I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?
måndag, april 12, 2010
Shake it, baby
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Självabsorberad individ det där, tror jag. Men vem bryr sig? Who cares, även om det var roligt för henne med en valkyrieritt.
A-K
Hur så självabsorberad?
Ge sig hän till musiken förstår jag helt. Kanske hade jag funnit programmet roligt och säkert borde jag inte uttala mig om jag inte hörde det. High on coffee, I presume. Men om personen i fråga, bara ett intryck jag fått om henne som om många kändisar, att de framstår som självabsorberade. Det är inte för inte man blir just så "kändis".
Kan ha varit orättvist av mig. Som en lärare i "education in a pluralistic society" sa, vi har alla fördomar. En av mina kanske är mot kändisar som figurerar i media och drar till sig uppmärksamheten iom mer eller mindre utlämnande uttalanden och det har inte med HBT att göra. Never mind me, jag är nog bara en gammal carmudgeon.
A-K
Aha, jag trodde det var något i radioprogrammet du reagerade mot.
Sometimes I should just shut up! :)
A-K, kan du aldrig vara tyst nån gång, typ!:)
Skicka en kommentar