Mediesvep vecka 38: självmordsprevention, museipolitik och Rumänien

Tänkte lite pretentiöst göra mitt twinglyhoreri och mina nedslag i medievärlden till en lagom regelbunden företeelse. En gång i veckan blir det, hädanefter, Kamfertexts mediesvep.
Jag börjar med en debattartikel om suicidprevention i Göteborgsposten. Det är tre kyrkliga representanter och en professor i medicin som framhåller vikten av att vi blir bättre på att bemöta människor i livskris. Vi behöver, skriver de

en nollvision för självmord, precis som i trafiken.
en kraftfull satsning på forskning och utveckling av suicidprevention.
förbättrad sjukvård vid risk för självmord med samma kvalitet som på hjärtintensivavdelningar.
en utbildning av hela vårt folk i psykisk livräddning.

Artikeln andas en helt annan attityd än den jag stötte på då jag i min ungdoms åttiotal gick en veckolång kurs inför ett kortare arbete på ett mentalsjukhus. Där fick jag och de andra kursdeltagarna veta att självmördare är extremt egoistiska och aggressiva människor, ute efter att hämnas på omvärlden och framför allt på sina föräldrar. Det var hårda ord och en hård attityd, där medkänsla stod lågt i kurs. Jag blev så chockad att jag förstummades. Självmördare utnyttjar och skuldbelägger sin omgivning, visste den "kloke" medelålders skötaren att berätta. En ung kvinna berättade om hur en vän alltid brukade ringa henne om helgerna för att beklaga sig och älta sina problem. Hon utnyttjar dig! löd föreläsarens dom.
Förhoppningsvis var inte detta något som kännetecknade hela psykiatrins attityd gentemot självmord -- framför allt hoppas jag att den här synen inte lever kvar idag, utan att den humanistiska anda som artikelförfattarna uttrycker har tagit över. Det skändliga med det som min "utbildning" ville lära mig var inte tanken på att det kan finnas element av hämnd och aggressioner gentemot omgivningen bakom ett självmord. Det var den dömande attityden, den totala bristen på empati, den grundläggande oviljan att överhuvudtaget försöka att verkligen hjälpa.
Tre gånger har jag upplevt att människor i min närhet tagit livet av sig. Jag tycker det är hög tid att vi tar självmord på allvar och jag deltar gärna i den "utbildning i psykisk livräddning" som efterfrågas i artikeln. Samtidigt undrar jag, som icke-troende, varför det i så hög grad är kyrkan som tar sig an den här problematiken. Vi lever ju i ett sekulärt samhälle. Är det inte snarast ett större utrymme för mellanmänsklighet utan vare sig Guds eller Sigmund Freuds inblandning vi behöver?

Dagens Nyheter rapporterar om protester mot personalneddragningar inom Statens museer för världskultur. Och jag förstår dem (protesterna, alltså). Det hela känns bara alltför väl igen: man vill "fokusera på den publika verksamheten och i stället skära ner på de bevarande funktionerna". Ärligt talat, det är som om den svenska museivärlden kommit att insjukna i ett allvarligt fall av självhat. Hela tiden angrips de delar av kärnverksamheten som äger rum utom synhåll -- bevara, vårda, forska -- till förmån för en inställsam och kortsiktig "upplevelseorienterad" utställningskultur. Några starkare protester från allmänheten väcker inte detta eftersom det finns en utbredd uppfattning om museiarbete som något "dammigt", tråkigt och ointressant och om museiarbetare som insnöade, dammiga människor man inte riktigt ser nyttan med.
Till slut måste man fråga sig om vi verkligen vill ha en museiverksamhet värd namnet. Om svaret är "ja" (vilket det förstås är) så måste vi inse att de olika delarna av verksamheten hänger ihop på ett oupplösligt sätt. Det finns inget att ställa ut om det inte finns föremålssamlingar och det finns inget att berätta om ifall det saknas genuina kunskaper om dem och deras sammanhang. Alternativen är att ständigt hyra in konstnärer som får i uppgift att uppenbara sammanhang på ett sätt som rimligen innebär en kraftig tänjning av det konstnärliga kompetensområdet, att bara syssla med det direkt nutidsrelaterade och/eller att låta samma digitala bilder och massproducerade kopior valsa runt överallt. Museiverksamheten blir då något i stil med en platt fasad att visa projektioner och spegelbilder på istället för en verksamhet med faktiska, inneboende tillgångar.

Det går bra för Rumänien i kvalet till EM i herrfotboll. Rumänien är, i flera avseenden, a happening kind of place. Den rumänska filmen är, som t ex noterats av Hynek Pallas, inne i en produktiv period. Rumänsk litteratur har länge varit intressant, lika intressant som det vackra transsylvanska landskapet och musiken med dess specifika, haltande två-takt. Radioprogrammet OBS! i P1 inledde idag en serie reportage från Rumänien, "rumänsk september". Ingen dum idé alls. "I några program får vi möta rumänska författare, litteraturkritiker och konstnärer, bla den internationellt mest berömde Mircea Cartarescu", och varje program finns, som alla andra av SR:s, till avlyssning på webben under 30 dagar. Det tackar vi för.