film & filmkritik....

”Du har det bra, du som är filmvetare – det måste vara härligt att få sitta och titta på film hela dagarna!”. Den som yttrar en sådan mening menar inte något illa, men omedvetet uttrycker hon en uppfattning om studiet av film som något lättsamt och inte särskilt krävande, något som står i närmast antitetisk relation till intellektuellt arbete. En närbesläktad situation upplever filmvetaren när hon ställs inför den intellektuella som uttryckligen meddelar att film för henne, det är och ska vara avkoppling och ett nöje – den intellektuella som snobbar med att inte ha sett någon Bergmanfilm, med att ha En värsting till syster med Whoopie Goldberg som favoritfilm – men som har en helt annan attityd gentemot skönlitteraturen.

Litteraturen har en särställning i vår kultur. Det skrivna ordet inger respekt – det är kopplat till intellektet, till tankearbete och kreativ fantasi, medan film tenderar att förknippas med lättja, konsumtion och ibland överväldigande primitiva känslor. Filmmediet är dessutom på ett annat sätt avhängigt av ekonomiska resurser, vilket ytterligare sänker dess så att säga andliga värde. Jag vill påstå att denna hävdvunna hierarkiska ordning fortfarande gäller. Och den påverkar förstås filmkritikens status, utformning och utrymme.

Postmodernismens försök att upplösa den kulturella hierarkin har naturligtvis haft viss effekt. Idag kan vilken kultursida som helst behandla populära genrer som skräckfilm eller action på ett seriöst sätt. Samtidigt har jag en känsla av att det försök till integration av så kallad nöjes- och kulturjournalistik som gjorts i postmodernistisk anda resulterat i att filmen låsts fast i ett populärkulturfack – fast nu med positiva istället för negativa förtecken. Problemet med det är att ”film” klumpas ihop och filmer som är mycket olika både till utseende och syfte behandlas på ett och samma sätt. Medan det inte borde vara någon principiell skillnad exempelvis mellan att recensera en film av bröderna Dardenne och att recensera en diktsamling av Thomas Tranströmer – i båda fallen borde det krävas tillräckliga förkunskaper och goda arbetsvillkor. Men idag, när tabloidisering regerar, drabbas filmkritiken särskilt hårt. Dagens Nyheter införde nyligen betygsättning på filmer, och därmed finns det inte längre någon stor dagstidning i Sverige som inte har en filmkritik som är anpassad för annonsmarknaden.

När litteraturvetaren Magnus Eriksson i Obs! 16/1 talade sig varm för en klassisk kritikerprofil som Jan Aghed hyllade han en typ av kritiker som i dagsläget är mycket sällsynt – den specialiserade filmkritikern som fullt ut kan ägna sig åt sitt filmkritikervärv, och som gör detta med entusiasm och ambition. Nyare kritiker ägnar sig i allmänhet åt mycket annat vid sidan av att recensera film, de få som försöker koncentrera sig på sitt filmskrivande för en osäker frilanstillvaro. Eriksson uttalade en hård dom över dagens yngre filmkritikerkår, och även om jag tycker han överdrev har han rätt i att vi lever i en mediakultur där filmhistoriska kunskaper och cineastisk passion inte smäller särskilt högt. Men framtiden är öppen. Dagens filmklimat, där biografen verkar bli allt mindre viktig medan dvd-spelaren hemma i vardagsrummet öppnat för helt nya filmvanor, borde kunna medföra en förändring av filmkritiken i positiv riktning – om viljan finns. Dvd-utgivningen innebär, oavsett vilken teknisk form den kommer att anta i framtiden, inte bara möjligheter till ett mer intimt sätt att se på film utan också en bättre tillgång till delar av filmhistorien. Därmed ökar också behovet av ett seriöst offentligt samtal omkring film.

Jag efterlyser alltså en mer differentierad filmkritik och filmjournalistik. Jag är medveten om att en sådan utveckling kan bidra till att ytterligare cementera kulturella hierarkier, och det är i och för sig inte önskvärt – all film förtjänar kunnig och seriös kritik. Men den stora variation som finns inom filmen måste väl någon gång tas i beaktande. Varken den så kallat smala eller den så kallat breda filmen kommer riktigt till sin rätt så som situationen nu är. Är det rimligt att den senaste Wallanderfilmen recenseras på samma premisser som, till exempel, De andras liv? Att det mest verkar vara tur om t ex barn- och ungdomsfilm recenseras av personer som är kunniga på just det området? Alternativet är förstås att det skapas arenor för filmanalys utanför kritiken. Där är vi inte heller idag – specialiserade tidskrifter som når bortom den akademiska världen lyser i stort sett med sin frånvaro.

Jag genomförde förrförra året en liten studie i svensk filmkritik av idag (publicerad i Solskenslandet, red. Hedling/Wallengren), och hade då kontakt med några kritiker som nappade på möjligheten att fritt ge uttryck för synpunkter på verksamheten. Ett återkommande klagomål var just detta att kritiken så ofta av nöd blir lite av hastverk – i värsta fall har recensenten bara två timmar på sig att författa något mellan pressvisning och tidningsdeadline. Och att man saknar möjligheten att fördjupa sig i längre, mer djuplodande resonemang om vissa filmer. Det vore väl något för kulturredaktioner på radion, tidningarna och varför inte också SVT att fundera över.