Maj:ts nådiga omprövande. Ahlgrens sak behandlades i rådskammaren den 17 november 1727 i närvaro av nio riksråd. Två av riksråden ansåg att hovrättsdomen var välförtjänt, men majoriteten ville hitta ett straff som kunde göra mera ”impression och sky hos folket” än en kortvarig avrättning. Kungl. Maj:t resolverade att Ahlgren istället för livsstraff skulle plikta med fjorton dagar på vatten och bröd, stå två timmar på en schavott och skämmas i den stad där han hölls arresterad, undergå uppenbar kyrkoplikt, och därefter transporteras till Marstrand för livstids straffarbete. Längs vägen till Marstrand skulle han dessutom i varje stad uppvisas på en schavott för allmänheten.
Så varför gjorde han det då, den där Ahlgren? Hans enda förklaring var att han önskat ”störta sig i avgrunden”. I brevet, som inleds med hälsningsfrasen "Högdtärade Fader Fannen, min högsta förtröstare", skriver han: "om iag får så många penningar iag här i wärlden lÿster skall iag tiena dik här i wärden med Kråp och Siähl".
Naturligtvis var Erik Ahlgren känd som en skötsam och oförarglig ung man.
Undrar vad, om något, som for honom genom kroppen när han skrev sitt brev.
-----------
En annan fascinerande historia om upphittade livsspår kan man läsa om hos herr Nessle. "En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr." Internätet, bland så mycket annat ett stort levande arkiv.
-----------
Annan rekommenderad helgläsning finns att hittas via den rödgröna bloggportalen Agenda 2010+. En portal som ständigt växer. En av de nya bloggarna där är Subversio, som idag skriver om folkligt motstånd mot nynazism. En annan är Koldioxidskatt, och det är förstås inte så svårt att lista ut vad den bloggen handlar om. "Det är kossorna som skiter" heter det senaste irriterade inlägget där.
-----------
På annan plats i bloggosfären finns Isabella, som idag inte bara berättar om hur hon citeras i Washington Post utan också serverar information om en kommande pjäs på Dramalabbet i Stockholm. I do for money heter den och bygger på samtal som pjäsförfattaren fört med thailändska prostituerade. Detta är bara det senaste i raden av exempel på hur beredskapen att låta sexsäljande kvinnor komma till tals i det offentliga har ökat. Ett annat exempel är RFSU-tidskriften Ottar, som bl a har en intervju med sexsäljerskan "Greta Garbo" med i sitt senaste nummer (finns också på nätet här). Många är nog irriterade och arga över denna utveckling. Själv tycker jag det är på tiden att sexsäljande kvinnor inte längre behandlas som omyndiga personer man pratar över huvudet om.
Och med datautvecklingen och internet har det öppnat sig helt nya möjligheter för många arkiv att öppna sig mot världen. Men man kanske ändå har lite svårt att nå ut. Få människor lär surfa in på Statens Arkivs hemsida för att få sig till livs rafflande historier ur det levande livet. Ändå är det just vad man kan göra. Riksarkivet lägger regelbundet ut dokument och information därom som allmänheten kan ta del av. Och det är ofta dramatiska historier det handlar om. En pojke som avlägger bekännelse om att han pressats vittna falskt mot en häxanklagad prästfru. En dragon som misstänks "hafwa beställt med" (=haft en relation med) en annan prästfru åker i fängelse efter att ha misshandlat både frun och hennes make. Och så denna historia, den tragiska, dold bakom den hurtfriska rubriken "Djävulen - en dålig affär!":
År 1727 förskrev sig den 24-årige uppbördsskrivaren Erik Ahlgren till djävulen i syfte att uppnå personlig ekonomisk vinning. För att ge maximal tyngd åt kontraktet använde Ahlgren sitt eget blod att skriva med. Sedan prästen fått reda på saken och anmält honom för befallningsmannen, hölls en rannsakning av tingsrätten som förklarade Ahlgren skyldig till hädelse. Hovrätten i sin tur dömde Ahlgren till döden.
Straffet förvandlades till livstids straffarbete och maximal "skamexponering" eftersom dödsstraff inte ansågs tillräckligt avskräckande:
Dödsdomar skulle enligt gällande författningar underställas Kungl. Maj:ts nådiga omprövande. Ahlgrens sak behandlades i rådskammaren den 17 november 1727 i närvaro av nio riksråd. Två av riksråden ansåg att hovrättsdomen var välförtjänt, men majoriteten ville hitta ett straff som kunde göra mera ”impression och sky hos folket” än en kortvarig avrättning. Kungl. Maj:t resolverade att Ahlgren istället för livsstraff skulle plikta med fjorton dagar på vatten och bröd, stå två timmar på en schavott och skämmas i den stad där han hölls arresterad, undergå uppenbar kyrkoplikt, och därefter transporteras till Marstrand för livstids straffarbete. Längs vägen till Marstrand skulle han dessutom i varje stad uppvisas på en schavott för allmänheten.
Så varför gjorde han det då, den där Ahlgren? Hans enda förklaring var att han önskat ”störta sig i avgrunden”. I brevet, som inleds med hälsningsfrasen "Högdtärade Fader Fannen, min högsta förtröstare", skriver han: "om iag får så många penningar iag här i wärlden lÿster skall iag tiena dik här i wärden med Kråp och Siähl".
Naturligtvis var Erik Ahlgren känd som en skötsam och oförarglig ung man.
Undrar vad, om något, som for honom genom kroppen när han skrev sitt brev.
-----------
En annan fascinerande historia om upphittade livsspår kan man läsa om hos herr Nessle. "En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr." Internätet, bland så mycket annat ett stort levande arkiv.
-----------
Annan rekommenderad helgläsning finns att hittas via den rödgröna bloggportalen Agenda 2010+. En portal som ständigt växer. En av de nya bloggarna där är Subversio, som idag skriver om folkligt motstånd mot nynazism. En annan är Koldioxidskatt, och det är förstås inte så svårt att lista ut vad den bloggen handlar om. "Det är kossorna som skiter" heter det senaste irriterade inlägget där.
-----------
På annan plats i bloggosfären finns Isabella, som idag inte bara berättar om hur hon citeras i Washington Post utan också serverar information om en kommande pjäs på Dramalabbet i Stockholm. I do for money heter den och bygger på samtal som pjäsförfattaren fört med thailändska prostituerade. Detta är bara det senaste i raden av exempel på hur beredskapen att låta sexsäljande kvinnor komma till tals i det offentliga har ökat. Ett annat exempel är RFSU-tidskriften Ottar, som bl a har en intervju med sexsäljerskan "Greta Garbo" med i sitt senaste nummer (finns också på nätet här). Många är nog irriterade och arga över denna utveckling. Själv tycker jag det är på tiden att sexsäljande kvinnor inte längre behandlas som omyndiga personer man pratar över huvudet om.
fredag, mars 14, 2008
Tänkvärt om Malms selektiva antirasism i DN
En skribent vid namn Jonathan Leman tar i DN upp och formulerar det som skavt i mig efter läsningen av Andreas Malms artikelserie om islamofobi - jag har visserligen gått in på problemet här men Leman gör det helt enkelt bättre, grundligare och mer genomtänkt. Samtidigt som jag tycker att han delvis har fel. Jag återger ett sammandrag av artikeln:
Att Malm politiserar debatten kring islamofobi borde knappast överraska. I Arbetaren 19/7 -06 kallade han dem som inte gav sitt stöd till Hizbollah för islamofober. Han talade också om att "hedern bär rörelsen [Hizbollah] med sig genom resten av historien". Man kan fråga sig vilken trovärdighet en debattör som öppet stödjer en antidemokratisk, antisemitisk, misogyn och homofobisk organisation har när det kommer till ämnet fördomar.
