Kruxet. Ytterligare några ord om Play.

Det är bra att debatten om Play blivit så pass stark och bred. Att den diskuteras så ingående kan vara ett sätt att något desarmera den faktiskt rätt obehagliga effekt filmen kan ha bland vissa publikgrupper. Jag talar då förstås om dem som använder filmen för att bekräfta sina främlingsfientliga attityder. Diskussionen når förstås inte ut till alla men den når väl så gott den kan (och att den inte når alla betyder inte att den är odemokratisk).
Man ser filmen utifrån den man själv är; det är givet, det är självklart. Den ene reagerar med att bli berörd, med tårar, medan den andra kan inta en mer distanserad position och reagera på film och debatt med skratt. Play är inte en film som går nära inpå sina rollfigurer men åskådaren kan ändå irra runt och liera sig med än den ene, än den andra, söka sin förankring någonstans i en berättelse som gör alla positioner osäkra. Den är förvisso inte heller en film som fördelar uppmärksamheten jämnt över dess olika grupper - för jo, det handlar om grupper, hur mycket regissör Östlund själv än vill göra detta till något som enbart skulle ligga i betraktarens öga. Vi följer rånoffren och deras kommunikation sinsemellan medan rånarna länge bara är hotfulla skuggor kännetecknade av den suggestiva ramsa de använder som igångsättningstecken för sin aktion.
Färgade, kallas de ibland. Ett ord debatten påminner oss om att inte använda. När jag hör det (är jag säker på att jag aldrig använder det själv?) tänker jag bara att tja, det är så den person som använder ordet har lärt sig säga. Precis som när min 82-åriga mamma säger "zigenare" i stället för "romer".  Hon använder bara det ord hon har vuxit upp med och jag finner inget upprörande i det. Men för andra är ordet "färgade" inte så oskyldigt, och naturligtvis är det hur som helst idiotiskt. Som om en vit som jag vore "ofärgad" och inte nån slags mix av beige, vitt och rosa. När jag läser Mona Masris ord om hur hon som barn önskade vara ljus och blond påminns jag om hur jag själv tvärtom ville vara mörk och intressant. Jag satt i grannarnas trädgård, under ett träd med grenar som nådde ner till marken, och låtsades att jag var en indian. Men likheten mellan Monas längtan att vara ljus och min att vara mörk är bara ytlig - för jag har aldrig behövt uppleva detta: "Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen."
En av de många som skrivit intressant om Play är America Vera-Zavala i Aftonbladet. "Det finns något för allas fördomar och det finns någonstans där leken tydligt slutar, men det är olika beroende på vem man är", skriver hon. Men just detta kan faktiskt också fungera till nackdel för filmen - ur ett antirasistiskt perspektiv.
Vera-Zavala skriver vidare:

Så kommer då Jonas Hassen Khemiri och kallar Play för rasistisk (Dagens Nyheter 18 nov), men han argumenterar inte för det. Han argumenterar inte för något alls utan försäkrar sig bara om att Östlund också ska förstå att han tycker att det är en bra film. Märkligt. Som antirasist skulle jag nog våga titulera en rasistisk film för dålig, om inte annat dåligt att den görs.

Jag kan bara säga att jag önskar att jag vore lika trosviss. För kruxet - det hemska - är att principen "ingen film/bok/pjäs e dyl kan vara bra om den innefattar dåliga ideal och värderingar" är så toppen i teorin men så svår att hålla fast vid i praktiken. Sipprar inte Strindbergs kvinnofientlighet in i hans verk? Men präglas de ändå inte av stark konstnärlighet? Visst är D. W. Griffiths Nationens födelse en starkt rasistisk film, men hade det verkligen varit bättre om den aldrig gjorts med tanke på dess betydelse för filmkonstens utveckling? Nog finns det antisemitiskt tecknade rollfigurer i vissa av Fassbinders filmer - men är inte dessa filmer på andra sätt också väldigt bra?
Visst kan även ett konstnärligt värdefullt verk faktiskt göra så mycket skada att man kanske kan säga att det aldrig borde gjorts. Kanske borde Shakespears Köpmannen i Venedig aldrig skrivits, åtminstone aldrig publicerats. Men var ska gränsen sättas? Låt oss heller för all del inte vara naiva. Skulle vi göra oss av med alla rasistiska, sexistiska, homofoba etc uttryck skulle verkligen en stor del av vårt konstnärliga och kulturella arv ryka.
Jag tror att Ruben Östlund gjorde Play för att han fascinerades av själva mekanismerna i de övergrepp han på sitt sätt söker skildra. Av möjligheten att utföra ett rån med hjälp av retorik och genom att spela på de givna sociala förutsättningarna. Det är ju precis den typen av socialpsykologiskt tryck han utforskar även i sin förra film. Och jag tror att jag tyckte filmen var bra för att jag delar denna fascination. Jag uppfattade den som sagt inte som rasistisk. Jag såg ingen anledning till det. Den blir inte det bara för att den skildrar en grupp svarta rånare. Den inplanterar inte bara därför en bild av alla svarta som rånare i våra motståndslösa medvetanden. Men jag kunde samtidigt se att Östlunds film helt klart riskerar glida honom ur händerna. Maggropskänslor är det svårt att argumentera mot. Och de som känner sig angripna och oroade av filmen verkar tyvärr ha skäl för det.
Återstår, antar jag, att försöka behålla makten över filmen och inte överlämna den till dem som inte kommer att använda Play i goda avsikter.