Svenskan idag

...innehåller flera goda inslag.
För det första går kampen för papperslösa flyktingars rätt till vård vidare. Det är Rätt till vård-initiativet som har inne en opinionsartikel på Brännpunkt. "FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap." Nej just det. Mänskliga rättigheter är inte förknippade med medborgarskap. Inte egentligen. Men nog är samhället inrättat, ja världen inrättad, som om det vore så. När det gäller papperslösas rätt till vård borde det, kan det inte vara så svårt att förbättra situationen dock. Om andra länder "lyckas vara mer mänskliga" så att säga, då borde väl vi också kunna.
De fall ur verkligheten som artikeln tar upp borde väl kunna få till och med en hal typ som Tobias Billström att haja till lite (fast det är förstås att tro honom om för mycket - han vet redan om att det är på det här sättet):

Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige.
Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota.
En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några ­månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning.
Hon förlöstes på sjukhus med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.

Och det är ju fasansfullt att det är de ekonomiska argumenten man tvingas ta till för att motivera varför en mänsklig attitydd mot papperslösa vore önskvärd.

Den andra Brännpunktsartikeln på nätet idag utgörs av ett vädjande om en större och långsiktigare fördelning av medel till psykiatrin. Det är en gäng skötare och fackliga företrädare för skötare inom Stockholmspsykården som skriver,och jag låter dem tala för sig själva:

Några siffror från Stockholms södra sjukvårdsdistrikt: de senaste fem åren har antalet patienter till öppna vården ökat med 50 procent, medan vi som arbetar bara blivit obetydligt fler. Brister den öppna vården ökar trycket mot den slutna.
Förra året hade vi där en beläggning på 120 procent. Platsbristen gör att vi tvingas lägga flera psykiskt sjuka i samma rum och att vi ger nattpermission åt vissa patienter för att bereda plats för akut intagna. Det har hänt att personalen tvingats bälteslägga patienter i en aula. Vi kan inte längre göra ett bra jobb.
Det ökade trycket mot psykvården i länet beror bland annat på att människorna blivit fler. Men samtidigt har kommunerna skurit ner på förebyggande insatser, till exempel skolpsykologer.
I vårt distrikt har kommunen dragit ner resurserna för gruppboende och sysselsättning. I vårt dagliga arbete går samarbetet mellan kommun och landsting ut på att hantera följderna av urholkade resurser.
Förr arbetade många av oss politiskt för att påverka utvecklingen inom den psykiatriska vården. Nu är jobbet så krävande att vi inte orkar det längre. De psykiskt sjuka tappar röster på den politiska arenan.
Stockholms läns landsting, där en stor del av landets invånare ­lever, tar nu det unika steget att lägga ut den öppna psykiatriska vården på privata händer. Det är ett vågspel, som skapat stor oro hos oss anställda för att ­patienter ska komma ännu mer i kläm.
Lösningen på den underdimensionerade psykvården är mer resurser, inte ändrad organisation eller fler utförare.
Psykiatrin fick nyligen mer pengar genom psykiatrisamordningen. Tyvärr går de till kortlivade projekt och punktinsatser som inte löser de problem och den brist på resurser som präglar det dagliga psykiatriska arbetet.
Detta är inte värdigt ett rikt välfärdssamhälle.

Min enda fråga är om man verkligen kan hävda att vi har ett rikt välfärdssamhälle. Det tycks mig som att vi idag snarare har ett svagt välfärdssamhälle befolkat av människor av vilka vissa är rika och blir allt rikare på grund av skättelättnader som ytterligare försvagar detta det redan svaga välfärdssamhället.

Den tredje Svenskanartikeln jag vill lyfta fram är Karoline Erikssons skräckfilmskolumn:

Vad ventilerar skräckfilmen idag? Andra numret av filmtidskriften Flm suckar över alla fantasilösa nyinspelningar – i dagarna kom den dystra nyheten om en kommande cover på Rosemary’s baby. Men ska man spåra samtidshot har nog tortyren i till exempel Hostel en del att göra med de medeltida förhörsmetoder som blivit så populära på senare tid, även om just Irakkriget bearbetats flitigare i ”vanlig” film det senaste året. En av de mer kontroversiella, Brian de Palmas Redacted (biopremiär i maj) är inspirerad av tragedin i irakiska Mahmudiyah 2006, då ett gäng amerikanska soldater våldtog en 14-åring som de sedan avrättade tillsammans med hennes familj. Hur många skräckfilmer krävs det för att rensa ut en sån historia ur hjärnan?

Det var klokt reflekterat av Karoline. Jag lyfter på hatten åt att hon faktiskt hittar någon slags underliggande "mening" med tortyrskräckfilmen eller åtminstone funktion som den fyller - en subgenre jag själv har väldigt svårt för (och sannerligen inte kunnat se någon poäng med).