fredag, september 05, 2008

Hennes beteende

Peter Eriksson lanserar Miljöpartiets förslag om skärpning av våldtäktslagen på SvD Brännpunkt idag. Jag känner stor sympati för förslaget - vad jag reagerar mot är något annat, nämligen beskrivningen av hur kvinnor beter sig i en våldtäktssituation (för det är ju alltid kvinnor det handlar om, trots att män faktiskt också kan våldtas). Eriksson:

"För att öka kunskapen om situationen för kvinnor som är utsatta för våldtäkt har experter intervjuats. De reaktioner som kvinnan upp­visar när hon inser att en man avser att utnyttja henne sexuellt beskrivs som 'frozen-fright pattern' – att gå ur sin kropp, bli helt passiv, frysa fast i rädsla och uppgivenhet. Våld och hot i nuvarande lags mening täcker inte in de verkliga reaktionerna hos en kvinna som är utsatt för vanmakt genom sexuellt utnyttjande."

Jag skulle vilja citera ett längre stycke ur Deborah Camerons The Myth of Mars and Venus vilket jag i min tur funnit i Guardian (jag har tidigare varit inne på Cameron här och här), eftersom det ger en slags motbild till "frozen-fright pattern". Cameron talar istället om ett rationellt riskbeteende, vilket också riskerar att, liksom "frozen-fright", missförstås i en kontext där bara "tydliga nej" och "tydligt motstånd" räknas som det offerbeteende som avgör huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Hade egentligen tänkt översätta till svenska, men vid närmare eftertanke finns det gränser för hur ambitiös jag har lust att vara såhär på en fredagseftermiddag. Så here goes - läs och fundera:

The researchers Celia Kitzinger and Hannah Frith conducted focus-group interviews with 58 women and asked them how, in practice, they communicated to men that they did not wish to have sex. Despite being familiar with the standard rape-prevention advice, all but a tiny handful of the women said they would never "Just say no". They judged this to be an unacceptable way of doing things, and likely to make matters worse by giving men an additional reason to feel aggrieved.

The strategies the women actually reported using were designed to "soften the blow", as one put it, in various ways. One popular tactic was to provide a reason for refusing which made reference to a woman's inability, as opposed to her unwillingness, to have sex. Examples included the time-honoured "I've got a headache", "I'm really tired" and "I've got my period". As one woman explained, such excuses would prevent the man from "getting really upset" or "blaming you". Another softening tactic was to preface the refusal with something like "I'm incredibly flattered, but . . ." Women also reported telling men that they were not yet ready for sex, when they knew in reality that they would never be interested.

All this might seem like depressing evidence that psychologists are right about women lacking assertiveness, confidence, or self-esteem - except for one crucial fact. All the strategies the women reported using in this situation are also used, by both sexes, in every other situation where it is necessary to verbalise a refusal. Research on conversational patterns shows that in everyday contexts, refusing is never done by "just saying no". Most refusals do not even contain the word "No". Yet, in non-sexual situations, no one seems to have trouble understanding them.

If this sounds counter-intuitive, let us consider a concrete example. Suppose a colleague says to me casually as I pass her in the corridor: "A few of us are going to the pub after work, do you want to come?" This is an invitation, which calls for me to respond with either an acceptance or a refusal. If I am going to accept, I can simply say "Yes, I'd love to" or "Sure, see you there." If I am going to refuse, by contrast, I am unlikely to communicate that by just saying "No, I can't" (let alone "No, I don't want to").

Why the difference? Because refusing an invitation - even one that is much less sensitive than a sexual proposal - is a more delicate matter than accepting one. The act of inviting someone implies that you hope they will say yes: if they say no, there is a risk that you will be offended, upset, or just disappointed. To show that they are aware of this, and do not want you to feel bad, people generally design refusals to convey reluctance and regret.

Because this pattern is so consistent, and because it contrasts with the pattern for the alternative response, acceptance, refusals are immediately recognisable as such. In fact, the evidence suggests that people can tell a refusal is coming as soon as they register the initial hesitation. And when I say "people", I mean people of both sexes. No one has found any difference between men's and women's use of the system I have just described.

