måndag, april 19, 2010

Den korta versionen

Vissa ämnen är konstant frustrerande att diskutera. Ändå kan jag inte hålla mig borta från dem. Ett sådant ämne är sexköpslagen, ett annat är nutida antisemitism, ett tredje är kulturpolitik. Man får olika uppsättningar av vänner vs "fiender" i de här olika frågorna; d v s jag får det i alla fall. Och de är frustrerande för att de tenderar att följa så väl intrampade banor. Alla tre frågor väcker känslor - trampar på blottade nerver.
Det finns, kan jag tycka, en sund kärna i vissa spontana reaktioner mot de så kallade konstnärslönerna. Det handlar om ett bidrag som lika mycket motiveras som ett erkännande av "värdefulla insatser" som en ekonomisk försäkring. Det är, som clownen Manne formulerade saken på morgon-TV, en "ära" att få inkomstgarantin. Tycker man att andra former av arbete - städa på SL, vara akutläkare, vara vårdare på ett LSS-boende - också skulle förtjäna ett erkännande är det inte märkligt om man reagerar med sin magkänsla mot inkomstgarantin för vissa konstutövande. Men ska man på allvar ta ställning i frågan får man kanske tänka lite längre. Det är märkligt hur många som uttalar sig självsäkert om saken utan att ha gjort det. Debatten är full av ilskna utbrott, illa dolt förakt mot konstutövare och en total blindhet för att konstnärligt utövande trots allt till sin natur ofta är något annat än "vanligt företagande" (varför skulle vi annars ha offentligt finansierade kulturinstitutioner som bibliotek, konsthallar, teatrar etc). Visst är "konstnärslönerna" en anomali. Men så är ju också konstnärligt arbete i sig en anomali.
Man behöver inte som Malte Persson i Expressen använda ett ord som "gapigt" i sin kritik mot Sakine Madons ledarkrönika från häromveckan (hade han använt det ordet om skribenten varit en man?). Men Persson har ju rätt i sak. Madon ger uttryck för ett oreflekterat ressentiment och förstärker de nedvärderande attityder mot kulturutövare som finns sedan länge. Konstnärligt arbete har alltid varit ifrågasatt och väldigt beroende av en välvillig omvärld; det är nog därför, snarare än, som Madon vill tro, på grund av en odemokratisk och självförhärligande attityd som reaktionerna mot hennes typ av argumentation blir så starka.
Nu önskar jag att jag vore Tanja Suhinina, som brukar orka att samla ihop argumentationsmönster hon ser anledning att ifrågasätta och ta itu med dem grundligt. Jag förmår bara skrapa på ytan, men följande tankefel/brister vill jag i alla fall peka på hos Madon - utifrån både krönikan och TV-framträdandet med clownen Manne:

1. Oförmåga att skilja på systemet i sig och enskilda personer som kommer i åtnjutande av det. Att inte alla av de som får inkomstgarantin är personer som faller en på läppen är liksom inget argument mot systemet som sådant. Det är nästan som att tycka att biblioteksverksamheten är fel eftersom det finns böcker på biblioteket som man inte gillar. Personligen gillar jag inte clownen Manne - jag gillar inte clowner överhuvudtaget. Men systemet ska garantera en viss bredd. Inte tillfredsställa enskilda personers smak eller åsikter.

2. "Känner jag inte till dem så är de inget att ha." Madon gör sig ju skyldig till flera självmotsägelser när hon a) kritiserar att systemet finns samtidigt som hon b) kritiserar att fel personer får komma i åtnjutande av det och det för att c) de som får det är sådana som (tror hon - hon vet inte och lär inte ha gjort några vidare efterforskningar) skulle klara sig bra ändå, men samtidigt d) för att de är okända och obskyra personer, som översättare t ex. Tja, det här, det sistnämnda, är ju anledningen till att det är sakkunniga som ska utse vilka som får inkomstgarantin. Sådana som förstår att exempelvis en för den breda allmänheten okänd översättare kan ha gjort en viktig insats på kulturområdet.

