Attraktiva psykopater?

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv. 

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Steve knew women

Efter att ha sett nära en timmes dokumentärfilm förstår jag fortfarande inte riktigt på vad sätt Steve Jobs förändrade världen. Men jag fick mig till livs en fascinerande demonstration av homosocialt begär och manlig ledarfetischism.
Intressant att inte en enda kvinna förekommer i dokumentären, påpekar Rebecka Åhlund i SvD. Ja, fast noga räknat förekommer det ändå en - en överlycklig tjej som efter åtta timmars köande äntligen fått sin appleprodukt. I en intressant passage inte långt dessförrinnan beskriver någon av de forna medarbetarna relationen mellan applegrundarna Steve och Woz på följande vis:

"Grundare är antingen hippies eller nördar. Jobs var hippie, Woz nörd. Hippien har visionerna, nörden förverkligar dem. Nörden vet allt om tjejer men känner ingen. Det gjorde Steve. De behövde varandra."

Så talar en man som riktar sig till män om män. Erövrandet av världen är en manlig affär. Världen är en tjej, och tillsammans kan nörden och hippien få ett fast grepp om henne. (Samtidigt avvisas på detta sätt naturligtvis alla misstankar om att det kanske kan ha funnits andra, mer orena element i det behov Woz och Steve hade av varandra.)
Det är ju nästan som en demonstration av den tyska deckare jag läser just nu (Rösterna av Christa von Bernuth). Den skildrar en serie hemskheter som har sin upprinnelse i en paradisisk semesterresa en grupp unga män företar sig tillsammans; en idyll som brutalt tar slut när en ung kvinna plötsligt och egenmäktigt beslutar att ansluta sig till dem.

"Det handlar om vad vi män verkligen fruktar och det är andra mäns dom. Samtidigt är andra mäns erkännande lika viktigt för oss. Det är hårt men sant: ett erkännande från hustrur och flickvänner är ingenting jämfört med detta."

Den här gruppen unga män var verkligen vänner. "Kanske vänskap är att dela allt i dess mest konkreta bemärkelse: maten och sovplatsen och ja, också flickorna." Broderligt! Men så hade de också råd att dela. Dessa var förmögna unga män. En bitter polis tänker i boken om en sådan kille: "Han kan knulla vilken flicka han vill eller låta sig betjänas av superläckra lyxhoror som kan alla yrkesknep...."
En fiktiv berättelse och en dokumentär, som båda på sitt sätt berättar något om homosocialt begär och en könsmaktsordning som inte alla män vinner på.
Jag kan förstå att män som inte upplever att de har makt ogillar begreppet "könsmaktsordning". Själv tycker jag fortfarande att det har ett förklaringsvärde. Det är tråkigt att det betraktas som något som säger att "alla män alltid har makt och alla kvinnor är alltid maktlösa". Könsmaktsordningen är inte ett begrepp som förklarar allting i världen, som är applicerbart på varje situation och som gör alla män till totala vinnare och alla kvinnor till totala förlorare. Men det kan hjälpa till att förklara exempelvis ett sådant fenomen som att kvinnor, hälften av jordens befolkning, fortfarande inte förekommer i en dokumentär om en av världens top dogs annat än som villebråd, en slags tillgång. 
Det är väl ungefär mitt personliga svar till Pelle Billing, efter att ha sett sändningen av Debatt i Lund på temat (suck) "Är det synd om männen?" Och detta sagt tycker jag inte att bruket av begreppet könsmaktsordning utesluter ett erkännande av behovet av mansfrågor, ett behov som Billing skrev om i sitt välformulerade debattinlägg på Newsmill. Billing, som jag ska erkänna att jag tidigare betraktat som en Pär Ström light, är överhuvudtaget inne på ett bra spår. Han erkänner behovet av kvinnofrågor. Han bjuder in feminister till sin blogg. En faktisk dialog uppstår, det är ju nästan som en julsaga. Kanske handlar det om smulor, som jag blir alltför glad över eftersom de utgör en så välkommen kontrast till den vägg av avsky jag annars brukar uppleva kommer från det håll där man kallar sig "jämställdister". Men efter att ha lyssnat på den drygt timslånga debatten i Lund, som jag tyckte faktiskt präglades av en positiv anda och vilja till nyanserat tänkande snarare än trist skyttegravseld, har jag en rätt bra känsla i maggropen - dokumentären om Steve Jobs till trots.

Stjärnkampanjen - ett initiativ av Anna Ekström

Malmös judar har börjat reclaima gatorna - genom återkommande promenader i grupp där de visar sin judiska identitet med davidsstjärnor och kippor. Det är naturligtvis jättebra.
Anna Ekström reagerade dock på denna avslutning på artikeln i Sydsvenskan:

Barbro Posner säger att det är viktigt att ”tuffa till sig” och inte låta hotbilden inskränka vardagslivet. Men när gruppen skingras efter promenaden stoppar hon ändå in stjärnan.

– Det ser så demonstrativt ut annars.

Ekström skriver:

Detta är för sorgligt. Så kan det inte vara. Judar på promenad är inget demonstrationståg. Man får ju skämmas för Sverige. Det är hög tid för en solidaritetskampanj.

Jag tycker att vi - ickejudar och judar, ickemalmöiter och malmöiter - ska fästa var sin Davidsstjärna på rockslaget eller kappkragen och låta den sitta kvar tills den inte längre betraktas som ”demonstrativ”.

Min spontana reaktion var att detta är en bra idé. Ja, visst skäms man, inte minst som malmöbo, vilket jag är. Min nästa reaktion var: går jag med en davidsstjärna på rockuppslaget kommer jag a) att känna mig som någon som försöker göra mig till något jag inte är, och b) varje gång jag sätter på mig rocken få associationer till tredje riket (då ju alla judar som bekant var tvungna att visa sin identitet genom davidsstjärnor på ytterplaggen). Tankarna flyger iväg både till "Lars Norén-attityden", som är en slags förmäten och förvriden avundsjuka och önskan att tillhöra den marterade judiska gruppen just på grund av dess erfarenhet av extrem och tillintetgörande förföljelse, och till minnen av när jag var en fåfäng tjugoåring som av rent estetiska skäl bar ett radband runt axelklaffen på min mc-jacka och blev både utskälld och hotad med stryk på grund av det (av nitiska katoliker som tyckte att jag drev med deras tro genom att göra denna allvarliga symbol till ett enkelt smycke).

