fredag, oktober 26, 2007

Du lilla människa

Blev lite uppfriskad av Annika Flynners irritation mot Roy Anderssons Du levande. Inte för att hon skulle ha rätt i sin kritik mot filmen -- precis som Hynek Pallas påpekar är det helt poänglöst att kritisera den med realismen som måttstock, och nej, fotot i filmen är allt annat än "anonymt" -- det bär regissörens signatur med osedvanlig skärpa och utgör dessutom hans främsta styrka: Roy Andersson borde, tycker jag, istället syssla med konstfoto, där skulle hans stela tablåer komma fullständigt till sin rätt.
Vad som piggar upp mig med Flynners kommentar är att någon överhuvudtaget, och det på en nivå som ligger snäppet över "äsch sån trist skit vill man väl inte se", uttrycker irritation över filmen. Jag blev också irriterad över den. Samtidigt som just de fyra scener Annika tycker höjer sig över den övriga filmen är de scener också jag skulle vilja lyfta fram som de bästa (två drömscener, en maniskt bedjande kvinna i en frikyrkolokal och en vardaglig bild av två gnolande makar). The rest is, som Annika påpekar men på fel sätt, tämligen platt. Dialogen är en orealistisk konstprodukt och ska så vara, men den är en dålig sådan, den pekar ofta inte ut ur sig själv utan blir trivial på ett icke-sublimt sätt. Det finns inte mycket bakom pappskyltarna, liksom. Dessutom saknas, utöver bildspråkets konsekvens, en tydlig linje och enhetlighet i uttryck samt budskap. Och den svenska kritikerkårens allmänna knäfall inför herr Andersson är i det perspektivet vad som irriterar mig allra mest, mer än själva filmen vilken trots allt var bättre än Sånger från andra våningen -- att man t ex, som Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna, gör så mycket av en förutsägbar liten lågstadieslapstickscen där en man i ett hoptryckt kontorslandskap i vilket alla ändå är isolerade från varandra går ut ur sin kub för att fråga om kontorsgrannen ropat på honom, vilket får näste man att fråga näste om han ropat på den förste, varefter denne i sin tur frågar etc. Än sen då? liksom. Vi fattade poängen redan efter en kort blick på den rastlöst frustrerade mannen i sitt hoptryckta men kontaktlöhetsbetecknade kontorslandskap.
Att tala om ett knäfall inför Roy Andersson är faktiskt totalt påkallat. Förra gången, i samband med Sånger..., framställdes han som en mild kristusgestalt, en storsint och stor varelse som hör den lilla människans klagan. "Roy Andersson hör, lyssnar, bryr sig om och är bekymrad" skrev Monika Tunbäck-Hansson i GP, och hon var inte den enda som gav regissören frälsarlika drag. Carl-Johan Malmberg i SvD såg mänsklighetens värdighet återupprättas genom filmen och beskrev den öppet som något "nästan sakralt". Nu, med Du levande, finns den milde Kristus visserligen fortfarande med i spelet men mest framträdande är den stränge och krävande Herren. "Ansvaret är vårt i all evighet, amen", avslutar Patrik Andersson sin recension i GP. För nu bannar Herren oss för att vi är så självmedlidsamma och elaka, att vi inte förmår ta ansvar för våra egna liv och vara tacksamma för det vi har istället för att bara klaga och gnälla tills bomberna faller ner i huvudet på oss (är det bara jag som tänkt tanken att Roy själv sitter bakom spakarna på ett av avslutningsscenens bombplan? De bär på samma örnblick över den lilla människan i sin lilla dumma värld som herr Andersson, och de är i färd med att bestraffa henne för hennes lättsinnighet -- eller snarare tungsinthet (förresten påminner bomplanen om inledningen till Fyra nyanser av brunt, en annan film med ett uppifrånperspektiv på de som skildras)).
I en intervju i DN beskrivs regissören på välbekant sätt som "De förtrycktas försvarare". Samtidigt "avslöjar" han här vad jag tycker borde stå klart för alla: att han egentligen inte alls tycker om människorna. Jo, han tycker väl synd om dem kanske, han känner medlidande, men det är ju en annan sak. I en av scenerna i Du levande får vi se och höra en uppgiven, förhärdad psykiater beklaga sig över de hopplösa patienter som kommer till honom för att kräva att få bli lyckliga, men är så elaka och hopplösa att de varken förtjänar eller förmår fånga lyckan. Det här är, berättar Roy Andersson, hans eget språkrör. Ja, han föraktar ju sina patienter, doktorn. Är det verkligen bara jag som tycker att det hela inte riktigt går ihop, som undrar lite över helgonglorian?
Man kan förstås också tolka uttalandet som att Roy Andersson är trött på att få bära helgonglorian/törnekronan. Han tycker att vi ska växa upp och sluta kräva tröst och frälsning av andra/honom. I hear you i så fall Roy -- men jag föredrar en regissör som tilltalar mig frontalt, som en jämlike, framför en som antingen sätter sig till doms över mig eller "ser till mig som liten är".

3 kommentarer:

Andreas M sa...

Själv hörde jag till dem som just i scenen med psykiatern så att sög åt mig så mycket som möjligt av herrens förmaningar. - "Dum vovve, dum vovve.." "sluta tyck synd om dig själv".

Och när man hade skällt på sig själv lite, kunde man ju alltid skälla lite på alla självmedlidsamma människor omkring en... ;)

Charlotte sa...

Det kanske är nyttigt ibland, att rikta sådana förmaningar till sig själv. Kan vara mer vanskligt med andra, dock. Jag menar, jag skulle gissa att de flesta fattiga alkoholister faktiskt har en del reella problem och inte bara, som den medelålders motorcykelbruden i filmen -- hur rolig hon än var -- saknar förmåga att ta till sig det stöd och den kärlek hon har omkring sig.
Till exempel.

Andreas Magnusson sa...

Jo, det är klart. Det där "ryck upp dig nu förfasen"-temat, var väl både nackdelen och fördelen med filmen jämförd med Sånger från Andra våningen. Kanske kunde man tänka sig en syntes?

Men vad som gjorde att den där lyckokänslan som spred sig efter att man sett Du levande kändes väldigt ihålig, måste, som du skriver ha handlat om att Roy i all sin helighet har givits den sakrala rätten att vara lite von oben.