3. Förutfattade meningar om "motståndarsidans" motiv. I sin ledarkrönika skriver Madon att anledningen till att vissa är upprörda över möjligheten till inkomstgarantins bortfall är att man är mot breddning, alltså mot tanken att omvandla garantin till tidsbegränsade stipendier som fler kan komma i åtnjutande av. "Det här motståndet mot minsta lilla breddning av kulturpolitiken är märkligt", skriver hon. Men hallå. Det kanske handlar om något annat? Ja inte bara kanske - det handlar faktiskt om något annat. Men om man bara förmår se en otäck, knappt mänsklig "elit" som gör allt för att skydda sina privilegier så blir det förstås svårt att ta in.

Det finns som sagt mer. Som oförmågan att inse att den egna hånfulla tonen leder till motreaktioner. Oviljan att ta in det allra bittersta av den andra sidans argument. Osv.
Men det får vara så länge.

Tillägg: Jag glömde förklara själva anledningen till att jag tycker just Madons argumentation är intressant att ta upp. Det är helt enkelt för att den är så typisk. De tankevurpor och det förakt som hennes inlägg på det kulturpolitiska området brukar vara fulla av är sådant som går igen på andra håll - som känns igen från ett otal bloggdiskussioner och periodvis återkommande attacker i media. Därför.

21 kommentarer:

Unknown sa...

Jag förstår ändå inte varför en (helt subjektivt utvald) grupp människor skall ha sin försörjning tryggad för all framtid.

Det är ju där skon klämmer, något som förespråkarna för dessa kulturlöner inte förstår, eller (verkar det mer och mer som) inte låtsas om. I alla försvarstal talas det om hur lite pengar 17 millioner är, men det är ju inte det som är frågan! Frågan är, en gång för alla: Varför skall en liten grupp människor, som dessutom är helt subjektivt utvalda från en mycket begränsad urvalsgrupp, få en förmån som ingen annan svensk medborgare kan få: Att aldrig behöva tänka på sin försörjning.

Om jag är utbildad inom ett yrke, och inte kan försöja mej på detta, måste jag ju ta ett jobb inom ett annat yrke. Om man är författare, men inte säljer så mycket böcker att man kan leva på det, så är jag alldeles säker på att man både kan skriva (på kvällstid och helger) och sköta ett halvtidsjobb.

Kort sagt: Antingen skall ALLA Svenskar ha medborgarlön, eller också skall INGEN ha det.

Thomas Fahlander sa...

Bra.

Charlotte W sa...

Avilan: "I alla försvarstal talas det om hur lite pengar 17 millioner är, men det är ju inte det som är frågan!"
Jag tycker inte alls det stämmer. Tvärtom har det talats ganska mycket om inkomstgarantins fördelar. Att den är en kompensation för bristande pension är t ex ngt som lyfts fram ganska ofta. (Ändå kritiserar ex Madon att pengarna oftast går till äldre personer...)
Jag har själv debatterat saken rätt mycket här på min blogg & orkar inte upprepa alla argument. Men du kan ju läsa ex här:
http://kamfertext.blogspot.com/2009/09/gabriel-bystrom-med-mera.html
här:
http://kamfertext.blogspot.com/2009/09/hogerlikriktning.html
eller här:
http://kamfertext.blogspot.com/2008/09/fraktet.html
...och kolla igenom kommentarsfälten.

Charlotte W sa...

Avilan - vad gäller det där med "helt subjektivt utvalda" förresten - nej det stämmer inte, så enkelt är det inte. Det är som sagt sakkunniga som ska bestämma vem som får inkomstgarantin. Även om det inte är mätbart vilken kultur som är "bäst" så finns det de som har bättre översikt än genomsnittet. Du kan jämföra med vetenskapligt arbete inom humaniora t ex. Även där är urvalskriterierna för vem som ska erhålla stöd av olika slag oexakta. Det betyder inte att det är meningslöst att man inte använder en slumpgenerator.

Charlotte W sa...

Thomas: tack.

sakine sa...

Avilan, du har förstått vad min kritik går ut på - tack. Jag hade kritiserat systemet om de så hade handlat om femtio öre.

