Efter att ha sett nära en timmes dokumentärfilm förstår jag fortfarande inte riktigt på vad sätt Steve Jobs förändrade världen. Men jag fick mig till livs en fascinerande demonstration av homosocialt begär och manlig ledarfetischism.
Intressant att inte en enda kvinna förekommer i dokumentären, påpekar Rebecka Åhlund i SvD. Ja, fast noga räknat förekommer det ändå en - en överlycklig tjej som efter åtta timmars köande äntligen fått sin appleprodukt. I en intressant passage inte långt dessförrinnan beskriver någon av de forna medarbetarna relationen mellan applegrundarna Steve och Woz på följande vis:
"Grundare är antingen hippies eller nördar. Jobs var hippie, Woz nörd. Hippien har visionerna, nörden förverkligar dem. Nörden vet allt om tjejer men känner ingen. Det gjorde Steve. De behövde varandra."
Så talar en man som riktar sig till män om män. Erövrandet av världen är en manlig affär. Världen är en tjej, och tillsammans kan nörden och hippien få ett fast grepp om henne. (Samtidigt avvisas på detta sätt naturligtvis alla misstankar om att det kanske kan ha funnits andra, mer orena element i det behov Woz och Steve hade av varandra.)
Det är ju nästan som en demonstration av den tyska deckare jag läser just nu (Rösterna av Christa von Bernuth). Den skildrar en serie hemskheter som har sin upprinnelse i en paradisisk semesterresa en grupp unga män företar sig tillsammans; en idyll som brutalt tar slut när en ung kvinna plötsligt och egenmäktigt beslutar att ansluta sig till dem.
"Det handlar om vad vi män verkligen fruktar och det är andra mäns dom. Samtidigt är andra mäns erkännande lika viktigt för oss. Det är hårt men sant: ett erkännande från hustrur och flickvänner är ingenting jämfört med detta."
Den här gruppen unga män var verkligen vänner. "Kanske vänskap är att dela allt i dess mest konkreta bemärkelse: maten och sovplatsen och ja, också flickorna." Broderligt! Men så hade de också råd att dela. Dessa var förmögna unga män. En bitter polis tänker i boken om en sådan kille: "Han kan knulla vilken flicka han vill eller låta sig betjänas av superläckra lyxhoror som kan alla yrkesknep...."
En fiktiv berättelse och en dokumentär, som båda på sitt sätt berättar något om homosocialt begär och en könsmaktsordning som inte alla män vinner på.
Jag kan förstå att män som inte upplever att de har makt ogillar begreppet "könsmaktsordning". Själv tycker jag fortfarande att det har ett förklaringsvärde. Det är tråkigt att det betraktas som något som säger att "alla män alltid har makt och alla kvinnor är alltid maktlösa". Könsmaktsordningen är inte ett begrepp som förklarar allting i världen, som är applicerbart på varje situation och som gör alla män till totala vinnare och alla kvinnor till totala förlorare. Men det kan hjälpa till att förklara exempelvis ett sådant fenomen som att kvinnor, hälften av jordens befolkning, fortfarande inte förekommer i en dokumentär om en av världens top dogs annat än som villebråd, en slags tillgång.
Det är väl ungefär mitt personliga svar till Pelle Billing, efter att ha sett sändningen av Debatt i Lund på temat (suck) "Är det synd om männen?" Och detta sagt tycker jag inte att bruket av begreppet könsmaktsordning utesluter ett erkännande av behovet av mansfrågor, ett behov som Billing skrev om i sitt välformulerade debattinlägg på Newsmill. Billing, som jag ska erkänna att jag tidigare betraktat som en Pär Ström light, är överhuvudtaget inne på ett bra spår. Han erkänner behovet av kvinnofrågor. Han bjuder in feminister till sin blogg. En faktisk dialog uppstår, det är ju nästan som en julsaga. Kanske handlar det om smulor, som jag blir alltför glad över eftersom de utgör en så välkommen kontrast till den vägg av avsky jag annars brukar uppleva kommer från det håll där man kallar sig "jämställdister". Men efter att ha lyssnat på den drygt timslånga debatten i Lund, som jag tyckte faktiskt präglades av en positiv anda och vilja till nyanserat tänkande snarare än trist skyttegravseld, har jag en rätt bra känsla i maggropen - dokumentären om Steve Jobs till trots.
Hur förklarar du att kvinnor har bidragit så lite till datorindustrin de senaste femtio åren? Jag kan tänka mig många skäl, inte minst att få kvinnor vill vara någon Steve, varken den gåpåige Jobs eller den trinde Wozniak som inte får ligga.
SvaraRaderaEn annan fråga är varför kvinnorörelsen har så svårt att uppmärksamma de få föregångskvinnorna inom vetenskap och industri. Det är klart, de flesta är humanister och är inte alls orienterade inom ämnet. Men gör inte det feministisk skribentverksamhet till en lika klassisk kvinnofälla som att bli hemmafru i länder med sämre offentlig barnomsorg? Det känns tryggare och garanterar fortplantningen betydligt bättre än att sitta framför en dator och skriva program till bankomater.
Är det svårt att förklara menar du? Jag har svårt att se svårigheten. Vi lever fortfarande i den arbetsordning som blev dominerande under industrialismen med olika sfärer för män och kvinnor. Jag förstår inte heller ditt absurda skuldbeläggande och konstiga kritik av feministiska skribenter - "gör inte det feministisk skribentverksamhet till en lika klassisk kvinnofälla som att bli hemmafru i länder med sämre offentlig barnomsorg? Det känns tryggare och garanterar fortplantningen betydligt bättre än att sitta framför en dator och skriva program till bankomater." Vad är det för trams? Vad vet du, för det första, om vad som "känns tryggt"? De flesta feminister vittnar om extrema påhopp och mängder av hatmejl mm. Min egen lilla skribentverksamhet är inget som "tryggar fortplantningen" och har aldrig varit det. Och så får man ju dras med tykna kommentarer som din. Om DU tycker det är viktigt att lyfta fram kvinnliga pionjärer inom vetenskap och industri och har kunskaper om detta, gör det själv. I stället för att kollektivt skuldbelägga "feministiska skribenter" för att de inte(?) gör något du verkar uppfatta som viktigt. Eller vad är det viktiga för dig egentligen? Kanske viktigare kritisera feminister?
SvaraRadera