Standort Feminismus

...som det kanske heter på tyska. Tänkte att man kunde slå en flukt på vårt grannland Tyskland, hur går diskussionen om feminism där? När jag bodde i Berlin ett par år omkring millenieskiftet var det fortfarande jämställandet av feminism med rabiat manshat som gällde. Idag verkar situationen ha lättat upp något. Åtminstone tycks det så att döma av de svar som sex (unga, framgångsrika, suck....vad tycker de andra, de gamla och misslyckade, skulle man nån gång också vilja veta) kvinnor ger i Die Zeit på frågan om huruvida feminism behövs idag (en artikel som naturligtvis skrivits dagen till ära, inför åttonde mars alltså).
Jag sammanfattar & översätter:

Kvinna 1: Kvinnan av idag trycks inte längre ned, men det ställs för höga krav på henne. Det har blivit omöjligt för henne att finna sig tillrätta i en enskild roll men hon kan inte heller uppfylla alla de roller som hon har. Hon ska vara en god moder, vara framgångsrik i sitt yrkesliv samt dessutom förstås en attraktiv fru och älskarinna. Paradoxalt nog har man samtidigt lyft bördan av att ensam ansvara för brödfödan i familjen från mannens axlar, varför man lite cyniskt skulle kunna säga att kvinnans emancipation innebär mannens befrielse. Och att omöjligheten att motsvara kraven är den nya typen av kvinnoförtryck.

Kvinna 2: Den miljö jag rör mig i och min arbetsplats på teatern utgör ett tämligen priviligierat, skyddat område. Ändå har jag upplevt situationer som jag är övertygad om att en man hade sluppit. Till exempel så presenterades jag en gång av diskussionsledaren vid ett samtal med pressen som "dramaturgen som ser ut som en fotomodell - vilket ju snarast utgör ett undantag i det yrket". Och det skulle väl föreställa en komplimang.

Kvinna 3: Det är viktigt att villkoren för kvinnor med barn förbättras. Det behövs för det första betydligt fler dagisplatser och för det andra också sådana dit man kan lämna barnen utanför "normalarbetstiden" nio-till-fem.

Kvinna 4: En högre grad av solidaritet kvinnor emellan vore önskvärt, i synnerhet i arbetslivet.

Kvinna 5: Ja, det behövs en ny feminism, eftersom det fortfarande anses vara en särskilt kvinnlig problematik, detta att kombinera arbetsliv med föräldraskap. Därtill är det inte självklart att kvinnor kan inta ledande positioner och att män tar sig tid att vara föräldrar.

Kvinna 6: Varken offerfeminism eller särartsfeminism för oss vidare. Kan vi inte nyansera oss lite mer? Det finns ju tillräckligt med bevis för olika typer av könsdiskriminering. Medan de nya feministerna betonar att de inte vill ses som offer är det nu männen som gör sig till martyrer. Mest vedervärdig är den där satsen som unga kvinnor brukar sätta framför sina krav: "Jag är ju ingen feminist, men....."
-----------------
"KVINNOR UPPLEVER JOBBDISKRIMINERING" läser jag på DN. Det påminner mig om en rolig postning av Ia på Kvalitetsbloggen: "Kvinnor kan alltid känna. De kan känna och de kan tycka. Jag kan känna, säger de; och jag kan tycka. De känner och tycker inte direkt, de känner och tycker indirekt. Jag kan tycka att jag har lite dålig lön. Jag kan känna att jag trivs lite dåligt på jobbet." Ja, och de upplever. Jag undrar hur många läsare som fastnar för inslaget av subjektivt kännande i den här nyheten. "Ja, men är de verkligen diskriminerade?" Så kan man ju tänka.

Ps. "Bland männen sade bara 2 procent att de någon gång blivit offer för diskriminering", står det i DN (männen upplever inte, de är antingen offer eller så är de det inte, tydligen). Vad säger Pär Ström?