Kamfertext kollar in media (vecka 41)

Inför måndagens ministerrådsmöte i EU gäller det att trycka på för så effektiva sanktioner mot Burma som möjligt. Den hållning som EU hittils intagit omfattar inte restriktioner på investeringar och import på de viktiga områden som olje-, gas- och skogsindustrin utgör. "Svenska Burmakommittén har fått indikationer på att den svenska regeringen utgör en bromskoloss i EU:s samtal om skärpta sanktioner. Vi hoppas att regeringen kan dementera detta." Så skriver Karin Strandås, ordförande för kommittén, och Sein Win, Burmas premiärminister i exil, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. Ligger det någon sanning i anklagelsen så är det inte första gången den svenska regeringen visar sig vara utrikespolitiskt mesig. Man kan, hur som helst, skicka mail till Carl Bildt för att trycka på. Gör det!

...och nu över till något helt annat. I början av veckan damp ett dubbelnummer av den eminenta serietidningen Kapten Stofil ner i brevlådan, försedd med ett förord i vilket redaktör Lindengren beklagar dröjsmålet och förklarar den belägenhet han och tidningens övriga medarbetare befinner sig i. Alla arbetar gratis med tidningen, helt enkelt, och måste således försöka få in kulor från annat håll hela tiden. Alltså, jag tycker detta är så fruktansvärt sorgligt. Och jag efterlyser det kulturpolitiska whiz kid som kan komma fram med en lösning på dilemmat med allt konstnärligt och intellektuellt gratisarbete. Småpytsande med tillfälliga arbetsstipendier, belöningar från essäfonder och dylikt hjälper inte -- det måste till något genomgripande. Nu kanske vissa tycker att just Kapten Stofil är något oseriöst och inte det främsta exemplet på vad kulturpolitiskt fördelade skattemedel borde gå till. Well, I beg to differ. Bara en sån sak som att man vid sidan av serierna (som är underbara) ger läsaren långa, väl genomarbetade och gedigna artiklar på området film- och mediehistoria, oftast undertecknade Martin Kristensson, som jag tror måste vara en av Sveriges bästa filmskribenter. I det senaste numret, till exempel, upplyser han oss om ett möjligt samband mellan Pippi Långstrump och vissa filmer med Mary Pickford. Bara en sån sak. Men i vilket fall är stofiltidningen bara ett av många exempel på tryckverk på knä. Det finns andra, mer traditionellt "pluggiga" exempel man kan lyfta fram -- Pequod är det som dyker upp i mitt huvud mest direkt, en av många tidskrifter som behöver mer stöd inte minst på distributionssidan.
Synd bara, kommer jag på nu medan jag skriver, att båda dessa exempel är såpass "grabbiga". Brudarna lyser i stort sett med sin frånvaro. Varför är det så himla svårt för manliga redaktörer att verkligen se alla kvinnor de har omkring sig? Jag har tjatat om detta förr, flera gånger. Men den här gången har jag ett positivt motexempel: den nya filmtidskriften flm, som görs av två unga (? tror jag i alla fall...) män men t o m har en lätt övervikt av kvinnor skribenter i sitt premiärnummer. Förhoppningsvis är yngre män något bättre på jämställdhet. Ja, så måste det väl vara -- det går välan framåt, i alla fall?

Radio nu, musik och ännu mer fruntimmer. Ja jävlar. Vi som gillar lugn, meditativ musik med själva ljudklangen i centrum...eller ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den...lite Eno & Cage om man ska namedroppa på ett amatörmässigt vis...i alla fall så sände Kalejdoskop en Pauline Olivierospecialare nyligen, den 9/10, och jag rekommenderar alla som känner sig träffade att leta fram den i arkivet. Själv väntar jag med spänning på kvällens P2 live, det kommer att bli en direktsändning med musiker från Kairooperan som spelar Oum Kalthoum kl. 19.30. Detta med anledning av avslutningen på ramadan. Den som inte känner till Kalthoum kan läsa litegrann om henne här.
----------

På Agenda 2010+ idag: herr Svensson skriver om elitism, överklassattityder och våld, mr. Brown rör sig inte långt bort därifrån med sitt inlägg om nationalmilitarism, Thomas S resonerar omkring fåfänga och prestige och Sven uppmanar oss att inte glömma bort världsbanken (idel herrar denna gång, förlåt!).