Normaliteten

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.

Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande. 

Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.

Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.