Omtumlande: kvinnor kan tänka och tala! och man kan tala med dem!

Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.

Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt. 

Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull. 
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.

Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)

Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:

”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"

Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.