En intressant bok recenseras i Sydsvenskan idag. Det är tyske historikern Götz Aly som skrivit en svidande uppgörelse med sin egen generation, 68-generationen, och dess engagemang. Unser Kampf heter boken och titeln skvallrar tydligt om varthän det barkar. Men, skriver recensent Svante Weyler:
"Var de vänsterradikala studenternas uppror samma sak som nazisternas på 30-talet?
Nja, i ett av de centrala avsnitten i boken förklarar sig Aly, som gjort sig känd för omstridd men banbrytande forskning över nazismen: 'Uppmärksamheten på snittmängden siktar inte mot ett likaställande av rött och brunt. Det handlar mer om att utforska likheterna när det gäller tekniken att mobilisera anhängare, den politiska utopismen och det antiborgerliga momentet. Resultatet pekar mot en specifik, via föräldragenerationen förmedlad, tysk kontinuitet som barnen av 1968 betjänade sig av.'"
Alys egen biografi ter sig tämligen typisk - han "hade nazister i familjen, radikaliserades på universitetet och deltog i början av 70-talet i några av de mest extrema kommunistiska gruppernas aktiviteter, hårfint nära terroristerna." Men nu är han alltså minst sagt kritisk mot sitt yngre jag och sina forna kamrater.
"Vad är det då som förenar brunt och rött? Det kan ju inte räcka med att båda gärna just kallade sig 'rörelse', satsade på att först vinna de unga för att sedan uppvigla dem mot föräldrarna. Nej, detta väger tyngre:
– det djupa föraktet för det borgerliga samhället
– antiindividualismen (från en 'jag-generation' till en 'vi-generation')
– föraktet för demokrati
– föraktet för liberaler och liberalism
– hatet mot allt amerikanskt
Och tyngst av allt väger inställningen till våld som inte bara nödvändigt ont utan kanske till och med nödvändigt gott."
Nå, nu stannade det hela för de allra flesta 68-or vid slagord, och Weyler tycker inte Alys analys håller fullt ut.
Men följande stycke ur recensionen gör att igenkänningsklockor ringer i mitt huvud och får mig att omedelbart skriva upp Alys bok på min milslånga att-läsa-lista:
"En vanlig förklaring till radikaliteten i det tyska studentupproret är att det närdes av föräldragenerationens tystnad om nazismens brott. Rätt och fel, säger Aly. Fel, därför att det inte rådde någon tystnad i samhället. I början av 60-talet ägde en rad stora rättegångar mot ledande nazister rum, åtföljda av en ymnig offentlig debatt. Nazismen stod överallt på schemat. Men förklaringen är giltig på ett annat sätt: den offentliga diskussionen ersatte den privata. När barnen frågade sina föräldrar hemma vid matbordet möttes de av tystnad. Den här paradoxen förklarar också, menar Aly, studentupprorets påfallande låga intresse för utrotningen av judarna."
Detta med "myten om den stora tystnaden" vad gäller (Väst)Tysklands relation till Tredje riket är något jag själv noterat vad gäller frågan om hur tysk spelfilm hanterat det förflutna. Föreställningen om absoluta tabun och tystnad om detta pre-68 är helt enkelt inte hållbar. Man kan också titta på teaterhistorien för att se hur såväl Hitler som Auschwitz varit levande tema i Förbundsrepublikens kulturlandskap åtminstone sedan sent femtiotal. Men detta med tystnaden vid matborden, däremot, är också något jag och säkert många andra med tyska vänner också känner igen. Om detta är den heltäckande förklaringen till 68-ornas brist på intresse för förintelsen vill jag däremot låta vara osagt (så har jag ju inte heller läst Alys bok) men jag kan inte låta bli att sätta detta i samband med det som Garton Ash noterade i citatet i min föregående postning. Förintelsens offer var inte de enda offer för förtryck på nära håll som den ofta narcissistiska 68-generationen struntade i.
Ett praktexempel på total oförmåga att förstå förintelsen och den eliminatoriska antisemitismen utgjorde f ö hyllade regissören Fassbinder, som bl a i en intervju sagt att "judarna genom århundraden utvecklat en masochistisk hållning som gjort dem till idealiska offer". Han trodde sig förstås förstå judarna, kunna analysera deras predikament utifrån en empatisk men genomskådande position, men avslöjar med ett sådant uttalande egentligen mest den egna känslomässiga och intellektuella bristen på insikt i sitt eget lands konkreta historia. Och likgiltighet inför dess konkreta judiska befolkning, såväl de många som dödats eller tvingats lämna landet som de få som blivit kvar efter 1945.
------------------
In memoriam: fine skådisen Richard Widmark lämnade in för några dagar sedan. Die Zeit ärar hans minne med ett fint bildgalleri.
------------------
Lästips: Jimpan har skrivit en klok inledare till Stockholms Fria Tidning.
I DN har en fattig och hårt arbetande barnteaterskådis tröttnat på att ses som en självisk samhällsbelastning. På tiden, hoppas fler kulturarbetare höjer rösten.
På annan plats i DN finns en artikel som exakt illustrerar Isabellas postning Den farliga glamouren.
....och till slut - Ethel Smith spelar hammondorgel så tangenterna flyger (tror scenen är från filmen Bathing Beauty):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Anonyma kommentarer tillåtes inte längre efter det att jag fått en anonym hatkommentar för mycket.
Inställningen "anonym" finns kvar eftersom jag inte tycker att man tvunget ska ha en registrerad nätidentitet för att kommentera - men jag kommer att ta bort helt anonyma kommentarer, och hatkommentarer överhuvudtaget. Life is just too short.