Religiösa symboler är laddade, och davidsstjärnan tillhör de närmast överladdade. Men - samtidigt är kanske just detta, slöt jag mig sedan till, väl snarast ett skäl att hjälpa till att ladda ur det lite. Att, som Ekström säger, göra det till något inte nödvändigtvis "demonstrativt".

Nästa hinder var: att få tag i en davidsstjärna. Är man verkligen tvungen att skicka efter en från USA? Varför är det så svårt att hitta davidsstjärnor på närmare håll? För efter att ha googlat runt lite fick jag konstatera att det verkar vara ont om davidsstjärnor inom den inhemska e-handeln. Jag beslöt mig gå ut i staden på jakt efter davidsstjärnor. Vi har ju ändå ett gäng flumaffärer här med en massa obskyrt religulöst kitsch, någon affär kanske har även davidsstjärnor?

Och till att börja med kunde jag inte tro vilken tur jag hade - nästan omedelbart sprang jag på en affär med konsthantverk, där det hängde davidsstjärnor av glas i fönstret. Så kan jag också göra tänkte jag, gick glatt in och köpte en. "Lite julpynt måste man ju ha!", sade damen som sålde den till mig. Varpå jag plöstligt förstod att stjärnan nog var avsedd som en adventsstjärna och inget annat. 
Därpå följde några timmars förvirrat kringletande bland diverse smycken och statyetter utav jungfru Maria, Buddha, olika satanistiska symboler, enstaka manifestationer av Allah som öga och, framför allt, väldigt mycket fornnordiskt av den typ som brukar ge mig vibbar av högerextremism. Men inga davidsstjärnor. Tills plötsligt! Längst inne i hörnet på en underbar kitschbijouteributik. Några stiliga halsband till ett pris som passar min plånbok. Och visserligen stod det på förpackningarna att de föreställde "hexagram". Men vafan, i mina var de inget annat än davidsstjärnor. Jag tänker i alla fall bära mitt smycke som en sådan. Och det är ingen omstörtande handling. Men det är kanske ändå bättre än inget. Och all heder åt Anna Ekström som arbetar för att omsätta vackert tal i praktisk solidaritet. 

Listomania

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time. 
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Diagnosfeber?

Det som ser ut som en rent epidemisk ökning av diagnostillskrivning har ju diskuterats en del på sistone, exempelvis härom månaden i tv 4:s Kvällsöppet och i P1-progammet Godmorgon, världen! (podradio här). Personligen känner jag mig väldigt kluven till hela diskussionen. För å ena sidan ser jag det absurda i en situation där, som man uttryckte saken i Godmorgon, världen!, "normaliteten krymper" så till den milda grad att vad som avsetts som hjälp att identifiera reella avvikelser vilka kräver särskilda insatser i stället blivit till sjukförklarade personlighetdrag vi bär på lite till mans. Å andra sidan undrar jag lite över åtminstone ett av förtecknen för debatten.
Det är framför allt ADHD som är den omdiskuterade diagnosen. Men underligt nog utlöser inte hävdanden om att en stor del av fångpopulationen i Sverige i själva verket skulle lida av ADHD någon större diskussion. Jo visst har det diskuterats i viss mån - men, skulle jag vilja påstå, inte under samma alarmistiska förtecken som det faktum att det börjat dyka upp vuxna människor, främst kvinnor, i medelklassen som säger sig ha ADHD. Detta trots de paralleller man i fängelsepopulationsfallet skulle kunna dra till eugenik, skallmätning och andra sätt att förvandla klasspolitik och socialpsykologi till en fråga om natur och tuktning av densamma.
Kanske beror det på att man inte vill vara cynisk där - blir dömda brottslingar, som ofta har en missbruksproblematik, hjälpta av diagnosen och den medicinering den leder till, varför ska man då protestera?
Förvisso handlar ifrågasättandet ofta om barnen. I Godmorgon, världen! var det i alla fall de som stod i centrum i intervjun med Alan Francis, numera tvivlande diagnostiker. Och detta är inte svårt att sympatisera med. Att barn som kanske bara precis inte svarar upp mot krav som kan vara felaktiga till att börja med medicineras mot att vara sig själva, är naturligtvis en djupt oroande tanke. Att det kan krävas en diagnos för att få stöd i skolan, och att det kan vara så att förläldrar med mer resurser kanske kan dra mer nytta av detta än föräldrar utan är också ett obehagligt scenario.
Men radioinslaget inleddes med en intervju med Karin Johannisson, där hon talade om "diagnosshopping" och att en diagnos kan användas som accessoir i identiteten. Det avslutades med att hon konstaterade att en inflation av dessa diagnoser samtidigt "devalverar" dem och därmed på sikt kan göra dem mindre attraktiva. Därmed inbäddades inslaget i ett slags avståndstagande mot och/eller cyniskt resonemang om kvinnor (både talet om "shopping" och "accessoirer" markerar att det handlar om ett feminint fenomen, och ett som är hemmahörande i resursstarka kretsar) som i vuxen ålder får en diagnos.
Och ja, här har jag en personlig anledning att reagera eftersom jag är en medelålders kvinna med medelklassbakgrund som nyligen fått en diagnos. Inte ADHD, men borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Inte så resursstark kanske, men möjligen ändå någon man skulle kunna raljera över.
Karin Johannisson är en tänkare och skribent jag håller mycket högt, och jag vill inte avvisa hennes analys rakt av. Men jag vet ju hur jag själv har och har haft det, med vilken sorgblandad lättnad jag själv mottagit min diagnos (äntligen hjälp att förstå mig själv, och en möjlighet att få hjälp att "fungera" bättre), och hur tung den samtidigt är att bära på, alltså hur tung själva problematiken är. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske i själva verket är likadant för de kvinnor som framställs som så lättfärdiga i Godmorgon, världens reportage - kvinnor som ju i själva verket är sjabloner, som kanske inte finns.
Och jag kommer att tänka på ett samtal med en person, en yngre kvinna, som sade sig vara övertygad om att hon hade ADHD, men inte ville försöka undersöka saken närmare eftersom hon tyckte att hon inte hade det tillräckligt svårt för att betynga vården. I samma samtal sade hon att det "hade varit bättre för alla om hon inte hade funnits". Cynismen mot "diagnosshoppare" är väl tänkt att rikta sig mot mer skrupelfria individer som inte drar sig för att ta upp dyrbara resurser till nackdel för bättre behövande. Men tänk om det i stället slår mot kvinnor som behöver men redan tvivlar på om de är värda hjälp.
Samtidigt finns, tänker jag, en annan aspekt: den där diagnoser på underklassen är något "normalt", men där det börjar bli konstigt och fel när de sprider sig uppåt i samhällskikten.

