Åh....

Daniel Sandströms brackiga lördagskrönika om litteraturfilmatiseringar gör mig så trött.
Såhär:

Den litterära världen har sedan länge ett oförlöst förhållande till sina mer brackiga kollegor i filmvärlden. Man gillar inte allt geschäft, bara pengarna det ger.
Och så finns ju problemet med att göra boken ”rättvisa”, att vara romanen ”trogen”, för övrigt genialt skildrat av Spike Jonze och Charlie Kaufman i filmen ”Adaptation”. En bra litterär roman har bara en liten chans att bli en lika bra film, medan en dålig bok oftast lyfter som film. Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken. Men en bra regissör kan alltid lyfta ett mediokert romanunderlag till oväntade höjder.
Ett exempel är Stanley Kubrick, som lyckades bättre när han gav sig i kast med verk av populärförfattare som Lionel White (vars ”Clean Break” blev den mästerliga ”The Killing”) eller Stephen King (”The Shining”) än när han satsade på att filmatisera litterära giganter som Thackerays ”Barry Lyndon” eller Nabokovs ”Lolita”.
Ett aktuellt exempel på att den hyllade litterära romanen sällan fungerar som film är Ian McEwans ”Försoning”.
Kritikern A O Scott höll i den största sågen när han i New York Times konstaterade att filmen endast erbjöd dekorativa bilder medan McEwans prosa vände ut och in på läsaren.
Jo visst är det så. Samtidigt är invändningen inget annat än en kliché.
Alla författare som jag intervjuat har i princip sagt samma sak när filmatiseringar kommer på tal: det går inte att göra boken rättvisa. ”Glöm det”, brukar Richard Ford säga till de filmmänniskor som vill göra en film som ska vara ”trogen” hans verk. ”Boken är redan trogen mot sig själv. Det räcker med att ni gör en underbar film.”.
Framför allt ska man inte tro att författare blir ledsna när filmen inte gör romanen rättvisa. Ian McEwan förklarade i en intervju här i Sydsvenskan att han gillade filmversionen av ”Försoning”, men tillade snabbt: ”för att vara en mainstreamfilm, gjord för 50 miljoner dollar av ett stort bolag, så tycker jag att den håller bra klass.”
Ni hör reservationerna, hur McEwan uttrycker sitt stöd för filmen genom att samtidigt hålla den på mattan.
I själva verket är de flesta författare livrädda för att filmen på något sätt ska överglänsa romanen. Den enda författare som jag har träffat som varit riktigt missnöjd med en filmatisering är Jeffrey Eugenides, vars roman ”Virgin Suicides” framgångsrikt fördes över till vita duken av Sofia Coppola. ”I min värld är det boken som är stor, inte filmen”, sade den annars så generöse Eugenides buttert när filmsuccén kom på tal. Men det paradoxala med Coppolas filmatisering är att dess framgång bygger på hennes kärlek till romanen. I stället för att försöka föra över varje komponent i boken till film, valde hon att försöka få fram ”bokens essens och framställa den visuellt”.
Hon gjorde verkligen boken rättvisa. I så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddades ut. Innerst inne är det nog vad varje filmatiserad författare fruktar.

Ni hör den föregivet fördomsfulla tonen men den avgrund av litterär självgodhet som finns därunder? Den totala oförmågan att tänka annat än i litterära termer. "Det säger sig självt: litterära storverk kommer alltid att bli stympade för att få plats på vita duken", säger Sandström. Men, eh, du kanske inte skulle tänka i sidantal och meningsuppbyggnader när det handlar om filmatiseringar? Du kanske missar själva filmspråket i din självklara förkärlek för litteraturen?
Hur som helst är dina val av exempel talande. Du förmår helt enkelt inte uppskatta ett filmiskt mästerverk som Barry Lyndon. (Du kanske skulle behöva se om den några gånger? Det är nämligen en film som växer, som behöver ses ett flertal gånger. Försök att öppna dig för det visuella, och för rytmen i bild, musikval och scenväxlingar. Själva musikaliteten i det hela. Försök uppskatta ironin i berättarrösten och dess relation till det som visas.) Medan en totalt medioker och passionslös film som Virgin Suicides får stå för den "lyckade filmatiseringen". En film som bara är en sval yta. Nej, det håller inte Sandström. Du är något på spåren när du talar om hur en god filmatisering kan bygga på att regissören söker hitta ”bokens essens och framställa den visuellt”. Men samtidigt visar dina exempel att du kanske har svårt att se regissören som något annat än en slav under författaren, en "god interpret" som inte får göra något självständigt? Du uppskattar alltså en film som "gör boken rättvisa i så hög grad att skillnaden mellan original och kopia suddas ut". Jaha, jag gissar att boken, som jag inte läst, i så fall torde vara lika beige som Coppolas film. Du säger ju också att "storverk" inte kan bli bra filmer, så jag får väl gissa att du inte tycker Eugenides bok är så exceptionell. Men filmen och regissören håller sig hur som helst på mattan, så då blir det "bra". En regissör som Kubrick som alltid var en självständig konstnär och satte sin egen prägel på såväl Barry Lyndon som Lolita, honom kan du bara uppskatta när han använder sig av dåliga litterära förlagor. Slutsats: filmen måste alltid vara det sämre mediet. Regissören måste vara underlägsen författaren. Man ska inte röra giganterna!
-----------
"Åh...." tänker jag också när jag läser Svenskans artikel "8 kända röster om hur det är att vara kvinna: Vad är det bästa respektive det sämsta med att vara kvinna i Sverige i dag? Dagen till ära har SvD.se tagit tempen på jämställdheten med hjälp av några kända svenska röster – både kvinnor och män. 'Det farligaste man kan göra som kvinna är att se sig själv som offer', säger Anitra Steen, vd för Systembolaget till SvD.se." Ja, det är ju jävligt lätt för henne att säga, tänker jag. Och så undrar jag vad i hela helvetet Pär Ström, Tobias Billström och Jan Guillou har att säga mig om "hur det är att vara kvinna i Sverige idag". Deprimerande är det också hurdan beredskap det finns att använda sig av åttonde mars i egna syften, som Nordkorea fast mindre extremt. "Det sämsta är att vi just nu har en meningslös feministdebatt styrd av medierna och med allt för liten förankring i kvinnors verklighet", säger till exempel Ebba Witt-Brattström som aldrig missar en chans att slå mot den yngre och idag förhärskande gruppen feminister. Och Tobias Billström: "Vi lever i ett av världens på papperet mest jämställda länder. Men det finns fortfarande informella hinder, bland annat att kvinnors arbetsmarknad är så begränsad till offentlig sektor." Det där är bara den gamla vanliga högerretoriken, förklädd till omsorg om kvinnor. Och det kommer vi att få höra många gånger än: att kvinnor "stängs in" i den offentliga sektorn, som om den vore till för att vara en speciellt sadistisk arbetsgivare för stackars kvinnor som inte vill något hellre än att bli FRIA i det PRIVATA. Som om inte den offentliga sektorn fanns till för oss alla, för hela samhället, för att skapa en basal grad av trygghet och frihet. Som om inte könsfördelningen inom den offentliga sektorn kunde förändras utan att den offentliga sektorn försvagas.
Men mest av allt retar jag mig på det där "Dagen till ära....." Är Svenskan intresserad av jämställdhet kunde man börja arbeta på att bli en jämtegrerad tidning istället för att visa omsorg genom att ha pliktskyldighetsartiklar inne "dagen till ära" den åttonde mars.