"Jag hyste blandade känslor gentemot 68:orna. De var intressanta bara därför att de skilde sig så mycket från de flesta människor jag hade lärt känna. Jag kunde förstå och sympatisera med en del av deras politiska projekt, exempelvis Friedrichs kampanj för att exponera domstolarnas oförmåga att gottgöra offren för nazismens orättvisor. Men för mig verkade 68:orna ofta hysteriska, självupptagna och självförhärligande. Jag tröttnade på deras klagomål över problem som jag fann att de antingen själva hade skapat eller var bagateller i jämförelse med problemen i öst. Heiner berättade för mig att president Carters besök i Västberlin var motsvarigheten till Brezjnevs besök i en östeuropeisk lydstat, men han verkade totalt oberörd av vad som hände i den erkänt socialistiska staten Östtyskland bara några kilometer bort, på andra sidan muren. För dem verkade muren som omgärdade Västberlin inte vara något annat än en stor spegel i vilken de kunde betrakta sig själva och sina egna 'relationer'."
Så skriver Timothy Garton Ash i boken Personakten, i vilken författaren återbesöker sitt tidigare liv i Väst- och Östtyskland med anledning av de uppgifter han finner om sig själv i sin Stasi-akt, vilken han fått insyn i efter murens fall.
Nu var det väl i och för sig inte bara 68-orna som hyst ett notoriskt ointresse för dem som befann sig på andra sidan muren. En ung man i Leipzig förklarade vid mitten av nittiotalet för mig sin bitterhet över hur han och hans vänner ständigt sökt sträcka sig över murkanten och kika in mot väst (ja bildligt talat alltså) men att ingen verkade titta tillbaka. Och fler än en av de oppositionella författare, tänkare, filmare etc som till slut emigrerade in i väst kan vittna om ensamheten de mötte, den totala bristen på nyfikenhet inför livet i öst deras västtyska bekantskaper uppvisade. (Och hur mycket brydde vi oss här i Sverige egentligen? Vi var trots allt också ett grannland.)
Men givet att 68-orna faktiskt i viss mån spelade östregimerna i händerna är jämförelsen mellan dem och proteströrelserna i Polen och Tjeckoslovakien (det är tveksamt om man kan tala om en oppositionell rörelse i DDR före åttiotalet) påkallad. Och den utfaller inte till de västliga 68-ornas fördel.
En bekant till mig som tillhör 68-generationen berättade en gång om hur hon tillsammans med sina kamrater åkt ner till (Väst)Berlin för att delta i någon av massdemonstrationerna (om jag inte missminner mig var det i kölvattnet av att studenten Benno Ohnesorg skjutits ihjäl av västtysk polis under en protest mot den iranska shahen). När tåget stannade i Östberlin hade de blivit applåderade och fått blommor av östtyskar som samlats på perrongen. Handlade detta om spontana, folkliga reaktioner? frågade jag lite försiktigt. Det visste hon inte men nog hade de uppfattat det så. Hon hade inte funderat så mycket över att det kunde vara fråga om något som orkestrerats uppifrån. En nästan osannolik naivitet - eller likgiltighet. Men precis som Garton Ash har jag kluvna snarare än direkt negativa känslor för 68-orna. Nog har många av dem också mitt i all narcissism och väderkvarnsfäktande gjort en del gott. Ta bara min bekant, till exempel. Hon har kämpat länge och väl för misshandlade kvinnors möjligheter att kunna gömma sig undan sina misshandlande män, med gott resultat. Hon har också kämpat för de misshandlande männens rätt till behandling. Hon är bara en av många äldre kvinnor som varvat politiskt engagemang med träget fotarbete inom kommuner eller landsting; en av de många i foträta skor, äldre kvinnor som ofta föraktas, som ibland har och har haft fel men som aldrig slutar verka i allmänhetens tjänst.
Ps. Ett inslag i Studio Ett idag har samma typ av vinkling. Det handlar om de polska judarnas exodus 1968. Den polack (Jurij Lederman) som medverkar i programmet tar upp det politiska klimatet som föregick den antisemitiska hetskampanjen, och han jämför den inompolska oppositionen med studentrevolten i Paris, som han kallar "lyxrevolution". Inslaget finns upplagt för avlyssning (under rubriken "Fredagsgästen"), och kommer att finnas kvar i 30-dagarsarkivet i - surprise! - 30 dagar.
------------
Läs detta på Agenda 2010+!: Sven Elander om klimathot och ekonomiskribenter, Martin Tunström om att de statliga bolagen ska lämna Svenskt Näringsliv, Kas undrar över fallet "Louise" och Johan Dahlberg instämmer med Bodström.
------------
Skriv på en protestlista mot förslaget på nya sjukskrivningsregler! Klicka HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.