Bekönad film? FLM nr 15

En gång i tiden såg jag ett installationskonstverk med två nallebjörnar. En stor söt nalle framför en mindre, nedblodad, vars ögon var rödsprängda, vansinniga. "Det måste vara en kvinna som gjort detta" sade jag till min dåvarande make. Jag tänkte väl i termer av "det söta höljet som döljer en stor vrede". Men naturligtvis hade jag fel. Och sedan dess har jag aldrig gett mig på att försöka läsa in upphovspersonens kön i något verk.
Jag tänker tillbaka på den episoden när jag läser det nya numret av FLM. Det ställer nämligen bland annat frågor om "den kvinnliga stilen. Behövs den, hur ser den ut, finns den?" De flesta är ense om att den inte finns i sig, men att kvinnor gestaltar kvinnor på ett annat sätt, och att de kan röra sig inom andra tematiska fält än manliga filmregissörer. Producent Charlotta Denward ställer sig dock frågan: "om jag såg tio slumpvis utvalda filmer, skulle jag då kunna peka ut vilka som regisserats av kvinnor respektive män?" Det är faktiskt en bra fråga. Och tänk om man kunde utföra ett sådant experiment.
Numret innehåller förutom "könstemat" i vanlig ordning mycket annat läsvärt, inte minst ett gruppsamtal om filmmusik och tystnad. Varför tror vi att frånvaron av filmmusik skulle innebära att en filmscen blir mer "autentisk"?
Själv medverkar jag, också detta i vanlig ordning, med en kortis. Denna gång om den norska ungdomsfilmen Ligg med mig, som snart har svensk biopremiär.

Kruxet. Ytterligare några ord om Play.

Det är bra att debatten om Play blivit så pass stark och bred. Att den diskuteras så ingående kan vara ett sätt att något desarmera den faktiskt rätt obehagliga effekt filmen kan ha bland vissa publikgrupper. Jag talar då förstås om dem som använder filmen för att bekräfta sina främlingsfientliga attityder. Diskussionen når förstås inte ut till alla men den når väl så gott den kan (och att den inte når alla betyder inte att den är odemokratisk).
Man ser filmen utifrån den man själv är; det är givet, det är självklart. Den ene reagerar med att bli berörd, med tårar, medan den andra kan inta en mer distanserad position och reagera på film och debatt med skratt. Play är inte en film som går nära inpå sina rollfigurer men åskådaren kan ändå irra runt och liera sig med än den ene, än den andra, söka sin förankring någonstans i en berättelse som gör alla positioner osäkra. Den är förvisso inte heller en film som fördelar uppmärksamheten jämnt över dess olika grupper - för jo, det handlar om grupper, hur mycket regissör Östlund själv än vill göra detta till något som enbart skulle ligga i betraktarens öga. Vi följer rånoffren och deras kommunikation sinsemellan medan rånarna länge bara är hotfulla skuggor kännetecknade av den suggestiva ramsa de använder som igångsättningstecken för sin aktion.
Färgade, kallas de ibland. Ett ord debatten påminner oss om att inte använda. När jag hör det (är jag säker på att jag aldrig använder det själv?) tänker jag bara att tja, det är så den person som använder ordet har lärt sig säga. Precis som när min 82-åriga mamma säger "zigenare" i stället för "romer".  Hon använder bara det ord hon har vuxit upp med och jag finner inget upprörande i det. Men för andra är ordet "färgade" inte så oskyldigt, och naturligtvis är det hur som helst idiotiskt. Som om en vit som jag vore "ofärgad" och inte nån slags mix av beige, vitt och rosa. När jag läser Mona Masris ord om hur hon som barn önskade vara ljus och blond påminns jag om hur jag själv tvärtom ville vara mörk och intressant. Jag satt i grannarnas trädgård, under ett träd med grenar som nådde ner till marken, och låtsades att jag var en indian. Men likheten mellan Monas längtan att vara ljus och min att vara mörk är bara ytlig - för jag har aldrig behövt uppleva detta: "Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen."
En av de många som skrivit intressant om Play är America Vera-Zavala i Aftonbladet. "Det finns något för allas fördomar och det finns någonstans där leken tydligt slutar, men det är olika beroende på vem man är", skriver hon. Men just detta kan faktiskt också fungera till nackdel för filmen - ur ett antirasistiskt perspektiv.
Vera-Zavala skriver vidare:

Så kommer då Jonas Hassen Khemiri och kallar Play för rasistisk (Dagens Nyheter 18 nov), men han argumenterar inte för det. Han argumenterar inte för något alls utan försäkrar sig bara om att Östlund också ska förstå att han tycker att det är en bra film. Märkligt. Som antirasist skulle jag nog våga titulera en rasistisk film för dålig, om inte annat dåligt att den görs.

Jag kan bara säga att jag önskar att jag vore lika trosviss. För kruxet - det hemska - är att principen "ingen film/bok/pjäs e dyl kan vara bra om den innefattar dåliga ideal och värderingar" är så toppen i teorin men så svår att hålla fast vid i praktiken. Sipprar inte Strindbergs kvinnofientlighet in i hans verk? Men präglas de ändå inte av stark konstnärlighet? Visst är D. W. Griffiths Nationens födelse en starkt rasistisk film, men hade det verkligen varit bättre om den aldrig gjorts med tanke på dess betydelse för filmkonstens utveckling? Nog finns det antisemitiskt tecknade rollfigurer i vissa av Fassbinders filmer - men är inte dessa filmer på andra sätt också väldigt bra?
Visst kan även ett konstnärligt värdefullt verk faktiskt göra så mycket skada att man kanske kan säga att det aldrig borde gjorts. Kanske borde Shakespears Köpmannen i Venedig aldrig skrivits, åtminstone aldrig publicerats. Men var ska gränsen sättas? Låt oss heller för all del inte vara naiva. Skulle vi göra oss av med alla rasistiska, sexistiska, homofoba etc uttryck skulle verkligen en stor del av vårt konstnärliga och kulturella arv ryka.
Jag tror att Ruben Östlund gjorde Play för att han fascinerades av själva mekanismerna i de övergrepp han på sitt sätt söker skildra. Av möjligheten att utföra ett rån med hjälp av retorik och genom att spela på de givna sociala förutsättningarna. Det är ju precis den typen av socialpsykologiskt tryck han utforskar även i sin förra film. Och jag tror att jag tyckte filmen var bra för att jag delar denna fascination. Jag uppfattade den som sagt inte som rasistisk. Jag såg ingen anledning till det. Den blir inte det bara för att den skildrar en grupp svarta rånare. Den inplanterar inte bara därför en bild av alla svarta som rånare i våra motståndslösa medvetanden. Men jag kunde samtidigt se att Östlunds film helt klart riskerar glida honom ur händerna. Maggropskänslor är det svårt att argumentera mot. Och de som känner sig angripna och oroade av filmen verkar tyvärr ha skäl för det.
Återstår, antar jag, att försöka behålla makten över filmen och inte överlämna den till dem som inte kommer att använda Play i goda avsikter.