Charlotte, Bengt Westerberg och andra väljer ut författare, kulturskapare, en schackspelare etc. De må vara sakkunniga experter enligt dig, men förklara då på vilka kriterier de väljs ut. (Det finns för övrigt, hör och häpna, "experter" bland dessa som vill slopa konstnärslönerna).

Låt mig upprepa det jag säger i tv-klippet: OM det är väldigt viktigt att trygga äldre konstnärer måste väl ALLA få den förmånen och inte enbart 157 utvalda?

Försök tänka bortom den irritation du känner mot mig som meningsmotståndare.

Charlotte W sa...

"Försök tänka bortom den irritation du känner mot mig som meningsmotståndare."
Klarar du av att föra en saklig diskussion?

"OM det är väldigt viktigt att trygga äldre konstnärer måste väl ALLA få den förmånen och inte enbart 157 utvalda?"
Ja, om förslaget att slopa konstnärslöner varit ackompanjerat av ett förslag om hur man löser pensionsfrågan för konstnärer hade det möjligen varit en annan femma (som jag skrivit på annan plats - men du har väl inte brytt dig om att läsa de postningar & kommentarer jag hänvisade Avilan till?) Men, det är fortfarande komplicerat. Det du, Avilan & andra vägrar förstå är just det konstnärliga arbetets speciella karaktär & de fördelar en total arbetsro kan ge.

"(Det finns för övrigt, hör och häpna, "experter" bland dessa som vill slopa konstnärslönerna)."
Än sen då? Hur är det relevant?

Kriterierna får du diskutera med dem som väljer ut.
Är du lika nyfiken när det gäller t ex Vetenskapsrådet?

sakine sa...

Ja - jag är nyfiken på mycket. Tips:

Argumentera gärna för er sak om ni nu tror så mycket på systemet med 157 konstnärslöner. Det är systemet jag har kritiserat.

Som ni håller på nu får jag bara fler och fler mejl och samtal om hur sekteristiska ni är.

Charlotte W sa...

"Argumentera gärna för er sak."
Du har inte tagit in ett enda ord av all den argumentation som förts va? Hur diskuterar man med någon som låtsas att det inte finns någon argumentation?
Jag listade tre gamla postningar i min kommentar till Avilan. Med tillhörande kommentarsdiskussion i åtmonstone två av dem.
De kommentatorer som dök upp där kunde man, till skillnad från med dig, diskutera med.
Ska man föra en debatt får man försöka ta in vad motståndarsidan säger (vilket inte innebär att man måste hålla med). Det hör också rent mänskligt till det där med att inte vara föraktfull, vilket du verkar ha så svårt för.

Malte sa...

Jag hade verkligen inte tänkt säga något mer i denna ensidiga debatt, just eftersom Sakine är så uppenbart ointresserad av argument... Men jag vill ändå tillägga att dessa 157 personer inte på något sätt är mer "godtyckligt" utvalda än vad exempelvis professorer, landshövdingar, generaldirektörer och många andra som i praktiken får en (betydligt mer generös)lön av staten är. Även deras lön är i praktiken på livstid om man räknar med pensioner.

Och om problemet är att det inte är någon som aktivt tvingar dem att arbeta, så gäller samma sak även för t ex professorer och riksdagsledamöter. (Särskilt de sistnämnda har ju fantastiskt mkt mer generösa villkor än dessa kulturarbetare.) Slutligen finns det faktiskt massor av svenskar som får betalt för att inte arbeta. De kallas pensionärer. Och ett stort problem för äldre kulturarbetare är just deras pensionsvillkor.

Tack till Charlotte i alla fall för bra texter. (Och jo, jag tycker att "gapigt" beskriver tonen väl hos många som yttrar sig, såväl män som kvinnor.)

Charlotte W sa...

Tack själv Malte!
Ja, jag personligen ryggar tillbaka från ett ord som "gapigt", men man kan verkligen fråga sig på vilken sida - om vi nu är två sidor - som tonläget egentligen är högst.
Särskilt efter att ha hört Hallå P3..

Jan E sa...