Nyligen skrev Malm att islamofobin har ersatt antisemitismen, och att den sistnämnda är historia (DN 18/2). /---/
Det är vanligt i debatten att konstruera en motpol mellan den påstått allomfattande islamofobin och den påstått obefintliga antisemitismen. /---/ Den brittiska rapporten All-Party Parliamentary Inquiry into Antisemitism från 2006 och EUMC-rapporten från 2003 har visat att antijudiska attityder är ett långtifrån perifert fenomen. Även hatbrottsstatistiken understryker att fientlighet mot judar i hög grad är reellt. Enligt BRÅ:s hatbrottsstatistik från 2006 är antisemitiska hatbrott till och med överrepresenterade i förhållande till islamofobiska hatbrott om man ser till befolkningsgruppernas storlekar. Statistiken för hatbrott i till exempel Frankrike, Schweiz och Storbritannien under senare år visar på samma mönster.
Men det bortser Malm ifrån. I stället skriver han att antisemitismen "väckt ramaskrin" medan "islamofobi knappt ännu har ifrågasatts". Jaså? TV 4:s nollrasism-vecka i höstas ägnades åt islamofobi och den här kultursidan har lyft ämnet. Vi kan med jämna mellanrum se en levande debatt om fördomar mot muslimer, vilket är bra, samtidigt som antisemitismen ofta utelämnas och till och med förnekas. Det var inte minst tydligt under debatterna om Muhammedkarikatyrer då ett stort antal tyckare påstod att kränkningar mot judar i dag vore otänkbart. I debatterna om Hillersberg år 2000 och om Gilad Atzmon förra året möttes påtalandet av antisemitism av en offentlig tystnad. Ett färskare exempel är tidskriften Mana, vars antisemitism bland andra Expo har uppmärksammat. På DN Kultur försvarade flera skribenter publikationen, som återkommande uttryckt judefientlighet medan antisemitismen aldrig togs upp.
Det är bilden av den uteblivna debatten om antisemitism jag inte riktigt tycker stämmer. Nog har Hillersberg diskuterats, till exempel. Och kommer inte Leman ihåg den livliga diskussionen om danska tv-serien Örnen på Expressens kultursida häromåret? Jag håller dock med om att debatten om antisemitism gott kunde vara både mer djuplodande och mer omfattande. Jag minns min egen frustration då jag under nittiotalet förgäves sökte få till stånd en diskussion om Fassbinderpjäsen Soporna, staden och döden, som spelats på scen flera gånger i Sverige utan någon ordentlig diskussion omkring de anklagelser om antisemitism som riktades mot den i (Väst)Tyskland. Den spelades för övrigt också som radiopjäs, i regi av Britt Edvall som introducerade pjäsen med orden att "det blivit upplopp av den sionistiska opinionsapparaten varje gång man försökt sätta upp den i Tyskland". Ingen reagerade.
Samtidigt är jag övertygad om att det kan finnas en minst lika stor frustration hos människor som i högre utsträckning och mer djuplodande skulle vilja diskutera yttringar av islamofobi. De exempel Leman tar upp utgör inte precis någon flodvåg av islamofobidiskussion. Och vad Leman förbiser men som Malm tog upp är att islamofobin till skillnad från antisemitismen har en politisk plattform. Vilket gör den dubbelt angelägen att tackla idag.
Vad gäller detta att Malms trovärdighet tar skada av hans Hizbollahromantik är jag dock helt enig med Leman. Och jag är lätt chockerad över hur lättvindigt den accepteras av vänsterbloggare som mina av mig ofta uppskattade bloggkollegor RedLib och Ia. Man skriver om historien så att det krig som i själva verket utlöstes av Hizbollah blir till en ensidig israelisk aggression. Och man ekar Malms ord om att "föra en dialog" om Hizbollahs mindre smakliga inslag. Naivt så det förslår - tror man verkligen att de som för Hizbollah är välkomna, användbara propagandaverktyg kommer att hamna i en situation där de på jämlik fot kan säga "Pojkar, det där med antisemitismen är väl ändå lite dumt" och sedan dessutom få gehör för det?
Att Malm politiserar debatten kring islamofobi borde knappast överraska. I Arbetaren 19/7 -06 kallade han dem som inte gav sitt stöd till Hizbollah för islamofober. Han talade också om att "hedern bär rörelsen [Hizbollah] med sig genom resten av historien". Man kan fråga sig vilken trovärdighet en debattör som öppet stödjer en antidemokratisk, antisemitisk, misogyn och homofobisk organisation har när det kommer till ämnet fördomar.
Nyligen skrev Malm att islamofobin har ersatt antisemitismen, och att den sistnämnda är historia (DN 18/2). /---/
Det är vanligt i debatten att konstruera en motpol mellan den påstått allomfattande islamofobin och den påstått obefintliga antisemitismen. /---/ Den brittiska rapporten All-Party Parliamentary Inquiry into Antisemitism från 2006 och EUMC-rapporten från 2003 har visat att antijudiska attityder är ett långtifrån perifert fenomen. Även hatbrottsstatistiken understryker att fientlighet mot judar i hög grad är reellt. Enligt BRÅ:s hatbrottsstatistik från 2006 är antisemitiska hatbrott till och med överrepresenterade i förhållande till islamofobiska hatbrott om man ser till befolkningsgruppernas storlekar. Statistiken för hatbrott i till exempel Frankrike, Schweiz och Storbritannien under senare år visar på samma mönster.
Men det bortser Malm ifrån. I stället skriver han att antisemitismen "väckt ramaskrin" medan "islamofobi knappt ännu har ifrågasatts". Jaså? TV 4:s nollrasism-vecka i höstas ägnades åt islamofobi och den här kultursidan har lyft ämnet. Vi kan med jämna mellanrum se en levande debatt om fördomar mot muslimer, vilket är bra, samtidigt som antisemitismen ofta utelämnas och till och med förnekas. Det var inte minst tydligt under debatterna om Muhammedkarikatyrer då ett stort antal tyckare påstod att kränkningar mot judar i dag vore otänkbart. I debatterna om Hillersberg år 2000 och om Gilad Atzmon förra året möttes påtalandet av antisemitism av en offentlig tystnad. Ett färskare exempel är tidskriften Mana, vars antisemitism bland andra Expo har uppmärksammat. På DN Kultur försvarade flera skribenter publikationen, som återkommande uttryckt judefientlighet medan antisemitismen aldrig togs upp.
Det är bilden av den uteblivna debatten om antisemitism jag inte riktigt tycker stämmer. Nog har Hillersberg diskuterats, till exempel. Och kommer inte Leman ihåg den livliga diskussionen om danska tv-serien Örnen på Expressens kultursida häromåret? Jag håller dock med om att debatten om antisemitism gott kunde vara både mer djuplodande och mer omfattande. Jag minns min egen frustration då jag under nittiotalet förgäves sökte få till stånd en diskussion om Fassbinderpjäsen Soporna, staden och döden, som spelats på scen flera gånger i Sverige utan någon ordentlig diskussion omkring de anklagelser om antisemitism som riktades mot den i (Väst)Tyskland. Den spelades för övrigt också som radiopjäs, i regi av Britt Edvall som introducerade pjäsen med orden att "det blivit upplopp av den sionistiska opinionsapparaten varje gång man försökt sätta upp den i Tyskland". Ingen reagerade.
Samtidigt är jag övertygad om att det kan finnas en minst lika stor frustration hos människor som i högre utsträckning och mer djuplodande skulle vilja diskutera yttringar av islamofobi. De exempel Leman tar upp utgör inte precis någon flodvåg av islamofobidiskussion. Och vad Leman förbiser men som Malm tog upp är att islamofobin till skillnad från antisemitismen har en politisk plattform. Vilket gör den dubbelt angelägen att tackla idag.