Ljudkalendrar och skryter

Idag är det min tur att delta i FLM:s ljudkalender. Jag går ut som trea i ett starkt startfält, direkt efter Lisa Langseth med öppningsscenen till Apocalypse Now och Johanna Paulsson med Rutger Hauers dödsscen i Blade Runner.
FLM har även upprättat ett skribentarkiv på hemsidan, och via det kan man klicka fram nästan samtliga texter jag skrivit för denna publikation. Det börjar bli riktigt många.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Hänvisningar och anmärkningar

I anslutning till förra postningen kan det först och främst konstateras att uppsättningen av SCUM-manifestet och hoten mot densamma diskuterats i det undermåliga debattprogrammet Debatt, och då naturligtvis till övervägande del av människor som inte sett någon föreställning av pjäsen. "Vadå man kan väl ha åsikter om Mein Kampf utan att ha läst den" hojtade den allestädes närvarande Pär Ström, som uppmuntrats av att programledare Belinda Olsson ett dussintal (okej, överdrift, kanske) gånger kallat pjästexten för ett feministiskt manifest. Hon i sin tur kanske, säger kanske, uppmuntrats till detta av bl a Athena Farrokhzads egendomliga påstående att SCUM skulle kunna liknas vid det Kommunistiska manifestet.
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)

(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:

Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.

På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här. 
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!

Sugrörsmän. Och kvinnor.

Jag tyckte väldigt mycket om Felicitas Hoppes roman (eller "roman"?) Förbrytare och förlorare. Min recension av den är inne i dagens Kristianstadsblad.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.

En recension och en filmöppning

De inledande meningarna i Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet har noterats av många recensenter - särskilt öppningscitatet "Världen är trött på mig och jag på den". Trött var något jag också blev under läsningen.
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.

(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)

Hur är det med det dödliga våldet? Och behovet att gömma sig undan det?

Medan jag nu ändå är inne på området smaklösa jämförelser tänker jag passa på att ge uttryck för en fundering jag länge haft angående området partnervåld och det obelysta området "kvinnors våld mot män". Pär Ström och hans posse brukar ju hävda att män är de i själva verket främsta offren för våld, vilket är sant om man ser till sådant som oprovocerat våld ute på gatan. Men de stannar förstås inte där utan ifrågasätter också att kvinnor i högre grad är offer för partnervåld.
Nu är det förstås att litegrann dölja vad frågan handlar om att tala om "partnervåld". Det handlar om mäns våld mot kvinnor kontra kvinnors våld mot män. Jag är i och för sig övertygad om att det finns en betydligt högre andel män som är misshandlade av sina kvinnliga partners än vad vi idag är medvetna om. Men - till dem som hävdar att det inte finns någon skillnad att tala om i fråga om respektive kön som offer och förövare har jag länge velat ställa frågan: hur många är de manliga dödsoffren? Finns det en jämförbar mängd män som dödas av sina kvinnliga partners som det finns kvinnor som dödas av manliga partners? Och: hur ser proportionerna ut vad gäller personer med skyddad identitet? Jag bara undrar. Och det är en seriös undran. Det är en fråga jag tycker är värd att ta på allvar.

