fredag, januari 05, 2007

hört det förut

Gårdagens DN innehåller bl a en notis om en ny tysk film som "bryter tabun". Det handlar om Dani Levys Mein Führer, enligt uppgift från BBC:s nätupplaga "den första inhemska filmen som smädar den tyske diktatorn". Suck. Snart sagt varenda jäkla tyska film på temat Tredje riket som kommer ut marknadsförs i de termerna, en aningslös journalistkår hakar på, och si! det råder minnesförlust inte ifråga om den historiska perioden som sådan men om den tyska filmhistorien rörande densamma.
Volker Schlöndorffs Der neunte Tag från 2004 (en film som vad jag vet inte gått på svenska biografer men visades på Stockholms filmfestival) påstods till exempel vara den första tyska spelfilm som innehåller scener från ett koncentrationsläger - när detta förekom redan i Eugen Yorks Morituri från 1947, en film som alltså spelades in redan innan dess att någon av de båda tyska efterkrigsrepublikerna bildats. Der Untergang, den med Bruno Ganz som Hitler, målades också upp som ett stort genombrott i tyskarnas umgänge med sitt förflutna, ett beträdande av tidigare förbjuden mark. Men G W Pabst, som efter att ha gjort sig känd för sina stumfilmer med Louise Brooks gjorde sig till medlöpare under nazismen, spelade redan 1955 in Der letzte Akt som behandlar samma skeende och gestaltar i stort sett samma persongalleri inklusive Hitler. Visserligen spelades denna film in i Österrike - men det rör sig om samma språkområde, en delad historia, en regissör som är djupt insyltad i den tyska filmhistorien och en känd tysk författare bakom manus, Erich Maria Remarque. Och vad gäller detta med att smäda diktatorn i en komedi, ja, vi har ju i alla fall Ulli Lommels fars Adolf und Marlene från 1977, där tyrannen springer benen av sig efter filmstjärnan men bara lyckas tråka ut henne. (Visst låter det lite småkul? Det är de underbara fassbinderskådisarna Kurt Raab och Margit Carstensen som spelar huvudrollerna.) Nu blev den filmen väl inte precis någon internationell framgång (vilket Der letzte Akt f ö var) men har vi redan glömt den smålöjliga och småroliga Schtonk! från tidigt nittiotal, den var väl hyggligt framgångsrik också här i Sverige? Visserligen förekommer ju inte H i egen låg person i denna komedi om den lönsamma fabrikationen av hans dagböcker, men upphovsmannen bakom falsifikationen i filmen börjar efterhand tala med den välbekanta österrikisk accenten och på ett larvigt sätt uppfatta sig intagen av Diktatorns ande (där försökte jag mig på ett torrt skämt, ordet Schtonk! som är filmens titel härrör nämligen från den rotvälska Adenoid Hynkel talar i Chaplins film - vilket förstås ytterligare understryker filmens intention att smäda den tyske diktatorn tillsammans med dem som fortfarande är besatta av honom).
Nå, detta sagt - visst har filmer om Tredje riket ibland förorsakat animerad tysk debatt. Vilket ju är bra, på sätt och vis. Vi får hoppas att Levy gjort en bra och riktigt rolig film, oavsett om den visar sig vara kontroversiell eller inte.

4 kommentarer:

Puckohue sa...

Intressant. Jag som inte följer tysk inrikesdebatt eller vet något om tysk film skapar såklart min bild av sådana notiser du refererar till. Tack för uppmärksamheten.

charlotte sa...

Glad to be of use!

Blogge Bloggelito sa...

Min tanke är att det inte är någon idé att göra någon ny film om Hitler efter Diktatorn. Chaplin sa allt som kunde sägas.

Tyskarna borde istället göra fler grejer som Das Boot; führern själv kan aldrig göras ner rättvist så länge det finns ett führerkomplex kvar i folksjälen.

charlotte sa...

Äsch, det finns ett führerkomplex i delar av "folksjälen" men det genomsyrar inte hela. Redan i början av 60-talet tyckte (väst)tyska ungdomar ofta att Hitler var en löjlig och skrattretande figur, man hade ingen som helst förståelse för föräldragenerationens masspsykos.
Anyhow, det räcker väl med en Das Boot tycker jag...Jürgen Prochnow är visserligen snygg men ännu snyggare när han inte spelar nån slags ståljesusfigur.