Vad gäller detta att Malms trovärdighet tar skada av hans Hizbollahromantik är jag dock helt enig med Leman. Och jag är lätt chockerad över hur lättvindigt den accepteras av vänsterbloggare som mina av mig ofta uppskattade bloggkollegor RedLib och Ia. Man skriver om historien så att det krig som i själva verket utlöstes av Hizbollah blir till en ensidig israelisk aggression. Och man ekar Malms ord om att "föra en dialog" om Hizbollahs mindre smakliga inslag. Naivt så det förslår - tror man verkligen att de som för Hizbollah är välkomna, användbara propagandaverktyg kommer att hamna i en situation där de på jämlik fot kan säga "Pojkar, det där med antisemitismen är väl ändå lite dumt" och sedan dessutom få gehör för det?
torsdag, mars 13, 2008
Den nödvändiga kritiken
"För något år sedan deltog jag i en kvinnoseparatistisk Ta Natten Tillbaka-demonstration, under vilken män kastade isklumpar och tomma ölflaskor på oss, gjorde juckade rörelser mot tonårstjejer och skrek något om att vi nog bara fått för lite kuk på sistone. Kvinnor som kräver rätten till sina egna kroppar är uppenbarligen oerhört provocerande." Så skriver bloggaren Akujuhan. Och det påminner mig om kompisen som berättade att han hört några grabbar tala om att de köpt ägg som de skulle kasta på åttonde mars-tåget i lördags (nej, jag vet inte om de gjorde det). Det finns så mycket avsky mot feminism, och man behöver inte vara förespråkare av separatism som metod (fast just när det gäller Ta Natten Tillbaka-demonstrationer finns det faktiskt en poäng i att bara kvinnor (& transor) deltar) för att tycka att herregud liksom. Har vi inte kommit längre?
En helt annan sak är den inomfeministiska diskussion som förs, eller kritik som kommer från håll som inte nödvändigtvis är antifeministiska. Exempelvis Petra Östergrens mot det sätt hennes bok Porr, horor och feminister mottogs på:
Karlar har i århundraden ägnat sig åt att ignorera och förvränga kvinnors liv och tankar. Nu gör kvinnliga skribenter samma sak. Åtminstone när det handlar om forskning som görs om och av obekväma och lösaktiga fruntimmer, de som inte tillhör en man eller passar in i ett rättstänkande etablissemang. Den feministiska och maktkritiska diskussionen förtjänar bättre. Ny, provocerande och intressant genusforskning görs, både inom och utom universiteten. Kvinnliga tidningsskribenter är ofta den enda länken mellan denna forskning och vanligt folk. Det förpliktigar. Gängse regler kring rapportering och argumentation ska följas. Dessutom måste den självpåtagna rollen som feminismens ideologiska grindvakt överges, den skymmer sikten för den normativa maktens många uttryck.
Betydligt längre går Lisbeth Lindeborg i en debattartikel i Expressen. Artikeln har fått titeln "Feminister är moraliskt medskyldiga till mord", och den är verkligen kvällstidningsrubriksättares våta dröm (när kommer Pär Ströms analys?) - här kan hen ta i men ändå vara rättvisande. Lindeborg berättar om ett seminarium om hedersrelaterat våld som hon bevistat i Stockholm, och hennes dom över den svenska feminismens handlingsförlamning inför detta fenomen är inte nådig:
Ty även om de flesta i panelen var eniga om att ”något måste göras”, även om några personer hade konstruktiva förslag, även om inläggen från publiken var värdefulla, så rann det hela ut i sanden. Gudrun Schyman visade sig inte ens ha förstått vad det rör sig om då hon avfärdar begreppet ”brott i hederns namn/hedersvåld”.
För egen del kunde jag knappt tro att jag hörde rätt. ”Brott i hederns namn” är ett vedertaget begrepp i alla större internationella sammanhang. ”Crimes in the name of honour” eller ”Verbrechen im Namen der Ehre” är det begrepp som används i såväl juridiska som politiska (regeringssammanhang) i alla länder, inom EU och inom FN.
/---/
I Stockholm finns exempelvis Sara Mohammad, med kurdisk bakgrund, som nu i åratal hjälpt förföljda kvinnor aktivt genom sin organisation ”Glöm inte Pela och Fadime”. Men till skillnad från en rad hjälpande kvinnor i Tyskland, såsom Seyran Ates, Serap Cileli, Necla Kelek, vilka alla åtnjuter högt anseende och utmärkts med landets högsta utmärkelser, lyser det breda stödet för Sara Mohammad med sin frånvaro. I stället ses hon på håll som en extremist, påpekades i paneldebatten som jag deltog i. En människa som alltså försöker rädda liv, pekas ut som extremist. Jag frågar mig i vilket samhälle vi befinner oss.
Brott i hederns namn är ”en fasaväckande realitet mitt ibland oss”, bekräftar Seyran Ates. Då svenska ”ledande” feminister inte reagerar mot denna, utan förvrider sanningen, bryter de inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan gör sig även moraliskt medskyldiga till misshandel och mord.
Nu är inte Lindeborg den mest nyanserade debattör som finns, och jag tycker att vissa av hennes uttalande om muslimer (kanske inte specifikt i denna artikel men annorstädes) stämmer in på det Andreas Malm varnade för i sin beryktade artikelserie om islamofobi, den där skräcken för ett annalkande Eurabien. Och jag tycker nog att hennes fördömande av den svenska feminismen är väl hårt - trots allt så var/är väl åtminstone de flesta överens om att något måste göras. Men så läser jag Maria-Pia Boëthius krönika i ETC - "Låt oss kalla det feghetsmord". Hon skriver:
Varför tala om ”hedersmord”, när allt fler blandar ihop kultur med ras? Bättre då att säga som det är. Mord som bottnar i mäns feghet, i deras rädsla att krympa i andra mäns ögon. Feghetsmord på unga kvinnor – jag vägrar kalla dem hedersmord – sträcker sig långt tillbaka i historien och fanns före religionerna. Och jag tycker inte vi ska tillföra språket ett ord som ”hedersmord” utan helt enkelt byta ut det mot feghetsmord, vilket det ju är.
Jag för min del tycker Boëthius blandar bort korten. Lindeborg har ju en poäng i att ordet "heder" är ett internationellt vedertaget begrepp i studierna av och diskussionen om detta fenomen - varför ska vi i Sverige krångla bara för att vi tycker att "heder" konnoterar något fint. Är det inte bättre att ha ett enhetligt språkbruk om man vill ingå i en internationell kamp mot detta internationella problem - för det vill vi väl? Visserligen har Boëthius rätt i det där med att "kultur" är det nya kodordet för "ras" i vissa kretsar - men här kan vi helt enkelt inte låta dem sätta dagordningen. De - Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter - hämtar tvärtom näring av att den svenska feminismen förefaller ointresserad av hedersvåldet. Det ger dem en chans att framstå som kvinnornas försvarare. Som om de hade det minsta intresse av att förbättra kvinnans ställning inom hederskulturer, liksom. Det är inte bara män utan också kvinnor från dylika miljöer Sverigedemokraterna vill kasta ut.
Min reaktion efter att ha läst Boëthius krönika ovanpå Lindeborgs artikel blev hur som helst att få tummen loss att anmäla mitt intresse för att ansluta mig till Nätverket mot hedersrelaterat våld. Ett nätverk uppbyggt av svenska feminister. Gå med du också, vetja.
En helt annan sak är den inomfeministiska diskussion som förs, eller kritik som kommer från håll som inte nödvändigtvis är antifeministiska. Exempelvis Petra Östergrens mot det sätt hennes bok Porr, horor och feminister mottogs på:
Karlar har i århundraden ägnat sig åt att ignorera och förvränga kvinnors liv och tankar. Nu gör kvinnliga skribenter samma sak. Åtminstone när det handlar om forskning som görs om och av obekväma och lösaktiga fruntimmer, de som inte tillhör en man eller passar in i ett rättstänkande etablissemang. Den feministiska och maktkritiska diskussionen förtjänar bättre. Ny, provocerande och intressant genusforskning görs, både inom och utom universiteten. Kvinnliga tidningsskribenter är ofta den enda länken mellan denna forskning och vanligt folk. Det förpliktigar. Gängse regler kring rapportering och argumentation ska följas. Dessutom måste den självpåtagna rollen som feminismens ideologiska grindvakt överges, den skymmer sikten för den normativa maktens många uttryck.