Mellan demonisering och trivialisering

Sedan förra inlägget har debatten om Ana Gina och Hitlerjämförelsen gått vidare. På årsdagen av Kristallnatten, den nionde november, skrev Anna Ekström ett genmäle mot Fredrik Meiton, som nu i sin tur svarat på genmälet.
Det är inte alltid lätt att lägga sig rätt mellan polerna "demonisering" och "trivialisering" när det gäller hur antisemitiska uttryck ska bemötas. När jag ställer mig närmare Meiton än Ekström i den här diskussionen riskerar jag att hamna nära trivialiseringslägret, där man ofta säger (som Meiton) att man vill reservera antisemitismanklagelsen för de verkliga fallen av antisemitism, men där man samtidigt aldrig tycks bli varse några sådana fall, inte ens när de i dess allra grövsta form hoppar upp rakt framför nosen.
Men jag kan bara inte ta till mig Ekströms tunga domedagsretorik. Nej, mer än så - jag uppfattar den som stötande. Jag tycker det är stötande när hon kallar Israel-Tredjeriketliknelsen för den mörkaste antijudiska demonbild som finns - ja rentav värre än nazisternas, för vilka det räckte med den "mindre mörka" bild att de "förde ett defensivt krig mot 'världsjudendomen'"!
Jag vet inte var jag ska börja.
Men låt mig säga såhär.
Den nationalsocialistiska antisemitiska ideologin var eliminatorisk. Den utpekade judar som tillhörande en mindervärdig ras. Ja inte bara det utan också en skadlig ras. Ett främmande element som livnärde sig på och därvid sög ut den (i grunden friska) germanska folkkroppen, likt en cancer eller något skadedjur; ja de var faktiskt inte riktigt människor och inte bara det - de skulle bort, dödas, utrota varenda djävel.
Israel/Hitler-bilden är idag något många unga människor tanklöst men också ibland illvilligt tar till, och som också många äldre människor tanklöst men ibland illvilligt tar till. Känslomässigt mindre mogna människor torde ha lättare för det eftersom de är oförmögna att förstå hur sårande, hur okänslig liknelsen är. Vissa gör liknelsen utifrån en benhård antisionistisk övertygelse, vilken i sin tur ofta är antisemitisk men inte alltid är det. Andra drar till med nazismen som en abstrakt men drastisk retorisk figur - ungefär som man på sjuttiotalet kallade lite allt möjligt som luktade auktoritärt för "fascism" eller som högerspöken ilsket talar om "DDR-Sverige". Jag kanske är naiv men jag skulle ändå tro att av alla de som drar hitlerliknelsen är det ganska få som är beredda att stå fast vid den fullt ut, med allt vad den innebär av faktisk rasutrotning med mera.
Anyways. Även de mest benhårt övertygade och antisemitiskt anstrukna antisionisterna brukar ha sina goda alibijudar att dra fram. Sådana som ställer upp och talar vid anti-israeliska demonstrationer. Eller sådana som tillhör någon liten religiös grupp i vars ögon Israels existens som judisk stat är en styggelse.
Nå, detta dög inte i Tredje riket. Det var ju, i själva verket, just detta Himmler varnade för i sitt Posental. ("Ja och så kommer varenda en av alla de 80 miljoner anständiga tyskarna, och alla har de varsin god jude. Visst, alla andra är förstås svin, men just den här, det är en förstklassig, anständig jude....") Sådant dög inte, nej, tyskarna hade ju inte bara rätten utan också plikten att utrota den judiska rasen.
Alltså det bär mig emot att föra detta resonemang och göra denna jämförelse. Men Anna Ekström närmast tvingar fram det.
Det finns dock också andra skäl att avvisa Ekströms tordönsstämma. "Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt", skriver hon. Genom att göra dagens judar till bärare av detta fråntar man dem deras mänsklighet. Men, eftersom hon själv menar att Hitlerliknelsen är den värsta typen av demonbild, till och med värre än nazisternas - vad gör hon då själv de som använder denna liknelse till? (och är det inte detta som kallas infinite regress?).
Dessutom - genom att göra Förintelsen till något "omänskligt" (som samtidigt är det värsta hos människan?) relegerar hon den till en mytisk sfär; till något i själva verket utanför den mänskliga erfarenheten. Jag är ledsen att behöva meddela det men nu var det en gång för alla människor som genomförde Förintelsen. Det var en bara alltför reell "händelse", inte någonting bortom tid och rum. Anna Ekström gör den till en abstraktion, och kan därmed frammana en bild av att den situation judenheten befinner sig i idag i själva verket skulle vara jämförbar med, ja rentav ännu värre än, den hotfulla situationen för de judar som fördes i boskapsvagnar till Auschwitz.
Ja, jag skriver nu detta i viss affekt. Jag är ledsen. Men jag tycker bara inte att det duger. Och även om Ekström (åter i tämligen grova ordalag) kallar Meiton för en "paranoid chauvinist pig" på grund av (antar jag) dennes bruk av ordet "hysterisk" så delar jag bedömningen av hennes retorik som, minst sagt, svartvit och oägnad för varje form av konstruktivt bemötande av grodor/uppfattningar såsom Ana Ginas.

Karln har en poäng

Debatten om programledaren Ana Gina och hennes blogginlägg går i gamla tröttsamma hjulspår. För ett år sedan gällde diskussionen utställningen Mus, Maus, Mouse som turnerade runt på landets bibliotek. Även i det fallet handlade det om att en stötande parallell mellan dagens Israel och gårdagens nazi-Tyskland drogs. Jag skrev då följande i ett blogginlägg:

För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".

Exakt samma sak har hänt i fallet Ana Gina och hennes "Israel tar efter Hitler"-bloggande. Ja det är till och med så att Henrik Torehammar i Brunchrapporten kört sitt raljerande över EU-definitionen igen (torsdagen 3/11 i sändningsarkivet).
I det läget är jag tacksam över att Fredrik Meiton steppar in på Brännpunkten och förklarar att "EUMC:s definition gör gällande att jämförelser mellan Israel och nazismen kan vara utslag för antisemitism, inte att de är det per definition" - slutsatsen om huruvida de är det eller inte "är inte automatisk, utan kontextuell". De som resonerar som om det hela handlade om en grupp ordalydelser som mekaniskt kvalificerar som antisemitism öppnar för just den typ av oförstående förlöjliganden Torehammar på Brunchrapporten ägnar sig åt.
Torehammar borde dock naturligtvis ha läst på lite innan han kastade narrmössan över EUMC - han borde kanske själv följa det råd han gav Gina Dirawi; rådet att ägna sig lite åt studier och eftertanke. Ett gott råd.
Och han gjorde faktiskt, tyckte jag, rätt i att lyfta fram Dirawis ålder. Jag tycker, precis som Meiton, att det finns "ett skriande behov av en dialog, där man vinnlägger sig om att diskutera och förklara istället för att mästra och fördöma från höga hästar" - i synnerhet som den vi pekar fingar åt tydligen var en tonåring då hon gjorde sig skyldig till de värsta snurrigheterna. Jag misstänker att den typ av uppfattningar hon torgfört snurrar runt i vissa miljöer som tankevirus, vilka fäster där okunnigheten är stor. Jag skulle vilja lägga till "upplysning" till Meitons "dialog". Och jag tycker nog i och för sig inte han övertygar då han gör okunnighet till ett exkluderande alternativ till antisemitism, och lägger problemet bekvämt till rätta där. Att en människa bär på antisemitiskt anstrukna tankemönster av okunnighet, snarare än av illvilja, gör inte dessa tankemönster i sig mindre antisemitiska. (Och jag vill också påpeka att Meitons tolkning av Ana Gina är helt beroende av hans egen välvilja, snarare än att bygga på någon substantiell "bevisföring".) Tanken om att det hela "bara" handlar om okunnighet tar inte i beaktande hur hela det föreställningskomplex Ana Gina Dirawi på sitt sätt ger uttryck för har uppstått - var det kommer ifrån.
Jag undrar för övrigt också över hans bruk av ordet "Israelvänner". Ett ord som får en märkligt suspekt laddning. Torehammar å sin sida körde vänster/höger-linjen. Det är "högern" som reagerar på Ana Gina. I viss mån har han väl rätt och det gör inte saken mindre sorglig. För vare sig antisemitismen eller motståndet går att entydigt fästas på någon plats längs den linjen. Egentligen.
De som bedriver seriös antirasistisk upplysning, såsom SKMA och Expo, är idag mycket välbehövliga. Men ibland undrar man ju. Om det överhuvudtaget finns någon mottaglighet för denna upplysning. Och om det inte gör det - varför?

Dissningar

Tyvärr tyckte jag inte att Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca var så bra. Recenserar den kort i Kristianstadsbladet idag.

