Alla ursäkter för att lägga ut en av sina som man själv tror briljanta spotifylistor på sin blogg är förstås välkomna. Jag använder nu
Mymlans bloggtema för veckan i detta syfte, och försöker därmed förvandla något som egentligen mest bara är av intresse för mig själv, och kanske några av mina vänner, till en mer allmän angelägenhet. Temat för
min låtlista är föga originellt - dysterhet och melankoli. Doom & gloom. För det är ju så, att den bästa musik som gjorts och görs handlar om sådant som vansinne, död, ledsnad, ensamhet, mörker etc. Tycker jag alltså. Men jag är i och för sig bara en tjej som gillar det mesta som inte gör livet glatt.
Inlägg
10 kommentarer:
Jag har aldrig delat eller förstått denna smak för det depressiva i musik och annat.
Jag vill ha det glatt, uppåt, optimistiskt, kul, snabbt eller tungt, rock'n roll typ, men även folkmusik som är åt det hållet.
Men det är inte fint. Bara det depressiva är fint. Ett kristet arv?
"Jag har aldrig delat eller förstått denna smak för det depressiva i musik och annat."
Nä, och det är ju omöjligt att förmedla - antingen så har man en dragning åt det svarta eller så har man det inte. Men det är ju en del av livet som inte alltid får vara med. Jag förstår precis vad du menar, tragedin är "finare" än komedin, liksom. Samtidigt tror jag många av oss "svartrockar" känner oss utanför i många sociala sammanhang, när det är glatt & tjosan osv som gäller. I know I do, i alla fall. Vissa konstsammanhang kan vara lite som ett frirum där det svarta får lov att finnas. Kanske har det utvecklats koder som funkar som en slags kompensation för det utanförskap man kan känna på annat håll? Men jag vet inte. Det är ju inte alltid så att det mörka är "finare". Skräckromantik t ex är något som är både populärt och ganska upphöjt just nu, men det har inte alltid varit så. & jag tänker på hur föraktad synthpopen var tidigare, en rätt depressiv musikgenre. Hm...det är komplicerat. (Som allting annat, så därmed har jag inte sagt mycket.)
Jag tänker på Black Sabbath som har gjort en del väldigt fina melankoliska låtar, men som ändå på det hela taget är så kulturellt icke-fina som det går att bli, förmodligen för att de också har exceptionell tyngd och tryck i sina låtar; de kan uttrycka sorg & ensamhet & allt det där; men de har också alltid ett helvetes-jävlar-anamma någonstans, och det är inte bra. Man ska bara acceptera sitt kors och långsamt smälta bort kännande sin smärta, det verkar vara kriteriet för att det ska vara fint.
Just det, hårdrock är förstås en "case in point". I övrigt är jag inte enig. Det finns gott om "fin" svart kultur som har stuns & inte alls bara handlar om att acceptera lidandet.
Sen tror jag att gränserna antingen faktiskt luckrats upp ordentligt på sistone ifråga om det där "fint" & "fult". Eller också har de flyttats om så att de är svårare att få syn på. Hårdrock må inte ha operastatus men nog är det hyfsat kulturellt accepterat numer.
"Hårdrock må inte ha operastatus men nog är det hyfsat kulturellt accepterat numer."
Inte i Sverige Radio. Inte för att jag lyssnar så ofta på deras musikutbud, men varje gång jag gör det är det antingen (1) opera [p2 - väldigt fint] eller (2) disco och smärtsamma ballader [p3, p4 m.fl. - inte så fint, mer för pöbeln, but no rock'n roll, no no]
Trist att man inte spelar hårdrock på sr. Nåt program borde det väl finnas?
Det kanske hade varit roligare med större blandning fast själv tycker jag periodvis det är väldigt skönt med p2 just för att det är såpass enhetligt. Förutom när det kommer in jazzbröl mitt i alltihopa då...
Kom på en annan dyster lågstatusgenre: finsk tango! Det dystraste som finns.
Kult i vissa kretsar iofs men långt ifrån operastatus, iaf i Finland.
Jag kan iofs gilla viss klassisk kristen musik som Bachs Matthäuspassion och medeltida koraler, så i den mån P2 har sådant är det okay för mig, men experimentjazz är å andra sidan det absolut värsta jag vet.
P3-P4 är och förblir för mig hopplösa fall, då dessa av någon maoistisk-nykonservativ (an)ledning alltid konsekvent hoppar över hela 1970-talet och hårdrocken.
P2 är definitivt inte enhetligt. En väldigt blandning av medeltidsmusik, raga, vissångare, modernism, folkmusik, fusionjazz och världsmusik. Och opera ett par gånger i veckan.
"maoistisk-nykonservativ (an)ledning", haha! Jag älskar dina etiketteringar & förklaringsmodeller Stefan.
Stangel: jo det finns sånt också. Men det händer ändå att det kan gå timme efter timme med rätt klassiskt klassiskt.
Eller så har det förändrats mkt under de sista 2 åren då jag lyssnat mindre.
Eller så är det så att jag gillar det mesta utom experimentjazzen varför allt flyter in i min hjärna i en harmonisk ström & uppfattas som enhetligt...
Skicka en kommentar