söndag, oktober 28, 2007

Ett p s till Publicerat

Jag tog ju, för några veckor sedan, upp hur radioprogrammet Publicerat lät Johanna Parikka Altenstedt oemotsagd ge en ganska märklig bild av hela JPA-vs-Isabelladebaclet, och hur bloggosfären, sedd ur negativ synvinkel, kom att ryckas i centrum för diskussionen. Sedan har jag undlåtit att följa upp med Publicerats uppföljning 13/10. Fy på mig!
Den som följt historien är hursomhelst säkert väl medveten om att Publicerat i påföljande program lät Isabella komma till tals och även läste upp några lyssnarmejl om saken samt idkade viss självkritik. Programledare Åke Pettersson medgav att han möjligen gjort ett misstag i det att han försökte koppla bort hela frågan om rätten till anonymitet för att endast fokusera på "nätaspekten" -- bloggmobbningsfenomenet och det faktum att ens blogg kan kapas av någon annan om man inte skyddar sig ordentligt. Åke Pettersson, som tidigare var en av programledarna för numera nedlagda Vår grundade mening, är, tycker jag, en skicklig och balanserad journalist för det mesta och vad mig anbelangar rättades "misstaget" genom denna uppföljning till. Samtidigt gav Pettersson återigen uttryck för den förbittring och/eller skepsis gentemot bloggosfären som man ofta återfinner inom det vi brukar kalla gammalmedia (ett ord jag hädanefter kommer att försöka undvika, eftersom det har en onödigt pejorativ klang). Han hade en väldigt raljant attityd när han lite småskrattande pratade om hur "det händer saker på nätet, det är väl det minsta man kan säga" och om detta med uttrycket "gammelmedia" (vilket f ö även JPA använt veckan innan, då utan någon reaktion från Petterssons sida) och hur det underförstått står i motsättning till det "unga och hippa". Och det är klart, visst ligger en del i att det lätt förloras fattningen inom månget kommentarsfält på bloggosfären. Att språket inte alltid är så nyanserat. Att det finns mycket ilska som ventileras och ogenomtänkta spontana tankar som förs fram på ett onyanserat sätt. För att, som Isabella påpekade, nätet utgörs av människor -- och människor är som människor är. Som Teflonminnet uttryckt saken: "internet är den nya effektiviserade, megainterkonnektiva och ofta ansiktslösa versionen av den lokala skvallerkärringens kaffebord, där det doppades mandelkubb i slaskkaffe och snackades oändligt med skit om precis allt och alla med egoboost som följd". Och även om det finns en hel del journalister som bloggar är bloggandet ändock en slags "privat", personlig verksamhet, något som i allmänhet ligger utanför yrkesliv varför bristen på professionalism i bloggosfären faktiskt inte är särskilt konstig. Det är dessutom i de allra flesta fall inte något som genererar pengar -- den springande punkten och den avgörande skillnaden mot etablerade medier.
Att man lite nedsättande talar om gammelmedia handlar nog inte sällan om en upplevd maktlöshet och ett underläge gentemot dem som har stora organisationer bakom sig, stora kanaler att nå ut via och dessutom belöning i form av pengar mot sina uttrycksalster. De allra flesta bloggare har förmodligen ett starkt uttrycksbehov, och/eller något de/vi ser som viktigt att förmedla till omvärlden vare sig det handlar om hur det är att lida av en psykisk sjukdom och vara beroende av en inte alltid perfekt vårdapparat eller om hur det är att sälja sex i ett land där sexköp är förbjudet eller bara precis om betraktelser över världen, livet, politiken, modet eller osv. Och jag är säkert inte den enda som tänkt tanken att "vilken dröm det vore att få betalt för sitt bloggande!" Den genomsnittliga bloggaren når ju inte heller ut till särskilt många människor jämfört med den mängd man kan nå via, exempelvis, en rikstäckande radiokanal. Själv har jag, om Bloggtoppens besökssiffror är något att gå efter, mellan 350 och 700 läsare i veckan (fast det övre spektrat når jag bara om jag twinglyhorar riktigt rejält). Och även om jag tycker det är rörande att så pass, för mig, många människor bryr sig om att gå in på just min sida så är det ändå såpass få att det knappast kan löna sig för mig att exempelvis försöka få in kulor genom att lägga upp annonser via adSense eller vad det nu heter.
Den enskilde bloggaren upplever sig, med andra ord, förmodligen inte som särskilt mäktig. Ibland kanske hon uttrycker sin maktlöshet, sitt underläge, på ett obalanserat sätt. När jag hör indignationen över nätets känslosvall kommer jag att tänka på en gammal kolumn i tidningen Flamman, vars inledning blivit till en klassiker för mig: "FÖR ÖVRIGT...… blir jag rasande när folk hindras från att vara rasande. Alla som någon gång befunnit sig i en underlägsen position (dotter gentemot familjefar, demonstrant gentemot polis, ensamstående mamma gentemot socialtjänst, etcetera) vet att det värsta av värsta är när den överordnade säger: 'Inte den tonen, tack'. Alternativt: 'Nu tycker jag att vi lugnar ner oss och beter oss som vuxna'." Jag vill också påpeka att de ironiska slängar, skenbart fria från skitiga känslor, som man kan få sig i högkulturella salonger och på högvälborna tidningssidor -- som den högdragne klassikern "XX:s resonemang är möjligen underhållande" -- kan vara precis lika kränkande, kanske mer kränkande till och med, än de utskällningar eller maktlösa tirader människor i affekt ger ifrån sig.
Slutligen har man (detta har jag skrivit förr) ingen redaktör som bloggare, det finns alltså inget dämpande eller bearbetande filter mellan en själv och publiceringen på nätet, och detta gör det än lättare att gå över gränsen. För jo, det finns och det ska finnas gränser -- men låt det få växa fram en "högre utvecklad" eller mer respektfull bloggkultur efter hand, utan att irritera bloggosfären genom ständiga förolämpningar och förminskningar -- som då P1-morgon 25/10 helt arrogant satte titeln "Bloggare vs. kvalitetsmedia" på sitt ljudklipp med en diskussion om medieutvecklingen.

2 kommentarer:

Isabella Lund sa...

Jag tror att människor som inte har börjat använda nätet som ett kommunikationsverktyg överlag är lite skeptiska till Internet. Eftersom jag surfa mkt redan för 12 år sedan och redan då fick kontakt med människor via nätet så betraktades jag som verkligen udda av en del människor i min omgivning, människor som idag surfar runt lika mt som jag och som glatt har tagit till sig det här kommunikationsverktyget. Jag tror inte att Åke Pettersson tillhör den skaran än och därför kommer dessa nedlåtande kommentarer om bloggosfären och Internet i allmänhet både från honom och andra som inte upptäckt Internets möjligheter och enorma fördelar.

Sen är det rätt få man når via en blogg (även om den är populär) om man jämför med hur många som lyssnar på radion eller som tittar på TV eller läser tidningar.

Charlotte sa...

Ja, det har du säkert rätt i. Men jag tror också att det finns en särskild slags rädsla för bloggandet inom journalistkåren, man ser det som något som kan komma att inverka menligt på den egna verksamheten, ta publik/läsare osv och i vissa fall också, när det gäller bloggare som fungerar som en slags medborgarjournalister, utgöra en ren konkurrens. Man talar ju mycket, t ex i det där inslaget i P1-morgon, om hur man ska "möta konkurrensen", och det är klart att även de som i grunden har en positiv attityd gentemot nätet och bloggandet p g a dess demokratiska möjligheter rimligen också känner nån slags osäkerhet inför den egna framtida yrkesverksamheten.