Betydligt längre går Lisbeth Lindeborg i en debattartikel i Expressen. Artikeln har fått titeln "Feminister är moraliskt medskyldiga till mord", och den är verkligen kvällstidningsrubriksättares våta dröm (när kommer Pär Ströms analys?) - här kan hen ta i men ändå vara rättvisande. Lindeborg berättar om ett seminarium om hedersrelaterat våld som hon bevistat i Stockholm, och hennes dom över den svenska feminismens handlingsförlamning inför detta fenomen är inte nådig:
Ty även om de flesta i panelen var eniga om att ”något måste göras”, även om några personer hade konstruktiva förslag, även om inläggen från publiken var värdefulla, så rann det hela ut i sanden. Gudrun Schyman visade sig inte ens ha förstått vad det rör sig om då hon avfärdar begreppet ”brott i hederns namn/hedersvåld”.
För egen del kunde jag knappt tro att jag hörde rätt. ”Brott i hederns namn” är ett vedertaget begrepp i alla större internationella sammanhang. ”Crimes in the name of honour” eller ”Verbrechen im Namen der Ehre” är det begrepp som används i såväl juridiska som politiska (regeringssammanhang) i alla länder, inom EU och inom FN.
/---/
I Stockholm finns exempelvis Sara Mohammad, med kurdisk bakgrund, som nu i åratal hjälpt förföljda kvinnor aktivt genom sin organisation ”Glöm inte Pela och Fadime”. Men till skillnad från en rad hjälpande kvinnor i Tyskland, såsom Seyran Ates, Serap Cileli, Necla Kelek, vilka alla åtnjuter högt anseende och utmärkts med landets högsta utmärkelser, lyser det breda stödet för Sara Mohammad med sin frånvaro. I stället ses hon på håll som en extremist, påpekades i paneldebatten som jag deltog i. En människa som alltså försöker rädda liv, pekas ut som extremist. Jag frågar mig i vilket samhälle vi befinner oss.
Brott i hederns namn är ”en fasaväckande realitet mitt ibland oss”, bekräftar Seyran Ates. Då svenska ”ledande” feminister inte reagerar mot denna, utan förvrider sanningen, bryter de inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan gör sig även moraliskt medskyldiga till misshandel och mord.
Nu är inte Lindeborg den mest nyanserade debattör som finns, och jag tycker att vissa av hennes uttalande om muslimer (kanske inte specifikt i denna artikel men annorstädes) stämmer in på det Andreas Malm varnade för i sin beryktade artikelserie om islamofobi, den där skräcken för ett annalkande Eurabien. Och jag tycker nog att hennes fördömande av den svenska feminismen är väl hårt - trots allt så var/är väl åtminstone de flesta överens om att något måste göras. Men så läser jag Maria-Pia Boëthius krönika i ETC - "Låt oss kalla det feghetsmord". Hon skriver:
Varför tala om ”hedersmord”, när allt fler blandar ihop kultur med ras? Bättre då att säga som det är. Mord som bottnar i mäns feghet, i deras rädsla att krympa i andra mäns ögon. Feghetsmord på unga kvinnor – jag vägrar kalla dem hedersmord – sträcker sig långt tillbaka i historien och fanns före religionerna. Och jag tycker inte vi ska tillföra språket ett ord som ”hedersmord” utan helt enkelt byta ut det mot feghetsmord, vilket det ju är.
Jag för min del tycker Boëthius blandar bort korten. Lindeborg har ju en poäng i att ordet "heder" är ett internationellt vedertaget begrepp i studierna av och diskussionen om detta fenomen - varför ska vi i Sverige krångla bara för att vi tycker att "heder" konnoterar något fint. Är det inte bättre att ha ett enhetligt språkbruk om man vill ingå i en internationell kamp mot detta internationella problem - för det vill vi väl? Visserligen har Boëthius rätt i det där med att "kultur" är det nya kodordet för "ras" i vissa kretsar - men här kan vi helt enkelt inte låta dem sätta dagordningen. De - Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter - hämtar tvärtom näring av att den svenska feminismen förefaller ointresserad av hedersvåldet. Det ger dem en chans att framstå som kvinnornas försvarare. Som om de hade det minsta intresse av att förbättra kvinnans ställning inom hederskulturer, liksom. Det är inte bara män utan också kvinnor från dylika miljöer Sverigedemokraterna vill kasta ut.
Min reaktion efter att ha läst Boëthius krönika ovanpå Lindeborgs artikel blev hur som helst att få tummen loss att anmäla mitt intresse för att ansluta mig till Nätverket mot hedersrelaterat våld. Ett nätverk uppbyggt av svenska feminister. Gå med du också, vetja.
onsdag, mars 12, 2008
Jag vägrar välja mellan att vara queer och att vara feminist
Och inte trodde jag att ett sådant val överhuvudtaget skulle kunna bli till en stridsfråga, ärligt talat, tills dess att jag läste Linna Johanssons Expressenledare "Jag vägrar bli queer". I vanlig linnajohanssonordning förenklar och improviserar Linna Johansson fram en text som låter små fragment av en komplicerad verklighet bli till en närmast heltäckande monokrom bild av densamma. "I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara 'ställa frågor'. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva", dundrar hon. Jag fattar ingenting. Detta med att "ställa frågor", förvisso en hållning som ibland är skrattretande slentrianmässig, är sannerligen inget specifikt för queer-rörelsen (om det nu finns en sådan rörelse) utan genomsyrar konstvärlden, litteraturen, ja en stor del av samtiden i själva verket. Och vad gäller detta med att vägra definiera sig själv - var inte det där med att komma bort från alltför snäva definitioner själva poängen? Inte för Linna, uppenbarligen. Hon gör denna definition: queerdiggare är helt enkelt slavar under chefsideologen Gayle Rubin. Det finns, säger Linna, en konflikt mellan feminism och queer. "Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning. De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur."
Här är alltså pudelns kärna. Och Johansson har varit inne på detta innan, samma indignerade anklagelse (då mer specifikt riktad mot Östergren) om att heroisera horor. Hon kanske har tänkt till och insett att hon måste försöka förklara varför det är så hemskt att ha en positiv attityd till horor (att de allmänt skulle heroiseras inom queerrörelsen ställer jag mig dock rätt frågande till). Och då blir det alltså detta: horan är en patriarkal tankefigur, alltså kan hon inte hyllas. Men hallå, säger jag då. Är hon en tankefigur? Nej, hon är en människa av kött och blod, hon finns ju för fan i verkligheten. Läs Isabella: "Visst kan det vara chockerande när vi sexarbetare framträder i media och öppenhjärtigt berättar om vårt arbete. Det blir nog en chock för vissa att se, höra och läsa att även horor är MÄNNISKOR och inte symboler för all möjlig slags skit man så gärna förknippar med oss. Vi är inte de fördomarna som finns om oss." Det är möjligt att "madonnan" också finns i verkligheten. Inte vet jag i och för sig vad som menas med "lydig hemmakatt", men det finns kanske någon kvinna därute som tycker det stämmer in bra på henne. Hon förtjänar i så fall kanske inte heller förakt och/eller ifrågasättande, lika lite som horan. Poängen är väl att vi kvinnor måste tillåtas uppta alla de olika platser som finns i ett vitt spektra av sexuella vanor, liv, preferenser. Inte att vi måste vara något annat än just horor och madonnor - för då är vi fortfarande begränsade.
DAGENS LÄSTIPS som nästan inte har med övriga postningen att göra är Hynek Pallas (som vanligt) kloka kommentar i Svenskan, "Få debattörer har egen erfarenhet av förtryck".
...och ps, Linna: om du verkligen tycker att "Petra Östergrens bok om lyckliga horor" är ett bra sätt att beskriva Porr, horor och feminister så tycker jag du ska läsa om den, för då kan du inte ha tagit in mycket av boken.