En annan och, tycker och hoppas jag, mer respektlös sågning gör Stockholms kultur- och fastighetsråd Madeleine Sjöstedt av den kritik Berit Gullberg i SvD framfört mot det nya förslaget till kulturstöd i Stockholms stad, och hur det slår mot teatergrupper. Sjöstedt ägnar sig åt att grovt förvanska vad som stod i Gullbergs artikel och slå henne i huvudet med att "Berit Gullberg verkar leva i föreställningen att kulturstöd är en gåva, som de fria scenerna har rätt till bara för att de finns".
Jag undrar om det finns någon annan yrkeskategori som blir lika styvmoderligt behandlad av borgerliga politiker som kulturarbetare. Talar näringslivspolitiker till företagare på samma förklenande vis? Utbildningspolitiker till lärare? Jag tvivlar. Men när det gäller kulturarbetare går det bra att trampa på den blottade nerven, den som är kopplad till behovet av stöd, och demonstrera sitt förakt. Men med detta förakt är det förstås inte möjligt att föra någon konstruktiv politik på området. Visst kan man härska över människor man inte respekterar, det går utmärkt, men inget kan få mig att tro att man kan få en sektor att blomstra med den attityden. 

Film vs litteratur, rond femtioelva

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.

De rättfärdiga

I förrgår publicerades min recension av norska författarinnan Helene Uris roman Den rättfärdige i Kristianstadsbladet. Tyvärr finns recensionen inte ute på nätet. Det är en roman som har sin bakgrund i den så kallade Bjugn-saken, ett rättsfall där en dagisanställd man anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal barn. I bevisföringen mot honom använde man sig av medicinska undersökningar av barnens underliv. Fallet fick stor betydelse i det att just denna typ av bevisföring, som handlade om förändringar på flickors så kallade "mödomshinnor", kom att diskrediteras.
Den rättfärdige som titeln avser är romanfiguren Edvard Frisbakke, en jurist som kommit att specialisera sig på fall som handlat om sexuella övergrepp. Romanen har både sina förtjänster och sina svagheter, och en svaghet är en viss stolpighet i de psykologiska porträtten. Frisbakkes nitiskhet i dessa fall - en nit som förmodligen fällt flera oskyldiga - har sin upprinnelse i en underlåtenhetssynd från ungdomstiden, då han utan att ingripa blev vittne till hur en äldre manlig släkting förgrep sig på en kusin. Än värre än undlåtenheten att ingripa var det faktum att den unge Edvard blev upphetsad av det han såg. Den senare ivern att gå hårt ut sexualbrottslingar handlar alltså till dels om simpel psykologisk projektion.

Simpelt som grepp, men nog är det en vanlig psykologisk mekanism.

I vissa fall är det nästan som att den formar hela grupper av rättfärdiga. Grupper som står och faller med en total förnekelse av de egna bristerna och en syndabock att skjuta på när dessa brister ändå gör sig påminda.

Ja tänk på de Nya Moderaterna till exempel.
De har nu förnekat hela sitt förflutna tycks det som.
Och vid konfrontation skiftas fokus till den gamla vanliga syndabocken Vänstern, vars syndaregister vad gäller odemokratiskt förhållningssätt enligt högern är så stort att Vänstern borde självförintas av skam. Och som man inte tillerkänner de nyanser man nu ivrigt lyfter fram som fikonblad från de egna leden.
Ja de Nya Moderaterna har gått så långt att de åtminstone till ytan har införlivat allt det som motståndarsidan åstadkommit och hade som man funnit vara gott (införlivat den retorik och de yttre tecken som hänger samman med det goda --- inte själva dess kärna). Medan allt det man själv hade och som var ont fördrivits ut ur kroppen.
Som om det aldrig funnits där.
Men nå, varför ska man bry sig om allt gammalt? Varför inte bara säga "Vi var dumma men nu är vi de Nya Moderaterna och nu går vi vidare!" Det vore ju det PR-mässigt bästa, det säger ju alla. Kanske är det detta vi har att vänta nu när man säger sig vara beredd att "se över" sitt nya blanka partiprogram.
Ja, varför inte? Och därmed en gång för alla bevisa att idag är partier inget mer än olika varumärken. Etiketter som väljarkåren ska ha positiva associationer till. Men som kan sättas på flaskor med ständigt nytt innehåll.
Politik utan minne, utan ideologi, utan människor, övertygelser och moral. Fullständigt i avsaknad av varje form av själ.
Men med ett vinnande leende, en trygg kostym, en ointaglig arrogans. Och ändå, någonting där bakom i mörkret som luktar härsket. Det gamla som må vara ruttet men aldrig egentligen riktigt försvann.

