onsdag, oktober 10, 2007

197 sidor snusk

En del saker hade jag redan snappat upp via bloggen PhonePhucker. Det där med cameltoe till exempel. Men något nytt har jag ändå lärt mig genom att läsa boken som växt fram ur bloggen -- Tanja Suhininas PhonePhucker, utgiven på Hydra förlag. Jag har lärt mig ett nytt ord: irrumatio. Jag har fått mig till livs den fängslande informationen att anus kan gå under beteckningen det svarta hålet i telefonsexsammanhang. Och ja, jag har överhuvudtaget fått något djupare kunskaper om detta med den mänskliga, i alla fall den manliga sexualiteten.
Dessa kunskaper har dock inte bibringats mig på helt smärtfritt vis. Den grundläggande tonen i Suhininas beskrivning av arbetet som telefonhora, såsom det upplevdes och utövades av henne, är den av en viss äppelkäck skojfriskhet. Och språket är genomgående oblygt och bekymmerslöst, på ungt, piggt och modernt vis. Jag tillhör en annan generation än författarinnan, dessutom har jag ett helt annat temperament. Med andra ord: att läsa en bok som på var och varannan sida kvittrar om fjortisfittor, helcrazy incestallätare, infittade trosor eller dylikt, som om det vore fråga om menyn hos en genomsnittlig korvgubbe (varsågod freudianer), det ger mig så många inre konflikter att mitt huvud värker. Så även nu, när jag ska försöka säga något vettigt om boken och avge ett omdöme utan att själv fastna i den skyddande skojfriskheten -- ett uppdrag jag misslyckas med direkt.
Men det finns avsnitt av boken som ÄR roliga, bara precis, rakt av, VÄLDIGT roliga till och med. Framför allt de som handlar om storleken på det manliga reproduktiva organet. Tecknaren Elin Jonsson bidrar med en strip där PhPh låter sig avbrytas av en kund under umgänge med kompisarna, och går in ett rollspel som får dessa att tappa hakan men mig att skratta i flera minuter. I övrigt ser jag illustrationerna som mestadels rätt poänglösa, faktiskt bokens svagaste inslag. Inte så att tanken med att illustrera boken skulle vara fel, tvärtom; den hade helt enkelt mått bra av en annan typ av illustrationer, med mer udd. Det räcker inte att, som jag upplever att man gjort här, bara precis bygga på idén att "det där med telefonsex är crazy och kul, här finns en crazy och kul Pippitjej som gör det och ännu mer crazy och kul blir det om man ritar henne Starlet-style!"
Situationen med kompisar som tappar hakan återkommer längre fram i boken, närmare bestämt på sidan 163 där man kan läsa följande: "Att ha kompisar i rummet bredvid har aldrig varit ett problem. För mig, alltså. En polare verkar fortfarande inte ha kommit över sin första filmkväll hos ett telefonfnask. Det kan jag förstå såhär i efterhand, för mig var det vardagsmat att skrika 'NEEEEJ SNÄLLA NEJ!' i telefon, men ansiktsuttrycken hos mina kompisar när jag dansade ut från sovrummet med ett glatt 'nå, ska vi se vidare?' vittnade om att mina gäster inte riktigt var beredda på våldtäktsrollspel." Nej, det är inte riktigt jag som läsare heller, jag erfar i alla fall ett visst obehag när jag får det serverat på detta totalt bekymmerslösa sätt. Å andra sidan är detta obehag inget mot det jag erfar när Tanja Suhinina på sin blogg berättar att Göteborgs Stadsbibliotek ställt in ett planerat författarbesök av henne då hennes bok inte uppvisar den av bibliotekarien förväntade, rätta negativa attityden mot sexbranschen. Våldtäktsfantasier, utlevda via rollspel eller inte, behöver inte ha med verkliga våldtäkter att göra, även om man kan tycka (som jag gör) att de nog hör till de mörkare sidorna av den mänskliga existensen. Bibliotekets agerande, däremot, är resultatet av en välmenande attityd som är repressiv alldeles på riktigt. Det borde inte vara acceptabelt att den allmänna förkovringskälla och fundamentalt demokratiska och demokratiserande institution som biblioteket ska vara på det sättet ogiltigförklarar bilder av verkligheten för att de inte motsvarar en bibliotekaries, eller ens hela bibliotekariekollektivets, förväntningar.
PhonePhuckerförfattarinnan förklarar uttryckligen att hon respekterar de män som är telefonsexkunder, förutsatt att de i sin tur respekterar sin telefonsexförsäljare. Det är en sympatisk och humanistisk grundsyn hon har. Men hon är också en tänkande och reflekterande varelse, och beskrivningen av telefonsexets värld interfolieras av små betraktelser över hur genusordningen slår igenom i den, varför omgivningens mestadels negativa syn på företeelsen kan tänkas vara som den är och annat. Dessa avsnitt kunde gott vara lite längre och lite fler. Tanja Suhinina hade inte behövt dölja sin intellektuella och analytiska förmåga bakom putslustigheter som "Titta, mamma, jag kan genusanalysera!", för det kan hon ju. Dessutom är hon en väldigt god skribent. Hade jag haft en tidning med någotsånär bredd hade jag absolut velat anlita Tanja som krönikör. Så anser jag mig då kunna rekommendera den här boken till mina vänner och bloggläsare? Ja, till de/er som tål runda ord i alla fall. För att man lär sig något av den. Den är bitvis väldigt rolig. Den är välskriven. Och den utmanar sin läsare.

Phonephucker av Tanja Suhinina (bokrecensioner)

3 kommentarer:

Tanja Suhinina sa...

Tack för recensionen! Det är alltid trevligt att bli läst och kommenterad av någon som är intelligentare än "hihifnissex".

Ang analysdelarna. Det var många svåra beslut som skulle fattas där, hur mycket sådant jag skulle ha med, ifall kapitlet "I do big boy things..." skulle vara med öht. Jag ville ju egentligen mest skriva om mitt jobb, hur jag upplevde det. Att analysera allt relevant på riktigt skulle ta mer utrymme än resten av boken. Att inte analysera alls skulle lämna boken öppen för kritik som jag hade färdiga mothugg till. Det fick bli en kompromiss.

Charlotte sa...

Det låter som det mesta andra i livet. Kompromisser...

Anonym sa...

Finns ett utdrag ur Phonephucker på http://svenskbok.se/2007/10/11/phonephucker/