Här är alltså pudelns kärna. Och Johansson har varit inne på detta innan, samma indignerade anklagelse (då mer specifikt riktad mot Östergren) om att heroisera horor. Hon kanske har tänkt till och insett att hon måste försöka förklara varför det är så hemskt att ha en positiv attityd till horor (att de allmänt skulle heroiseras inom queerrörelsen ställer jag mig dock rätt frågande till). Och då blir det alltså detta: horan är en patriarkal tankefigur, alltså kan hon inte hyllas. Men hallå, säger jag då. Är hon en tankefigur? Nej, hon är en människa av kött och blod, hon finns ju för fan i verkligheten. Läs Isabella: "Visst kan det vara chockerande när vi sexarbetare framträder i media och öppenhjärtigt berättar om vårt arbete. Det blir nog en chock för vissa att se, höra och läsa att även horor är MÄNNISKOR och inte symboler för all möjlig slags skit man så gärna förknippar med oss. Vi är inte de fördomarna som finns om oss." Det är möjligt att "madonnan" också finns i verkligheten. Inte vet jag i och för sig vad som menas med "lydig hemmakatt", men det finns kanske någon kvinna därute som tycker det stämmer in bra på henne. Hon förtjänar i så fall kanske inte heller förakt och/eller ifrågasättande, lika lite som horan. Poängen är väl att vi kvinnor måste tillåtas uppta alla de olika platser som finns i ett vitt spektra av sexuella vanor, liv, preferenser. Inte att vi måste vara något annat än just horor och madonnor - för då är vi fortfarande begränsade.
DAGENS LÄSTIPS som nästan inte har med övriga postningen att göra är Hynek Pallas (som vanligt) kloka kommentar i Svenskan, "Få debattörer har egen erfarenhet av förtryck".
...och ps, Linna: om du verkligen tycker att "Petra Östergrens bok om lyckliga horor" är ett bra sätt att beskriva Porr, horor och feminister så tycker jag du ska läsa om den, för då kan du inte ha tagit in mycket av boken.
tisdag, mars 11, 2008
Det verkligt upprörande
Nej, jag kan inte finna det upprörande i sig att New York-guvernören Eliot Spitzer (förmodligen) har köpt sex. Det är förstås upprörande för hans fru, såvida de inte har ett fritt förhållande eller så. Men detta är å andra sidan inget som angår någon annan än paret själva. Överhuvudtaget hade inte detta behövt angå någon annan än Spitzer, frun och den prostituerade kvinnan, som jag hoppas Spitzer haft och visat respekt för, om det inte varit så att guvernören bland annat kämpar mot just prostitution. Hyckleriet gör att hans eget sexköpande naturligtvis blir intressant.
Men det verkligt upprörande finner jag i detta stycke: "Spitzer beskrivs som 'en återkommande kund' i en lyxring med prostituerade som kostade omkring 6.000 kronor till 20.000 kronor i timmen. För detta fick den manlige köparen 'exklusiva, vackra, utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund' enligt företagets egen hemsida som nu har stängts." Utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund. Kvinnor av ras som det hette förr. Det är skillnad på folk och folk. Och detta är det verkligt upprörande. Att man måste dölja något som man tror är skit under flera lager av något som man tror är guld. Detta i landet där vem som helst kan bli president.
Men det verkligt upprörande finner jag i detta stycke: "Spitzer beskrivs som 'en återkommande kund' i en lyxring med prostituerade som kostade omkring 6.000 kronor till 20.000 kronor i timmen. För detta fick den manlige köparen 'exklusiva, vackra, utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund' enligt företagets egen hemsida som nu har stängts." Utbildade ledsagare från fina familjer och med bra bakgrund. Kvinnor av ras som det hette förr. Det är skillnad på folk och folk. Och detta är det verkligt upprörande. Att man måste dölja något som man tror är skit under flera lager av något som man tror är guld. Detta i landet där vem som helst kan bli president.
söndag, mars 09, 2008
Standort Feminismus
...som det kanske heter på tyska. Tänkte att man kunde slå en flukt på vårt grannland Tyskland, hur går diskussionen om feminism där? När jag bodde i Berlin ett par år omkring millenieskiftet var det fortfarande jämställandet av feminism med rabiat manshat som gällde. Idag verkar situationen ha lättat upp något. Åtminstone tycks det så att döma av de svar som sex (unga, framgångsrika, suck....vad tycker de andra, de gamla och misslyckade, skulle man nån gång också vilja veta) kvinnor ger i Die Zeit på frågan om huruvida feminism behövs idag (en artikel som naturligtvis skrivits dagen till ära, inför åttonde mars alltså).
Jag sammanfattar & översätter:
Kvinna 1: Kvinnan av idag trycks inte längre ned, men det ställs för höga krav på henne. Det har blivit omöjligt för henne att finna sig tillrätta i en enskild roll men hon kan inte heller uppfylla alla de roller som hon har. Hon ska vara en god moder, vara framgångsrik i sitt yrkesliv samt dessutom förstås en attraktiv fru och älskarinna. Paradoxalt nog har man samtidigt lyft bördan av att ensam ansvara för brödfödan i familjen från mannens axlar, varför man lite cyniskt skulle kunna säga att kvinnans emancipation innebär mannens befrielse. Och att omöjligheten att motsvara kraven är den nya typen av kvinnoförtryck.
Kvinna 2: Den miljö jag rör mig i och min arbetsplats på teatern utgör ett tämligen priviligierat, skyddat område. Ändå har jag upplevt situationer som jag är övertygad om att en man hade sluppit. Till exempel så presenterades jag en gång av diskussionsledaren vid ett samtal med pressen som "dramaturgen som ser ut som en fotomodell - vilket ju snarast utgör ett undantag i det yrket". Och det skulle väl föreställa en komplimang.
Kvinna 3: Det är viktigt att villkoren för kvinnor med barn förbättras. Det behövs för det första betydligt fler dagisplatser och för det andra också sådana dit man kan lämna barnen utanför "normalarbetstiden" nio-till-fem.
Kvinna 4: En högre grad av solidaritet kvinnor emellan vore önskvärt, i synnerhet i arbetslivet.
Kvinna 5: Ja, det behövs en ny feminism, eftersom det fortfarande anses vara en särskilt kvinnlig problematik, detta att kombinera arbetsliv med föräldraskap. Därtill är det inte självklart att kvinnor kan inta ledande positioner och att män tar sig tid att vara föräldrar.
Kvinna 6: Varken offerfeminism eller särartsfeminism för oss vidare. Kan vi inte nyansera oss lite mer? Det finns ju tillräckligt med bevis för olika typer av könsdiskriminering. Medan de nya feministerna betonar att de inte vill ses som offer är det nu männen som gör sig till martyrer. Mest vedervärdig är den där satsen som unga kvinnor brukar sätta framför sina krav: "Jag är ju ingen feminist, men....."
-----------------
"KVINNOR UPPLEVER JOBBDISKRIMINERING" läser jag på DN. Det påminner mig om en rolig postning av Ia på Kvalitetsbloggen: "Kvinnor kan alltid känna. De kan känna och de kan tycka. Jag kan känna, säger de; och jag kan tycka. De känner och tycker inte direkt, de känner och tycker indirekt. Jag kan tycka att jag har lite dålig lön. Jag kan känna att jag trivs lite dåligt på jobbet." Ja, och de upplever. Jag undrar hur många läsare som fastnar för inslaget av subjektivt kännande i den här nyheten. "Ja, men är de verkligen diskriminerade?" Så kan man ju tänka.
Ps. "Bland männen sade bara 2 procent att de någon gång blivit offer för diskriminering", står det i DN (männen upplever inte, de är antingen offer eller så är de det inte, tydligen). Vad säger Pär Ström?
lördag, mars 08, 2008
Åh....