Även en judehatare måste kunna få spela saxofon

När Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, häromveckan uppmärksammade att Umeå Jazzfestival bjudit in den antisemitiske saxofonisten och författaren Gilad Atzmon så var det - naturligtvis - inte själva saxofonspelandet som föranledde uppmärksammandet. Det var istället sättet som festivalen valt att presentera Atzmon på. Han kallades "en man med många talanger" och "en framgångsrik och kontroversiell författare". Ett ganska fantastiskt sätt att beskriva en man som tycker att det finns ett och annat att lära av Hitlers syn på judar - men tyvärr ett sätt som känns igen: medan islamofoben från vissa håll beröms av att vara "politiskt inkorrekt" (och därmed "sanningssägare") så beröms antisemiten från vissa andra håll av att vara "kontroversiell" (lite käckt uppkäftig och upprorisk sådär).
Festvalens konstnärliga ledare Lennart Strömbäck har reagerat på kritiken på ett väldigt egendomligt och motsägelsefullt sätt. Han såg ingen anledning att ändra på presentationen, som helt bygger på promotionmaterial man från festivalens sida inte alls brytt sig om att kolla upp. Samtidigt berättade han för Expo att man kommer att utvärdera inbjudan av Atzmon efter kritiken. Det har också framkommit att endast Atzmons eget schema förhindrat hans deltagande i ett seminarium där frågan om jazzmusiken har "någon politisk ådra i sig idag" skulle ställas.
– Vi tar oss rätten att spåna ämnen som är relevanta, sade Strömbäck trotsigt. Men trots att han alltså uppenbarligen tycker politik är relevant för festivalen svarar han såhär på frågan om det lämpliga i att en antisemit deltar i ett sådant seminarium:
- Det har jag svårt att ta ställning till. I så fall måste man visa att det är relevant för en jazzfestival. Det är inte någonting som jag tycker vi skulle jobba för att ordna, då går man för långt från vår verksamhet.
Resonemanget är obegripligt. Möjligen ska man förstå det som att Strömbäck inte ser någon politisk aspekt på Atzmons antisemitism? Nästa uttalande är ännu mer häpnadsväckande, då han där plötsligt tycks säga att politik inte är något relevant område för festivalen alls att gå in på: "Vi jobbar inte i den sfären där vi tar ställning för det ena eller andra. Vi låter människor uttrycka sina konstnärliga visioner."
Problematiskt tycker jag dock å andra sidan också att det är att kritisera Umeå Jazzfestival för att överhuvudtaget ha bjudit in Atzmon som musiker. Det gör uppenbarligen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg. Han skriver:
"Umeå Jazzfestival anser inte att de tar politisk ställning genom att upplåta scen, mikrofon och publik till en person som gillar Mein Kampf och kallar förintelsen för "religion".
Och det är ju också ett ställningstagande."
Njae. Det tycker jag nog faktiskt inte att det är. Vi kan inte belägga rasister med generellt yrkesförbud. De finns - tyvärr - mitt ibland oss och är, och måste vara, delaktiga i samhället som alla andra. Så länge de inte överträder lagens gränser. Musik är ett abstrakt uttryck, och nästan ingen idag är väl för ett Wagnerförbud, för att ta ett kanske lämpligt exempel, trots både kompositörens egen och hans verks belastade historia. Jag ska väl erkänna att jag nog, om jag vore musiker, personligen hade upplevt det som obehagligt att stå bredvid Atzmon och spela tillsammans med honom. Eller, om jag tillhört jazzpubliken, för den delen applådera honom under en konsert. Men det är inte på något vis otillåtet att tycka att musiken kan få stå för sig självt, att välja att strunta i personen Atzmons värderingar.
Nu är ju dock inte Atzmon inte vilken vardagsrasist som helst, utan någon som verkligen arbetar på att sprida sitt hat. Hans konsert lär väl ha avlöpt vid det här laget, och i brist på information som säger något annat utgår jag från att det var en normal konsert fri från antisemitiskt tankegods. Mardrömsscenariot vore ju förstås annars att han skulle passa på att använda mikrofonen till att ge uttryck för sådant. "Låt honom spela, men se till att hålla honom kort" är väl den devis jag tycker man skulle kunna gå efter när det gäller en musiker som Atzmon.
Väl medveten dock om det praktiskt enklaste, men filosofiskt inte minst problematiska, kanske vore att helt enkelt svartlista killen. I alla sammanhang.

Feelings...oh oh oh feeeeelings...

Idag publiceras min recension av Eva F Dahlgrens roman Det vita kolet. Det är en intressant roman som utspelar sig under en tid då känslornas betydelse klart underordnades förnuftets.
Hur är det då idag? Vi lever i den emotionella tidsåldern hävdas det i en understreckare av Merete Mazzarella om en nyutkommen antologi, Att känna sig fram. Jag har inte läst boken och har därför naturligtvis inga synpunkter på den. Men det är ett intressant hävdande att resonera kring. Om vi lever i den emotionella tidsåldern tycks det tydligt att känslorna är rangordnade och ges större respektive mindre dignitet beroende på av vem, hur och varför de uttrycks. Cecilia Verdinelli har med en krönika i Göteborgsposten skrivit ett rasande försvarstal för alla dem (oss) som känner på ett mindre tjusigt, mindre "funktionellt" och kanske mer gränslöst sätt än det kulturellt föreskrivna. Hon hårdrar, ja hon hårdrar, men nog uttrycker hon sanningskorn.

Kampen och lyhördheten

Nej, jag kan inte släppa diskussionen om Ann Heberleins bok Ett gott liv. Jag kan inte släppa den eftersom jag faktiskt blir upprörd över hur den uppstod i Expressen och hur samma tidning fortsätter sin egendomliga kamp(anj). För det är faktiskt så man måste se det. Det drog igång med en artikelserie av Victoria Lagercrantz, utgående från en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Kultursideschef Karin Olsson besvarade kritiken från författarinnans (nuvarande) förläggare med att "Heberleins nya bok hade ett stort nyhetsvärde då den är en uppgörelse med ett av branschens mest kända namn, Svante Weyler". Denna uppgörelse skulle vara "det huvudsakliga spåret" i boken. Tog man bort det "bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar".
Vilket inte stämmer. Man kan kalla "uppgörelsen" för ett av bokens huvudspår. Men skulle man ta bort det bidde det mer än "ett litet skrivhäfte kvar".
När så boken ska recenseras väljer man att inleda sin ingress med meningen "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein", trots att det i recensionen står att den där förra boken (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) var något mer än så. Och så toppar man med att Nina Lekander dagen efter recensionsdag skriver en motbjudande artikel om mottagandet, där negativa recensenter "skriver träffsäkert", "understryker", "påpekar" och "konstaterar" medan positiva recensioner förklaras med att de kommer från de tidningar där Heberlein själv medverkar.
Lekander beklagar sig över att Heberlein "klagar över den uppmärksamhet och mediedramaturgi som hon samtidigt söker och medverkar i". Hon refererar till "den P1 Morgon-intervju från i torsdags där Lasse Johansson kämpar som ett djur för att få något ur författaren". Man kan naturligtvis lika gärna beskriva den intervjun som att Ann Heberlein kämpar som ett djur för att få intervjun att inte plöja vidare i samma missförståndets hjulspår som medielogiken (med Expressen som motor) redan gått in i. Och mot att inledningsvis bli beskriven som någon som "tar heder och ära av sin förläggare".
Man kan mer än ifrågasätta den tröttsamma "Den som ger sig in i leken"-argumentation Lekander använder sig av. Vem har bestämt att den som ger ut en bok och ställer upp på intervjuer utan protester måste acceptera en behandling där bokens innehåll, ur författarens synvinkel, förvrids? Varför ska det vara omöjligt för aktörer i media att visa lyhördhet inför en text och dess upphovsperson?
Lekander avslutar sin artikel med: "....i Örnsköldsviks Allehanda jämför Lars Landström jublande med Knausgårds Min kamp. Sannerligen - här pågår en sorts kamp." Det är intressant att jämförelsen med en manlig författare blir till en "jublande" upphöjelse för Lekander. Men hon har ju rätt i att det pågår "en sorts kamp". En som hon själv är delaktig i. Och det hade varit hederligt om hon hade velat förklara för oss läsare vad det egentligen är för sorts. Handlar det om att försvara Weyler? Eller bottnar det i ett simpelt ogillande av Ann Heberlein, som med sin brist på sedvanlig feminin ödmjukhet säkerligen retar upp många. Om det handlar om att försvara Weyler är jag övertygad om han vore förtjänt av ett bättre försvar. Jag tror få som läser boken sluter sig till att han är en ond människa; man behöver för den delen inte heller sluta sig till att han är en dålig förläggare.
Det som beskrivs är (om man nu inte ifrågasätter Heberleins beskrivning av sin upplevelse av det hela, vilket jag inte har anledning till) en form av underlåtssynder, en oaktsamhet som bottnar i brist på lyhördhet. En brist på lyhördhet som kanske bara får konsekvenser för någon som är väldigt skör. En form av oaktsamhet jag tror vi visar varandra lite till mans, tyvärr.
Det är tragikomiskt att vi nu istället för en diskussion om detta har fått en sorts sjaskig kamp. Där det förs en kamp finns ingen plats för lyhördhet. Och omvänt: där det från början finns en lyhördhet, där uppstår sällan någon kamp.

