söndag, september 28, 2008

Persson vs Bourdieu

Och då menar jag inte Göran utan Lennart Persson. Han intervjuas i SvD - som blivande nyhetsankare på Aktuellt med ökad folklighet som uppdrag:

Kände du dig kritiserad som Debatt-ledare?

– Alla debattprogram har, enligt tidningarnas kultursidor, låg status vilket också beror på att de släpper fram vanligt folk som kanske inte alltid har så genomtänkta idéer. Många tv-kritiker vill hellre se en samling professorer diskutera ett ämne.

Så det är ”vanligt folk” som är problemet?

– Ja, också för politiker. Alla, oavsett partifärg, säger att de vill diskutera med vanliga väljare men när de väl kommer till studion vill de absolut inte sitta på läktaren, eller apberget som de säger. De vill sitta ensamma med programledaren. Och går vi till partiledarna vill de helst diskutera med andra partiledare, inte med gräsrötter. Fast det får du dem aldrig att erkänna offentligt.

Lågmält summerar Lennart Persson sina erfarenheter, ler stillsamt över den ”helt galna” uppfattningen att gapiga tv-program uppfattas som mindre seriösa.

– När vi träffas privat över middagsbord brukar ju diskussionens vågor gå höga.

Men själv ledde du väl SVT:s Debatt som en gammaldags, myndig folkskollärare?`

– Jo, jo, men det roligaste var ju när folk tappade masken, när de blev förbannade och upprörda. Det är det man vill ha i direktsändning.


Det är ju fruktansvärt om det är så att politiker kallar publikläktaren i debattprogram för "apberget".* Men herr Perssons åkallande av "vanligt folk" och den förmenta demokratiska hållning han menar att program av typen Svt Debatt skulle stå för är försåtlig. Om det handlar om att "låta vanligt folk komma till tals", varför är då det roligaste när folk tappar masken och blir upprörda?
Mot herr Persson vill jag ställa salige Pierre Bourdieu, vas bok Om televisionen nu har ett decennium på nacken. Den typ av mediedramaturgi han diskuterar i boken är fortfarande förhärskande, trots att den diskuterats och förkastats om och om igen både före och efter bokens utgivning. Herr Persson förkastar säkert den kritik Bourdieu riktade som elitistisk. Såhär skriver Sven-Eric Liedman i förordet:

Bourdieu nämner också i förbigående en annan allvarlig effekt av TV:ns logik: den ojämlikhet som skapas. De flesta människor har svårt att göra sig gällande i TV. Särskilt gäller det de lågutbildade och opriviligierade. I stället för att hjälpa dem på traven brukar snabbtalande programledare och intervjuare formligen krossa dem under sin egen svada. /---/
Bourdieus krav till TV blir alltså till sist inte bara att låta lysande intellektuella som han själv utan också de sämst ställda i samhället komma till tals på egna villkor. Den elitism som talar ur den mer personliga delen av hans TV-kritik skall alltså balanseras av ett kompromisslöst krav på jämlikhet och demokrati.

Och såhär, bland annat, skriver Bourdieu själv:

....det är uppenbart att inte alla deltagare i en TV-debatt är likställda. Där står TV-proffs, som både är hemtama i studion och vana att tala, mot amatörer..... Ojämlikheten är skriande, och för att skapa något mer lika villkor borde programledaren ha agerat ojämlikt, det vill säga stött och hjälpt de förhållandevis sämre rustade.... Om man vill att någon som inte är professionell talare ska lyckas säga något (och det kan då bli saker som de som alltid håller låda inte ens skulle kunna tänka) är det nödvändigt att hjälpa honom eller henne på traven. Att stå till tjänst åt någon som behöver ordet, om vilken man vill veta vad hon eller han har att säga, vad han tänker, genom att hjälpa honom att frå fram det. Men programledarna gör oftast motsatsen. Långt ifrån att hjälpa de verbalt missgynnade trycker de ner dem ytterligare: genom att inte ge dem ordet i rätt ögonblick, genom att ge dem ordet när de inte är beredda på det, genom att visa sin otålighet och så vidare. (I Om televisionen s. 50f)


Och nej, vill jag tillägga, detta gäller inte bara TV utan också såväl radio som tidningar. Också en så "elitorienterad" radiokanal som P1.

* Detta hade jag missförstått. Isobel upplyser mig (tack för det!) om att "apberget" är tv-folkets jargong för den där trappkonstruktionen publiken/debattörerna sitter i. (Iofs ett nog så intressant val av namn på det....)

4 kommentarer:

Pawel Flato sa...

Väldigt intressant ämne.
Märklig behandling drabbar även de som faktiskt har orden och vanan.

Jag kommer osökt tänka på en partiledardebatt på SVT i samband med förrförra valet. Själva iscensättningen gjorde mig så arg att jag bytte kanal. Efter debatten, där alla partiledarna framträdde samtidigt vid varsitt litet ståbord, skulle partiledarna utfrågas enskilt. Detta gick till så att partiledarna fick en och en gå fram till de två debattledarna. Under tiden fick övriga partiledare snällt vänta i en soffa i en annan del av studion.
Den utfrågade partiledaren fick stå vid ett litet ståbord framför ett skrivbord där två utfrågare satt med sina papper. Det såg alltså ut som ett slags katederförhör där parterna inte på något sätt var jämlika. Varför två utfrågare mot en person? Varför skulle den utfrågade stå framför ett skrivbord där utfrågarna satt bekvämt bänkade?


En annan märklig lösning kunde ses i SVT programmet "Rakt på med K-G Bergström".
Programmet inleds med en intervju av t.ex en minister. Efter intervjun går programledaren bort till en soffa med 3 gäster som ska kommentera intervjun, recensera gästen s.a.s. Detta kunde då ske medan den intervjuade fanns kvar i bakgrunden någonstans i studion!
Redan här ringer varningsklockorna: Varför ska folk sitta och kommentera en person, som finns i samma rum, utan att bjuda in denne till samtalet. I vilket annat socialt sammanhang som helst skulle denna behandling betraktas som högst tveksamt.
Inte nog med det. Soffpanelen kunde t.ex tycka att personen i fråga inte hade svarat riktigt på en fråga, att denne agerat undvikande.
Varför inte fråga vederbörande, som ju befann sig några meter bort!?

Vad säger dessa exempel om SVT:s syn på sin roll?
Det luktar maktspel långa vägar.

//Pawel Flato

Charlotte Wiberg sa...

Ja, det är sant Pawel och du ger bra exempel på att även politiska makthavare kan drabbas av mediala härskartekniker.
Jag tänker också på kvinnan från Orionteatern i senaste Svt Debatt - en person som fick förkroppsliga "kultureliten" och som hade en god förmåga att uttrycka sig men inte heller gavs möjlighet att komma till sin rätt (fick fel frågor i fel ögonblick, avkrävdes snabba svar på saker hon inte är van att ge snabba svar på etc). Så var hon också missnöjd och gav uttryck för sitt missnöje i det extramaterial som ligger på nätet - det där extramaterialet är alltid intressantare än själva debatterna, men det fungerar också litegrann som en "snuttefilt" där alla debattens "offer" kan klaga ut.

Isobel sa...

Att säga apberget är dock inte i sig förklenande, tv-folk kallar helt enkelt den där konstruktionen så, när man sitter i trappor.

Charlotte Wiberg sa...

Aha, det hade jag ingen aning om - tack för upplysningen!