Daniel Sandströms brackiga lördagskrönika om litteraturfilmatiseringar gör mig så trött.
Såhär:
Den litterära världen har sedan länge ett oförlöst förhållande till sina mer brackiga kollegor i filmvärlden. Man gillar inte allt geschäft, bara pengarna det ger.
Och så finns ju problemet med att göra boken ”rättvisa”, att vara romanen ”trogen”, för övrigt genialt skildrat av Spike Jonze och Charlie Kaufman i filmen ”Adaptation”. En bra litterär roman har bara en liten chans att bli en lika bra film, medan en dålig bok oftast lyfter som film. Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken. Men en bra regissör kan alltid lyfta ett mediokert romanunderlag till oväntade höjder.
Ett exempel är Stanley Kubrick, som lyckades bättre när han gav sig i kast med verk av populärförfattare som Lionel White (vars ”Clean Break” blev den mästerliga ”The Killing”) eller Stephen King (”The Shining”) än när han satsade på att filmatisera litterära giganter som Thackerays ”Barry Lyndon” eller Nabokovs ”Lolita”.
Ett aktuellt exempel på att den hyllade litterära romanen sällan fungerar som film är Ian McEwans ”Försoning”.
Kritikern A O Scott höll i den största sågen när han i New York Times konstaterade att filmen endast erbjöd dekorativa bilder medan McEwans prosa vände ut och in på läsaren.
Jo visst är det så. Samtidigt är invändningen inget annat än en kliché.
Alla författare som jag intervjuat har i princip sagt samma sak när filmatiseringar kommer på tal: det går inte att göra boken rättvisa. ”Glöm det”, brukar Richard Ford säga till de filmmänniskor som vill göra en film som ska vara ”trogen” hans verk. ”Boken är redan trogen mot sig själv. Det räcker med att ni gör en underbar film.”.
Framför allt ska man inte tro att författare blir ledsna när filmen inte gör romanen rättvisa. Ian McEwan förklarade i en intervju här i Sydsvenskan att han gillade filmversionen av ”Försoning”, men tillade snabbt: ”för att vara en mainstreamfilm, gjord för 50 miljoner dollar av ett stort bolag, så tycker jag att den håller bra klass.”
Ni hör reservationerna, hur McEwan uttrycker sitt stöd för filmen genom att samtidigt hålla den på mattan.
I själva verket är de flesta författare livrädda för att filmen på något sätt ska överglänsa romanen. Den enda författare som jag har träffat som varit riktigt missnöjd med en filmatisering är Jeffrey Eugenides, vars roman ”Virgin Suicides” framgångsrikt fördes över till vita duken av Sofia Coppola. ”I min värld är det boken som är stor, inte filmen”, sade den annars så generöse Eugenides buttert när filmsuccén kom på tal. Men det paradoxala med Coppolas filmatisering är att dess framgång bygger på hennes kärlek till romanen. I stället för att försöka föra över varje komponent i boken till film, valde hon att försöka få fram ”bokens essens och framställa den visuellt”.
Hon gjorde verkligen boken rättvisa. I så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddades ut. Innerst inne är det nog vad varje filmatiserad författare fruktar.
Ni hör den föregivet fördomsfulla tonen men den avgrund av litterär självgodhet som finns därunder? Den totala oförmågan att tänka annat än i litterära termer. "Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken", säger Sandström. Men, eh, du kanske inte skulle tänka i sidantal och meningsuppbyggnader när det handlar om filmatiseringar? Du kanske missar själva filmspråket i din självklara förkärlek för litteraturen?
Hur som helst är dina val av exempel talande. Du förmår helt enkelt inte uppskatta ett filmiskt mästerverk som Barry Lyndon. (Du kanske skulle behöva se om den några gånger? Det är nämligen en film som växer, som behöver ses ett flertal gånger. Försök att öppna dig för det visuella, och för rytmen i bild, musikval och scenväxlingar. Själva musikaliteten i det hela. Försök uppskatta ironin i berättarrösten och dess relation till det som visas.) Medan en totalt medioker och passionslös film som Virgin Suicides får stå för den "lyckade filmatiseringen". En film som bara är en sval yta. Nej, det håller inte Sandström. Du är något på spåren när du talar om hur en god filmatisering kan bygga på att regissören söker hitta ”bokens essens och framställa den visuellt”. Men samtidigt visar dina exempel att du kanske har svårt att se regissören som något annat än en slav under författaren, en "god interpret" som inte får göra något självständigt? Du uppskattar alltså en film som "gör boken rättvisa i så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddas ut". Jaha, jag gissar att boken, som jag inte läst, i så fall torde vara lika beige som Coppolas film. Du säger ju också att "storverk" inte kan bli bra filmer, så jag får väl gissa att du inte tycker Eugenides bok är så exceptionell. Men filmen och regissören håller sig hur som helst på mattan, så då blir det "bra". En regissör som Kubrick som alltid var en självständig konstnär och satte sin egen prägel på såväl Barry Lyndon som Lolita, honom kan du bara uppskatta när han använder sig av dåliga litterära förlagor. Slutsats: filmen måste alltid vara det sämre mediet. Regissören måste vara underlägsen författaren. Man ska inte röra giganterna!
-----------
"Åh...." tänker jag också när jag läser Svenskans artikel "8 kända röster om hur det är att vara kvinna: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara kvinna i Sverige i dag? Dagen till ära har SvD.se tagit tempen på jämställdheten med hjälp av några kända svenska röster – både kvinnor och män. 'Det farligaste man kan göra som kvinna är att se sig själv som offer', säger Anitra Steen, vd för Systembolaget till SvD.se." Ja, det är ju jävligt lätt för henne att säga, tänker jag. Och så undrar jag vad i hela helvetet Pär Ström, Tobias Billström och Jan Guillou har att säga mig om "hur det är att vara kvinna i Sverige idag". Deprimerande är det också hurdan beredskap det finns att använda sig av åttonde mars i egna syften, som Nordkorea fast mindre extremt. "Det sämsta är att vi just nu har en meningslös feministdebatt styrd av medierna och med allt för liten förankring i kvinnors verklighet", säger till exempel Ebba Witt-Brattström som aldrig missar en chans att slå mot den yngre och idag förhärskande gruppen feminister. Och Tobias Billström: "Vi lever i ett av världens på papperet mest jämställda länder. Men det finns fortfarande informella hinder, bland annat att kvinnors arbetsmarknad är så begränsad till offentlig sektor." Det där är bara den gamla vanliga högerretoriken, förklädd till omsorg om kvinnor. Och det kommer vi att få höra många gånger än: att kvinnor "stängs in" i den offentliga sektorn, som om den vore till för att vara en speciellt sadistisk arbetsgivare för stackars kvinnor som inte vill något hellre än att bli FRIA i det PRIVATA. Som om inte den offentliga sektorn fanns till för oss alla, för hela samhället, för att skapa en basal grad av trygghet och frihet. Som om inte könsfördelningen inom den offentliga sektorn kunde förändras utan att den offentliga sektorn försvagas.
Men mest av allt retar jag mig på det där "Dagen till ära....." Är Svenskan intresserad av jämställdhet kunde man börja arbeta på att bli en jämtegrerad tidning istället för att visa omsorg genom att ha pliktskyldighetsartiklar inne "dagen till ära" den åttonde mars.
Såhär:
Den litterära världen har sedan länge ett oförlöst förhållande till sina mer brackiga kollegor i filmvärlden. Man gillar inte allt geschäft, bara pengarna det ger.
Och så finns ju problemet med att göra boken ”rättvisa”, att vara romanen ”trogen”, för övrigt genialt skildrat av Spike Jonze och Charlie Kaufman i filmen ”Adaptation”. En bra litterär roman har bara en liten chans att bli en lika bra film, medan en dålig bok oftast lyfter som film. Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken. Men en bra regissör kan alltid lyfta ett mediokert romanunderlag till oväntade höjder.