Visserligen kan man tycka att ett system med inkomstgaranti för ett antal utvalda kulturskapare är principiellt fel. Ändå kan jag inte bli särskilt upprörd över att drygt 150 personer får denna garanti. Man behöver inte alltid hålla så benhårt på principer om nu syftet är gott. ”Jag hade kritiserat systemet om de så hade handlat om femtio öre” skriver Sakine. Men en sån principfasthet är ju bara löjlig och det är nog rätt mycket kulturförakt som lyser igenom här.

Det är heller ingen stor kostnad för skattebetalarna, ca 17 millar. 214 000 kr/år (fem basbelopp) får den enskilde (2009). Beloppet minskas om man har andra inkomster. Om man med egna inkomster når upp till en brytpunkt, som 2008 var 260 000 kronor, utbetalas inga pengar alls. Är detta något att tjafsa om? Det här är inget man blir rik på, man tvingas ändå jobba på duktigt för att få en dräglig tillvaro. Men man kan göra det med en viss trygghet i botten – och det tjänar alla på, inkl kulturlivet.

Ett lite förbehåll dock: Jan Myrdal, som tillsammans med Jan Myrdalsällskapet, haft det osannolikt dåliga omdömet att instifta ett litteraturpris med namn efter en folkmördare borde inte ha statlig inkomstgaranti. Istället kunde väl Jan Myrdal underhållas av nämnda sällskap?

Nu ska dock inkomstgarantin fasas ut och omvandlas till något slags långtidsstipendier. En fördel med detta är att det blir lättare att motivera bidrag till kulturskapare om livstidsgarantin tas bort. De medel som finns avsatta föreslås övergå till tidsbegränsade och pensionsgrundande långtidsstipendier, i normalfallet på 5-10 år. På många sätt är detta ett bättre och mer rättvist system. Det blir ju också en successiv omfördelning och de konstnärer som idag har inkomstgaranti berörs inte av förslaget.

Charlotte W sa...

Jan E: jag förstår hur du tänker men tycker inte förslaget är tillfredsställande. Det hade som jag ser det varit bättre att helt enkelt plussa på med att lägga till långtidsarbetsstipendier vid sidan av inkomstgarantin. Tycker inte förslaget genererar tillräcklig trygghet.
Det är naturligtvis bättre än om pengarna helt sonika dragits in. Men...

Anonym sa...

Malte

" Slutligen finns det faktiskt massor av svenskar som får betalt för att inte arbeta. De kallas pensionärer."

Får pensionärer en extra peng om de håller tassarna borta från arbetsmarknaden?
EL

Charlotte W sa...

EL: när det gäller "konstnärslönerna" är det faktiskt just så det brukar heta - "de får betalt för att göra ingenting". När det i själva verket är så att konstnärligt arbete ofta är olönsamt eller helt oavlönat & inkomstgarantin gör det möjligt för dem att ägna sig åt sådant.
Alltför många sätter likhetstecken mellan "arbete" och "få betalt".

Fredrik Stangel sa...

Om man inte visat prov på produktivitet tidigare, har man heller inte förärats med konstnärslön. Vilken konstnär med konstnärslön är det som är så upprörande improduktiv att den här debatten kan fortgå år efter år?

Fredrik Stangel sa...

"Frågan är, en gång för alla: Varför skall en liten grupp människor, som dessutom är helt subjektivt utvalda från en mycket begränsad urvalsgrupp, få en förmån som ingen annan svensk medborgare kan få: Att aldrig behöva tänka på sin försörjning."

Varje svensk medborgare kan få denna förmån genom att hålla en tillräckligt hög konstnärlig produktion av tillräckligt god kvalitet.

Charlotte W sa...

Du är så klok, Stangel.

Tanja Suhinina sa...

Oj, hjälp, jag blir alldeles generad!

Charlotte W sa...

Va, är det DU som är Stangel isjälvaverket?
Eller råkade du bara kommentera fel inlägg?
:D

Charlotte W sa...

(...hade ju glömt att jag berömt Tanja ÄVEN I DETTA inlägg...det är nåt återkommande...)