De rättfärdiga

I förrgår publicerades min recension av norska författarinnan Helene Uris roman Den rättfärdige i Kristianstadsbladet. Tyvärr finns recensionen inte ute på nätet. Det är en roman som har sin bakgrund i den så kallade Bjugn-saken, ett rättsfall där en dagisanställd man anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal barn. I bevisföringen mot honom använde man sig av medicinska undersökningar av barnens underliv. Fallet fick stor betydelse i det att just denna typ av bevisföring, som handlade om förändringar på flickors så kallade "mödomshinnor", kom att diskrediteras.
Den rättfärdige som titeln avser är romanfiguren Edvard Frisbakke, en jurist som kommit att specialisera sig på fall som handlat om sexuella övergrepp. Romanen har både sina förtjänster och sina svagheter, och en svaghet är en viss stolpighet i de psykologiska porträtten. Frisbakkes nitiskhet i dessa fall - en nit som förmodligen fällt flera oskyldiga - har sin upprinnelse i en underlåtenhetssynd från ungdomstiden, då han utan att ingripa blev vittne till hur en äldre manlig släkting förgrep sig på en kusin. Än värre än undlåtenheten att ingripa var det faktum att den unge Edvard blev upphetsad av det han såg. Den senare ivern att gå hårt ut sexualbrottslingar handlar alltså till dels om simpel psykologisk projektion.

Simpelt som grepp, men nog är det en vanlig psykologisk mekanism.

I vissa fall är det nästan som att den formar hela grupper av rättfärdiga. Grupper som står och faller med en total förnekelse av de egna bristerna och en syndabock att skjuta på när dessa brister ändå gör sig påminda.

Ja tänk på de Nya Moderaterna till exempel.
De har nu förnekat hela sitt förflutna tycks det som.
Och vid konfrontation skiftas fokus till den gamla vanliga syndabocken Vänstern, vars syndaregister vad gäller odemokratiskt förhållningssätt enligt högern är så stort att Vänstern borde självförintas av skam. Och som man inte tillerkänner de nyanser man nu ivrigt lyfter fram som fikonblad från de egna leden.
Ja de Nya Moderaterna har gått så långt att de åtminstone till ytan har införlivat allt det som motståndarsidan åstadkommit och hade som man funnit vara gott (införlivat den retorik och de yttre tecken som hänger samman med det goda --- inte själva dess kärna). Medan allt det man själv hade och som var ont fördrivits ut ur kroppen.
Som om det aldrig funnits där.
Men nå, varför ska man bry sig om allt gammalt? Varför inte bara säga "Vi var dumma men nu är vi de Nya Moderaterna och nu går vi vidare!" Det vore ju det PR-mässigt bästa, det säger ju alla. Kanske är det detta vi har att vänta nu när man säger sig vara beredd att "se över" sitt nya blanka partiprogram.
Ja, varför inte? Och därmed en gång för alla bevisa att idag är partier inget mer än olika varumärken. Etiketter som väljarkåren ska ha positiva associationer till. Men som kan sättas på flaskor med ständigt nytt innehåll.
Politik utan minne, utan ideologi, utan människor, övertygelser och moral. Fullständigt i avsaknad av varje form av själ.
Men med ett vinnande leende, en trygg kostym, en ointaglig arrogans. Och ändå, någonting där bakom i mörkret som luktar härsket. Det gamla som må vara ruttet men aldrig egentligen riktigt försvann.