Ett exempel är Stanley Kubrick, som lyckades bättre när han gav sig i kast med verk av populärförfattare som Lionel White (vars ”Clean Break” blev den mästerliga ”The Killing”) eller Stephen King (”The Shining”) än när han satsade på att filmatisera litterära giganter som Thackerays ”Barry Lyndon” eller Nabokovs ”Lolita”.
Ett aktuellt exempel på att den hyllade litterära romanen sällan fungerar som film är Ian McEwans ”Försoning”.
Kritikern A O Scott höll i den största sågen när han i New York Times konstaterade att filmen endast erbjöd dekorativa bilder medan McEwans prosa vände ut och in på läsaren.
Jo visst är det så. Samtidigt är invändningen inget annat än en kliché.
Alla författare som jag intervjuat har i princip sagt samma sak när filmatiseringar kommer på tal: det går inte att göra boken rättvisa. ”Glöm det”, brukar Richard Ford säga till de filmmänniskor som vill göra en film som ska vara ”trogen” hans verk. ”Boken är redan trogen mot sig själv. Det räcker med att ni gör en underbar film.”.
Framför allt ska man inte tro att författare blir ledsna när filmen inte gör romanen rättvisa. Ian McEwan förklarade i en intervju här i Sydsvenskan att han gillade filmversionen av ”Försoning”, men tillade snabbt: ”för att vara en mainstreamfilm, gjord för 50 miljoner dollar av ett stort bolag, så tycker jag att den håller bra klass.”
Ni hör reservationerna, hur McEwan uttrycker sitt stöd för filmen genom att samtidigt hålla den på mattan.
I själva verket är de flesta författare livrädda för att filmen på något sätt ska överglänsa romanen. Den enda författare som jag har träffat som varit riktigt missnöjd med en filmatisering är Jeffrey Eugenides, vars roman ”Virgin Suicides” framgångsrikt fördes över till vita duken av Sofia Coppola. ”I min värld är det boken som är stor, inte filmen”, sade den annars så generöse Eugenides buttert när filmsuccén kom på tal. Men det paradoxala med Coppolas filmatisering är att dess framgång bygger på hennes kärlek till romanen. I stället för att försöka föra över varje komponent i boken till film, valde hon att försöka få fram ”bokens essens och framställa den visuellt”.
Hon gjorde verkligen boken rättvisa. I så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddades ut. Innerst inne är det nog vad varje filmatiserad författare fruktar.
Ni hör den föregivet fördomsfulla tonen men den avgrund av litterär självgodhet som finns därunder? Den totala oförmågan att tänka annat än i litterära termer. "Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken", säger Sandström. Men, eh, du kanske inte skulle tänka i sidantal och meningsuppbyggnader när det handlar om filmatiseringar? Du kanske missar själva filmspråket i din självklara förkärlek för litteraturen?
Hur som helst är dina val av exempel talande. Du förmår helt enkelt inte uppskatta ett filmiskt mästerverk som Barry Lyndon. (Du kanske skulle behöva se om den några gånger? Det är nämligen en film som växer, som behöver ses ett flertal gånger. Försök att öppna dig för det visuella, och för rytmen i bild, musikval och scenväxlingar. Själva musikaliteten i det hela. Försök uppskatta ironin i berättarrösten och dess relation till det som visas.) Medan en totalt medioker och passionslös film som Virgin Suicides får stå för den "lyckade filmatiseringen". En film som bara är en sval yta. Nej, det håller inte Sandström. Du är något på spåren när du talar om hur en god filmatisering kan bygga på att regissören söker hitta ”bokens essens och framställa den visuellt”. Men samtidigt visar dina exempel att du kanske har svårt att se regissören som något annat än en slav under författaren, en "god interpret" som inte får göra något självständigt? Du uppskattar alltså en film som "gör boken rättvisa i så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddas ut". Jaha, jag gissar att boken, som jag inte läst, i så fall torde vara lika beige som Coppolas film. Du säger ju också att "storverk" inte kan bli bra filmer, så jag får väl gissa att du inte tycker Eugenides bok är så exceptionell. Men filmen och regissören håller sig hur som helst på mattan, så då blir det "bra". En regissör som Kubrick som alltid var en självständig konstnär och satte sin egen prägel på såväl Barry Lyndon som Lolita, honom kan du bara uppskatta när han använder sig av dåliga litterära förlagor. Slutsats: filmen måste alltid vara det sämre mediet. Regissören måste vara underlägsen författaren. Man ska inte röra giganterna!
-----------
"Åh...." tänker jag också när jag läser Svenskans artikel "8 kända röster om hur det är att vara kvinna: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara kvinna i Sverige i dag? Dagen till ära har SvD.se tagit tempen på jämställdheten med hjälp av några kända svenska röster – både kvinnor och män. 'Det farligaste man kan göra som kvinna är att se sig själv som offer', säger Anitra Steen, vd för Systembolaget till SvD.se." Ja, det är ju jävligt lätt för henne att säga, tänker jag. Och så undrar jag vad i hela helvetet Pär Ström, Tobias Billström och Jan Guillou har att säga mig om "hur det är att vara kvinna i Sverige idag". Deprimerande är det också hurdan beredskap det finns att använda sig av åttonde mars i egna syften, som Nordkorea fast mindre extremt. "Det sämsta är att vi just nu har en meningslös feministdebatt styrd av medierna och med allt för liten förankring i kvinnors verklighet", säger till exempel Ebba Witt-Brattström som aldrig missar en chans att slå mot den yngre och idag förhärskande gruppen feminister. Och Tobias Billström: "Vi lever i ett av världens på papperet mest jämställda länder. Men det finns fortfarande informella hinder, bland annat att kvinnors arbetsmarknad är så begränsad till offentlig sektor." Det där är bara den gamla vanliga högerretoriken, förklädd till omsorg om kvinnor. Och det kommer vi att få höra många gånger än: att kvinnor "stängs in" i den offentliga sektorn, som om den vore till för att vara en speciellt sadistisk arbetsgivare för stackars kvinnor som inte vill något hellre än att bli FRIA i det PRIVATA. Som om inte den offentliga sektorn fanns till för oss alla, för hela samhället, för att skapa en basal grad av trygghet och frihet. Som om inte könsfördelningen inom den offentliga sektorn kunde förändras utan att den offentliga sektorn försvagas.
Men mest av allt retar jag mig på det där "Dagen till ära....." Är Svenskan intresserad av jämställdhet kunde man börja arbeta på att bli en jämtegrerad tidning istället för att visa omsorg genom att ha pliktskyldighetsartiklar inne "dagen till ära" den åttonde mars.
Vinnare och förlorare
Vinnare i veckans kamfertextsopinionsundersökning, som handlade om vilket världshistoriskt skeende vi helst vill se på vita duken (eller på storbilds-tv) i form av en rejäl mastodontfilm, blev suffragettrörelsen. An excellent choice. Varför inte med Tilda Swinton som någon av damerna Pankhurst? Kanske med Jane Campion som regissör?
Själv röstade jag dock på romernas förintelse.
Det finns de som tycker att man inte ska göra spelfilm om förintelsen. De är färre idag än vad de var pre-Schindler's List, men de finns fortfarande. Jag håller som ni förstår inte alls med. Förintelsen utspelade sig inte på en annan planet, utan här, i denna högst verkliga och påtagliga värld. Att överlevare haft svårt att sätta ord på sina upplevelser (det gäller dock inte alla) är högst förståeligt, men att hävda att just detta av alla världsliga skeenden skulle undandra sig representation (trots att det representerats gång på gång på gång) bygger på en mystifiering av just denna del av den mänskliga historien (hur många historiska skeenden låter sig representeras i sin helhet överhuvudtaget, om man tänker efter) och dessutom på en oerhörd nedvärdering av just spelfilmen som medium. För det är spelfilmen man brukar lyfta fram som särskilt olämplig för att skildra förintelsen, det är sällan man ger sig på Primo Levis eller Imre Kertesz böcker därom.