Heberleinaren

Idag är det så förste recensionsdag för Ann Heberleins redan omdiskuterade bok Ett gott liv. Jag recenserar den i Kristianstadsbladet. I ingressen står det att boken kommer ut idag, det stämmer inte riktigt, den har funnits ute i handeln ett tag. Men debatten inleddes till och med utifrån en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Det är anmärkningsvärt.
Det finns väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva om boken än vad som ryms i en recension. Om de personliga beröringspunkter den trycker på hos mig. Om det som jag tycker egentligen motsägelsefulla om än högst förståeliga resonemang författarinnan för angående psykisk sjukdom och identitet. Kanske kommer detta här i bloggen framöver. Kanske inte.
Just nu är jag mest förundrad över de reaktioner boken väcker. Av förhandsdebatten att döma skulle man kunnat tro att Heberlein sticker åtskilliga knivar i Svante Weylers ömmaste delar. Så är faktiskt inte fallet. Det handlar inte ens, till skillnad från vad som nu om och om igen hävdas trots författarinnans ihärdiga förnekanden, om att han skulle ha gett ut en bok som hon nu inte skulle vilja se utgiven. Det handlar om något mer subtilt, om att lägga sig i någons händer och om att dessa händer inte visade sig vara så starka och trygga som man behövt att de skulle vara och som de kanske utgetts för att vara. Jag skriver "kanske" för jag tycker faktiskt inte det finns utrymme för att döma någon utifrån vad Heberlein skriver, och jag tycker faktiskt att en dömande läsning inte är särskilt intressant heller. Intressanta är bara de principiella frågorna. Hur ska man agera gentemot en sjuk person? Men också, faktiskt: hur ska man egentligen veta hur illa däran en annan människa är, om hon är förmögen att ta eget ansvar eller inte? Heberlein har ju själv vid flera tillfällen beskrivit hur bra hon är på att dölja sig bakom sin duktighet.
Hursom, de som anklagar henne för att själv inte ha tagit sitt ansvar missar ju just det centrala, nämligen att en person i psykos inte förmår ta detta ansvar. De lägger fram en synpunkt som är meningslös.
Mest anmärkningsvärt är emellertid de mer eller mindre elaka impulser denna bok uppenbarligen utlöser. "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein" står det i ingressen till Malena Rydells recension i Expressen (själva recensionen är dock mer nyanserad än så). Christer Enander anklagar i sin recension frankt Ann Heberlein för att vara en lögnerska, utan att anse sig behöva tala om vari lögnerna består. Får man ens skriva såhär, när man samtidigt undlåter att ge ett enda exempel eller ens förklara vad anklagelsen handlar om?

"...jag antar att även denna bok har sitt rent kannibalistiska intresse. Två stora problem berörs dock inte alls. Två problem som läsaren bör vara medvetna om när de läser Heberleins bok. Hon ljuger. Hon ljuger om allt som på minsta sätt kan ifrågasätta den bild hon vill måla upp av sig själv och vad som hänt. Lögnerna är så pass frekventa att Heberlein har svårt att själv hålla dem i minnet. Hon säger upprepade gånger emot sig själv. Det är genant. Det är rentav riktigt pinsamt.

Det verkligt beklämmande i denna orgie i skuldfördelning och sjukdomsskildring är att Ann Heberlein antagligen inte ens är medveten om att hon ljuger. Hon har skapat sig sina sanningar. Det är sanningar som passar henne och hennes syften. Förr kallades det vanföreställningar. Idag heter det säker något annat och piffigare. Strategiskt PR-tänkande, måhända?

Och det andra problemet är den narcissism och det allt annat än sunda begär Ann Heberlein har efter att ständigt stå i stålkastarljuset. Massmedial uppmärksamhet är en stark drog – beroendeframkallande, personlighetsförändrande och demoraliserande. Ändå verkar det efter alla dessa alltmer bisarra och tröttsamma turer kring en enskild människas psykiska sjukdom vara det enda genuina och påtagliga som återstår – denna enorma törst, denna längtan efter uppmärksamhet och uppståndelse. Det är allt annat än klädsamt. Personligen finner jag det en aning stötande."

Personligen finner jag Enanders recension "en aning stötande". Och jag undrar över den småaktighet, den empati- och fantasilöshet flera skribenter uppvisar i det här fallet. Varför man är så fixerad vid personen istället för texten. Och samtidigt skyller sin egen fixering på - naturligtvis, varför är jag förvånad - föremålet för fixeringen. Som om inte denna bok, även om den kanske är något udda, skulle kunna bedömas som en bok och inte som en problematisk individ man av vaga skäl retar sig på. Som om det inte vore en recensents uppgift att försöka vässa intellektet lite, i stället för att förfalla till simpel smutskastning.

Det är aldrig för sent

Jag har varit hemskt hemskt lat när det gäller bloggrullen (som egentligen inte bara är en bloggrulle) i högermarginalen. Nu rensar jag bort inaktiva platser och lägger äntligen in Svenska kommittén mot antisemitisms och Anna-Lena Lodenius "nya" hemsidor. Dessutom en mer faktisk nyhet: nättidningen Det heter faktiskt mangafilm som innehåller informativa texter om, just, mangafilm.

FLM x 3

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff. 
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.

Omtumlande: kvinnor kan tänka och tala! och man kan tala med dem!

Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.

Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt. 

Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull. 
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.

Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)

Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:

”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"

Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.

Normaliteten

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.

Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande. 

Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.

Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.

Världen i korthet

Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.

"Women out of control"

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Oh, the historielöshet

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Ett p.s. till "Happy, happy"

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv. 
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.