As Kitzinger and Frith comment, this evidence undermines the claim that men do not understand any refusal less direct than a firm "No". If "ordinary", non-sexual refusals do not generally take the form of saying "No", but are performed using conventional strategies such as hesitating, hedging and offering excuses, then sexual refusals which use exactly the same strategies should not present any special problem. "For men to claim that they do not understand such refusals to be refusals," Kitzinger and Frith say, "is to lay claim to an astounding and implausible ignorance."

4 kommentarer:

redlib sa...

Samma sak gäller Erikssons 'frozen-fright pattern', det är en vanlig stress/panik reaktion oavsätt kön eller 'fara' - antingen det eller hyperaktiv handlingskraft/aggresivitet.

Sen kan jag iofs inte hålla med Cameron om att den där kommunikationstaktiken funkar i alla andra sammanhang. Tycker den leder till missförstånd stup i kvarten. Men det går ju alltid att följa upp med "Men för fan - Svara ja eller nej!".

Sen tvekar folk ofta även då de säger ja. Vad gäller sex är det ganska sunt att känna efter vad man vill. Mindre sunt men säkert extra bidragande till tvekan är den ångest kulturen lägger på just det valet för främst flickor - Är det för sippt att säga nej? Är det för horaktigt att säga ja?

Men förslaget verkar överaskande OK - Något vidare förtroende för Madeleine Leijonhufvud har man ju knappast.

Greppar inte kommentarena på artikeln som pratar om sänkta beviskrav. Det måste ju fortfarande bevisas att man haft sex och att det inte var frivilligt. Det kan fortfarande bli ord mot ord. Det är forfarande svårt att värdera trovärdigheten i berättelser så ett avgörande är bortom allt rimligt tvivel - i synerhet om båda varit full/drogpåverkade.

Men den misstänkte måste i alla fall förklara hur han försäkrat sig om att deltagandet är frivilligt (fråga, motpartens aktiva medverkan etc). Det ger rimligen *lite* bättre grund för att utvärdera trovärdigheten i berättelser.

Men det är svårt och det kommer det alltid att vara - Även med den här lagen...

Charlotte Wiberg sa...

Ja, det är krångligt det här med lagen. Jag är inte jurist men tänker ungefär som du - att förslaget verkar ge bättre grund för att utvärdera berättelsernas trovärdighet.

Vad gäller Cameron så är det möjligt att hon är väl inlåst i en "brittisk artighetskultur" typ. Men jag tycker hon pekar på något man inte kan betona nog mycket - att den som befinner sig i sällskap med någon som verkar vara kapabel till sexuellt våld i ren självbevarelsedrift aktar sig för att provocera. Och då blir det där med "tydliga nej" och beredskapen att dela ut en spark i skrevet liksom inte förstahandsvalet för hur man ska klara sig ur situationen bäst, såvida man inte är skolad i kampsport.
Samtidigt kan man förstås inte heller nog betona den sexuellt aggressiva personens benägenhet att tolka allt som inte är skrevsparkar som förtäckta ja... Det är som sagt svårt. Men med kravet att han (det är ju oftast en han) faktiskt måste tillförsäkra sig ett samtycke kanske han i vissa fall stannar upp & tänker efer lite.
Och i den bästa av världar skulle kanske kravet på samtycke kunna bidra till att kvinnor som idag är passiva p g a skamkänslor osv blir mer aktiva - det krävs ju att de visar samtycke...

Camilo sa...

Lagförslaget är rent ut sagt vidrigt. I ett slag har man gjort alla killar till våldtäktsmän som ska sitta i fängelse om han glömmer bort att fråga om kvinnan vill ha sex eller inte.

All ni som raggat upp en tjej på krogen förstår hur skumt det skulle bli om man träffats på krogen, hånglat i taxin på väg hem, smekt varandra till vansinne, kastat av sig kläderna, och till sist måste stanna upp och säga:

"Ööööh, glömde att fråga dig, vill du ha sex?"

Hoppas ni ser min poäng....

Charlotte Wiberg sa...

Nej, jag ser inte problematiken. Den situation du beskriver ÄR samtycke. Om tjejen är aktiv i de sexuella närmandena alltså, och aldrig stoppar.