Att propagera för ett tabu mot förintelseskildringar på film kan innebära att helt enkelt göra det alltför lätt för sig. Man ser gärna något vulgärt och gottköpt i att sitta och snyfta framför en film som Schindler's List, men det är väl inte bara jag som tycker det är svårt och plågsamt att se den och andra spelfilmer där människor, barn förföljs och fråntas allt, även sina liv? Att det gör ont att sitta och gråta framför Schindler's List snarare än att det är "tillfredsställande", snarare än att det rätt och slätt leder till någon slags individuell katharsis som skulle stå i motsatsställning till en ökad kunskaps- och medvetenhetsnivå? Claude Lanzmanns Shoah, en lång dokumentärfilm utan i vilken förintelseförloppet nogsamt rekonstrueras i samtalsform, genom intervjuer med överlevande (och en & annan förövare), brukar tjäna som motexempel till hollywoodska förintelsedramer och anses vara mer "moraliskt högtstående". Jag tycker Shoah är väldigt värdefull men vill inte ställa den emot spelfilmer om förintelsen (även om Lanzmann själv gör det). Den som inte vill ta in kan naturligtvis använda olika strategier - intellektualisering, till exempel - såväl i detta fall som då det gäller spelfilmer. Dessutom finns det inslag i Shoah man kan ifrågasätta - bekant är till exempel den scen där Lanzmann pressar en chockad överlevare, som varit frisör i ett förintelseläger, alltså rakat av håret på nyanlända fångar, att demonstrera för kameran hur rakningen gick till i en salong hyrd speciellt för detta ändamål.
Nu är kanske inte just Schindler's List den film jag tycker är allra bäst av de spelfilmer om förintelsen som gjorts. Man kan ju tänka på Ön i fågelgatan (Kragh-Jacobsen, 1997), Pianisten (Polanski, 2002) eller Aus einem deutschen leben (Kotulla, 1977 (denna film har Rudolf Höss som huvudperson och bygger inte på emotionell identifikation)). Men jag tycker verkligen att Spielbergs film duger, den är fullt okej. Och jag skulle önska att någon regissör med samma berättarförmåga och samma typ av ekonomisk backning som Spielberg skulle göra en Stor Berättelse med romernas förintelse som tema. En film som skulle kunna nå ut till en masspublik. För jag tror att det skulle hjälpa till att skapa en större medvetenhet och kunskapsnivå angående detta, och en medföljande ökad medvetenhet om den förföljelse av romer som sker också idag.
------------
Min nya opinionsundersökning blir en pendang till Mymlans korande av åttiotalets slemmigaste låt. Det blev Chris De Burghs Lady In Red som utsågs - helt rätt. Frågan är om det går att bli slemmigare. Men eftersom jag litegrann vill komma ifrån den där uppdelningen "åttiotalet=ont, sjuttiotalet=gott" så tänkte jag att vi nu kunde kora sjuttiotalets slemmigaste... Mitt urval blir hänsynslöst subjektivt. Frågan är om ni bloggläsare är gamla nog att känna till de här gamla cirkushästarna... fast ni kan ju ha hört dem som bakgrundsmuzak på nån pub nån gång eller nåt. Några av dem är häpnadsväckande långlivade.
-----------
Meanwhile, på Agenda 2010+....: Claes målar upp ett fruktansvärt framtidsperspektiv, och Cattis tror på Satan. Och Svensson konstaterar att den store rorsmannen George Bush tror på tortyr.
Vissa dagar är verkligheten lite extra skrämmande.
Själv röstade jag dock på romernas förintelse.
Det finns de som tycker att man inte ska göra spelfilm om förintelsen. De är färre idag än vad de var pre-Schindler's List, men de finns fortfarande. Jag håller som ni förstår inte alls med. Förintelsen utspelade sig inte på en annan planet, utan här, i denna högst verkliga och påtagliga värld. Att överlevare haft svårt att sätta ord på sina upplevelser (det gäller dock inte alla) är högst förståeligt, men att hävda att just detta av alla världsliga skeenden skulle undandra sig representation (trots att det representerats gång på gång på gång) bygger på en mystifiering av just denna del av den mänskliga historien (hur många historiska skeenden låter sig representeras i sin helhet överhuvudtaget, om man tänker efter) och dessutom på en oerhörd nedvärdering av just spelfilmen som medium. För det är spelfilmen man brukar lyfta fram som särskilt olämplig för att skildra förintelsen, det är sällan man ger sig på Primo Levis eller Imre Kertesz böcker därom.
Att propagera för ett tabu mot förintelseskildringar på film kan innebära att helt enkelt göra det alltför lätt för sig. Man ser gärna något vulgärt och gottköpt i att sitta och snyfta framför en film som Schindler's List, men det är väl inte bara jag som tycker det är svårt och plågsamt att se den och andra spelfilmer där människor, barn förföljs och fråntas allt, även sina liv? Att det gör ont att sitta och gråta framför Schindler's List snarare än att det är "tillfredsställande", snarare än att det rätt och slätt leder till någon slags individuell katharsis som skulle stå i motsatsställning till en ökad kunskaps- och medvetenhetsnivå? Claude Lanzmanns Shoah, en lång dokumentärfilm utan i vilken förintelseförloppet nogsamt rekonstrueras i samtalsform, genom intervjuer med överlevande (och en & annan förövare), brukar tjäna som motexempel till hollywoodska förintelsedramer och anses vara mer "moraliskt högtstående". Jag tycker Shoah är väldigt värdefull men vill inte ställa den emot spelfilmer om förintelsen (även om Lanzmann själv gör det). Den som inte vill ta in kan naturligtvis använda olika strategier - intellektualisering, till exempel - såväl i detta fall som då det gäller spelfilmer. Dessutom finns det inslag i Shoah man kan ifrågasätta - bekant är till exempel den scen där Lanzmann pressar en chockad överlevare, som varit frisör i ett förintelseläger, alltså rakat av håret på nyanlända fångar, att demonstrera för kameran hur rakningen gick till i en salong hyrd speciellt för detta ändamål.
Nu är kanske inte just Schindler's List den film jag tycker är allra bäst av de spelfilmer om förintelsen som gjorts. Man kan ju tänka på Ön i fågelgatan (Kragh-Jacobsen, 1997), Pianisten (Polanski, 2002) eller Aus einem deutschen leben (Kotulla, 1977 (denna film har Rudolf Höss som huvudperson och bygger inte på emotionell identifikation)). Men jag tycker verkligen att Spielbergs film duger, den är fullt okej. Och jag skulle önska att någon regissör med samma berättarförmåga och samma typ av ekonomisk backning som Spielberg skulle göra en Stor Berättelse med romernas förintelse som tema. En film som skulle kunna nå ut till en masspublik. För jag tror att det skulle hjälpa till att skapa en större medvetenhet och kunskapsnivå angående detta, och en medföljande ökad medvetenhet om den förföljelse av romer som sker också idag.
------------
Min nya opinionsundersökning blir en pendang till Mymlans korande av åttiotalets slemmigaste låt. Det blev Chris De Burghs Lady In Red som utsågs - helt rätt. Frågan är om det går att bli slemmigare. Men eftersom jag litegrann vill komma ifrån den där uppdelningen "åttiotalet=ont, sjuttiotalet=gott" så tänkte jag att vi nu kunde kora sjuttiotalets slemmigaste... Mitt urval blir hänsynslöst subjektivt. Frågan är om ni bloggläsare är gamla nog att känna till de här gamla cirkushästarna... fast ni kan ju ha hört dem som bakgrundsmuzak på nån pub nån gång eller nåt. Några av dem är häpnadsväckande långlivade.
-----------
Meanwhile, på Agenda 2010+....: Claes målar upp ett fruktansvärt framtidsperspektiv, och Cattis tror på Satan. Och Svensson konstaterar att den store rorsmannen George Bush tror på tortyr.
Vissa dagar är verkligheten lite extra skrämmande.
